Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den
sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen
om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret.
Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om
julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro
redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda
människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade
melodiskt.
Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss
läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och
med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende,
samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev
fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt
på femton år.
"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig
själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag
väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att
hon har en hel del."
Gamle kamrern stoppade på sig några tior, tog på päls och cylinder och
stod just i begrepp att gå, när Augusta, hans mångåriga hushållerska,
observerade tilltaget.
"Vart i herrans namn skall kamrern hän mitt på själva julafton?"
"Vart jag skall hän? Skulle det angå henne?" morrade kamrern. "Jag skall
gå till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, när det
inte är jul oftare än en gång om året."
"Det var då det galnaste jag hört", skrek Augusta. "Skall inte kamrern
sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"
"Tyst, människa", kommenderade gamle kamrern. "Jag gör hur fanken jag
vill. Så hon vet det."
Med det slängde kamrern igen tamburdörren och gick muttrande nedför
trapporna. Augustas uppträdande hade rufsat till hans förut så goda
humör, och julaftonstämningen på gatorna gjorde inte samma intryck på
honom på nära håll som uppifrån fönstret.
Han nådde emellertid en galanteriaffär och lät strömmen föra sig in.
"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han
ett biträde och intog en avvaktande hållning.
"Ja--hm--hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som
tydligen inte var situationen fullt vuxen.
"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är",
svarade kamrern irriterad.
"Min herre vet inte ungefär vad som skulle passa?" fortsatte biträdet
sin interpellation.
"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har på lager?" fräste
kamrern, vars blod nu började komma i svallning. "Slå in något för ett
medelålders fruntimmer, vadsomhelst, hör ni _vadsomhelst_. Men kvickt
skall det gå. Jag ämnar inte förnöta hela min nådatid här."
Två minuter senare tågade kamrern ut ur butiken bärande ett stort paket,
om vars innehåll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan
till en leksaksaffär, där han beställde ett stort sortiment leksaker för
alla åldrar, med tanke på svågern besökte han en herrekipering och
avslutade det hela med att i ett parfymeri köpa med en ask, innehållande
en ådekolångsflaska och två opoponaxtvålar, avsedd för svågerfamiljens
piga.
Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nämligen under dessa
butiksbesök hunnit bli överlastad med paket. Under armarna hade han
stora buntar, och uppefter dem hängde paket vid paket, i vänstra handen
bar han en medelstor gunghäst och den högras alla fingrar voro betäckta
med snören, i vilka hängde paket. När han kom in i parfymeributiken var
endast yttersta spetsen av högra lillfingret ledigt, och där hängde
expediten pigans opoponaxtvålar.
Men de hängde inte säkert. Genast när den gamle kamrern kom ut i
folkträngseln blev han medveten om en känsla av otrygghet, vilken ökades
när paketsnöret lugnt och målmedvetet gled en millimeter nedåt
lillfingerspetsen. Kamrern ledade på lillfingret i hopp att snöret
skulle glida uppåt igen, men missräknade sig totalt. Snöret tog endast
tillfället i akt att åka ytterligare en millimeter ned. Kamrern
fortsatte framåt, men vid varje steg kände han, hur det oundvikliga
närmade sig alltmer.
Sakta, oändligt sakta, men även oändligt säkert gled snöret utför
fingertoppen tills det slutligen nådde spetsen. Då gled det över, och
paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön.
Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla
kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket
dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.
I detta ögonblick anlände en minderårig träskolasse till valplatsen, såg
den överlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke
blott situationen, utan även paketet samt ett fast beslut att snarast
möjligt förändra sitt geografiska läge. Då släppte kamrern hela bördan,
så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte
från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att
ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över
kamrerns rena manschetter.
Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta
mötte hart när oövervinneliga svårigheter. Tre, fyra paket gick väl an
att få fatt i, men sedan började det att bli krångligt. När han tog upp
ett, föll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor,
svettades och blev så småningom himla ilsken på allt vad jul, julklappar
och julbesök hette. Den omständigheten, att en liten, men livligt
intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande
tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra
humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade,
såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.
"Vad flinar hon åt, gamla habba", röt han till åhörarnas förtjusning,
och grep ett paket på måfå. "Ta det här! _Ta det_, människa. Hör hon
inte vad jag säger, sabla markatta?"
"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i
flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel--och här har hon,
sakramenskade satkäring--och här har han, fähund--ta emot, fördömda
knölföda--se här--och här--och här--"
På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt
utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad
från sin börda, begav han sig på hemväg.
En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat
vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var
inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för
första gången på tjugu år _sprang_ uppför sina trappor.
Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade
sina lungors fulla kraft och röt:
"Augusta! _Augusta!_ Hör hon då inte, människa? _Augusta!_ Sätt på
toddyvattnet!"