Jag har sett en hel del slagsmål i mina dar, både med och utan kniv, och
även deltagit i inte så få. Jag har sett regelrätta boxningskamper
mellan yrkesmän, svenska slagsmål med danska skallar, sett trettio
franska stuveriarbetare slåss med en enda dylik, som vid likbesiktningen
befanns ha fått sexton knivhugg i kroppen, varav framgår att fjorton av
de andra ansågo kvällen förfelad; och en julafton råkat vara
mellankommande part i ett slagsmål mellan civila och spårvägsmän efter
en spårvägsolycka i Amerika, men undkom, som bekant, med livet.
Men när jag på Holborn i London fick se en jätteskylt med
tillkännagivande om att Gunboat Smith och Young Ahearn skulle boxas om
tio tusen pund blev jag i alla fall intresserad. Att se folk slåss för
livet är en sak, men att se smockan utdelas för hundraåttiotusen kronor
hade dock mera intresse.
"Denna smocka måste jag se", tänkte jag, och gick till min vän Karlson i
London.
"Skall vi gå och se på prisboxningen i kväll?" frågade jag. "Det blir
nog intressant."
"Nej", svarade Karlson med en bestämdhet, som klädde honom. "Jag vill
inte se ett så brutalt skådespel."
"Jag bjuder!" sade jag.
"Det var en annan sak", inföll Karlson hastigt. "Då kan jag ju lägga
band på min avsky och följa med, eftersom jag ändå en gång väl skall se
något dylikt elände."
Vi togo på aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var
dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag
var också rätt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och på sistone
hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Från 200 kronor nedåt.
"Vi ta väl en plats rätt långt borta", sade jag. "Så slipper du lida
allt för mycket av det råa skådespelet."
"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, så
skall man se det ordentligt, så att man slipper att göra om det."
"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de där fina platserna gå nog åt
tidigt. Femshillingsplatserna äro så många, så dessa kan man ju alltid
få."
"Jag tänkte så jag också", sade Karlson. "Så jag har ringt och
reserverat två fempundsplatser."
Fempundsplatser! Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!
"Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i
rösten.
"Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda."
"Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det
fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush
och nöden var som störst kom idén.
"Sablar!" skrek jag till och förde handen mot byxfickan. "Jag har glömt
min portmonnä." (Jag förvarar alltid portmonnän i västfickan.)
"Det gör ingenting", sade Karlson älskvärt. "Jag har en hel del pengar
på mig, så att jag kan lägga ut."
"Tack", sade jag. "Du får igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla
sinne tänkte jag: "Du får aldrig igen dem."
I detsamma kom jag att föra handen till västfickan, och det klack till i
mig. Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet.
Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och
inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade
inte länge.
"Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade
nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn
och späckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade på mig."
Men jag fann mig.
"Jaså den", sade jag och stoppade den vårdslöst i fickan. "Tack skall du
ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den här är det
bara några kopparslantar."
"Gamle skämtare", sade Karlson. "Det är fyrtiotre pund och tio shillings
i den. Jag har räknat dem."
Stilla sörjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och
gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjärtat och
lättare om pungen än förut.
Kampen började. Den var inte värd tio pund att se på, tyckte jag.
Karlson däremot värmdes upp.
"Det är inte så illa som jag föreställt mig", sade han. "Jag håller fem
pund på yankeen."
"Jag tycker det är bara strunt, se där. 'Kanonbåten' kan ju inte sätta
in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag sätter tio
pund på engelsmannen mot dina fem."
I detsamma fick Ahearn en uppercut så att huvudet höll på att trilla av
skaftet.
"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det här skulle vara brutalt, men
det är ju inte så farligt. Det är en manlig sport."
"Det är det", sade jag. "Men den är för rå för min kultiverade smak."
Boxarna dansade runt på segelduken, och för varje lyckat slag eller
parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behärskad.
Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.
"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och kände på sina
armmuskler. "Här finns förresten saker än."
"Jag _har_ boxats", svarade jag. "Och jag ångrar djupt, att jag
någonsin tog ett par vantar på. Jag skall aldrig göra så mer! Fast jag
har nog haft nytta av det en eller annan gång."
Karlson kände på mina biceps.
"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat
dig. För min del, så får jag alltid vara i fred. Det syns på en karl när
han har jättekrafter."
Strax därpå lyckades "Gunboat" placera en vänstersväng på Ahearns
käkben, fullföljde med en höger hook till plexus solaris, och
engelsmannen sjönk tyst och stilla ned för minst tio sekunder. Saken var
klar.
Publiken tjöt. Karlson värst. Men medan publiken tjöt av raseri för att
en utlänning vågat klå Ahearn, tjöt Karlson av diametralt motsatt
anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring
för vad den verkligen var, så att han kom levande ut.
Jag tjöt inte. Jag var upptagen med att räkna ut hur mycket jag skulle
ha kvar när jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt,
men jag betalade och lät honom leda mig ut, halvt vanmäktig. Jag hörde
honom tala om något "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte
vad det var frågan om, förrän han väckte mig ur min dvala med ett
tjuvnyp i armen och sade:
"Tycker inte du som jag!"
"Jo", svarade jag med värme. "Jag instämmer livligt med vad du sa innan
vi gingo dit: Det var ett brutalt skådespel!"
"Vet du ingen levandes hut", skrek Karlson. "Skall du yttra dig så om
självförsvarets ädla konst. Du skall få erfara...."
Pang! Jag fick smockan mitt i planeten och såg en stund änglar i luften.
När jag hämtat mig var Karlson redan halvvägs till Undergrounden.
Jag satte mig på taket av en motorbuss.
* * * * *
P.S.--Just när denna vackra berättelse är färdig inträder
hotellvaktmästaren, som skickats efter biljetter, och underrättar, att
matchen mellan Gunboat Smith och Young Ahearn inställts, därför att
Ahearn sjuknat. Det var mycket tråkigt, men det jag har skrivit, det har
jag skrivit. En svensk journalist tar aldrig tillbaka.