Med _Silas Marner_ kan man anse att George Eliots första, friskaste
och alstringsrikaste diktarperiod afslutas. Minnen från tidigare år,
det själfupplefvade och engelskt provinslif hade varit den grund, på
hvilken hon bygde. Värken, som nu följa, hafva en annan karaktär. Hon
går väl i visst afseende samma väg, som hon en gång utstakat, det
finnes sammanhang och inre enhet i hela hennes diktning, men hon byter
ämne. På samma vis som den franska naturalisten Flaubert, när han
efter _Madame Bovary_ skref _Salambô_, tillämpar sin metod på detta
historiska ämne, följer George Eliot äfven i sin historiska diktning
de principer hon från början så bestämdt betonat. Hon vill skildra det
förflutnas värklighet.
Hon ger i sin stora roman _Romola_ en målning af fjortonhundratalets
Firenze, kulturbilder från Mediceernas och Savonarolas tid. Tanken på
detta arbete hade ju vaknat hos henne redan under hennes första besök
i Firenze, och när hon slutat _Silas Marner_, begaf hon sig dit för
att under ett par månader göra ifriga förstudier till boken. Efter
återkomsten till England fortsatte hon härmed; hennes dagbok visar,
huru vidtgående och omfattande de voro, och hvilken massa af literatur
och gamla handskrifter hon genomgått för detta ändamål.
_Romola_ var det af hennes värk, som kostade henne största möda.
Upprepade gånger under arbetets lopp uttalar hon sina farhågor; hon
misströstar fullkomligt om att få fram det hon önskar. Den tidrymd,
under hvilken boken tillkom, var dock icke lång. I oktober 1861
antecknar hon i sin dagbok att hon börjat _Romola_, och i maj följande
år begynte den utkomma uti _The Cornhill Magazine_, ehuru manuskriptet
då ännu icke var fullfärdigt, utan först afslutades någon månad
därefter. Anordningen att sålunda låta romanen komma ut i mindre
partier ansåg författarinnan denna gång erbjuda vissa fördelar. Det kan
förtjäna nämnas som ett bevis på den popularitet George Eliot redan
åtnjöt, att utgifvaren af _The Cornhill Magazine_ betalade hennes
arbete med 7,000 £ (175,000 mark).
_Romola_ är väl det af George Eliots arbeten, som blifvit mest
omtvistadt. Medan några ansett den för en af de bästa romaner, som
skrifvits, ha andra kallat den ett förfeladt värk och menat, att
författarinnan trots sin oändliga möda endast kunnat åstadkomma
något delvis dugligt, ty förtjänster hos vissa delar af boken har
ingen kunnat bestrida. Som en mycket vägande orsak till dessa olika
bedömanden måste man anse detta diktvärks art. Den historiska
romanens likasom historiemålningens värde har till följd af den
exakta vetenskapens och forskningens framsteg i våra dagar allt mera
begynt ifrågasättas. De kunskaper vi ega om förgångna tiders lif,
omöjliggöra sådana framställningar, som renässansens konstnärer gåfvo
af tilldragelser ur bibeln. Dessa stora, glada, färgrika taflor, som
t.ex. Paolo Veronese kallat "Bröllopet i Cana" eller "Måltiden hos
Simon", äro ju intet annat än bilder från renässanstidens Italien.
Värkens anda, typer, dräkter, allt ger en bild af målarens samtid och
ej af lifvet i Palestina på Kristus' tid. Vår tid har en hopad fond af
historisk och arkeologisk kunskap, som icke kan förbises, så mycket
mera som vetenskapens popularisering skärpt det allmänna omdömet.
Naturalismen inom den bildande konsten och literaturen har äfven här
uppstält sina fordringar: den säkraste och trognaste afbildning af en
tid är samtidens, emedan i den själfva tidsandan bäst afspeglar sig.
För att återkonstruera en förgången tid har den naturalistiska målaren
eller författaren således en hel lärd apparat att draga på. Om han,
såsom George Eliot, är en af våra dagars mest upplysta och kunskapsrika
andar, reder han sig därmed genom ett djupt och omfattande studium.
