"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom
när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av
dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag
slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå
finns det fullt upp kvar."
"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom
med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.
"Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte
bekomma.
"Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte
hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."
"Och det har naturligtvis fått hänga där i ro och fred, och sända skaror
av samhällsvådliga rovdjur över oss", anmärkte Ahlbom.
"Det är ingen som har blivit biten", svarade hans fru.
"Biten!" fnös Ahlbom föraktligt. "Det är egendomligt vad fruntimmers
insikter i naturvetenskaperna äro bristfälliga. En geting biter inte,
han sticker med en gadd, som är placerad i, låt oss säga, sitsen. Deras
mundelar äro ombildade till sugmun."
"Hur kan de äta flugor då?" frågade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i
sig dom? Och jag fick lära mig i skolan, att de kan tugga ved till
gråpapper. Gör de det med sugröret?"
Herr Ahlbom avstod från besvarandet av dessa besvärliga
interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, då och då med
stor försiktighet vinkande åt getingarna.
Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård
beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång.
"Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om
ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i
huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom
sablarna, skall du se."
"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för
sin omtanke endast med en förkrossande blick.
"Tack! Jag _kan_ ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har
gudskelov uppnått myndig ålder."
Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden,
ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha
ett ganska hetsigt lynne.
Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en
sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting
krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och
tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid
hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog
han till.
Det var ett ganska kraftigt slag, och det var träff inte bara på
getingen utan även på getingboet, och detta hade den naturliga följden
att hela getingsamhället kom ut för att se efter vad det var frågan om,
och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna
ögonblickligen till attack.
Aldrig förut hade Ahlbom varit någon sportsman, en gång i sin gröna
ungdom hade han visserligen löpt hundra meter på endast sexton sekunder
längre tid än världsrekordet, men det var längese'n. Men nu utvecklade
han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund.
Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och
följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop
hoppade i trädgårdsdammen.
Visserligen svävade de en stund över stället där han försvunnit, men när
han åter klev upp på dammens andra sida, var han så betäckt av gyttja
och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och
läto honom fara i frid, eller måhända rördes de till medlidande med hans
bedrövliga uppenbarelse.
Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när
hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.
"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte
inte.
"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in
och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas
omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon
beklagade honom.
"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall
be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."
"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons
dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din
lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte
vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du
skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt
är din nuvarande make så vida överlägsen?"
"Men Isak...."
"_Tyst!_ Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra
kläder på mig."
Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och
följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden,
satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog
getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone
en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när
Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han
humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter
käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett
nyp.
Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de
övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet
kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som
förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till
dammen.
När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera
på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons
dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet.
"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen
med den Ahlbomska familjen i hälarna.
Men det var ingenting att göra. Redskapsboden var torr som fnöske, och
brann utmärkt, tydligen påtänd av Ahlboms tjärade bloss, som han så
vårdslöst slängt ifrån sig. På en halvtimma var det hela över och endast
några kolnade stockar fanns kvar av boden.
Boden var assurerad, och för övrigt inte mycket värd, så att Ahlbom
brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att
getingarna inte också strukit med. De hade nämligen gett sig av vid
första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna.
Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt
bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte
gärna bli husvill.