Under samma tid som George Eliot höll på med _Middlemarch_, diktade hon
äfven sin _Legend of Jubal_ samt några andra poem. _Middlemarch_, som
begynte utkomma 1871 i december, låg färdigtrykt ett år därefter. Vi
läsa i George Eliots dagbok, att intet af hennes föregående arbeten,
icke ens _Adam Bede_, blifvit mer entusiastiskt emottaget, men dessa
författarinnans uppgifter måste tagas med en viss reservation, då man
vet att hon ju öfver hufvud taget icke ville befatta sig med kritikerna
och att Lewes omsorgsfullt undanhöll de ofördelaktiga, medan hon åter
omgafs af en skara lika tänkande vänner, som beundrande såg upp till
den stora författarinnan.
Till julen 1871 hade på föranstaltande af Mr. Alex. Main utkommit en
volym kallad: _Wise, Witty and Tender Sayings in Prose and Verse;
Selected from the Works of George Eliot_. År 1874 sammanförde hon själf
i en volym _The Legend of Jubal_ med de öfriga förutnämda poemerna, som
ingått i åtskilliga tidskrifter. I början af februari 1876 var hennes
sista stora roman _Daniel Deronda_ färdig.
_Daniel Deronda_ har biifvit mycket diskuterad och mycket olika bedömd.
Anmärkningarna hafva gält både romanens byggnad och den öfverarbetade
stilen, medan den lifliga diskussionen, som vid tiden för bokens
utkommande fördes inom den engelska och utländska pressen, gälde
hufvudsakligast det judiska elementet i denna roman.
Om _Middlemarch_ innehåller fyra berättelser, som äro tämligen
mödosamt men i alla fall ganska skickligt slingrade inom hvarandra,
så innehåller _Daniel Deronda_ två historier, som helt enkelt äro
stälda sida vid sida. Den ena är historien om Gwendolen Harleth och
Grandcourt. Dessa båda figurer äro nya inom George Eliots diktning
samt visa oss författarinnans observationsförmåga fortfarande i sin
fulla kraft. Hvad hälst man kan säga om den öfverarbetade stilen, den
alltför stora tillsatsen af filosofi, den alltför tydligt framträdande
tendensen, så måste man dock medge, att när det gäller att djupt tränga
in i en karaktär, är uppfattningens skärpa och finhet oförändrad samt
har t.o.m. i vissa afseenden ökats i detta sista arbete. Vi kunna se
denna Grandcourt för oss med hans bleka förnäma ansikte och de lugna
likgiltiga åtbörderna. Mellan fingrarna håller han den eviga cigarren,
medan hans läppar antingen uttala ett föraktfullt ord eller stumma
tillkännage hans missnöje. Någon moralisk ansvarighetskänsla hyser han
lika litet för egen räkning, som han tror andra om att hafva någon,
samt vill hos sina medmänniskor i allmänhet endast uppsöka deras
svagheter och lyten. Han är genomblaserad, det enda nöje han förmår
erfara, är att kufva och plåga andra. Han tycker om att slå sina hundar
och hästar, han har gift sig, emedan han vill beherska en vacker ung
varelse, och om hans val fallit på Gwendolen Harleth, är det emedan hon
haft mod att trotsa honom. Han är lumpen oaktadt sitt eleganta sätt,
grym oaktadt sin yttre likgiltighet, rå under masken af en fulländad
gentleman. Den flegma, med hvilken han kufvar och pinar sina offer,
förlänar honom något demoniskt. Han ger sig aldrig helt ut och får
därigenom alltid öfvertaget öfver ärligare och öppnare naturer. Det är
en gestalt, som inger oss förfäran, och såsom konstskapelse beundran.
Gwendolen är en mindre öfverraskande gestalt men lika omsorgsfullt
studerad. Hon eger skönhetens stora makt och är medveten därom. Den har
hos henne alstrat en egoism, hvilken som naturlig rätt kräfver allt af
andra. Hennes mor och systrar underkasta sig alla hennes nycker. Hon
har en stark vilja, men riktar den mot intet mål, hon är ärelysten,
men förmår icke frambringa något, hon fordrar af lifvet endast nöje
och omväxling och sådana triumfer, som utöfvandet af hennes makt kan
skaffa. Hon är okunnig och ytlig men har ingen dålig natur, hon eger
trots allt en fond af oskuld, och hos henne finnes en grodd till något
bättre, som skall spira upp, i händelse omständigheterna bli gynnsamma.
Det är denna utveckling till något ädlare och bättre, som försiggår med
en världslig och ytlig kvinna, George Eliot velat skildra.
