Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i
våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det
var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått
permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts
som tjatade med sitt kuku varenda kvart.
Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.
Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han
katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent.
Det var därför han låg i stan.
Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.
"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av.
Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."
Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.
"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över
sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."
Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i
tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade
se'n dörren och smet ut.
Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på
trappstenen.
Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon
annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms
tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade
Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd
i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i
situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att
tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.
"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom,
som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen,
manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
Stegen följde!
Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då
svor han högt.
Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade
stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.
"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.
"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.
"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte
farligt alls. Bara ni inte går högre upp."
"Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt
halvt år. Hjälp!!"
"Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?"
Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot
ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.
Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket åt sidan,
varefter han fortsatte nedåt. På nedersta trappstegsavsatsen stod
portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrån. När hon fick se Lundbom
komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte
heller--portvaktsfruar ha inte sådana nerver--utan hon störtade in i sin
bur--inte genom luckan utan bakvägen--och kom om ett ögonblick tillbaka,
klädd i en sopborste och sin man.
"Vill ni öppna för mig?" skrek Lundbom.
"Jag har blivit utestängd."
Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten på Lundbom.
Då blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde slå en kvinna, ryckte
han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i
stället. Portvaktsfruns man slocknade ögonblickligen, och portvaktsfrun
störtade åter in i sitt rum, körde huvudet ut genom luckan och röt:
"Mord, hjälp, polis! Det är en galen karl här."
Vilket genast hade till följd att en poliskonstapel, som befann sig inom
hörhåll, smet in i en butik. Sin därvaro motiverade han genom att
telefonera efter förstärkning.
Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun
fortfor att skrika:
"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"
"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.
Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men
bestämt från fönstret.
"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så
att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar
du, lilla pippi?"
"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken
ringde efter mer förstärkning.
När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och
fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.
"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten
och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.
Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja
söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.
Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade
haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.
Tyst och stilla smög han upp för trappan och steg in i sin våning
samtidigt med att polisen sprängde porten.