Det kan vara af intresse att från arbetena för en stund vända sig
till författarinnan själf för att se, huru hennes lif under dessa år
gestaltat sig. Visserligen är det ju fallet med George Eliot som med
hvarje äkta konstnär under hans kraftigaste alstringsperiod, att hans
arbeten äro den bästa delen af hans lifs historia. George Eliot har
nu nått fyratiotalet, hon står fullt medveten om hvad hon vill och
kan, samt eger en ovanligt hög grad af bildning och kunskaper, som hon
förvärfvat under rastlöst arbete. Ett af de mest utmärkande dragen hos
henne, som hon behåller hela lifvet igenom, är en ständig sträfvan att
själf gå framåt, att inhämta vetande. — "Det fins så mycket att lära
ooh dagarna äro så korta", — hör man henne yttra, eller: — "Jag blir
allt hungrigare dag för dag och allt mindre i stånd att stilla min
hunger." — I hennes dagböcker finnes då och då förteckning öfver det
hon läst, och man häpnar såväl öfver mängden af denna literatur som
öfver det stora område af mänskligt vetande hon beherskar.
Från unga år hade hon en förkärlek för filosofi. Om det då var den
tyska filosofin, som företrädesvis sysselsatte henne, ser man henne
senare sätta sig in i den samtida franska och engelska. Otvifvelaktigt
har Lewes därvid utöfvat inflytande på henne liksom också hennes vän,
Herbert Spencer. Af största betydelse för henne har den Comte'ska och
Stuart Mill'ska filosofin varit. Hon sysselsatte sig mycket med Comtes
arbeten och uttalar sig flere gånger om dem. Bland annat säger hon:
— "Positivismen är ensidig, men Comte var en stor tänkare." — Det är
ingalunda det minst anmärkningsvärda hos George Eliot att hon inom den
samtida skönliteraturen företräder en hel stor filosofisk riktning och
därjämte gör detta på ett så fullt konstnärligt sätt, som åtminstone
är fallet i hennes tidigare arbeten. Man behöfver blott höra hennes
yttrande om de nya naturvetenskapliga teorierna, — "på mig göra de
dock endast ett svagt intryck i bredd med den myster, som ligger under
processerna", — för att inse att det är en konstnär som talar.
Så själfständig och kraftfull George Eliot är i sin literära värksamhet
— Émile Montégut förklarade ju t.ex. uttryckligt, när _Adam Bede_ kom
ut, att den icke kunde vara skrifven af en kvinna — så var hon för
sitt arbete i hög grad i behof af uppmuntran och sympati. Hon gaf sig
ständigt oändligt mycken möda med allt hvad hon gjorde, kroppslig
ohälsa kom äfven till, så att arbetet ofta föreföll henne tungt, och
man ser henne ständigt misströsta om att lyckas. — "Skall jag någonsin
mera skrifva en bok, som är lika sann som _Adam Bede_?" — hör man henne
tvekande och orolig utropa efter sin stora framgång med denna roman.
Den samstämmighet och sympati, som för henne var ett lifsvilkor, fann
hon i föreningen med Lewes. I detta afseende var denna förening af
största betydelse för hennes literära värksamhet. Man har bland annat
förtal äfven satt i gång att Lewes delvis skulle vara författaren
till de berömda värk, som bära George Eliots namn. Men det behöfs ju
knappast annat, än att tvänne framstående författare äro vänner, för
att beställsamma tungor skola veta berätta och skarpsinniga hufvuden
utgrunda att de arbeten, som bära den enas namn, i själfva värket äro
skrifna af den andra, huru mycket mera skall detta ej bli fallet, när
de två stå i ett sådant förhållande till hvarandra som Lewes och George
Eliot? Om Lewes skref filosofiska arbeten, så var det ju naturligt att
George Eliot, som så mycket sysselsatt sig med filosofi, skulle ha del
i dem, och när George Eliot skref romaner, så var det ju solklart att
Lewes, som själf skrifvit ett par misslyckade sådana, måste ha sin
hand med i spelet, ansåg man. De ingrepp, som Lewes bevisligen gjort i
George Eliots diktning, — t.ex. att i _Adam Bede_ historien ändas med
Adams och Dinahs giftermål, — äro knappast lyckliga. För resten är det
mycket svårt och fullkomligt oväsentligt att söka ut sådana gränser,
man kan t.ex. erinra sig, hvad Stuart Mill och Jonas Lie själfva sagt
om den andel deras hustrur haft i deras arbeten. Växten, som suger i
sig allt hvad den närande jorden gifver, omsätter ju detta på sitt eget
vis i sin underbara blomma. Det väsentliga är att för George Eliot
föreningen med Lewes var lik solskenet, som kommer blomman att slå ut.