Den kvinliga instinkten hos författarinnan och hjältinnan gör, att
när Gwendolen vill förbättra och höja sig, söker hon hjälp härtill
hos en man. Allt sedan Gwendolen lärt känna Daniel Deronda, blir hon
otillfredsstäld med sitt ytliga lif. Emellertid är denna moraliska
känsla icke nog, hon måste genomgå lifvets hårda skola af sorg och
förödmjukelse. Hon gifter sig med Grandcourt för att undgå den
lott, som väntar henne sedan hennes mor blifvit fattig. Det är en
fruktansvärd bild författarinnan ger af detta äktenskapliga lif.
Grandcourt kufvar sin hustru med samma kallblodighet, som han tvingar
sina hästar och hundar att lyda sig, och hon underkastar sig under
ständigt stum protest, till dess hennes enda hopp om befrielse blir
någon tillfällighet. Denna kommer äfven, när Grandcourt en dag under
en segelfärd faller öfverbord. I samma sekund, som Gwendolen ser denna
utväg att blifva fri, tvekar hon att på hans rop kasta till honom
repet eller själf ropa på hjälp. Tvekan varar visserligen endast
ett ögonblick, i det nästa kastar hon sig, gripen af ångest och
samvetskval, öfverbord för att rädda honom, men när hjälpen kommer är
det för sent, Grandcourt är redan död. Den inre strid Gwendolen sedan
utkämpar med sina samvetskval och själf förebråelser, är skildrad med
stor kraft, medan däremot resultatet af denna kamp och historiens slut
icke göra ett lika trovärdigtintryck.
I bredd med denna skildring löper bokens judiska del. Daniel Deronda,
som uppfostrats i okunnighet om sin judiska börd, kommer af en
tillfällighet i beröring med den unga judinnan Mirah, hennes bror
Mordecai och den judiska familjen Cohen. Mordecais stora tanke är
judendomens återupprättande icke blott i religiöst utan äfven i
politiskt afseende. Han drömmer om att judarne än en gång skola blifva
ett folk med ett fädernesland, och denna stora tanke ger han vid sin
död i testamente åt Deronda, som fått kännedom om att äfven han är
född jude. Förenad med Mirah vill Deronda egna sitt lif åt den stora
uppgiften.
Denna George Eliots uppfattning och framställning af judendomen
icke blott såsom en religiös utan äfven som en nationalitetsfråga
väkte stort uppseende. En mängd kristna skriftställare och kritiker
förklarade denna bokens judiska del misslyckad, så t.ex. säger Edmond
Scherer om Derondas nationalitetssträfvanden: "Denne unge man, som
är framstäld såsom en bild af själfförnekelse och klokhet, blir
offer för en chimär och därtill den mest ointressanta chimär, som
uppfinningsförmågan någonsin skapat. — Den judiska episoden i _Daniel
Deronda_ är ett af de mest oförklarliga misstag, som en stor författare
någonsin begått."
Däremot väkte George Eliots uppfattning stort erkännande från judiskt
håll. Hon talar själf om att hon erhållit ett bref från öfverrabbinen
Dr. H. Adler, hvilket gladde henne mera än något erkännande, som förut
kommit henne till del. Han uttrycker däri sin varma sympati "för
den trohet, hvarmed några af de bästa judiska karaktärsdrag blifvit
återgifna". — Dr. Adler höll äfven en föreläsning om _Daniel Deronda_
för judiske arbetare.
Också professorn vid det judiska teologiska seminariet i Buda-Pest,
David Kaufmann, har i en broskyr: _George Eliot and Judaism, an Attempt
to appreciate Daniel Deronda_, i varma ord yttrat sig i saken. Sedan
han talat om judendomens grundidéer, säger han: "Det är en kristen
författarinna, som historieskrifvaren måste tillerkänna äran af att
djupast hafva uppfattat dessa idéer samt med geniets profetiska syn
varsnat den egentliga innebörden af judendomens fundamentalfrågor,
under det hon förlänat dem poesins tjuskraft." — Betonande den engelska
liberaliteten, omnämner han andra engelska författares framställning af
judar: Shakspeare har skapat Shylock i _Merchant of Venice_, Walter
Scott Rebecca i _Ivanhoe_ och Dickens Riah i _Our Mutual Friend_,
äfven Macauley har talat för judarnes emancipation, och Disraeli har
i sin egen person visat, huru en jude kunnat nå de högsta värdigheter
i England. Han förklarar slutligen, att likasom Lessing genom sin
_Nathan_ för alltid blifvit kär för judiska hjärtan, har äfven George
Eliot genom sin _Daniel Deronda_ härefter anspråk på judarnes tacksamhet.