Hvilket otroligt arbete har det icke kostat henne att så sätta sig in i
fjortonhundratalets kulturlif, att hon enligt hvad kännare försäkrat,
icke begått något väsentligt historiskt misstag. Men har hon därför
värkligen kunnat skildra själslifvet hos personerna på denna tid?
Skall någonsin en konstnär så kunna lösgöra sig från sig själf och sin
samtid, att icke hans historiska personer blifva i viss mån bastarder
af olika tidsåldrar?
Det är Savonarolas mäktiga personlighet och det inflytande han utöfvade
på sin samtid, som lämnat det historiska stoffet till _Romola_. George
Eliot egde flere betingelser för att hon skildt skulle känna sig manad
att framställa den på en gång svärmiske och förståndskloke Savonarola
samt lyckas däri. Som en kuriositet kan här anföras det vittnesbörd jag
hört af några personer, hvilka känt henne, att hennes egen profil på
ett egendomligt vis liknade de af bildningar, som finnas af den store
florentinaren.
Oberoende af de åsikter man nu kan hafva om den historiska romanen
såsom konstform, måste man känna sig imponerad af Savonarolas bild,
sådan George Eliot tecknat den. Det är en djuptänkt, mäktig bild,
som i kraft påminner om de porträtt renässansens konstnärer gåfvo af
berömda samtida. Man imponeras likaså af kompositionen i denna märkliga
roman, hvars alla noggrant utarbetade delar samvärka för det gemensamma
ändamålet, och hvars oändligt rika material är ordnadt med djupaste
konstförstånd. Det är en storartad konstruktion, i hvilken man tycker
sig spåra inflytande af den italienska naturens arkitektoniska skönhet
och af den stränga teckningen i renässansens bildande konst.
Det går oss på samma vis vid granskningen af bokens egentliga roman:
historien om Romola och Tito. Dessa två äro helt säkert till tankar och
åsikter långt modernare människor än fjortonhundratalets, och likvisst
blicka vi beundrande ned i de själsdjup författarinnan öppnar för oss,
ty hvarhälst lifvets gnista finnes, är den inom konsten mera värd än
alla teorier. Det är häri George Eliot äfven i _Romola_ icke förnekar
sig såsom en af den moderna literaturens mästare. Tito Melemas bild är,
hvad den psykologiska analysen beträffar, kanske det bästa hon gjort
och en sällsynt skapelse.
Romola är dottern till den blinde filosofen Bardo, som hör till en af
Firenzes berömdaste, ehuru fattigblifna släkter. Fadern har uppfostrat
henne till sin föreläserska och handsekter, hon lefver med honom
bland hans böcker, handskrifter och fornsaker, nästan okunnig om det
värkliga lifvet; hon är långt mera hemmastadd i antikens värld, där hon
af de grekiska och romerska författarena insupit förakt för kyrkans
lära. Hennes mor är längesedan död, och den ende brodern har lämnat
fädernehemmet för att bli munk, förbannad af fadern, som från sin
filosofiska ståndpunkt betraktar detta såsom ett oförsonligt brott.
Romola står där ensam, i sin unga fulländade skönhet lik en hvit
lilja, som ännu icke druckit något af lyckans sol. Lyckan kommer till
henne i skepnad af Tito Melema, en ung lärd grek, som utblottad efter
ett skeppsbrott har kommit till Firenze, och som genom hennes fäder
erhåller arbete samt införes i de förnämsta florentinska familjer.
Denna vackra, strålande, älskvärda Tito, som både genom sina kunskaper
och sitt vinnande sätt snart skaffar sig en inflytelserik ställning,
blir emellertid en förrädare. Han låter sin fosterfader Baldassarre,
som vid skeppsbrottet föll i fiendehand och blef såld till slaf,
försmäkta i fängelset, ehuru han kunnat lösköpa honom; han bedrager sin
hustru; han förråder Firenze.
