De få återstående åren af George Eliots lif tillfogade icke några nya
drag till författarpersonligheten, ehuru de medförde stora förändringar
i hennes enskilda lif. Lifvet i London blef till följd af hennes
ständigt vacklande hälsa i hög grad ansträngande, ju mera hennes rykte
tillväxte. Söndagsmottagningarna, som ursprungligen varit afsedda
för endast en liten intim krets, hade småningom utvidgat sig, så att
man vid dem såg samtidens mest framstående literära och konstnärliga
värld. Själf omnämner George Eliot i sina bref nästan aldrig dessa
mottagningar, och de hade häller ingen ingripande betydelse för hennes
egen utveckling. Mr. Cross har däremot gifvit en intressant bild af dem
och uppger som orsak till den utsträckning de togo, att en stor mängd
personer, som kände och beundrade den berömda författarinnan, aldrig
kunde lära känna henne annanstädes än här, emedan hon aldrig gick i
sällskap. Gäster vid dessa söndagsmottagningar voro: de gamla vännerna
Dr. och Mrs. Congreve jämte Madame Bodichon, Spencer, Prof. Huxley,
Charles Dickens, Turgenieff, Bulwer, Wilkie Collins, författarfamiljen
Trollope, Justin McCarthy, Prof. Sully, direktören för National
Gallery Frederic Burton, Own Jones, Burne-Jones med fru, John Everett
Millais, Robert Browning, Tennyson m.fl. Det var emellertid icke blott
celebriteter, som stämde möte där, utan äfven unga människor, som höllo
på att arbeta sig fram, funno ett hjärtligt emottagande.
George Eliot var icke någon salongsdam, såsom flertalet franska
författarinnor varit. Att föra konversation om en massa olika ämnen
intresserade henne icke, därtill tog hon saker och ting alltför
allvarligt och djupt. Däremot egde Mr. Lewes i hög grad de egenskaper,
som göra sig gällande i en salong. Han var en förträfflig "causeur",
hade ett synnerligt fängslande och underhållande sätt att berätta, var
ytterst liflig och egde förmågan att sammanföra de olika grupper, som
gärna bilda sig i en engelsk salong.
De flesta besökares önskan var dock naturligtvis att få utbyta några
ord med George Eliot själf. När dörren till "the drawing-room"
öppnades, syntes hon alltid i samma låga länstol vid sidan af kaminen.
Hvad som vid första anblicken frapperade i hennes utseende, var det
stora hufvudet. Hennes hår, i hvilket numera blandade sig gråa strån,
var prydt med en under hakan sammanfäst spets. Hennes gråblå ögon med
långa ögonhår uttrykte samma stora känslighet som hennes långa vackert
formade händer. Hon skrattade och log på ett behagligt vis, hennes
låga, tydliga stämma var utmärkt vacker, när hon sjöng var rösten
kontraalt, men hon sjöng eller spelade sällan för flere än en eller par
af de allra närmaste vännerna. Hennes sätt att uttrycka sig var ytterst
vårdadt, hon fäste stort afseende vid att personer skulle tala korrekt
och riktar bland annat i sin sista bok _Theophrastus Such_ sin satir
mot dem, som "äflas att vilja tala alla andra språk än vårt modersmål
engelskan".
När hon talade, böjde hon sig vanligtvis något framåt för att komma
närmare den hon talade med, emedan hon ej tykte om att höja rösten.
Ofta var hon då så inne i konversationen, att hon ej märkte någon
nykommen gäst, men när hon såg upp och varsnade någon vän, gaf hon
honom till välkomsthälsning ett ur hjärtat gående älskvärdt och
allvarligt leende. George Eliots samtal var mest underhållande i endast
ett fåtal gästers närvaro, hon gaf alltid sitt bästa, där hon visste
att gåfvan blef uppskattad. För de närmaste vännerna voro The Priorys
dörrar öppna äfven andra dagar i veckan. En afton, när Tennyson här
läste upp sin _Maud_, hade deltagarena i den lilla cirkeln nöjet att se
Englands två mest berömda lefvande författare sida vid sida.