En annan jude, som uppträdt med anledning af _Daniel Deronda_, är den
för sina kritiska och filosofiska arbeten öfver judendomen samt såsom
kritiker i _Atheænum_ bekante Joseph Jacobs. Han skref i _Macmillan's
Magazine_ en artikel, _Mordecai_; a Protest against the Critics, by
a Jew, däri han med stor värme tager den judiska delen af _Daniel
Deronda_ i försvar. Sin uppfattning tillspetsar han i följande
entusiastiska slutord: — "Jag har i det ofvansagda talat i pluralis,
emedan jag känt att i det jag sagt, instämma alla judar, hvilka hafva
nog kunskaper och sympati för att kunna uppfatta Mordecai icke blott
som den vackraste representant för deras religion och ras inom hela
literaturen, utan äfven som den mest värkningsfulla person inom engelsk
diktning."
_Daniel Deronda_ står nu i den belysning, som afståndet i tid skänker.
De rörelser, som i våra dagars kristna samhällen egt rum mot judarne,
likasom det stora judiska kolonisationsföretaget i Syd-Amerika, äro
egnade att rätt låta oss uppskatta det värkligt storartade i George
Eliots uppfattning, i betraktande af tiden då boken skrefs, medan
åter i ett värk, som icke mera eger nyhetens behag, de konstnärliga
bristerna äfven bättre framträda. De flesta af judarne i _Daniel
Deronda_ förefalla som blodlösa bärare af författarinnans idé, om
man jämför dem med de så reella personerna i bokens engelska del.
Daniel Deronda själf är ett slags kristustyp och hans förhållande
till Gwendolen är det af en frälsare, men han står icke för vårt
medvetande såsom en lefvande varelse. Äfven Mirah har föga realitet,
hon hör till den kategori af vackra, fina kvinnogestalter, som George
Eliot älskat att teckna, men Mirah inger ej den känsla af värklighet,
som otaliga smådrag hämtade direkt ur lifvet, förlänat t.ex. Dinah i
_Adam Bede_. Äfven Mordecai är visserligen icke någon ur det dagliga
lifvet hämtad gestalt, men vid skapandet af honom har George Eliot
stält sig på en annan grund än för sina öfriga figurer. Det är något
af den gammaltestamentliga profetiska mysticismen öfver denne bärare
af judendomens stora tanke. Som poetisk skapelse måste man visserligen
tillerkänna honom en hög rang, och han borde blifva förstådd i vår
tid, då man ju visar tendens att söka en osynlig värklighet utöfver de
materiella fenomenen.
Redan som ung hade George Eliot, medan hon höll på med öfversättningen
af Strauss, lärt sig något hebreiska och genomgick nu för att skrifva
_Daniel Deronda_ en mängd gammal och modern hebreisk literatur. Men
i stället för att såsom förut den exakta kunskapen endast skulle
utgjort en säker grundval för konstnärligt skapande, förde den henne
ofta i denna sista roman till okonstnärligt teoretiserande och dunkla
spekulationer. I stället för att nöja sig med den konstnärliga effekt,
som kan uppnås genom skildringen i och för sig, vill författarinnan
ofta nog i slutet af kapitlen likasom stryka under det hon önskar lägga
läsaren på hjärtat. Äfven stilen blir delvis invecklad och svårfattlig.
Härtill kommer att man i _Daniel Deronda_ icke mera finner den rikt
flödande humor, som omotståndligt drar läsaren till Mrs. Poyser, Silas
Marner eller de odödliga Dodson'arna. I _Middlemarch_ är humorn redan
betydligt sparsammare än i de tidigare arbetena, och i _Daniel Deronda_
har den helt och hållet torkat in — utom möjligen vid skildringen af
familjen Meyrick — samt ersattes af en viss satirisk skärpa.
XV. GEORGE ELIOTS NATURALISM OCH DESS FÖRHÅLLANDE TILL DEN SAMTIDA
VETENSKAPEN.
Med _Daniel Deronda_ afslutas egentligen George Eliots literära
lifsgärning. Hon står nu för oss såsom den europeiskt ryktbara
författarinnan, som skapat en hel rad arbeten, af hvilka böcker
åtminstone tre eller fyra äro erkända mästervärk. Genast vid början
af sin bana sågo vi henne i _Adam Bede_ framlägga sitt program att
"återgifva värkligheten så troget, som hördes hon på ed". Hennes
ståndpunkt är alltså naturalistens, och på samma gång hon anger sin
ställning, betonar hon äfven skilnaden mellan den och romantikernas.
När hon talar om de skickliga författare, som vilja skildra
undantagsförhållanden och undantagsmänniskor, har man emellertid svårt
att fatta, hvilken af sina egna landsmän hon kunde anklaga för dessa
tendenser, med mindre det skulle varit Carlyle. Dickens eller Thackeray
kunde hon väl icke påbörda sådant, däremot var Carlyles inflytande just
vid denna tid ofantligt, och hans _Hero and Heroworship_ likasom hans
förkärlek för stora historiska personligheter gaf henne måhända någon
anledning härtill.
