Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned
den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en
motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor
lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde
motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade
utseende.
"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick,
som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin
cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid
Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."
Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.
"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan
för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en
kalv. Det får jag lov att göra om."
Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur
sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om
det.
"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i
brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"
Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet
vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna
världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.
"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt.
"Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min
fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."
Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen
öppnade ögonen.
"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är
han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör
du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"
"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.
"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande
ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter
otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd
om dem."
I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett
belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.
"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"
"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag
i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett
herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte
fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du!
Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge
amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig
lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse.
Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig!
Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"
Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället
den sårade med synbart intresse.
"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"
Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin
solbrända kind.
"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första
eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt
inte oss hindra dig. Generalen väntar."
"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och
steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall
jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst
sista också."
Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.
"Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom
skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?"
"Absolut!" försäkrade Bob Hyes.
"Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min."
"Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte."
Harry Taylor funderade ett ögonblick.
"Hade jag en kulspruta här, så skulle situationen strax vara avklarad,
men som det är, får jag väl låta dig leva och göra en dygd av
nödvändigheten. Och eftersom du i alla fall är här och skräpar kan vi
samarbeta. Jag, som är mest intelligent, sköter om intervjun och säger
till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera,
tar ned vad jag säger. Håll mun! Jag tål inga motsägelser. Nu börjas
det."
Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till
sjukvårdarna.
"Var hittade ni den här göken?"
"Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst
haft en patrullstrid."
"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga?
Sammanstötning, låter ingenting, förpostfäktning, skräp, fältslag kan
man ju egentligen inte kalla det utan en viss överdrift, som är mig
motbjudande. Drabbning! Där ha vi ordet! En drabbning kan stå emellan
hur många personer som helst eller hur få som helst, dock minst två.
Skriv: En blodig drabbning utkämpades i dag ungefär aderton kilometer
nordnordväst om--vad om, skall vi säga? Derci? Rethel? Betheniville? Det
sista låter bäst! Alltså: Nordnordväst om Betheniville mellan--mellan
vad? Vi få väl göra det här franskvänligt, så att det åker igenom
censuren. Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska
kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och
positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett
flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng,
fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det
låter nästan som en officiell generalstabsrapport."
"Utmärkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skäl i att stryka
fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar
efter fel."
"Du har rätt, min vän, stryk vapnet."
Han böjde sig mot den sårade.
"Kan ni höra vad jag säger?"
Den sårade gjorde ett jakande tecken.
"Well, tala då om hur det hela gick till."
"Jag vill dö!" sade den sårade.
Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
"Ingen tid att tänka på sådant nu", sade han. "Det här är viktiga saker.
Vi två representera en av Förenta Staternas förnämsta tidningar, och en
liten smutslapp i sydvästern, och vad vi skriva kommer att med andlös
spänning läsas av miljoner av Amerikas intelligentaste män och kvinnor
samt cirka tjuguåtta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."
"Jag vill vara i fred", viskade den sårade matt.
"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla
egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet
kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått
två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en
liten beskrivning på striden."
"Vi ryckte försiktigt fram--", viskade fången.
"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan
hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa
ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver
skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet
avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade.
Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"
"Ett skott small--."
"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av
kvällsvinden--jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen
då--. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen
fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över
nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev
outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att
knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad
som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska,
beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.--Så med ens brast det
lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften
fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas
rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör,
som växte, växte--. Som en orkan av död och förintelse svepte
projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande,
lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur
gick det se'n?"
Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt
intresse för verkligheten, skakade på huvudet.
"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än
jag."
"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det
själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob,
så gå vi på igen?--Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt.
Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast
av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad
tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt
trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med
tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska
styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för
vinden där uppe.--Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte?
Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.--Kring fanstången rasade länge en
hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma,
skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna
ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och
ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett
energiskt förföljande.--Puh! Det där får vara nog för den här gången.
Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"
"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa
värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på
lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."
"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara.
Jag känner mig mycket bättre nu, och nu _vill_ jag leva. Det gör mycket
till."
"Det gör det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni fått
tillbaka er livslust. Far i frid."
"Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om
allt det underbara som jag upplevat."
Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry
Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst.
"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn. "Hur många
tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?"
"Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två."