Härom vittna, utom de förut nämda dedikationerna till Lewes på alla
hennes manuskript, äfven otaliga andra uttalanden i hennes bref och
dagböcker. — "Få kvinnor", — säger hon på ett ställe i dagboken, —
"tror jag, hafva så mycken orsak (som jag) att anse det de långa
dystra ungdomsåren hafva varit värda att genomlefvas för den kommande
medelålderns skull." — Såsnart man hör George Eliot eller Lewes tala
om sin förening, går genom deras yttranden samma djupa underström af
lycka. Så antecknar Lewes i sin dagbok: — "Jag ar en annan och större
skuld till Herbert Spencer. Det var genom honom jag lärde känna Marian
— att lära känna henne, var att älska henne — och sedan dess har jag
blifvit pånyttfödd. Jag har henne att tacka för all min framgång och
lycka. Gud välsigne henne."
Ett af de drag, som tidigast kännetecknade George Eliot, var ju
djup, inneboende känsla. Hennes oändligt känsliga natur gjorde att
hon nödvändigt behöfde någon, som vårdade sig om henne och skyddade
henne för alla det dagliga lifvets mödor och obehagligheter. Med
aldrig svikande ömhet sörjde Lewes härför. Han skötte en god del af
hennes korrespondens, hvilken blef allt större och besvärligare, ju
mera hennes rykte steg. Han brukade äfven genomgå alla kritiker öfver
hennes arbeten och undanhöll de ofördelaktiga, emedan hon var alldeles
ovanligt ömtålig för kritik öfver sina böcker, en omständighet, som
är så mycket mera anmärkningsvärd, som hon ju själf tidigare utöfvat
literaturkritik. De yttranden, som hon senare fäller om den literära
kritiken i samtidens periodiska literatur, äro i allmänhet ganska
ringaktande.
Så snart något arbete blifvit afslutadt, ser man vanligtvis George
Eliot och Lewes för att söka vederkvickelse eller för nya studiers
skull begifva sig på längre eller kortare resor till kontinenten. Båda
hade en svag, ständigt vacklande hälsa, för hvilken ombyte af luft var
bästa läkemedlet, så att de äfven ofta under det arbetet fortgick,
förflyttade sig från London till något ställe vid kusten eller till
den engelska eller skotska landsbygden för att där, ifrigt sysselsatta
med sina manuskript, vinna krafter att fullborda dem. Båda älskade
lidelsefullt naturen, George Eliot försäkrade ofta att hon endast under
den stora vida himmelen på landsbygden kunde känna sig fullt tillfreds.
Vistelsen på landet användes äfven för naturvetenskapliga studier.
George Eliots och Lewes' hemlif förflöt i allmänhet mycket enformigt
och regelbundet, uteslutande egnadt åt arbete. Förmiddagen till
"lunchen" kl. half två användes alltid till arbete, därefter följde en
spatsertur till inemot kl. fyra. Denna företogs ofta till Regent's Park
och Zoological Gardens, i hvars närhet George Eliot bodde i närmare två
årtionden. Här såg man ofta detta till det yttre ganska egendomliga
par vandra under lifligt samspråk, hon med en viss allvarlig
högtidlighet, han icke olik någon ovårdadt klädd polsk landsflykting,
ifrigt gestikulerande och svängande med armarna. George Eliot var en
stor vän af djur, och man hör henne ofta tala om djuren i zoologiska
trägården. Efter spatserturen användes eftermiddagen till läsning
eller ibland till att mottaga något besök, ehuru i regeln söndagen var
mottagningsdag. Ett af George Eliots nöjen var besök i konstgallerier.
Och huru svag hon i allmänhet än var, hade hon vid sådana tillfällen
en egendomlig seg uthållighet, som gjorde att hon orkade både se och
njuta, medan långt starkare personer tröttnade. Efter "dinnern" upptogs
kvällen vanligtvis af läsning eller ibland af något teater- eller
konsertbesök. George Eliot älskade musik, som hon egentligen förstod
bättre än bildande konst. Under den tid Lewes' älsta son, Charles,
vistades hemma, utförde hon ofta på kvällarna musik tillsammans med
honom.