Vid samma tid som George Eliot i England stälde naturalismen i
opposition mot romantiken, skedde detsamma i Frankrike, där Flaubert
skref sin _Madame Bovary_. Brunetière har i sina studier öfver
naturalismen just framhållit olikheterna i den engelska och den franska
riktningen. Den engelska naturalismen, representerad af George Eliot,
ger oss icke mindre en estetik än en hel, genomförd lifsåskådning.
Hvilka hufvudbeståndsdelarna häri äro, skall jag söka framvisa på grund
af den föregående analysen af hennes arbeten.
Romantiken hade begått det stora felet att taga friheten såsom konstens
princip, ehuru ju friheten i själfva värket icke kan vara annat än ett
tillstånd eller ett medel, genom hvilket vi vilja realisera något, som
af oss anses eftersträfvansvärdt. Naturalismen har gått mycket mera
logiskt och följdriktigt tillväga. Den har förklarat, att konsten har
sin "raison d'être" i och för sig, och har just därför påyrkat noggrann
kännedom om konstens art och medlen för att uppnå det åsyftade; så
t.ex. är just hufvudbetingelsen för en tafla att den skall vara målad
och icke blott tänkt, för en bok att den skall vara skrifven o.s.v.
Om vi såsom regel antaga att målningar i allmänhet skola efterbilda den
yttre naturen, likasom literaturen i allmänhet skall tolka mänskliga
känslor, så kunna vi slå fast att det är naturen, som inspirerar
konstnären. Naturen blir således på samma gång föremålet för hans
framställningar och hans domare. Konstnären kan endast afbilda naturen
genom de medel hon själf erbjuder honom, och för att afgöra om
efterbildningen har värde, är det åter naturen, som tjänar honom som
måttstock. Sålunda har konstnären endast en lärmästare: naturen. Vill
han frigöra sig från henne, kan han endast stappla och gå förlorad.
En fransk författare har sagt: "un paysage est un état de I'âme".
Härmed har han menat icke blott att poeten eller målaren vid
återgifvande af landskapet äfven återger sitt eget själstillstånd, utan
han har sagt detta vara fallet, oberoende af om landskapet framställes
af konstnären eller ej. Äfven hos den, som icke kan besjunga eller
afbilda det, väcker t.ex. åsynen af det sköna hafvet vid Neapel
glädje eller af Nordsjöns vreda vågor förfäran. Naturen modifierar
vårt själstillstånd, mellan naturen och människan finnes en ständig
växelvärkan, sorg och glädje, smärta eller vällust, lifsfröjd eller
lefnadströtthet, samvetskval, ånger — ja, det fins väl icke en mänsklig
känsla, som icke genom naturen skulle likasom kristallisera sig.
Sympati för den omgifvande naturen, själfförnekelse för att rätt kunna
uppgå i naturen, respekt för formen och de lagar, som hvarje konstart
pålägger framställaren, dessa äro naturalismens hufvudbetingelser.
Sålunda är, som man ser, objektivitet; en naturlig följd af dessa.
Betrakta t.ex. den holländska målarkonstens alster. Man har aldrig
målat bättre, aldrig samvetsgrannare, ärligare, mera hängifvet än de
holländska mästarena: Rembrandt, Terburg, Metzu m.fl., aldrig inom
konsten visat mera sympati för den enkla, obemärkta t.o.m. vulgära
hvardagsmänniskan och de enkla tilldragelser, som fylla hennes dagliga
lif. Man har aldrig inom konsten mera älskat naturen och sanningen.
Det är nästan onödigt att påpeka att artisten ju i alla fall alltid
måste lägga in en del af sin personlighet i sitt värk, ty vi kunna
ju endast se med våra ögon och uppfatta genom våra sinnen. Men detta
hör icke hit, afsikten är att framhålla det olösliga sambandet mellan
naturalism och objektivitet.
I denna punkt mötas naturalismen och en riktning af samtidens
filosofi, nämligen positivismen. Positivismen har i grunden nedgjort
subjektiviteten. Dess skapare Auguste Comte antager iakttagelsen
som den enda rätta källan för vårt vetande. Våra sensationer kunna
icke kontrollera naturen, ty en galning eller en person, som har
hallucinationer, är ju öfvertygad om sina sensationers riktighet men
bevisar just sin galenskap därigenom att han sammanblandar värkligheten
med dessa, så att säga projektioner af sitt eget jag. Naturen däremot
lär oss, att om vi t.ex. förväxla rödt med grönt, är vårt öga abnormt.