Hvad beträffar George Eliots ställning till de moderna
kvinnoemancipations-sträfvandena, så omfattade hon städse med varmaste
sympati krafvet att kvinnan må tillåtas fritt utveckla alla sina gåfvor
samt att gamla orättvisor må bekämpas. Likasom i alla hennes värk
utveckling är den genomgående principen, så är det ock naturligt att
hon skall yrka på detsamma för kvinnan såsom det väsentligaste, och
hon betonar detta redan i sina kritiska uppsatser. När hon betraktar
Rosa Bonheurs taflor, höra vi henne utropa: — "Hvilken kraft! Det är
på detta sätt kvinnorna borde göra anspråk på sina rättigheter!" — Den
så vanliga kvinliga dilettantismen vakte ständigt hennes förtrytelse,
och hon fordrar främst af kvinnorna själfva att de må lära känna
ansvarsskyldighet. När Girton College för flickor inrättades, omfattade
hon planen med största intresse och var en af de första, som lämnade
penningebidrag. Äfven hör man henne tala om de förhoppningar hon stälde
på Stuart Mills uppträdande i parlamentet till förmån för kvinnorna.
Maskulina kvinnor väkte städse hennes ogillande, emedan hon afgjordt
förkastade den åsikten att intellektuelt högt begåfvade kvinnor skulle
undandraga sig några af de kvinliga plikter, som ålågo dem. Själf ville
hon framför allt förblifva kvinna och var stolt öfver sin talang att
styra hus och hem.
Någon aktiv del i själfva reformsträfvandena ser man icke att hon
skulle tagit, måhända var ock hennes egen undantagsställning i
samhället en af orsakerna härtill. Ej häller har hon fört sin penna i
akt och mening att kämpa för kvinnans rättigheter, endast i _Armgart_
och _Middlemarch_ kan man upptäcka något spår af att hon velat ställa
frågan under debatt. Men allt detta är af oändligt liten betydelse, i
bredd med hvad en sådan lifsgärning som hennes betyder för kvinnornas
sak. Det gifves väl knapt någon sida af den intellektuella och
konstnärliga begåfning, man i allmänhet velat frånkänna kvinnan, som
George Eliot icke skulle visat sig besitta.
Man hör George Eliot oupphörligt i sina bref tala såväl om sin egen
som om Lewes' vacklande hälsa. Ett botemedel, som de ofta använde var
resor, hvilka medförde ett välgörande ombyte af luft. Att uppräkna alla
dessa talrika resor till kontinenten eller i hemlandet blefve här för
vidlyftigt, några af de större och för hennes arbeten mest betydande
resorna hafva redan blifvit omnämda. För att undgå Londonklimatet, som
tyktes haft ett mycket skadligt inflytande på deras hälsa, likasom
för att komma undan det ansträngande lifvet i den stora staden, köpte
George Eliot och Lewes ett landthus i Surrey. Här i Witley, icke långt
från Tennysons hem, tyktes de haft för afsikt att bosätta sig under
största delen af året, men fingo emellertid där tillbringa endast
sommaren och hösten 1877 i lugn och välbefinnande. När de följande
sommar återvände, var Lewes redan sjuk, ehuru hans liffulla natur
oförskräkt kämpade mot sjukdomen. — "Intet annat än döden kunde släcka
denna klara låga", — säger Mr. Cross om honom. På hösten i november
flyttade de in till London, Lewes var då allvarsamt sjuk och den 28
november dog han. En af hans sista omsorger hade varit att sända
Blackwood manuskriptet till George Eliots sista bok _The Impressions of
Theophrastus Such_.
Under flere veckors tid efter Lewes' död tog George Eliot icke emot
någon annan än hans son Charles, hon hvarken skref eller läste några
bref, hon tyktes helt och hållet krossad af det tunga slaget. En kort
anteckning i dagboken från den 1 januari 1879 lyder: "Här sitta jag
och sorgen." — Litet senare tog hon mycket ifrigt i med ordnandet af
Lewes' ofullbordade manuskript. Hon uppsköt på en tid utgifvandet af
_Theophrastus Such_, ty blotta tanken på att människorna skulle tro att
hon under denna tid kunnat skrifva boken, var henne förhatlig. Till ett
varaktigt minne af Lewes, eller som hon säger, "till en fortsättning
af hans lif", inrättade hon ett stipendium, hvilket bär namnet "George
Henry Lewes' studentship" samt afser att befrämja själfständig
fysiologisk forskning, ett ämne som mycket sysselsatt Lewes själf.
