"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva
sta'n."
"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har
paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte
vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta
mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att
det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han,
andra på att det inte är han."
"Det här är jag!" kved Erlandsson.
"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon
sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra
månaden", sade Hilmér.
"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det
är inte Erlandsson."
Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:
"Jo, jo, jag minns!"
"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur
det gick till när du lånade den?"
"M--nej--jag menar jo."
"Nå, berätta då!"
"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson
enkelt.
"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
Erlandsson."
"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade
sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det
orättfångna godset försvinna i sin ficka.
"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles
tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna
kan låta honom gå."
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände
ögonen i honom och sade sakta och tydligt:
"Ge mig tillbaka mina pengar!"
"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.
"Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt.
"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...."
Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek
undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett
hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.
När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka
sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika
knölig.
Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett
än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.
Erlandsson är fortfarande inte skön.