Samtidigt med det George Eliot var upptagen af _The Spanish Gypsy_,
lade bort manuskriptet till denna dikt, lät det hvila och sedan lät
dikten uppstå i en ny form, skref hon romanen _Felix Holt_. Den
omnämnes såsom börjad 1865 och färdig året därpå.
I _Felix Holt_ går författarinnan tillbaka till den krets af engelskt
landt- och provinslif, i hvilken hon rörde sig i sina första romaner,
men denna gång sker det icke blott för att gifva "en af dessa trogna
afbildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora
flertalet medmänniskor för". Felix Holt har en bestämd tendens, i den
framställas politiska och sociala förhållanden i England vid tiden för
den första reformbillen 1832.
Egentligen innehåller _Felix Holt_ tvänne historier, som äro slingrade
samman till en. Det är historien om huru den illa klädda, kärfva
radikalen Felix Holt, som ständigt säger ut sin mening utan att vara
ombedd, vinner den vackra, litet koketta och tillgjorda men i grunden
finkänsliga och ädla Ester Lyons kärlek. Den andra handlar om Mrs.
Transome och hennes son Harald, hvilken efter en lång vistelse i
Orienten kommer hem och i hemlandet begynner taga del i det politiska
lifvet. Historierna äro knutna till hvarandra genom den omständighet
att Ester Lyon egentligen är den rätta arfvingen till det Transomeska
godset. Hon har varit ansedd för och äfven själf trott sig vara dotter
till dissenterpredikanten Rufys Lyon i Treby, men när hon vuxit upp,
får hon veta att Lyon endast är hennes styffader. Hennes mor, som
tillhört en förnäm fransk familj, hade blifvit förskjuten af sin släkt,
emedan hon gift sig med en engelsk officer. När hon med sin späda
dotter reste öfver till England för att där uppsöka sin man, möttes hon
af underrättelsen om hans plötsliga död och stod utblottad och utan
någon vän, till hvilken hon kunde vända sig i det främmande landet.
Det är då Rufys Lyon finner henne nästan döende på landsvägen. Han för
henne till sitt hem, han begynner älska henne, och af tacksamhet för
hans omsorger gifter hon sig med honom. Hon dör dock kort därefter,
och Ester uppväxer i den tro att hon är Lyons dotter, emedan den
vekhjärtade känslige dissenterprästen, som afgudar detta barn, aldrig
kunnat förmå sig att upplysa henne om rätta förhållandet. Hon har redan
begynt älska Felix Holt, när förhållandena bringa i dagen att hon eger
rättmätiga arfsanspråk på Transome Court. Dessa utsikter till rikedom
och en högre samhällsställning — något som hon förr alltid längtat
efter — komma emellertid i konflikt med hennes kärlek. Radikalen Felix
Holt skall aldrig samtycka till att blifva en rik egendomsegare. En
lösning på frågan erbjuder sig, i det äfven Harald Transome begynner
älska henne, men sedan hon afslagit hans anbud och äfven afsagt sig
alla arfsanspråk, går hon att dela arbete och fattigdom med Felix Holt,
som aldrig blir en af denna världens rika.
George Eliot har från sin historiska roman och från romantiken i _The
Spanish Gypsy_ tillfört denna teckning ur det engelska provinslifvet
element, som icke funnos i hennes tidigare böcker. Felix Holt hvilar
på en genomkomponerad plan, och berättelsens skilda trådar löpa ihop
i en tilldragelse, där det sensationella och äfventyrliga tillgripits
såsom medel att väcka läsarens intresse. Upptakten af Ester Lyons
härkomst, den mycket intrasslade härfvan om arfsangelägenheterna och
den tunga hemlighet, som gamla Mrs. Transome hela lifvet igenom bär på
— hemligheten om ett äktenskapsbrott och en bedräglig process — allt
detta är förhållanden, som väl kunna vara troliga men dock äro ganska
ovanliga.
När George Eliot skref _Felix Holt_, var hon som alltid mycket noggrann
med att hvarje detalj skulle blifva så exakt och värklighetstrogen
som möjligt. Angående bokens politiska detaljer rådförde hon sig
skildt med professorn i Lincoln's Inn Frederic Harrison. De delar,
som skildra politiska förhållanden, valmötet och den lidelsefullt
upprörda folkmassan, äro bokens bästa partier och ha äfven gifvit
författarinnan tillfälle till några af de förträffliga bilder af
engelskt landsortslif, som hon tecknar med sådant mästerskap. Men
eljes finnes i Felix Holt kanske endast en person, som går upp emot
det bästa George Eliot förut skapat, och det är Rufus Lyon. Han hör
till det galleri af engelska prästmän, som George Eliot tecknat så
beundransvärdt fint och originelt; hon har i dessa bilder satt in sin
skarpaste observationsförmåga, sin lifligaste sympati och sin yppersta
humor. Såsom målarkonstens mästare någon gång gjort porträtt, i hvilka
de likasom nedlagt det innersta af sin konst, så äro George Eliots
prästmän af det själfullaste hon skapat.