Mr. Lewes hade tre söner, som uppfostrades i en schweizisk pension i
Hofwyl. Sedan deras uppfostran var slutad, återvände de till hemmet i
London, där Charles vistades några år, tils han fick en anställning vid
postvärket och gifte sig. George Eliot talar ofta om hans älskvärda
väsen och karaktär, likaså hör man henne uttrycka sin önskan att i allt
kunna vara en moder för dessa söner. De båda yngre reste som kolonister
till Natal men dogo tidigt, Thornton år 1869 och Herbert 1875.
George Eliot hade för princip att aldrig göra några besök. Till en
början var väl orsaken till detta beslut troligtvis den ställning hon
efter föreningen med Lewes kom att intaga till den allmänna opinionen,
men senare kunde hon endast genom fasthållande af denna regel skaffa
sig nog tid för sitt arbete. Någon gång ser man henne väl besöka
mycket närastående vänner, såsom Mrs. Congreve och hennes man. Vid
tidpunkten för hennes förening med Mr. Lewes af bröts all förbindelse
med hennes släkt och äfven med de flesta vänner och bekanta. Med
brodern Isaac hade hon ingen beröring ända till 1857, då han genom ett
bref underrättade henne om att deras älsta syster Chrissey var sjuk i
lungsot. George Eliot sände omedelbart en penningesumma, som skulle
användas för vårdande af systerns hälsa, och hade glädjen att kort före
Chrisseys död två år därefter emottaga ett bref af denna syster, som
uttalar sin ånger öfver att någonsin hafva upphört att skrifva till
henne. Någon vidare beröring med denna under ungdomen så högt älskade
Isaac hade George Eliot icke förr än många år efteråt, då brodern vid
tidpunkten för hennes giftermål med Mr. Cross skref till henne.
Också med hennes älsta och närmaste vänner, Brays, var förhållandet
brutet i närmare ett par års tid, men återknöts genom det här tidigare
anförda brefvet till Mrs. Bray. Vänskapen med Sara Hennell och Brays
bibehölls sedan hela lifvet igenom. En annan af George Eliots älsta och
närmaste vänner var Barbara Smith, gift med en fransk läkare Bodichon i
Algier. Hon var den första, som under pseudonymen George Eliot upptäkte
sin Marian Evans, och skref detta från sitt långt af lägsna hem till
författarinnan. Det var ett vänskapsbevis, som djupt rörde George
Eliots känsliga sinne. — "Gud välsigne dig, käraste Barbara, för din
kärlek och sympati", — skref hon till svar. — "Du är den första, som
gifvit något tecken af att känna igen mig, — det första hjärta, som
funnit mig i den bok, hvilken kommit ur mitt eget innersta hjärta." —
Till de öfriga närmaste vännerna hörde Mrs. Cash (född Sibree) och Mrs.
Taylor, hvilka nämnas här, emedan de flesta af George Eliots bref äro
stälda till dem.
Den manliga vän, som ständigt stod henne och Lewes närmast, var Herbert
Spencer. Allt efter som åren gingo och hennes rykte tillväxte, blef
hennes umgängeskrets ständigt större, men det låg i hennes natur att
hälst bibehålla och så fast som möjligt tilldraga gamla vänskapsband,
där sådant blott var möjligt. — "Hon glömmer aldrig någon, som varit
vänlig mot henne", — yttrade Lewes en gång.
George Eliot och Lewes flyttade 1863 in i ett nytt hem The Priory
nära Regent's Park. Det nya husets iordningställande och konstnärliga
inredning hade blifvit öfvervakad af deras vän, den kände arkitekten
Owen Jones. Deras hem hade begynt blifva en samlingsplats för
framstående personligheter, och vi se, huru umgängeskretsen i The
Priory under en följd af år utgjordes af Englands förnämsta författare,
vetenskapsmän och konstnärer.
I vårt intresse för en berömd författare blandar sig äfven alltid en
viss portion nyfikenhet angående personens utseende. Som redan blifvit
nämdt, var George Eliot icke vacker. Hon var mager och sjuklig, brefven
till hennes vänner tala om ständiga afbrott i arbetet till följd af
sjuklighet, och en ofta påkommande olidlig hufvudvärk tvang henne
ofta efter någon föregående ansträngning att intaga sängen. Men man
märker aldrig att denna ohälsa skulle förbittrat hennes lynne, tvärtom
hör man henne en gång under de talrika resor hon och Lewes gjorde på
kontinenten, då sjukdomen orsakade ett uppehåll i resan, säga att det
äfven kunde vara en njutning att vara sjuk, när man blef så ömt vårdad.