Tito vinner Romolas kärlek, och när han gifter sig med Bardos dotter,
blir han medlem af denna gamla ansedda familj, stiger hastigt i socialt
afseende samt får såsom rådets sekreterare inflytande på de politiska
händelserna. Detta inflytande använder han emellertid endast till att
skaffa sig själf de största möjliga fördelar och den största personliga
lycka. Medan Titos ursprungligen ädla och godhjärtade natur småningom
genom fullföljande af endast egoistiska syften utvecklar sig till både
grym och brottslig, utvecklar sig Romolas i motsatt riktning. Hon
kommer småningom under fund med mannens karaktär, och hennes kärlek
och hennes aktning för honom måste därvid dö. Sedan han en dag sålt
familjens bibliotek och konstsamlingar, dem Romolas fader vid sin död
önskat öfverlämna till staten, besluter Romola att lämna denne man, med
hvilken hon numera icke kan ega några föreningsband. När hon en morgon
förklädd lämnar staden för att begifva sig till Venezia, möter hon på
vägen Savonarola. Denne hade redan begynt sin stora reformatoriska
värksamhet, och ehuru Romola blifvit uppfostrad i renässansens hedniska
förakt för den kristna mystiken, hade dock Savonarola, med hvilken hon
kommit i beröring vid sin broders dödsbädd, gjort ett djupt intryck
på henne. Detta Romolas möte på vägen med Savonarola, som är en af
bokens skönaste och upphöjdaste scener, ger hennes lif en ny vändning.
Savonarola framställer för henne det kristna sedeidealet, som består
i själfförsakelse och uppfyllande af pliktens kraf, om äfven dessa
kunna vara tunga; och med den lidelsefulla patriotism, som är en af
hans själslifs starkast ljudande strängar, väcker han ett genljud äfven
hos Romola, i det han framhåller att hennes plats är bland hennes
folk, som just har att genomkämpa svåra strider. Det är Savonarolas
mäktiga personlighet bakom orden, mera än någon öfverensstämmelse i
åsikter, som imponerar på Romola. Hon återvänder till staden för att
söka förvärkliga det ideal, som reformatorn framstält såsom det enda
eftersträfvansvärda.
Under denna tid af politiska förvecklingar, då äfven samtidigt hungern
och pesten härja i Firenze, har Romola en yttre värksamhet, så att
hon icke kan hängifva sig åt ofruktbart grubbel, ehura klyftan mellan
henne och Tito vidgas, ju mera hon lär känna hans dubbelhet. Den
djärfve Savonarola, som, ehuru bannlyst af påfven, dock fortfarande
vågar predika, emedan han vill rädda sitt folk, står för henne såsom
ett föredöme i osjälfvisk sträfvan för ädla mål, och det är ur hans
glödande predikningar hon hämtar kraft att vandra pliktens väg. Men
när också detta ideal sviker, när hon också hos detsamma ser framträda
den ofullkomlighet, som låder vid allt jordiskt, när Savonarola, som
förkunnar själfuppoffringens och själfförnekelsens lära, likvisst i de
allmänna angelägenheter, hvilka taga en så stor del af hans värksamhet
i anspråk, visar sig som en kallt beräknande politiker, då står Romola
ännu en gång vid förtviflans yttersta rand. Hennes makes förräderi
har fört hennes vänner till schavotten, och hon har kommit under fund
med att Tito äfven svikit sin äktenskapliga trohet och eger en annan
familj. Då kan hon icke mera stanna kvar, hon måste bort från all denna
lögn och uselhet. Hon kommer till ett litet fiskarläge vid kusten,
där hon finner en båt. Drifven af den enda tanken att komma bort och
finna ro, stiger hon i båten, i det hon lösgör den. Hon lägger sig på
dess botten, och båten glider ut på hafvet, likasom det går till i en
af Boccaccios dikter, som hon förr brukade läsa. Hon skådar endast
stjärnhimmeln öfver sig och erfar en känsla af oändlig ro och hvila.
Men detta är icke döden, som hon trott, hon vaknar ännu en gång upp
till lifvet. På morgonen har båten drifvit i land på en okänd kust, där
pesten härjar, och till denna nödstälda by bringar Romola nu hjälp och
räddning.