Naturen skall sålunda rätta, komplettera eller tillintetgöra våra
iakttagelser, därför må vi ständigt hålla oss till henne. I denna
punkt gå naturalismens och positivismens läror ihop. Positivismen är
det vetenskapliga systemet för samma lära, som i naturalismen söker
sitt konstnärliga uttryck. H. Taine har i sitt _Préface des Essais
de critique et d'histoire_ påvisat sambandet med följande ord: "Man
kan framvisa mellan naturhistorien och människans historia en mängd
analogier. Orsaken härtill är att ämnet för bådadera är ett liknande, i
den ena så väl som den andra har man att operera med naturliga grupper,
d.v.s. individer konstruerade efter en gemensam typ, hvilka kunna
indelas i familjer, släkten och arter."
Men om afbildandet af naturen är konstens utgångspunkt och medel, bör
det väl äfven blifva dess slutmål? Man måste förneka detta, om man
besinnar att t.ex. musiken och arkitekturen, som ju otvifvelaktigt äro
konstarter likasåväl som den bildande konsten och literaturen och till
sitt väsende sålunda likstälda med dem, icke kunna eftersträfva direkt
naturefterhärmning. Just denna punkt har varit naturalismens svagaste,
just i detta afseende har dess anhängare begått de största misstagen.
George Eliots ståndpunkt i denna naturalismens hufvudfråga är den fasta
grunden för hela hennes konstnärskap. I detta afseende intar hon sin
skilda plats inom samtidens naturalistiska literatur, likasom hon i
denna punkt mest afviker från de franska naturalisterna. Alla hennes
förnämsta och originellaste egenskaper såsom konstnär knyta sig helt
naturligt kring denna kärna.
Alla George Eliots romaner ha vi ju sett utgöra en kritik af lifvet.
Den moderna romanen är problemroman. Den ställning George Eliot själf
genom sin förbindelse med Lewes kom att intaga till samhället, gjorde
henne måhända känslig för just denna sida hos samtidens roman. Hennes
erfarenhet om lifvet hade lärt henne att dygd och last icke äro
begrepp, som en gång för alla kunna slås fast, utan att hänsyn måste
tagas till omständigheterna.
När hon gått till denna sin kritik af lifvet, ha vi sett, huru det
varit med den djupaste och mest omfattande sympati för hvad hon
framstält. Hon står i detta afseende som den bestämdaste motsats till
den franska natmalismens mästare Flaubert, hvars grundton är ironi.
George Eliots sympati är aldrig sentimentalitet, som Dickens' ibland
kan blifva, hennes sympati är den stora känsla, som omfattar äfven det
skenbart obetydligaste, emedan också detta är en del af det hela och
såsom sådan bör begripas och förstås. Som konstnärligt uttrycksmedel
för allt detta hvardagliga, triviala, obetydliga och vulgära, som
lifvet innehåller, har hon begagnat humorn. Vi behöfva för att förstå
denna humor, som hennes landsmän ibland liknat vid Shakspeares,
blott höra hennes Mrs. Poyser tala, se familjen Dodson, lyssna, till
lilla Maggie och Lukas eller höra Mr. Deanes åsikter om hertigen af
Wellington. Författarinnans sympati väcker äfven läsarens, han lär sig
förstå dessa hvardagsmänniskor, med hvilka han kanske i värkligheten
skulle haft föga fördragsamhet. I konstens belysning visar det sig att
de ega ett eller annat drag, som kan passa in på honom själf eller på
hans närmaste omgifning.
George Eliots medkänsla omfattar äfven djuren och barnen, hvilka i
det dagliga lifvet spela en icke oviktig rol. Den lilla tjockkindade
Totty eller Eppie, som på Silas Marners knä leker med sina små tår,
fullkomligt omedveten om det hufvudbry hennes existens förskaffar
väfvaren, äro förträffliga barnfigurer. För resten har George Eliots
sympati många strängar, icke minst ljudande äro de, som tolka hennes
glädje öfver och hennes fina uppfattning af den rent yttre skönheten,
såsom t.ex. Hettys, Tessas eller Gwendolens bilder utvisa.
När George Eliot framstält värkligheten, när hon likasom kalkerat ut
dess otaliga smådrag, har afbildningen i djupaste mening icke afsett
endast dessa spridda manifestationer af lifvet, utan innerst har
legat afsikten att belysa några af de lagar, som styra de skenbart
godtyckliga händelserna. Att detta varit fallet äfven i de arbeten, i
hvilka hon aflägsnar sig från hvardagslifvet, som t.ex. Romola, bevisar
ett bref, däri hon säger: — "De psykologiska orsaker, som manade mig
att återgifva sådana detaljer af florentinskt lif, som jag gjort, äro
precis desamma, som voro bestämmande för mitt återgifvande af engelskt
landsortslif i _Silas Marner_ eller af Dodson'arnes historia, ur
hvilken den stackars Toms och Maggies öde utvecklade sig". — George
Eliot är djupt öfvertygad om tillvaron af lagar i lifvet. Men det är
väl att märka att hon aldrig söker något _utom_ själfva detta lif,
som hon skildrar; aldrig finner man hos henne antydan om någon utom
stående makt, som skulle ingripa. Hon ställer sig härvid på den samtida
vetenskapens ståndpunkt. De lagar hon söker, kunna väl vara dunkla, men
de äro dock enligt hennes åsikt att finna endast inom lifvet själft,
aldrig se vi någon antydan om belöning eller straff i någon annan
form än den, som innebor i handlingarna själfva och dessa sålunda
följdriktigt föra med sig. Hon håller sig således inom de fullkomligt
gifna gränser, som det för oss fattbara lifvet och naturen uppdraga.
