Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare
tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och
trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av
kullar och dalar.
Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens
skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men
Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest
omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte
ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en
skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket
alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de
tillsammans tömde sin aftongrogg.
Det var därför endast helt naturligt, att följande annons i
Morgonblackan skulle sätta Erlandssons hjärna i verksamhet. Där stod:
_Varför är ni inte skön?_
Oregelbundenheter i anletsdragen rättas
genom paraffininsprutning. Renaste grekiska,
romerska eller semitiska profiler erhållas
efter behag. Full diskretion. Svar
till "_Profil_", denna tidning.
Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående
post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar
möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta
första pris på vilken skönhetsutställning som helst.
Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp
till Skoglöf och beställde en grekisk profil. Morgonen därpå satt han i
Skoglöfs tandläkarstol och såg i en spegel sin näsa sakta rätas ut och
antaga en fullkomlig form, om man bortser från det faktum att
näsborrarna voro litet för stora.
Under de närmaste timmarna förädlades Erlandssons profil ofantligt, och
när han till sist steg ut ur tandläkarens port, var han till
oigenkännelighet förskönad, och med svallande glädje i hjärtat
promenerade han hemåt.
"Det här skall bli en överraskning för Adolfine!" tänkte han, när han
ljudlöst öppnade tamburdörren och steg in. "Jag undrar vad hon skall
säga, när hon får se hur vacker man hon fått."
När han passerade tamburspegeln stannade han ett ögonblick och granskade
sina nya drag i stum beundran. En ädelt formad näsa, hög, klar panna,
fylliga kinder och ett belåtet, självsäkert drag kring munnen, som icke
funnits där förut. Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten
följande självsäkerheten är ännu outrett.
Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen--för mindre gick det inte
av--och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen
och stannade förvånad i dörren.
"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade
förvånad på Erlandsson.
"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.
"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och
offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"
"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.
"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett
er förut."
Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.
"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"
Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.
Men han tog saken mycket lugnt.
"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig
själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon
väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön
yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta
hur det är."
Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte
länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar
stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.
"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har
mördat och rånat min Mikael."
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig
över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor
på hans smala armleder.
"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du
gömt liket, så kanske straffet blir mildare."
"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst
han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett
skämt."
"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu
och håll käft."
Men nu intervenerade fru Erlandsson.
"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har
så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är
ju din egen lille man."
Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste
kvarteren.
"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att
han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då
blev Erlandsson på allvar rädd.
"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i
ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är
Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag
har på magen."
"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson
bevekande. "Så känner du säkert igen mig."