Ståndrättens ordförande, en bister överstelöjtnant med gråsprängd
mustasch, satte sig tillrätta i stolen och anlade ett högtidligt och
skräckinjagande ansiktsuttryck.
"För in fången", sade han.
Fången fördes in. Det var en ung karl, med lugna och klara ögon, som med
synbart intresse betraktade omgivningen.
"Hörrnu herrn!" började han, vänd till överstelöjtnanten. "Ni är
tydligen basen i den här butiken. Nu vill jag veta--"
"Tyst!" dundrade överstelöjtnanten, och spände blicken i fången.
"Nu vill jag veta", fortsatte denne oberörd, "vad man har gjort av min
tuggtobak."
"Namnet?" frågade överstelöjtnanten kallt.
"Carolina Plug Cut, den bästa tuggtobak som finns, och den sista kakan
jag hade, och nu ha de här drullarna tagit den och--"
"Tyst!" vrålade överstelöjtnanten pionröd i ansiktet. "Jag vill veta ert
namn!"
"Jaså mitt!" sade fången. "Kors, jag trodde att ni ville ha
rekommendation på en bra tuggtobak. Det lär jag gärna bort, och jag
rekommenderar den. Men jag gillar inte att de har tagit ifrån mig min
bit, och den sista kakan till på köpet."
Överstelöjtnantens ansiktsfärg övergick till violett.
"Ert namn, herre! Vad heter ni, och vem är ni?"
"Vad jag heter", svarade fången. "Det tycker jag att ni borde veta
förut. Jag är Harry Taylor, representant för Montana Screamer, den mest
framstående och inflytelserika tidning som existerar mellan San
Fransisco och Yokohama, indirekta vägen."
"Ni är anklagad för spioneri!" upplyste överstelöjtnanten med gravlik
röst.
"Och om jag inte får igen min tobak snart", svarade Harry Taylor, "så
kommer jag att anklaga en och annan för snatteri."
"Erkänner ni?" frågade överstelöjtnanten.
"Erkänner vad?"
"Att ni sökt utforska militära hemligheter såsom trupprörelser och
dylikt. Att ni sökt fotografera viktiga fältbefästningar och att ni sökt
uppsnappa rapporter med mera."
Harry Taylors ansikte avspeglade en lätt förvåning.
"Sure!" sade han. "Det är klart att jag erkänner det. Det är ju det jag
är här för."
"Han erkänner!" sade överstelöjtnanten till ståndrättens övriga
medlemmar. "Han erkänner att han är utsänd för att spionera."
"Det är klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvärs över
halva världen hit för att få mina nyheter via New-York? Tror ni, att en
krigskorrespondent av min kaliber nöjer sig med de magra och utan
verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den där jycken som
sköter reklamen för er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som
jag nöjer sig med att ligga stilla två timmars resa från armén, när han
lika gärna kan vara där framme och se själv? Sällan!"
"Spioneri straffas med döden", upplyste överstelöjtnanten. "Ni har
erkänt er skyldig, och kommer alltså att dömas till döden och
arkebuseras inom två timmar."
"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan också, att ni har knyckt min tobak.
Jag pratar aldrig så bra som när jag har en liten buss vid högra sidan
av underläppen. Arkebuseras, sa ni! Det är ju ett finare namn på
skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor från Montana? Käre vän, det
tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats någon förut."
"Har ni något att anföra till ert försvar?"
"Om? Säkert! Ett par tjog slagskepp med stjärnbanéret under gaffeln för
att nu inte nämna några dussin kryssare och annat smått och gott. Tror
ni att onkel Sam skulle tillåta det här lilla landet att kallblodigt
mörda en av hans ädlaste och mest framstående män. Nädå! Det är bara i
Mexico sådant går för sig. Försök inte, lilla françois. Mig bluffar ni
inte."
Med en knyck drog Harry Taylor fram vänstra manschetten, tog upp en
blyertspenna ur västfickan och började skriva.
"Vad gör ni?" frågade överstelöjtnanten.
