Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket
över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet. Ett
skri, som inte bara gick genom märg och ben, utan även genom brandmuren
till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i väggen.
Med den kännedom om pigors nyfikenhet i allmänhet och Amandas i
synnerhet, som jag äger, insåg jag genast vad som hänt och störtade i
två språng ur sängen och upp på klädskåpet. Jag visste aldrig att jag
var så vig.
I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom dörren. Hon såg litet
förvånad ut över att finna mig där uppe, men viftade vänligt på
stjärten och kom efter. Hon hade mycket lätt för att klättra.
När hennes huvud kom i jämnhöjd med skåpets övre kant hoppade jag
dödsföraktande ned från min höga ställning, och fastän jag vrickade två
tår stannade jag inte ett ögonblick utan flög mot dörren. Polly smålog
och slog lekfullt sin stjärt om mitt vänstra smalben. Så kom hon ned för
att stifta närmare bekantskap.
Jag har aldrig varit särdeles förtjust i ormar, men jag bemötte henne i
alla fall med vänlighet, och smekte henne utefter ryggen så långt jag
nådde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vänligheten på det
rätta sättet, och lindade sig flera varv omkring mig för att visa hur
fäst hon var vid mig. Och medan hon vänligt slickade mig i ansiktet
smekte hon mig ömt med stjärten.
Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört
den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och
ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade
ögonblickligen upp sig och kom emot henne.
Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt,
och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om
livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne.
Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var
en hona.
Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det
förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att
Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills
Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar
att skriket tog på Pollys nerver.
Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna
värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte
månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste
uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var
för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen
dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för
att telegrafera till Uddevalla.
Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och
klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på
stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen.
Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.
Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande
bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande
folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en
poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.
"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.
"Det är en boaorm", upplyste jag.
"Är det herrns orm?" frågade han vidare.
"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."
"Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått.
"Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest."
"Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?"
"Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly
uppfattar innebörden."
"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det är ju herrns
orm."
"Nej", svarade jag, "det är Alfreds."
"Det syns ju tydligt att det är herrns orm, han följer ju efter herrn."
"Det gör ni också", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen får gå
här, så står det ju er fritt att häkta honom."
"Nej, men jag skulle ha lust att häkta er", sade konstapeln.
"Gör det", svarade jag och stannade.
Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga
vad man vill, det var ett tillgivet djur.
Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag
fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och
följde mig som förut.
Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon
gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad
och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon
sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader
sedan hon ätit frukost.
Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen
fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att
rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det
såg riktigt rart ut.
Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov,
men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par
ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen
svimmade allt för hastigt.
Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan
trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon
ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta
sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen
att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna
frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde
den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte
nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann
det tydligen mycket roande.
Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält
framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en
ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida
för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde
honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes
stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska
ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs
obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig.
Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en
ångvält? Så försvann Polly under välten.
När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt
förenad med makadamen.
Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i
folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så
tillgiven.