Radikalen Felix, som af titeln anges såsom bokens hufvudperson, är
enligt våra nutidsbegrepp en mycket sansad radikal, en "konservativ
radikal", som han blifvit kallad. Det tal han håller till folkhopen vid
parlamentsvalen i Treby, intresserar väl en nutidsläsare mest genom den
kunskap man därigenom får af George Eliots egna politiska åsikter. Hura
orätt det än i regeln är att identifiera en författares åsikter med
hans personers, ges i förevarande fall skäl därtill, genom att George
Eliot litet senare utvecklade dessa åsikter i en _Adress to Working
Men, by Felix Holt_, hvilken hon 1867 publicerade i _Blackwood's
Magazine_.
"Det finnes en makt att göra ondt — att göra om intet hvad som blifvit
gjordt med stor möda, att rifva ned och förstöra, att vara grym mot den
svage, att ljuga, att träta och att prata giftigt oförnuft. Detta är
det slags makt, som okunniga massor hafva. Den har aldrig åstadkommit
så mycket som en trästol eller planterat en potatis", — låter hon Felix
Holt säga.
Detta är i samstämmighet med hela George Eliots lifsåskådning:
utvecklig är det, icke omstörtning, som skall göra människorna bättre,
föra dem framåt.
Efter _Felix Holt_ följde, som vi redan sett, omarbetningen af _The
Spanish Gypsy_ samt åtskilliga smärre poem. I december 1870 skrifver
författarinnan i sin dagbok: — "Jag håller på att experimentera med en
berättelse (Miss Brooke). Det är ett ämne, som jag haft i tankarna,
ända från det jag begynte dikta". — Men senare anser hon det troligast
att hon icke kommer att genomföra det, och ett par månader därefter
skrifver hon: — "Min fruktan för tillfället är att jag har alltför
mycket stoff — alltför många 'momenti'".
Romanen i fråga blef _Middlemarch_. Författarinnan hade redan ett par
år förut talat om en berättelse med detta namn; denna tyktes hon nu
slagit ihop med Miss Brooke och sålunda bygt upp detta egendomligt
komplicerade konstvärk, som åstadkommit förvåning, opposition och
beskyllning för stillöshet, på samma gång det väkt beundran och
framkallat entusiastiska försäkringar om att det är ett konstvärk af
högsta rang.
Middlemarch är icke en roman utan fyra, sammanförda inom en och samma
ram. Sammanhanget mellan dessa olika historier är i själfva värket
ganska lösligt, de kunde säkerligen blifvit skrifna hvar för sig,
men då hade boken icke blifvit denna delvis öfvermåttan intressanta,
delvis oändligt långt utdragna och illa komponerade ehuru dock så
ytterst karaktäristiska bild af engelskt provinslif, som den nu är.
Där finnes i denna stora massmålning en väldig, otamd kraft, hvilken
är så mycket mera öfverraskande, som ju boken är näst den sista i en
lång räcka arbeten samt skrifven af en redan åldrande författarinna.
Det är något af en nybörjares kraft i sättet att sålunda hopa massor af
material, som icke rätt kan beherskas, medan stilen åter visar större
komplikation och boken delvis nedtynges af en större tillsats filosofi,
än något af George Eliots föregående arbeten. _Middlemarch_ står för
mitt medvetande såsom en af dessa jättefresker, med hvilka de äldre
italienska målarena täkte väldiga murytor, och hvilkas komposition ofta
är bristfällig, men där det väldigt sprudlande lifvet är en källa som
icke sinar ut, en källa, ur hvilken oändligt många ännu kunna finna
vederkvickelse.