En af dessa stora grundlagar, på hvilka hon bygt sin diktning, är läran
om individens frihet och ansvarighet för sina handlingar. Hon står här
i väsentlig motsats till den franska naturalisten, som gjort människan
till endast en produkt af omständigheterna.
När i _Adam Bede_ Arthur Donnithorne för den vackra Hetty till
vanära och slutligen till brott, sker det genom en rad skenbart små,
obetydliga tilldragelser. När i _Romola_ Tito Melema först kommer till
Firenze och underlåter att tala om fosterfaderns öde samt möjligheten
af att denne ännu är vid lif, kan detta i och för sig knappast kallas
en tadelvärd handling, men hans brist på öppenhet leder honom in i ett
helt nät af bedrägeri. Han kommer att förneka sin fosterfader, bedraga
sin hustru och sluta som landsförrädare. När i _Silas Marner_ Godfrey
Cass af ungdomlig passion hemligt gift sig, har han tagit på sig en
börda, som blir honom förhatlig, sedan passionen upphört, och ehuru han
af naturen är godhjärtad, uppstiga hos honom bitterhet och den grymma
önskningen att blifva sin hustru kvitt. När tillfälligheten då kommer
honom till hjälp och hustrun dör, tiger han, och i stället för att
göra sin plikt och erkänna sitt barn, låter han Silas Marner uppfostra
det. När han sedan en gång som gammal vill återtaga sin dotter, har
emellertid Silas intagit hans plats, och Godfrey måste förblifva
barnlös.
Dessa några exempel visa, att det icke är omständigheterna, som skapa
vårt öde, utan att omständigheterna endast låta det som bor inom oss
framträda. Hvarje människas öde beror i så måtto på den riktning hon
själf gifver det. Våra gärningar möta och korsa hvarandra, de omspinna
oss likasom med ett nät, ur hvilket vi förgäfves streta att blifva
fria. George Eliots lifsåskådning står i detta afseende i nära samband
med hennes estetik: i sina framställningar af värkligheten afbildar
hon noga de minsta drag för att åstadkomma helheten, likaså är det de
skenbart små, obetydliga gärningarna och tilldragelserna, som skapa
stora olyckor eller ett tragiskt lif.
När Arthur Donnithorne söker sitt eget nöje och sin egen
tillfredsställelse, sköflar han icke blott Hettys lif utan förorsakar
en mängd hederliga människor sorg och lidanden. Följderna af Titos
bedrägerier drabba Baldassarre, Romola, Tessa och en mängd florentinska
familjer. Godfrey Cass' hustru dör okänd, och därigenom omgestaltas
både Eppies och Silas Marnes lif. Rosamond Vincys älskvärda ytlighet
har den sorgligaste invärkan på Lydgates hela framtid och vetenskapliga
sträfvanden. Våra handlingar ha sålunda sin betydelse äfven för många
andra än oss själfva. Onda eller goda stå våra gärningar där och bära
ofta sina förfärliga konsekvenser med sig, icke blott för oss själfva,
och våra närmaste, utan de kunna t.o.m. hafva invärkan på för oss
alldeles okända personer, likasom stenen slungad i vattnet bryter ytan
och bildar ringar, som skönjas länge efter det den själf sjunkit och
långt ifrån det ställe där den föll.
Det är vårt släktes solidaritet, som George Eliot sålunda uppställer
som en annan stor lag.
Det konservativa grunddraget i George Eliots skaplynne har förut flere
gånger framhållits, det är icke omstörtning hon vill utan utveckling.
Samhällets bestånd är för henne grundvalen för all utveckling.
Individen är blott en del af det stora hela: Hetty försvinner från
arrendegården, men lifvet där går sin gång: Maggie och Tom omkomma,
men fälten grönska åter kring Floss' stränder, "ty naturen läker
de sår hon gifvit — läker dem genom sitt solsken och människornas
arbete"; Savonarola dör, men Firenze går en ny tid till möte, och i
den nya tiden skola idéerna bryta sig igenom. Samhällets historiska
bestånd är den tredje af de stora lagar George Eliot hämtat fram genom
sin kritik af lifvet. Hennes naturalism visar här sin motsats till
romantiken, som icke hade någon uppfattning af den enskildes samband
med det hela. Till detta drag i George Eliots diktning ansluter sig
äfven nationalitetsidéen, för hvilken hon finner uttryck i några af
sina senare böcker. Savonarola själf kämpar för sitt folk och sin stad
och framhåller ock att Romolas plats är bland hennes folk, Fedalma
offrar allt för sin stam, och Daniel Deronda upptager idéen om judarnes
nationalitet. Äfven häri står George Eliot i samband med sin tid.
