Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och
vart begraven i ett fodral av sin egen välkända tillverkning, och änkan,
som var för gammal till och med för att gifta om sig, överlät affären åt
första biträdet, snickare Petterson, som var känd Barbackabo och hade
kundkretsens fulla förtroende.
Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen
var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till
kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade
ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet
utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna
goda sed.
Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare
Anderson hade visserligen blivit husägare och rådman på att ta hand om
cirka hälften av Barbackas befolkningsförluster, men detta blygsamma mål
räckte inte för Petterson.
Följden blev den att Barbacka en vacker lördag, när tidningen kom,
brutalt rycktes upp ur sin slummer av följande annons:
_Barbacka Begravningsbyrå_--Direktör K. P:son Petrini--levererar
prydliga och bekväma likkistor samt klädsamma svepningar fort, väl och
billigt. Rabatt vid större beställningar. Klipp ur annonsen!
Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktör Petrini,
på stadshotellet iklädd splitter ny kostym, lackskor och damasker,
vilket i Barbacka ansågs vara höjden av elegans, sedan en yngre
handelsresande från Örebro visat sig där så utstyrd. Denna prakt
förhöjdes ytterligare genom att Petrini förtärde ett glas renskt vin,
vilket både han och staden i övrigt ansågo mycket passande för hans
yrke.
Dagen därpå upphängdes stadens första glasskylt över direktör Petrinis
affär, och efter ytterligare ett par dagar förstorades skyltfönstret
till i Barbacka dittills oanade dimensioner.
Barbacka häpnade, och avvaktade med spänning vidare händelser.
De läto inte länge vänta på sig. I stadens tidning syntes lördagen därpå
åter en annons:
_Ni sover sött_ om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrås charmanta
kistor iförd en av våra verkligt eleganta svepningar. Gör ett försök!
Och på söndagen skyltades i det nya fönstret med en mängd på varandra
ställda kistor. Stora, svarta nederst, så allt mindre och mindre, tills
toppen pryddes av en liten vit kista. Och på alla kistorna stod det
plakat: "Hållbar men billig!"--"Högst komfortabel!"--"Senaste
modell!"--"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och på den lilla vita stod en
vackert målad skylt: "För er lilla älskling!"
Det var folksamling utanför Petrinis fönster hela söndagen, och de damer
som inte hade några barn sade: "O, så älskligt!" och "Tänk, så sött!"
Men de som hade småttingar gingo hem och voro särdeles vänliga mot dessa
hela dagen, men tänkte däremot ganska ovänliga tankar om direktör
Petrini.
Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dålig
psykolog, bragtes nära förtvivlans brant, när han såg denna imponerande
skyltning, och Petrini själv, som var ännu sämre psykolog, såg framtiden
i ett rosenskimmer och drömde om egna stenhus, ordförandeskap i
stadsfullmäktige och till sist en liten vasatrissa på begravningsfracken
om allt ville sig väl, och detta sporrade honom till nya ansträngningar
för att genom en rationell modern reklam driva upp sin affär till så
stort omfång som dödsprocenten i Barbacka tillät.
Men nu spurtade även Olsson upp sig, och i nästa nummer av Barbacka
Veckoblad annonserade även han. Visserligen räckte hans fantasi endast
till för ett vanligt enkelt påpekande av likkistsnickare Olssons
existens, medan Petrini annonserade:
_Beställ edra likkistor_ hos Barbacka Begravningsbyrå. Köp i dag, innan
lagret tar slut! Eleganta kistor sändas gärna till påseende.
Men Petrini märkte dock att konkurrenten började röra på sig och tog i
med friska tag, för att ytterligare distansera honom.
På måndagen lämnade Petrini till stadens mera framstående familjer
elegant tryckta affärskort, vari han påpekade att hans affär var den
absolut förnämsta på platsen och rekommenderade den vid förekommande
behov. Olsson hade inte förstånd till sådana finesser. Han gick bara
till fattighusföreståndaren och skrev kontrakt på tio år om leverans av
fattigkistorna.
Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls
inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insåg att ett motdrag
måste göras. Efter något funderande fick han också en idé, som han ansåg
god och genast satte i scen.
På tisdagen fick således Barbacka åter tillfälle att förvåna sig över
ett väldigt plakat i Petrinis skyltfönster:
_Realisation!_ Endast två dagar säljas varma och dragfria likkistor samt
fullt moderna svepningar till häpnadsväckande billiga priser. Försumma
icke detta enastående tillfälle, utan skynda att förse er!
När de två dagarna voro slut blev Petrini verkligen något missmodig, ty
han hade under hela realisationstiden inte lyckats sälja en kista, och
han låste in sig på sitt rum för att under aftonen fundera ut något nytt
slagnummer.
Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte
veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om
att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka
förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor.
Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått
beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket
storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.
Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår,
och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige
som besvärlige konkurrent ur brädet.
Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var
mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.
Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora
slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och
svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd
tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.
"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden
stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut
väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall
sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå,
tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att
kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."
Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han
lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru
borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på
kinderna.
"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta
mått till kista på en levande människa?"
Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men
när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en
mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.
Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör
Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare,
stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:
"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."