Den förnämsta af de romaner, som bilda _Middlemarch_, är Miss Brookes,
med hvilket namn äfven första delen blifvit uppkallad. Dorothea Brookes
lif är historien om en modern "heliga Teresa". Likasom detta spanska
helgon eger hon en lidelsefull natur och längtar efter att kunna
hängifva sig åt någon stor uppgift, att finna ett mål, som vore högre
än det egna jagets lumpna tillfredsställelse. Men medan den heliga
Teresa fann sin uppgift i reformerandet af en andlig orden, hafva
"många Teresor", — säger George Eliot, — "blifvit födda till världen,
hvilka icke funnit något episkt lif med en oaflåtligt utvecklad, vidt
återljudande handling, utan kanske blott ett lif af missgrepp, frukten
af en viss andlig storhet, som är illa afpassad efter förhållandenas
lumpenhet, kanske äfven en tragisk undergång, som ej förhärligats af
någon vigd skald, utan obegråten sjunkit i glömska. Med skum blick
och under invecklade omständigheter hafva de sökt tillvägabringa en
ädel öfvererensstämmelse mellan sina tankar och gärningar, men deras
sträfvan har icke dess mindre för vanliga ögon tagit sig ut som
idel ombytlighet och formlöshet, ty dessa Teresor af senare datum
understöddes ej af någon stadgad samhällstro och samhällsordning, som
för den lifliga, varma själen kunde öfvertaga insiktemas rol. Dess
värme gälde växelvis ett dunkelt ideal och kvinnokönets gemensamma
åstundan, med påföljd att det ena ogillades såsom öfverdrift, det
andra fördömdes såsom fall. — — — Här och där fostras en ung svan
bland ankungarna i den bruna gölen och lyckas aldrig finna den friska
strömmen och samlifvet med sitt egot årfotade släkte. Här och där födes
en helig Teresa, grundläggerska af intet, och hvars suckar efter ett
aldrig uppnådt mål afstanna och förlora sig bland hinder af alla slag,
i stället för att hon skulle utföra någon sent förgäten lifsgärning".
Dessa ord angifva Dorothea Brookes historia. Hon är ung, vacker,
besjälad af de ädlaste afsikter och en lidelsefull önskan att finna
en uppgift, värd att lefva för. Men lifvet bjuder henne endast svikna
förhoppningar. Hon tror sig hafva funnit sitt mål genom att gifta sig
med den gamla torra pedanten Mr. Casaubon, som använder hela sitt lif
till förstudier för det stora arbetet "Nyckeln till alla mytologier".
Att hjälpa sin man med detta stora värk, som skall åstadkomma en hel
omstörtning i människornas åsikter och lifsuppfattning, tror Dorothea
vara det lefnadsmål hon drömt om. Men denna varmhjärtade unga varelse
beröfvas efter giftermålet dag för dag sina illusioner. Hennes älskande
hjärta, som diktat om den torra pedanten till en af människosläktets
välgörare och vetenskapens stormän, krymper samman af misströstan vid
upptakten att mannen under ständigt gräfvande i folianter förlorat allt
intresse och all sympati för det värkliga lifvet. Hon inser att hans
stora arbete från början är dödfödt och aldrig kan blifva det storvärk
hon drömt om. Hennes kärleksfulla natur kommer henne att i alla
händelser åtminstone vilja göra det äktenskapliga lifvet så lyckligt
och fullt af ömsesidigt förstånd som möjligt, men också på denna punkt
stötes hon tillbaka. Den gamla förtorkade lärde kan icke känna varmt
och rikt som hon. Det friarbref han engång skref till henne, och som
tog sig ut såsom en växt ur något herbarium i bredd med en lefvande
blomma, visade att hans känslor voro hopplöst förkrympta, ehuru
Dorothea då icke märkte det, emedan hon såg allt genom den ungdomliga
entusiasmens rosenfärgade glas. Men under de aderton månaderna af sitt
äktenskapliga lif märker hon det med förfäran. Äfven Casaubon gör sina
erfarenheter under denna tid. Det ligger något djupt tragiskt öfver
denna förtorkade pedant: ehuru hans förgångna lif, uppoffradt åt ett
förfeladt arbete, gör honom oförmögen att numera gripa lyckan, ser han
likvisst det han icke kan nå. Svartsjukan vaknar hos honom, och den
riktas mot hans unga släkting Will Ladislaw, som vistats i hans hus
och hvars uppfostran han bekostat. Denna svartsjuka, som icke eger
det minsta berättigande, kommer honom att i sitt testamente införa
bestämningen att hans betydande förmögenhet tillfaller Dorothea endast
på det vilkor att hon icke gifter sig med Ladislaw. Mot detta mannens
tillvägagående att ännu efter döden vilja gripa in i hennes lif, reser
sig Dorotheas själfaktning. När Casaubon plötsligt dör af hjärtslag,
sker det som testamentet afsett att hindra, så mycket säkrare just
till följd af denna förordning. Ladislaw och Dorothea gifta sig med
hvarandra, ty för en natur som Dorotheas betyder det intet att uppoffra
en förmögenhet för sin kärlek.
Denna Miss Brookes historia är förträffligt komponerad. Karaktärerna
utveckla sig ur händelserna, och jag tror att George Eliots penna
aldrig skrifvit ned djupsinnigare iakttagelser öfver den mänskliga
naturen än vid skildringen af den vackra, högsinnade, entusiastiska
Dorothea, hvars donquixot-artade idéer och hugskott komma oss att le,
på samma gång vi känna den varmaste sympati för denna unga varelse,
som genom lifvets svårbegripliga art måste förlora sina illusioner.