Här lefver hon ett lif af af fullständig själfuppoffring. När
emellertid pesten upphört och byn åter blomstrar upp, drifver en mäktig
inre röst henne tillbaka till Firenze, ty det är dock där bland sitt
folk, hon borde fylla sin plikt. Hon kommer tillbaka och finner sin
make död, förrädaren har fallit ett offer för sina egna anslag. Han
lyckades väl genom att hoppa i Arno simmande undgå den rasande folkhop,
som ville utkräfva hämd på landsförrädaren, men i det ögonblick han
trodde sig räddad, uppfångades han af sin fosterfader, som olyckan och
Titos otacksamhet gjort vansinnig, och som endast törstar efter hämd,
hvilken han skaffar sig genom att strypa Tito. Äfven Savonarola är
störtad. Romola ser honom gå till schavotten och bålet, men hon ser
honom äfven återupprättad genom denna död, som han lider, icke för sina
synder utan för sin storhet, icke emedan han velat bedraga världen,
utan emedan han försökt förbättra den. När allt det som Romola förut
ärat och älskat sålunda är borta, finner hon en lifsuppgift i att taga
vård om Titos två små barn, hvilka dock icke äro hennes.
Detta är i korthet innehållet af Romola. Flere af de anmärkningar,
som gjorts emot denna roman, äro säkert berättigade. Där finnas långt
utdragna episoder, under hvilka handlingen helt och hållet afstannar
— ehuru flere af dessa episoder äro utmärkta och i hög grad liffulla,
t.ex. beskrifningen af karnevalen, som skulle reformeras af Savonarolas
anhängare. Likaså förefaller Romolas gestalt ofta konstruerad och mera
lik en vacker antik staty än en människa med alla de ofullkomligheter,
som lifvet bjuder. Däremot är Tito Melema en konstnärlig skapelse af
hög rang.
När Tito vid berättelsens början kommer till Firenze, är han den mest
älskvärda strålande varelse. De ädelstenar han sytt in i sin jacka
och sålunda räddat vid skeppsbrottet, äro väl "en mans lösepenning" —
men lefver väl hans fosterfader? Och i så fall hvar? Läsaren känner
sig lika benägen som Tito själf att urskulda honom. Uraktlåtenheten
att göra några efterforskningar angående fosterfaderns öde, är endast
det första lilla fröet till de kommande bedrägerierna. När Tito får
underrättelse om att fosterfadern lefver, står han just i begrepp att
göra lycka; han förmår icke offra förmögenhet och samhällsställning
i det ögonblick han själf skall svinga sig upp, och dessutom har
han låtit Romola och hennes fäder tro att Baldassarre var död. När
fosterfadern kommer till Firenze, fattig, sjuk och nästan beröfvad
förståndet, förnekar Tito honom. Han söker intala sig att det skett
endast till själfförsvar. men från denna stund blir han brottslig. Han
måste ständigt ljuga både inför sin hustru och alla andra för att kunna
upprätthålla sin ställning. Från lögn går han till förräderi, emedan
han finner det förenligt med sina egna intressen; Firenze är ju icke
hans fädernestad och han hyser icke några känslor för detta samhälle.
Titos karaktär är icke i grunden dålig, endast svag och vankelmodig,
men just därför får egoismen ett så fast grepp om den. Egoisten vill
egentligen icke göra andra något ondt, han afser endast sin egen
fördel, men när hans intressen komma i konflikt med andras, måste han
bli utan hänsyn. Detta är Tito Melemas historia. Om Tito först finner
sig road af den naiva bondflickan Tessa och inbillar henne att de låtit
viga sig, men sedan icke näns säga henne att allt endast varit ett
skämt, emedan det skulle orsaka henne smärta, så är detta egoistens
godhet, som här leder till lögn och äktenskapsbrott.
Den franske kritikern Émile Montégut säger om denna bild af Tito: —
"Den är en af de originellaste och nyaste i hela vårt sekels literatur.
Alla de karaktärer, som poeter och romanförfattare skapat, hafva så
att säga sina anor och härstamma från något föregående värk, denna är
fullkomligt utan föregångare, jag kan icke upptäcka någon likhet på
närmare eller aflägsnare håll med någon annan person inom literaturen."