Nationalitetssträfvandena lågo i luften, panslavismen framträdde i
Ryssland, och Italiens enhet hade blifvit ett fullbordadt faktum.
George Eliots vetenskapliga uppfattning om lifvets lagbundenhet blef
kombinerad med hennes uppfattning om ett moraliskt och religiöst kraf
i lifvet. Själf hade hon ju tidigt genomgått en religiös kris, och
vi sågo att det, som föranledde hennes protest mot calvinismen, var
det otillfredsställande i dess etiska element. Genom den riktning
hennes lif och arbete sedan togo, blef hon så genomträngd af den
samtida vetenskapens uppfattning, så medveten om idéernas snabba
utveckling i vår tid, att hon ansåg intet religiöst samfunds lära
fullt tillfredsställande. Mr. Cross säger, att hon själf erkände den
ofantliga betydelse Comtes lära i detta afseende haft för henne, samt
att hon icke talade om någon annan författare med större erkänsla för
det hon af honom erhållit, men i alla händelser anslöt hon sig endast
delvis till Comte. Hon hörde till comtist-samfundet, men man känner
icke att hon skulle haft någon beröring med positivistkyrkan.
De moraliska och religiösa kraf George Eliot framhåller, äro
pliktuppfyllelse, själfuppoffring, själfförglömmelse och
själfförnekelse; människosläktet är en stor enhet, världens moraliska
framsteg bero på att människorna lära sig inse konsekvenserna af sina
handlingar. Sin ståndpunkt i detta afseende framhåller hon i ett mycket
anmärkningsvärdt bref till Lady Ponsonby. I det hon påpekar, huru väl
vi alla äro i behof af "stoisk resignation", emedan vi ofta få lida
genom våra medmänniskors okunnighet eller egoism, tillägger hon: — "och
enligt min tanke kan det icke gifvas något mera bindande skäl än denna
uppfattning, för att vi energiskt må bemöda oss om att de, som stå oss
närmast, icke skola komma att lida på samma vis genom oss".
I hennes böcker möta vi öfverallt detta moraliska kraf. Silas Marner
finner ett innehåll för sitt lif, först när detta återknytes vid
andra existenser; Dinah Morris finner lifvets lycka genom att,
som Mrs. Poyser säger, "älska sin nästa mer än sig själf"; endast
själfförglömmelsen ger Romola kraft att uthärda lifvets pröfningar;
Felix Holt påtager sig frivillig fattigdom för att tjäna sin sak och
folkets, och först när Ester Lyon frivilligt valt samma lott, kan hon
blifva förenad med honom. Dorothea söker själfuppoffringen, och Daniel
Deronda blir en inkarnation däraf, i det han säger sig aldrig mera
"vilja fika efter lifvets fröjder utan endast lefva för de lidande och
sorgsna".
"Vi måste se våra plikter i det som värkligen möter oss på vår väg",
— heter det på ett annat ställe i _Daniel Deronda_. Om vi skola vara
lemmar af mänsklighetens stora organism och kunna arbeta för dess
stora mål, måste vi göra vår plikt. Det kan hända att vår plikt kommer
i konflikt med våra personliga önskningar, men dessa måste då vika
för det stora helas kraf. Här sammanlöper George Eliots lära med den
moderna vetenskapens altruism.
Till sin allmänna lifsåskådning är George Eliot hvarken pessimist eller
optimist. Hon hade själf uppfunnit ordet "meliorist" för att beteckna
sin ståndpunkt. Hennes åsikt var att människosläktet kunde förbättras,
och att den djupaste lyckan fans i arbete för andra. Man hör henne
uttala, att all kunskaps, all vetenskaps, hela lifvets egentliga kärna
är att människorna älska hvarandra. — "En större hjälp än all visdom är
en enda gnista enkelt mänskligt deltagande, som ej vill öfverge oss",
— säger hon i _The Mill on the Floss_. Men om man icke kan kalla henne
pessimist, finnes det likväl något djupt sorgligt i hennes böcker.
Det är svårt att säga, hvari detta egentligen består. Jag tror det
är känslan af lifvets svårbegriplighet, som bildar denna dunkla fond
af sorg. Det är känslan af detta tragiska, som är gemensamt för oss
alla: vi kunna alla fara vilse, äfven om vi hafva de bästa afsikter.
