Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet.
"Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig
omkring.
"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."
Harry Taylor slank in hel och hållen, slog sig ned, lade hatten inom
räckhåll och sade:
"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom.
Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."
"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.
"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans
telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om
nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.
Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag
intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att
den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en
sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta
detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut
i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade
materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en
verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att
prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då
grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr
träffat en så tjusande personlighet, sa han.
Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en
mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle
gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid.
Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som
för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska
journalistikens skönaste pärlor.
När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:
"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till
telegrafen."
"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours
truly som en oljad blixt."
"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till
telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag
till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.
Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev
inte alls förvånad utan tvärt om.
"Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.
"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett
sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat,
så på en stege genom fönstret."
"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!"
svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör
mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga
den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag
skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och
ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."
Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.
"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du
nog nacken. Gör det!"
Se'n gick han, gudskelov, definitivt.
Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs
råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog
trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla
sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina
lakan och hissade mig ut.
När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen
och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var
inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men
alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig
människa ut som en buse här nere.
När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg
bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som
jag ovillkorligen måste träffa på vägen.
Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen
med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en
stabsadjutant. Jag tog ögonblickligen betäckning, försvann helt enkelt
i terrängen och sprang på omvägar till telegrafen.
Där inträffade det underverket, att den ende tjänsteman, som befordrade
allmänhetens telegram för ögonblicket var ledig och mitt telegram
kablades i väg genast. Men medan jag stod där fick jag en idé, rusade
ut, och direkt in i närmaste hus.
"Det finns väl en bibel i huset?" frågade jag en flicka, som öppnade för
mig.
"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hört rätt.
"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av
Gustave Doré. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant för en
bibel."
Jag fick en inom tre sekunder och lämnade efter mig tjugu francs och det
intrycket att jag var vansinnig.
Med bibeln i hand rusade jag in på telegrafstationen, rev ut första Mose
bok, skrev min tidnings adress på titelbladet och lämnade den till
telegrafisten.
"Ilkabla genast det här", sade jag.
Nummer två trodde naturligtvis att jag var vansinnig.
"Det här?" sade han.
"Ja, det där! Första Mose bok! Tror ni inte att censorn släpper den
igenom? Här är femhundra francs till porto. Det som blir över får ni
behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg
innan det här är expedierat."
Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick,
som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som
möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig.
På trappan utanför mötte jag Bob Hyes. Han höll på att få slag först när
han såg mig, men sedan flinade han.
"Så, Harry! Du klarade dig ut ändå", sade han. "Du är duktigare än jag
trodde dig om."
"Säkert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare än du tror mig om
nu. Jag har skickat mitt telegram."
"Jag skall skicka mitt nu", sade han.
Jag skakade fundersamt på huvudet.
"Du är alldeles för vårdslös, Bob. Skickar dina saker alldeles för sent.
Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två
eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan
ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du
kablade gamla nyheter."
"Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan.
"Var inte du för säker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjänstetelegram
emellan, eller någon, som var på telegrafen före dig, kan ha lämnat in
ett så sabla långt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det.
Om till exempel någon av ondska och ovilja kablade första Mosebok--"
Han stirrade ett ögonblick på mig med vansinne i blicken, så röt han:
"Jag skjuter dig om du har--", och störtade in.
Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha
varit intressant att få studera hans fysionomi då."
"Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob
Hyes komma hit!"