Detta stipendium utgör omkring 200 £ i året och kan bortgifvas åt såväl
manlig som kvinlig studerande.
Småningom begynte George Eliot dock återse några af sina allra närmaste
vänner. — "Hon liknar till det yttre en skugga af sitt eget jag", —
skrifver hennes trogna vän Madame Bodichon. Men den underbart rika
anden tyktes ännu trots all sorg ega lifskraft, ty i samma bref heter
det, att "Marian ännu finner lifvet så oändligt intressant". — Bland de
få vänner hon först återsåg, var Mr. J.W. Cross. En för mera än tio år
sedan knuten vänskap förenade honom, hans mor och systrar med Lewes och
George Eliot. Han hade ungefär vid samma tid, som Lewes dog, förlorat
sin mor, och sorgen blef nu ett nytt gemensamt föreningsband; som en
källa till glädje och tröst för både George Eliot och honom under denna
tid omnämner han deras gemensamma studium af hennes favoritförfattare
Dante.
I maj 1879 utkom _The Impressions of Theophrastus Such_. Möjligen kan
man spåra något inflytande af La Bruyère i denna hennes sista bok,
som framställer åtskilliga sociala förhållanden och genom dem formade
typer. Ehuru boken blef väl emottagen, när den kom ut, är den af föga
betydelse för kännedomen om författarinnans lifsgärning; filosofen har
här undanträngt diktaren och humorn har stelnat till frostig ironi.
Med ingången af år 1880 begynte George Eliot småningom återgå till
sina forna vanor och åter samla omkring sig sin gamla umgängeskrets.
Samma år öfverraskade hon i allra högsta grad sina vänner och världen
genom att den 6 maj ingå äktenskap med Mr. J.W. Cross. Man har sökt
förklaringen till detta giftermål med en man, som var omkring trettio
år yngre än hon själf, uti det oändliga behof af sympati hon städse
erfarit.
Sonja Kovalevsky talar i sin förutnämda uppsats äfven om detta
giftermål. Ehuru hon hvarken vill förklara, långt mindre försvara
sådana onaturliga förbindelser i allmänhet, säger hon sig dock
sanningsenligt böra vidhålla att de båda makarna tyktes så enkelt och
lugnt lyckliga. "Man kunde ej hos George Eliot märka minsta anspråk
eller bemödande att synas yngre än hon var, och hon liknade i sanning
ej ett grand den förälskade kvinna, som ovilkorligt framstår för
inbillningen, då det är fråga om ett så illa afpassadt giftermål som
hennes. Mr. Cross är en mycket vacker man af ren anglosaxisk typ,
vacker figur, frisk färg, ljust kastanjebrunt, något lockigt hår.
Ansiktet besjälas af ett par bruna, mycket sympatiska, intelligenta
och trofasta ögon. Läpparna äro påfallande fint tecknade. Hela hans
personlighet gör intryck af en fin och för det sköna känslig natur, som
måhända ej äger gåfvan att förkroppsliga sitt ideal, att gifva det en
materiel form, men som dess mer är i stånd att uppskatta denna gåfva
hos andra. — — — Hennes man och hon gjorde intryck af två ömma och
tillgifna vänner, som hafva samma smak, samma intressen och af hvilka
den yngre ofantligt beundrar den äldre."
Omedelbart efter vigseln begåfvo sig makarna Cross på resa till
Frankrike, Italien och Tyskland. Efter hemkomsten tillbragte de en tid
i Witley men bosatte sig egentligen i Chelsea i London. Den korta tid
deras äktenskap varade, upptogs dels af resor, dels var George Eliots
hälsa så vacklande att hon skref nästan intet. Den 17 december hade 182
hon sett Aeschylos' Agamemnon uppföras på grekiska af Oxfordstudenter,
och dagen därefter besökte hon en af de vanliga lördagskonserterna i
St. James Hall. Vid dessa tillfällen hade hon förmodligen förkylt sig,
emedan hon insjuknade strax därpå. Den 22 december utandades hon sin
sista suck. Hon begrofs på Highgate kyrkogård, vid sidan af Lewes; på
hennes kista lästes följande ord af hennes älsklingsskald Dante:
"Det ordets källa,
Hvars klara ström förbredt sig så med makt."