Huru olika äro icke Hetty, Maggie, Godfrey Cass, Tito, Savonarola,
Dorothea och Gwendolen, men hvilken gemensamhet ega de ej i denna
punkt? — "Naturen läker de sår hon gifver", — heter det i _The Mill on
the Floss_, — "men ej alla. De upprykta träna bli ej åter rotfästa;
de af vattnet genomskurna åsarna förbli gapande. Om det kommer ny
växtlighet, äro träna ej de samma som de gamla, och åsarna bära under
sin gröna beklädnad märken efter de forna remnorna. För de ögon, som
dröjt vid det gamla, gifves det ingen försoning." — Denna sorg för
lifvet ohjälpligt med sig till alla dem, hvilka lärt sig älska något,
som engång blir ett förflutet, och för denna sorg finnes icke något
annat öfrigt, än att såsom antikens folk prisa den människa lycklig,
som gudarne låta dö ung.
I George Eliots tidigare arbeten, som ju otvifvelaktigt i konstnärligt
hänseende äro hennes bästa, spåras ännu ingen tendens. Att framställa
lifvet, sådant det kan gestalta sig äfven för den enklaste människa, är
där hennes syfte. Men hennes växande rykte kommer henne att allt mera
känna sin ansvarsskyldighet, hon känner sig förpliktad att undervisa
och förbättra, det är icke mera nog för henne att gifva de lärdomar,
som springa fram ur hvarje äkta konstvärk. Redan i _Romola_ synes den
tydliga afsikten. Författarinnan var djupt intresserad af det moraliska
problem, som Romolas och Savonarolas personligheter erbjödo. — "Stora,
stora fakta hafva här sökt få en röst genom mig", — säger hon i ett
bref. Som vi sett, är det etiska elementet af största betydelse för
henne, och det är snarare detta än vetenskapen, som föranledt henne
till öfvergrepp. Men hvilken tyngd af tendens och filosofi man än
kan finna i hennes senare arbeten, så är George Eliot dock, om man
betraktar hela hennes diktargärning, främst konstnär, en af de yppersta
inom vårt århundrades literatur och af kvinnor säkert den främsta.
Ett af hennes bref till målaren Burne-Jones visar, huru alltomfattande
hennes uppfattning af konsten var. — "Det vore trångbröstadt", — säger
hon där, — "att tro att en artist endast skall bekymra sig om att bli
förstådd af dem, som uppfatta hans konstarts uttrycksmedel och själfva
utförandet, konsten är till för alla, som kunna beröras af den. Och
jag vill tacksamt erkänna att Eder tafla gör lifvet större och skönare
för mig. Jag menar detta historiska lif, i hvilket vår egen lilla
personliga lott ofta är likasom den fasta punkt, från hvilken vi kunna
blicka oss omkring och hufvudsakligast tillbaka. Kanhända har Edert
värk ett skildt sorgset drag — kanhända får man däraf snarare ett
starkt intryck af att fruktansvärda yttre makter betvinga oss, än en
impuls till hjältemodiga ansträngningar för att uppnå fullkomlighet;
men sorgen är så inväfd med ren och upphöjd känsla för allt det, som
är fint och vackert på jorden likasom i människans historia, så att
den väl icke kan betraktas som ett fel, denna känsla af dagens tunga
och hetta, af hvilken äfven Pan blir berörd. Är Ni icke ense med mig
i att mycket onödigt blifvit skrifvet om konstens mål? En låg ande
skall åstadkomma dålig konst, detta gäller för konsten så väl som för
allt öfrigt i lifvet; och en fattig ande skall frambringa det som är
tarfligt."
I den mångskiftande gestaltvärld George Eliot skapat, har det ständigt
varit det rent mänskliga hon velat framställa. Äfven hos den torre
pedanten Casaubon eller den oredlige Bulstrode har hon genom sin
sympati och genom djupet af sin analys funnit ut den beröringspunkt,
genom hvilken de bilda en del af det hela. Och hvad kvinnorna
beträffar, hela denna skara: Dinah, Hetty, Maggie, Eppie, Mrs. Poyser,
Romola, Tessa, Fedalma, Armgart, Ester, Dorothea, Mary Garth, Gwendolen
och flere andra, så har hon, såsom endast de allra största diktare
och af kvinliga sådana endast George Sand, funnit uttryck för de mest
skiftande rörelser, de finaste, mest sammansatta nyanser hos den
kvinliga naturen. Och en sådan kvinnas vittnesbörd om kvinnorna måste
väl tillmätas en djup betydelse.
Det George Eliot skrifvit, har sprungit fram ur hennes eget innersta
väsen. — "Hela min själ är med", — säger hon själf om sitt arbete.
Betraktar man både hvad hon eftersträfvade och hvad hon uppnådde, kan
man väl instämma i Jacobs omdöme: "Romanförfattarens kall har af ingen
hållits heligare än af George Eliot."