Bob Hyes, representant för Arizona Kicker, lade upp även vänstra benet
på bordet, flyttade maggördeln på sin cigarr ett stycke längre in,
talade och sade:
"Hemma i Arizona känner jag en karl, som gärna betalar tusen dollars för
att få läsa vad jag skriver."
"Blind, förmodar jag!" högg Harry Taylor, Montana Screamers
förhoppningsfulle unge man, in. "Och om de därhemma visste, hur våra
sagor tillverkas, så skulle de gärna betala vad som helst för att få oss
inom skotthåll."
Suvaroff, ryssen, smålog stillsamt och sade:
"Jag skriver aldrig annat än vad som är sant."
"Då har du allt billiga telegramkostnader", förmodade Taylor.
"Förresten skulle det inte gå an för oss. Vår läsekrets nöjer sig inte
med så tarvliga saker."
Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en
stund. Så tog Taylor åter ordet.
"Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro
vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och
resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära
de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret.
Jag kan knappt påminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade väl
aldrig fått se en sårad heller, om inte van Weide ramlat av hästen i
förgår."
"Jag slant!" sade van Weide generad.
"Slant? När du satt på en häst? No, sir! Du rider lika illa som du
skriver. Men i alla fall, medan man sitter här och inte får veta mera än
de officiella lögnerna, fordrar publiken att man skall hålla den à jour
med allt vad som händer här, från fältslag ned till kommenderande
generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, så
att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han ätit
havregröt och druckit vatten, så ger Wilson i Harristown Tribune honom
kall kyckling och bourgogne mitt på blanka förmidda'n."
Men i går lyckades jag i alla fall få litet fakta att bygga en
korrespondens på. Jag fick fatt i en stabsofficer som för ögonblicket
inte tycktes ha så förbaskat brått, som de där kurrarna alltid har. Jag
högg honom i knapphålet, gav honom mitt kort och sade:
"Monsieur överste, eller vad ni är. Jag har rest hit från Amerika för
att se krig, men har ännu inte fått se något. Att ni inte för oss
omkring och visar oss slagfält kan jag förstå, eftersom slagfälten
alltid stanna på den tyska sidan, men skulle det inte vara möjligt att
få se en soldat? Bara en enda, om ni så vill, och det behöver inte vara
av den bästa sorten. Han må gärna ha en liten skavank. Ser ni, jag
skulle så gärna vilja vara i stånd att säga, när jag kommer över pölen
igen, att jag sett något av kriget."
"Monsieur!" sade han högdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen
att sända representanter."
"Sure!" sade jag. "Men jag behöver ingen direkt uppmuntran. Jag är inte
hårdbjuden."
"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi önska inga
korrespondenter i detta krig."
"Jag skulle gärna vänta till nästa, herr generalmajor och riddare", sade
jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet är ju så kort."
"Det torde bli ännu kortare, om ni utan tillåtelse söker skaffa mera
nyheter än generalstaben lämnar er", svarade karlen.
"Det är det jag vet", svarade jag. "Annars hade jag inte kommit så här
hövligt och anständigt och bett att få veta det jag vill ha tag i. Den
metoden är inte så värst bruklig hemma i Montana. Där frågar man inte,
där tar man reda på det man vill. See?"
"Ingenting hindrar er att fara hem till Montana, och där praktisera er
metod", sa han högdraget. "Bon jour, monsieur."
Och med det tänkte han ge sig av, men han kände inte mister Harry Taylor
från Helena, Montana U.S.A.
"Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle gärna vilja
veta, varför vi inte få gå och titta själva. Är det något fel på
krigsskådeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita på mig. Jag är
världens mest tystlåtna person."
"Monsieur!" sade han. "Anledningen torde vara klar för envar människa,
som är begåvad med endast måttlig intelligens."
"Alltså vet ni det", svarade jag. "Men ser ni, herr överfälttygmästare,
mina själsgåvor äro mycket mera än måttliga. Jag är den mest
intelligenta människa jag vet, och har följaktligen genomskådat er. Ha!"
sade jag och gjorde stora gesten, som imponerade förbaskat på karlen.
"Ni äro rädda för oss, det är allt. Ni begå grymheter mot fångar och
sårade, det är därför ni inte vågar släppa oss fram. Ni hänger fredliga
infödingar, ni bränner gårdar, skändar kvinnor och mördar oskyldiga
barn, som i många fall inte ens genom dopet upptagits i den kristna
församlingen. Det inre Kongos fasaväckande kannibaler äro som
nattvardsbarn i jämförelse med er."
"Monsieur!" skrek han. "Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land."
"Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just
det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert
eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna
Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda
blad, som jag representerar, efter hämnd."
"Monsieur!" ropade han med en röst, som kunde skrämma ett ulanregemente,
men inte mig. "Monsieur! Ni tar fel. Jag försäkrar er, att ni gör ett
förfärligt misstag."
"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gör ett ännu mera
förfärligt misstag när ni håller mig i okunnighet om vad som sker vid
fronten. Då måste jag tro, att ni har något att dölja. Min åsikt är, att
det står till så som jag sagt där framme, och jag känner det vara en
moralisk skyldighet mot den värld som i andlös spänning väntar mina
uttalanden, att ge luft åt mina åsikter i min tidning, det mest
inflytelserika bladet i Förenta Staterna med biländer, såsom Hawaji,
Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni så vill, undvika det,
genom att låta mig få se något."
"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frågade han.
"Om inte precis, herr fältmarskalk, så något i den vägen", svarade jag.
"Men min skyldighet mot läsekretsen är att tala om vad jag borde ha
sett. Jag kommer att gå ännu längre. Jag kommer att i någon mån
författa. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande
livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som
ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska
ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de
behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i
de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina
befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de
burit vapen mot en så storsint och ädel nation. Vidare...."
"Det räcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "Är det något särskilt
ni vill veta? Visa er något kan jag inte, men om ni vill ha detaljer
från det stora slaget vid Grand Bete i går, så måste jag väl stå till
tjänst."
"Det slaget hade jag inte hört talas om", sade jag.
"Nej," svarade han. "Det hålles tills vidare hemligt."
"Tror ni att jag intervjuade karlen? Något! Och på kvällen kablade jag
över två tusen ord om det. En bra historia förresten. Livligt skildrad,
med granater, förintade kavalleribrigader, taggtrådsstängsel, kulsprutor
och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i går, men i dag har jag
intet emot att ni får den, gubbar, jag var ju i alla fall först."
Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid
telegrafstationen och kablade av en samfälld och kraftig dementi på
Taylors vackra bataljmålning.