Främlingen kom in på baren genom hotellingången, nickade bekant åt
bartendern och lade en femcentare på disken. Eddy, bartendern, nickade
igen och ställde en flaska lemonad framför honom.
"Skall det bli barnkrubba här nu också?" frågade Bob Kelly spetsigt och
mönstrade främlingen från topp till tå.
Denne, en smart och bleklagd liten man, låtsades inte ha hört, utan slog
lugnt upp sin lemonad, smakade på den, tog en pastilj ur fickan och
stoppade den i munnen.
Bob smålog. Bartendern smålog också, men inte mot Bob.
"Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin
mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt
själv."
"Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när."
"Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra
honom förresten, han är så liten och klen. Men han är rädd, den tusan,
och vågar inte svara ett ord eller ens titta på mig. Visade han
åtminstone, att det fanns ruter i honom, så skulle jag bjuda på whisky."
Främlingen stod fortfarande oberörd. Smakade på sin lemonad, smålog åt
Eddy och tog upp en tidning ur fickan.
Då blev Bob litet smått förbaskad.
"Hör du, du, du!" sade han till främlingen. "Tror du, att du är något
slags europeisk prins eller så, som inte kan se en vanlig enkel
amerikansk medborgare?"
Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna.
Bob Kelly låtsades han inte om.
"Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där.
Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den
här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin
tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock
drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte
hotellet."
"Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet",
svarade Bob. "Karlen skall säga goddag, eller titta på mig, se'n skall
jag inte bry mig om'en. Men jag går aldrig in på, att han står så där
och låtsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."
Eddy log.
"Du skulle aldrig våga vara så uppkäftig om inte karlen vore så mycket
mindre än du", sade han. "Du är sex fot och tre tum lång, och väger över
tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än
etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka
imitera en gentleman i uppförandet."
"Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att
karlen skall hälsa på mig."
Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg
honom inte.
Då lade Bob sin väldiga näve på främlingens axel.
För första gången såg främlingen upp från tidningen. Han tittade ett
slag på Bob, smålog stillsamt, nickade och höjde sitt glas.
"Tror du att jag skålar i lemonad", röt Bob.
Främlingen svarade inte, men hans ansikte antog ett förvånat uttryck.
"Låt upp din trut, ditt lilla stinkdjur! Säg ett ord, annars slår jag
huvet av skaftet för dig", vrålade Bob utom sig.
Främlingen svarade inte ett ljud, men lyfte åter sitt lemonadglas mot
Bob. Bob slog till det, så det flög till andra ändan av krogen.
Då sträckte främlingen ut sin hand, tog Bobs ölglas och slog det,
inklusive glas, i ansiktet på Bob.
Ja, se'n var saken klar.
"Inget slagsmål i lokalen", skrek Eddy. "Gå ut på bakgården om ni skall
slåss."
"Slåss!" skrek Bob. "Nä, vi ska inte slåss. Jag ska bara piska upp den
där gröngölingen, så att han lär sig att svara och vara hövlig en annan
gång."
Vi gingo ut på bakgården allesammans. Våra sympatier voro ju med den
lille, men etiketten hindrade ett ingripande. Och förresten tyckte vi ju
litet var, att han åtminstone kunde ha sagt skål.
Bob röt och svor när han tog av sig rocken, men främlingen skalade av
sig rock och väst utan ett ord. Våra anvisningar om bästa sättet att
attackera brydde han sig inte om.
Så började leken.
Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fällt en tjur, men den
lille flyttade sig ett par tum och slaget gick förbi. Så blixtrade den
lilles vänstra ut och träffade Bob bakom örat. Bob raglade till, men
rätades genast upp av en högerhand under hakan, för att en kvarts sekund
senare vikas dubbel för en stöt i mellangärdet. Bob bölade och hans
väldiga armar gingo som släggor i tomma luften, medan den lille dansade
omkring honom och satte sina stötar tätt som en trumvirvel och med
beundransvärd precision.
En minut av detta var allt vad Bob tålde. Sedan sjönk han ihop i en hög,
vaggad till sömns av en stöt på sidan av underkäken.
Främlingen väntade precis tio sekunder på att Bob skulle resa sig, se'n
tog han sina kläder och gick lugnt in i baren och upp för hotelltrappan.
När Bob vaknade, efter att ha fått en spann vatten över sig, stirrade
han vilt omkring och sade:
"Var är han? Tag hit honom, så skall jag göra slarvsylta av honom."
Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte.
"Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid
Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago."
Bob gick inte upp.