Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget
Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han
stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något
att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var
inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än
befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman
ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett
sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke
obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.
Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra
Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte,
han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men
Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade
utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin
borduppsats ville han inte.
Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett
beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart
för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.
Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln
över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen
med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.
"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till
aktion.
Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i
sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud
från matsalen.
"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han
måtte vara mer än vanligt full i natt."
Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor
och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss
respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid
smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära
dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen
och tände.
Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte
fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par
bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag
är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med
Bergman."
"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig,
annars krossar jag skallen på er."
"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en
bov?" Och han tog av masken.
Fru Bergman granskade hans ansikte.
"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt
beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket
farlig bov. Gå före!"
"Men lilla, rara fru Bergman...."
"Våga inte kalla mig så, skurk!"
"Men...."
"Tyst, och gå före, annars så...!"
Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före
efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob,
som omsorgsfullt låstes.
"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter
polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se,
att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande
efter någon eftertanke.
"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med
ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med
min gamle vän Bergman."
"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och
skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se
på annat."
"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen
förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan
en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott,
som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han
skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."
"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände
fru Bergman.
"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."
"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa
straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min
man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer.
Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på
polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."
Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in
i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne
emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när
han hörde ett ljud från garderoben.
Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod
lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.
"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt
svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade
hela hans ansiktstyp.
"Låt mig förklara, Berg...."
"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson
en smocka till.
"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande,
och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.
"Ha! Eländiga!" röt han.--Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att
interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har
jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt
värdelösa liv."
"Men käre Manfred...."
"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta
blod!"
I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan
krossad.
"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och ..."
"_Lögnerska!_" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i
sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret
fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
"Jo, det gick till så här. Han...."
"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På
knä! _På knä!_ Ha!"
Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin
makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina
brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp
tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
"Var har du varit?"
Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
"Det ... det ... är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det
kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
"_Du vet det, Manfred!_" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är
alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september
förra året."
"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun,
jag...."
Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det
är onödigt så länge frun finns i huset.