Efter att hafva skrifvit _Romola_, beträder George Eliot åter ett nytt
område. Det är betecknande för storheten af hennes rent konstnärliga
begåfning att hon icke stannar vid någon fastslagen form, i hvilken det
för henne vore bekvämast att röra sig. Oberoende af hvilken tanke man
kan hafva om det mer eller mindre lyckliga val hon i detta afseende
gjorde i _The Spanish Gypsy_, måste man dock anse det tillvägagående
för det högsta konstnärliga, hvilket söker ikläda hvarje nytt värk den
form, som trognast skall motsvara konstnärens afsikter.
George Eliot omtalar 1864 att hon är sysselsatt med ett drama, hvars
handling försiggår i Spanien. Hon lär sig läsa spanska och likasom
hon, när _Romola_ skrefs, genomgick en mängd italiensk literatur,
upptages förteckningen öfver hvad hon nu läser, af spansk. Vi se dramat
fortskrida, till och med tredje akten är färdig, då en notis i dagboken
meddelar att författarinnan är sjuk och nedslagen, samt att Mr. Lewes
tagit hennes drama ifrån henne. Själf betraktar hon detta drama som
en epok i sin författarvärksamhet, emedan det är första gången hon på
allvar skrifver vers. Emellertid får dramat hvila inemot två år. Under
tiden tillkomma några poem och därjämte, ehuru George Eliot egentligen
längesedan lämnat artikelskrifvandet, äfven ett par artiklar för _The
Pall Mall Gazette_ och _The Fortnightly Review_. Lewes, som 1865 varit
en af _The Fortnightly's_ grundläggare, blef äfven dess redaktör,
och dess första häfte utkom med en uppsats öfver Leckys arbete: _The
Influence of Rationalism_ af George Eliot. I mars samma år började hon
också romanen _Felix Holt_.
På våren 1868 låg _The Spanish Gypsy_ färdig. Författarinnan hade året
förut gjort en resa till Spanien och därefter upptagit arbetet, hvilket
hon nu gaf en ny form, i det dramat blef omarbetadt till ett poem i tre
delar, innehållande dramatiska scener förbundna med episk text.
George Eliot berättar, att tanken på detta värk först ingifvits henne
vid ett besök i Scuola di San Rocco i Venezia vid åsynen af en tafla
af Tizian, framställande Marias bebådelse. Hon fann där en stor idé:
en ung flicka, som står i begrepp att ingå äktenskap och sålunda skall
dela kvinnornas vanliga lott, underrättas om att hon blifvit utsedd
att fylla en stor uppgift, hvilken likvisst skall göra hennes lif
fruktansvärdt olikt andra kvinnors. Hon tvekar och bäfvar, men lyder
slutligen den röst, som kallar henne.
Denna tanke vill George Eliot utföra i sin dikt _The Spanish Gypsy_.
Hon förlägger skådeplatsen till Spanien under Ferdinands och Isabellas
tid, då det moriska väldet lutade mot sin undergång. Med konstnärlig
blick har hon valt tid och rum och sålunda tillfört dikten den
effektfulla motsatsen mellan orient och occident.
Zigenarhöfdingen Zarca har uppgjort den djärfva planen att gifva
sitt kringirrande folk ett fädernesland; för att realisera sin stora
plan ansluter han sig till morerna under den nu pågående kampen mot
spanjorerna, och blir som lön härför lofvad ett stycke land på Afrikas
kust, dit han vill föra sitt folk för att där skapa sitt kungarike.
Zarca har egt en enda dotter Fedalma, som, medan hon ännu var ett
spädt barn, blef honom frånröfvad af spanska krigare. Hon har blifvit
uppfostrad som spanjorska af hertiginnan Silva, den unge hertig Silva
älskar henne, och hon står, när dikten börjar, i begrepp att gifta sig
med honom. Aftonen före dotterns bröllop blir Zarca tillfångatagen af
hertigen, och när han fängslad föres genom staden, återser han sin
Fedalma. Zigenarblodet har gjort sig gällande hos henne, hon har gått
ned på torget, där folket roar sig, och har, omotståndligt hänförd af
musikens toner, begynt dansa, medan folket jublar omkring henne. Zarca
har känt igen henne och lyckas på kvällen smyga sig till hennes rum. I
det han ger sig tillkänna och framlägger ovedersägliga bevis för att
han är hennes far, meddelar han henne sin stora plan samt fordrar att
äfven hon skall lefva för sitt folk och fortsätta hans stora arbete.