Det har äfven fordrats den finaste konst likasom den djupaste
uppfattning af huru lifvet kan gestalta ett människoöde genom tusentals
obetydligheter, som vanligtvis lämnas obeaktade, för att framställa
Casaubon. Trots all den ömhet Dorothea vill slösa på honom, är han
genom sin natur och genom den riktning hans lif tagit, hopplöst dömd
att förblifva ensam. Det är detta patos, som gör att, ehuru figuren
ofta kommer karrikatyren nära, gränsen likväl aldrig öfverskrides, samt
att denne man väcker vår djupaste medkänsla. Till Dorotheas historia
sluter sig förträffligt hennes omgifnings. Ladislaw, den ypperligt
tecknade Mr. Brooke, hennes syster Celia, som gifter sig med Sir James,
m.fl. stå som värkningsfulla figurer i denna bild af lifvet inom den
förmögna engelska godsegarklassen.
Till Dorothea Brookes historia har George Eliot knutit berättelsen
om åtskilliga andra Middlemarchbors öden. Vi ha där historien om den
unga begåfvade läkaren Lydgate, för hvilken lifvet äfven har att bjuda
svåra erfarenheter under inflytande af en mängd nätlikt snärjande
småbekymmer, vidare historien om Bulstrode, samt familjen Vincys och
Featherstones historia. Dessa, hvar för sig omsorgsfullt utförda
episoder, ha egentligen intet annat gemensamt, än att de försiggå i
Middlemarch. Som ett slags förklaring öfver detta sätt att gå tillväga
säger författarinnan själf: — "En skarpsynt iakttagare af de mänskliga
ödenas hemliga benägenhet att sammanlöpa varsnar dock, huru det ena
lifvet långsamt förbereder sig att invärka på det andra, hvilket
tager sig ut som en afsiktlig ironi öfver den likgiltighet eller det
kalla stirrande, hvarmed vi betrakta vår opresenterade granne, medan
skickelsen står hånfullt bredvid med vårt program och dess personer i
pjesen, sammanveckladt i handen".
Om ett sådant förhållande i lifvet knappast kan rättfärdiga den
formlöshet i kompositionen, som gör sig gällande i Middlemarch, så har
det emellertid gifvit George Eliot tillfälle att framställa en mängd
sällsynt lefvande personer från den lilla provinsstaden. Med undantag
af i Tolstoys _Krig och fred_ finnes väl knapt i någon modern roman
en så skiftande mångfald af gestalter. Vi ha där bland bipersonerna
t.ex. den godmodiga, glada Mrs. Vincy, hvars hela lif sammanfattas i
glädjen öfver sitt hem, som är ett af de tongifvande i Middlemarch, och
sina barn, som fått en bättre uppfostran än de flesta andra familjers
i staden; prästen Farebrother som de små förhållandena väl kunnat
nedtrycka men ej förnedra; den gamle girigbuken Featherstone med hela
anhanget af snikna släktingar; och familjen Garth, genomhederliga och
präktiga människor, som blifva blott så mycket mera sympatiska genom
vissa små egenheter. Den förträffliga Mrs. Garth har sina lustiga
sidor, men dem tål hennes karaktär vid, såsom "ett riktigt fint vin
tål vid en viss lädersmak". Att döma af hvad George Eliot själf
berättat om sin fader, har den vackra bilden af Kaleb Garth betydlig
porträttlikhet, likasom man i många drag hos den impulsiva, rörliga och
ombytliga Will Ladislaw frestas att vilja se likhet med Mr. Lewes.
En författare, som i likhet med Daudet eller Zola, återger
lifvet i de stora städerna, har att teckna människor, hvilka de
moderna associationerna gjort ganska lika hvarandra, och hvilkas
egenheter blifvit tämligen utjämnade genom den nötning det stora
samhällsmaskineriet åstadkommer. Middlemarch-borna, som haft tillfälle
att i frihet utveckla sina egenheter, erbjuda ett tacksamt fält för
den skildrare, som önskar välja det mest karaktäristiska. George Eliot
har i _Middlemarch_ återgått till det område, som först lockade hennes
penna, hon har åter framstält dessa många obemärkta existenser, öfver
hvilka hon i bokens slutord kastar följande vackra belysning:
"Det tilltagande goda i världen grundar sig till en del på ohistoriska
handlingar, och att sakerna för dig och mig ej stå så illa, som de
kunde göra, beror till hälften på den mängd, som troget lefvat ett
undangömdt lif och hvilar under en obesökt torfva".