"Antecknar!" svarade Harry med belåten min. "Det är minsann inte varje
dag man har en så'n här tur, må ni tro. Ställd inför ståndrätt, och
hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen på tuggtobak, och
lämnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst--"
"Tyst, herre! Här är det jag som för ordet!" röt överstelöjtnanten.
"Minst fyra spalter med porträtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde
jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna
hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men
inte--"
"Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger."
"Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia",
fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna så här på
ett ställe och ni inte har brått som vanligt, så skall jag passa på och
göra en liten intervju. Vad säger ni, överstelöjtnant? Tror ni att
kriget går igenom?"
"Monsieur Taylor! Har ni klart för er, att ni står överbevisad om
spioneri och när som helst kan vänta att bli skjuten?"
"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade
Harry. "Den har jag för länge sedan förlåtit er. Tala inte om den! Den
har givit mig material för ett uppseendeväckande telegram och saken är
klar. Nu vill jag bara ha några upplysningar--"
"Har ni något ytterligare att säga innan domen faller?"
"Att säga? Inte precis! Jag är inte pratsam av mig. Men jag skulle gärna
vilja ha en plankarta med noggranna beskrivningar över era
fältbefästningar. Särskilt är jag intresserad av taggtrådsstängsel."
"För sista gången frågar jag er. Har ni något att anföra, som skulle
kunna motivera att dödsdom icke avkunnas över er?"
"Om jag har! Var lugn för det! För det första är jag principiell
motståndare till dödsstraffet, och för det andra har jag ju redan en
gång sagt ifrån, att vi inte skall tala vidare om den här saken. Jag har
förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del
amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära
vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli
skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma
sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig.
Detta kom att ske genom en samfälld och enkel presskampanj mot er för
att ni mördat en amerikansk undersåte och en av nationens förtroendemän,
och de skulle inte ge sig förrän etthundratio miljoner amerikanska
strupar ropade efter ert blod. Tja, se'n hade ni bara att veta hut och
bedja om ursäkt, och betala några miljarder i skadestånd, i annat fall
kommo yankees hit och hjälpte tyskarna att möblera om er karta. Nej,
monsieur, det finns så fullt av argument mot min arkebusering att man
knappt kan komma fram för dem."
"För bort fången!" sade överstelöjtnanten. Och Harry Taylor fördes bort.
Hans ansikte sken av belåtenhet när han åter fördes in för att höra sin
dom, och underkäken arbetade taktfast.
"Fått igen tobaken! Sergeanten hade lånat den och tagit sig en bit. Det
fick han gärna! Jag nekar aldrig en människa en buss."
Ståndrätten låtsades inte höra, och överstelöjtnanten klarade strupen.
"Monsieur Taylor! Ni är befunnen skyldig till spioneri, och skall alltså
enligt krigslagen arkebuseras. Men ståndrätten har funnit det till full
evidens ådagalagt att ni varken vid brottets begående eller senare,
möjligen inte heller tidigare, varit vid förståndets fulla bruk, varför
ni frikännes."
En kort sekund såg Harry Taylor nästan förbluffad ut. Så log han.
"Ja, det är ju också ett motiv", sade han.
"Men", fortfor överstelöjtnanten, "uppmanas ni samtidigt att omedelbart
lämna landet. Åtlyder ni icke denna uppmaning komma militärmyndigheterna
att utvisa er. I annat fall bekosta vi en bil till vilken bakom fronten
liggande ort ni väljer, varifrån ni kan fortsätta vidare. Antar ni
tillbudet?"
"Visst fadren", svarade Harry Taylor. "Jag sköter korrespondensen lika
bra i London."
"Bilen väntar!" sade överstelöjtnanten och reste sig, tillsammans med
rätten i övrigt.
"Ja, ajöken på er då, gubbar! Trevligt att träffa er, men jag säger i
alla fall inte au revoir. Hälsa hustrur och barn!"
Med det gick Harry ut, nickade nådigt åt några officerare i närheten och
vräkte sig komfortabelt tillbaka mot bilens kuddar.
Chauffören vände sig och gjorde honnör.
"Varthän, monsieur?"
"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste
telegrafstation, naturligtvis."