Fedalma kämpar en hård kamp med sin kärlek till Silva men besluter
sig ändtligen för att fly med fadern till sin föraktade stam. Drifven
af sin kärlek förföljer Silva dem till zigenarlägret men kan endast
vinna Fedalma, genom att han öfverger sin egen nation samt förenar sig
med zigenarena. Förfärligt blir straffet för att han sålunda sviker
sin plikt för sin kärleks skull. Zigenarena öfverrumpla den fästning,
hvars befälhafvare Silva varit, och han måste se sina vänner fängslas
och afrättas. I förtviflan häröfver genomborrar han med sitt svärd sin
bruds fäder och är sålunda för evigt skild från Fedalma. Han går som
pilgrim till Rom och skall försona sin synd genom att kämpa för korset,
Fedalma åter lyder sin döende faders vilja och för såsom drottning sin
stam öfver till Afrika, ehuru hon själf icke hyser något hopp om att
lyckas utföra den stora plan, som varit en annans tanke.
George Eliot har här likasom i _Romola_ tecknat storslagna personer,
hvilka främst skola vara bärare af en idé. Hon, som förklarade sig
vilja framställa emedan de utgöra det öfvervägande flertalet af våra
medmänniskor, har nu uppsökt "dessa hjältar och profeter", som bilda
undantagen. I _Romola_ använde hon sin naturalistiska metod på det
historiska ämnet, och genom att likasom kalkera ut det förflutnas
realitet, frambragte hon delvis den mest lifskraftiga värklighet,
som t.ex. Tito Melema. I _The Spanish Gypsy_ har redan versen och
formen bidragit till att förflytta personerna till en annan sfär än
hvardagslifvets. Bärarena af de upphöjda idéer, som här skola finna
uttryck, ega icke den kött- och blod-realitet som Mrs. Poyser, Hetty,
Maggie, Tom eller Silas Marner. Det visar sig tydligt att George Eliots
känsla för det exceptionella och romantiska var långt mindre mäktig än
hennes sympati för företeelserna i det hvardagliga lifvet.
Men om äfven _The Spanish Gypsy_ icke kan ställas i bredd med de
tidigare arbetena, så är dikten likvisst af betydande intresse för den,
som vill få en inblick i George Eliots utveckling och en hel bild af
hennes författarpersonlighet. Hon vill, när hon skildrar de romantiska
tilldragelserna i _The Spanish Gypsy_, icke mindre än när hon tecknar
hvardagshändelser, se utöfver de yttre företeelserna för att tränga
till lifvet själft och visa fram någon del däraf, sådant det ter sig
för en stor konstnär. Det är resignationen och själf uppoffringens lära
hon här predikar: individen måste uppgifva sin personliga lycka för det
allmänna bästa, han har icke rättighet att undandraga sig det kraf hans
tid, hans land och hans folk ställa på honom.
Af upphöjda, djupsinniga tankar eger _The Spanish Gypsy_ en rik fond,
George Eliot har ock förstått att skickligt begagna språket som
material och visar insikter i metrikens lagar, så att om allt detta
kunde skapa ett utmärkt skaldevärk, skulle _The Spanish Gypsy_ utan
tvifvel vara det. Men författarinnan har icke egt den sångens gåfva,
som är poeten medfödd, som aldrig kan läras och som gör det naturligast
för honom att sjunga, om han vill att andra skola uppfatta det som
djupast lefver och rör sig inom honom själf. Det diktvärk, som icke
bäres fram af denna lifgifvande kraft, förmår aldrig tränga igenom till
att blifva många tusendes egendom.
