Karl Anton var mycket stolt när han stegade fram i solskenet på
söndagsmorgonen för att hälsa på sin senaste fästmö, fröken Lydia
Söderberg, ty han hade på sig en splitter ny ulster, skiftande mellan
gult, brunt och grönt, och enligt Karl Antons åsikt av underbar skönhet,
samt en cylinder, som glänste med bländande glans. Det var i synnerhet
den senare som Karl Anton var stolt över, ty si det var hans allra
första cylinder, och den tycktes honom vara oändligt mera glänsande än
någon annan cylinder i och utom kristendomen.
Han kände sig därför som en fullfjädrad hjärtekrossare när han steg
innanför grinden till herr Söderbergs villa och tryckte på knappen. Hans
hjärtas utkorade kom själv och öppnade, men i och med henne kom Karl
Antons livs största överraskning, ty i stället för att bedårad störta i
hans famn började hon fnittra.
"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gått genom
sta'n så där? Hi-hi-hi!"
"Vad är det?" frågade Karl Anton ängsligt, och snurrade runt, i ett
fruktlöst försök att se sig själv överallt på en gång. "Är det en fläck,
eller vad?"
"Nej, men snälle Karl Anton", sade fröken Söderberg. "Begriper du inte,
att du ser ut som en fågelskrämma. Hög hatt och ulster! Och en så'n
ulster se'n."
"Det är en fin ulster", sade Karl Anton stött. "Den är köpt hos Union."
"Det kan hända, men den är gräsligt ful. Och så passar det inte alls med
hög hatt till ulstern. Jag går inte ut och promenerar med dig, när du är
klädd på det där viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och
hämta din överrock i stället medan du stiger in och dricker kaffe."
Protester hjälpte inte. Karl Antons öde var beseglat, och han hade intet
annat att göra än att överantvarda ulstern åt ensamjungfrun Beata, som
genast gav sig i väg med den. Men innan Karl Anton lämnade från sig
ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och
hängde upp den.
Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och
handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl
Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för
att glänsa upp den litet.
I förmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och kärlekstörstande, men
tyvärr genom närvaron av Lydias fader och moder hindrade att släcka sin
törst. Samtalet flöt rätt trögt, ty gamle Söderberg ville tala om
politik, fru Söderberg om pigor, Karl Anton om kärlek och Lydia om
giftermål, och det var därför nästan välkommet när det stördes av ett
hemskt jamande och skällande från tamburen. På ett ögonblick voro alla
ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de
unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och
den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder,
borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och
glänsande var luden och ruggig.
Han störtade fram och grep den, och ett enstämmigt tjut höjdes från
barnskaran.
"Han tar våran katt!" vrålade den minste, som jamat och därmed tydligen
avsett att sufflera hatten.
"O, låt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Söderberg.
"Det kostar bara femti öre att låta borsta den", påpekade herr
Söderberg.
"Och dom har så roligt!" sade Lydia.
Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade nödtorftigt hatten och hängde
upp den igen.
"Du är bestämt ingen barnavän, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt när de
gingo in igen.
"Eller kanske femtiöringen...." sade herr Söderberg insinuant.
"Att inte tåla barn är ett bevis på dåligt hjärta!" sade fru Söderberg,
och sjönk ned i schaggsoffan.
Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehöllo mera
missnöje än ömhet. Men ute i tamburen var det dödstyst. Minut efter
minut gick, men inte ett ljud hördes.
"Det måtte väl inte ha hänt barnen något", sade fru Söderberg ängsligt
efter fem minuter och gick ut. Karl Anton följde med, i sitt stilla
sinne önskande att det hänt dem ganska mycket.
Men det hade det inte.
Tre av dem sutto i en ring på golvet, mitt i ringen stod Karl Antons
hatt upp och nedvänd, och på den hade Söderbergs minsta placerats i
sittande ställning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit
en dragspelsbälgs form, utan barnet, som bara var två år, hade
missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att
hatten var i grund förstörd.
Med två steg var han framme vid gruppen, grep Söderbergs minsta vid
öronen och lyfte honom av hatten. Söderberg junior grep ögonblickligen
hatten och störtade på dörren, men icke snabbt nog att undgå att få sin
hastighet väsentligt ökad av en kraftig spark från Karl Anton.
"Barnplågare!" skrek fru Söderberg och rusade mot Karl Anton.
"Mördare!" röt herr Söderberg och följde exemplet.
"Hjärtlöse niding!" snyftade Lydia och pekade på dörren.
Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slängde ungen i fru
Söderbergs, en knytnäve i herr Söderbergs, och tilltalsordet "markatta"
i Lydias ansikte, grep på måfå en rock och en sportmössa och rusade ut.
Att sportmössan tillhörde Söderberg junior och alltså endast täckte Karl
Antons bara fläck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa
generade honom inte alls, han tog dem på sig ändå och gick sin väg.
På trädgårdsgången vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett
ögonblick och betraktade vraket. Det såg hemskt ut, ludet, tillknycklat
och på intet sätt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans
hjärtas bitterhet översvallade så att han tog sats och gav den en väldig
spark.
Under de närmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring på ett ben,
inneslutande högra foten i ena handen, och familjen Söderberg med
fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och övriga
släktingar och vänner, samt även pigan, i de vildaste och mest ödsliga
förbannelser.
Söderbergs förhoppningsfulle son hade nämligen ställt ett par
tegelstenar i hatten.