Utom _The Spanish Gypsy_ har George Eliot skrifvit åtskilliga kortare
dikter. Dessa utkommo samlade under namn af _The Legend of Jubal and
Other Poems_, samt skrefvos mellan åren 1865 och 1873. Endast få af
dem äro rent lyriska: hennes begåfning var icke den lyriska poetens.
I de elfva sonetterna _Brother and Sister_ besjitnger hon sin egen
och sin broders barndom, men huru mycket bättre har hon ej behandlat
samma ämne i _The Mill on the Floss_. Dikten _O may I join the choir
invisible_ utmärker sig äfven mera genom djupa vackra tankar än genom
rent lyrisk skönhet. Att hon långt bättre kunde sätta sig in i den rent
episka diktens natur, visar _The Legend of Jubal_ (1869), hvilken hon
bygt på gammaltestamentliga motiv. Dikten skildrar kulturens begynnelse
och musikens uppkomst genom Kains efterkommande. Sedan döden kom i
världen, kunde människorna icke mera lefva sorgfria, emedan de ständigt
måste tänka på att de engång skulle lämna denna sköna jord, och därför
begynte de sträfva efter något, som kunde trotsa förgängelsen. Det
var sålunda döden, som frambragte kulturen. Af Lamechs söner hade
Jubal fått musikens gåfva, när han hörde hammarslagen från Tubalkains
äsja, hörde fåglarnas sång, hörde naturens otaliga ljud, lärde han
sig uppfatta rytmen och fann att tonerna långt kraftigare än blotta
människorösten kunde tolka det han kände och tänkte. Så blef han lyrans
uppfinnare. Med denna i hand begynte han vandra kring jorden för att
öfverallt där han gick fram, skänka människorna den odling och den
lycka, som konsten bär med sig. Denna framställning af hvad konsten
förmår gifva människorna, är af upphöjd skönhet. Efter flere hundra
år återvänder Jubal gammal och bruten till sin fädernebygd endast för
att dö där. Allt är förändradt, han känner icke mera igen platsen, i
stället för de forna enkla hyddorna ser han en stor stad, kulturen har
omskapat allt. Då möter honom en högtidsklädd skara, som under sång och
musik tågar ut för att fira en fest för Jubal, musikens uppfinnare. Med
uppbjudande af sina sista krafter störtar han emot den under utropet:
"Jag är Jubal — jag skapade lyran!" Men ingen tror honom, den gamle
mannen stötes bort med hån och förakt och dör okänd och ensam under en
buske vid vägen. Han själf är förgäten, men hans namn och värk lefva
genom tiderna.
Den dramatiska dikten _Armgart_ innehåller den enda bild George Eliot
egentligen gett af den kvinliga konstnären, om man undantager en af
bipersonerna i _Daniel Deronda_. Armgart är en ung begåfvad sångerska,
som känner sig ega kraft och ärelystnad nog för att gå sin egen väg
och skapa sig ett berömdt namn, och hennes ungdomliga mod bjuder henne
att sträfva långt utöfver kvinnans vanliga sfär. När kärleken för
henne framställer sig såsom en medtäflare till konsten, väljer hon den
senare. Det problem, som sträfvandena för kvinnans likställighet med
mannen gjort till en af tidens brännande frågor, tillspetsar sig här
i Armgarts ord, när hon opponerar sig mot åsikten att det för kvinnan
enda eftersträfvansvärda vore moderskapet, emedan naturen velat så. Ty
naturen hade ju äfven gifvit henne denna härliga röst, denna glödande
ärelystnad, och då voro väl äfven de berättigade. Emellertid förlorar
Armgart sin röst och vill i den första förtviflan beröfva sig lifvet,
ehuru hon sedan afstår från detta beslut för att resignerad försöka
lefva lifvet på samma vis som tusentals andra göra det. Betecknande för
George Eliots lifsuppfattning är att, när hon tecknat denna bild af en
högt begåfvad kvinna, väcker hon läsarens sympati icke genom det, som
hos denna konstnärinna är olikt andra människor, utan genom det, som
gör att hon får dela vanliga människors lott. George Eliots konst är
allt igenom demokratisk: storhet och begåfning innebära aldrig där ett
privilegium utan en förpliktelse för den som fått gåfvan.