När Sonja Kovalevsky omtalar det besök, hon en gång gjorde i London hos
"vårt århundrades största författarinna", beskrifver hon på följande
vis det intryck hon fick af George Eliots personlighet:
"Jag tillstår uppriktigt, att det första intryck jag erfor, då jag
lyfte min blick till George Eliot, var ett obestämdt hopp att jag
misstog mig, att det ej var hon, att det var någon annan — så ful och
olik hvad jag förestält mig, syntes hon mig ... Det hade roat mig att
i inbillningen gifva henne det utseende jag hälst ville — värkligheten
var helt olika. En gammal mager kvinna med en näsa, som var vackert
formad men omåttligt stor för ett kvinnoansikte, långa engelska tänder,
som stodo litet ut från munnen; därtill kom att en svart klädning af
nästan genomskinligt tyg bidrog att framhålla halsens magerhet och hyns
ofullkomligheter.
"Sådan var bilden af George Eliot, såsom hon framstod för mig i första
ögonblicket. Jag var fullständigt slagen.
"Hon närmade sig mig och sade några välkomstord. Det första ljudet af
hennes stämma tyktes mig återgifva min George Eliot. Jag har aldrig i
mitt lif hört en mer sympatisk, mer harmonisk röst än hennes. När jag
läser Othellos bekanta ord, då han talar om Desdemonas stämma, tänker
jag ovilkorligen på George Eliots röst.
"Hon bad mig sitta ned bredvid sig på en låg kanapé och började samtala
med mig som med en gammal bekant. Det är mig nu alldeles omöjligt att
minnas ämnet för vårt första samtal; jag vet ej, om hvad hon sade var
originelt eller spirituelt; jag vet blott, att efter en kvart var jag
alldeles besegrad af hennes personliga behag; att jag _älskade_ henne
af hela min själ, att hennes ansikte och gestalt föreföllo förvandlade,
och att jag kände att den _värkliga_ George Eliot var oändligt
öfverlägsen den jag förestält mig.
"Det vore mig fullkomligt omöjligt att beskrifva, hvari den alldeles
egna, nästan otroliga trollmakt bestod, som George Ebot öfvade på sin
omgifning. Det vore lönlöst att söka göra den begriplig för den, som ej
själf erfarit densamma; jag vet blott, att alla jag träffat, som känt
George Eliot, försäkrat mig att de erfarit densamma. Turgenieff, som i
allmänhet var mycket känslig för skönhetens prestige, och som i detta
afseende var stor kännare, sade mig, då han en gång talade om George
Eliot: 'Jag vet att hon är ful — men jag ser det icke.' Han sade äfven
att det var först sedan han lärt känna George Eliot, som han förstod,
att man kunde bli intagen i en värkligt, ovedersägligt ful kvinna.
"Jag för min del kunde aldrig låta bli att, hvar gång jag återsåg henne,
säga mig själf: hon är likväl bra ful, men efter fem minuter förvånades
jag öfver att någonsin ha kunnat tänka det.
"En af George Eliots stora talanger bestod i gåfvan att sätta den
person, hon talade med, 'à son aise', att fatta dennes tankar, nästan
innan han haft tid att ge dem form, och på ett egendomligt sätt ingifva
honom sina egna idéer.
"Jag känner mig aldrig så spirituel och djup, som då jag talar med
George Eliot, — sade mig en af våra gemensamma vänner; äfven jag
har erfarit detta intryck, och det är måhända i dessa känslor af
välbefinnande och belåtenhet med sig själf, hvilka hon omedvetet
förstod att väcka hos den person, hon talade med, som hemligheten af
hennes trollmakt till stor del låg."
Ju mera erkännande George Eliot vann under sin diktarvärksamhet, dess
djupare ser man henne känna sin ansvarsskyldighet. Hon var ingen
spontan natur, hennes arbeten kostade henne otrolig möda. Om sin stora
roman _Romola_ hör man henne yttra, att den fann henne som en ung
kvinna och lämnade henne som gammal. — "Mina böcker", — säger hon,
— "äro af största betydelse för mig, de hafva sprungit fram ur den
stränga uppfostran och alla de svåraste lärdomar, som mitt förgångna
lif haft att bjuda." — Om hon misströstar om sig själf och sin förmåga,
är det därför att hon ställer konstens mål så oändligt högt. — "Om
konsten icke vidgar människomas sympatier", — skrifver hon i ett bref
till Mr. Bray — "är den icke moralisk. Jag har gjort den hjärtskärande
erfarenheten att åsikter äro ett dåligt murbruk mellan människosjälar;
och den enda värkan jag varmt åtrår att göra genom mina skrifter, är
att de, hvilka läsa dem, bättre skola blifva i stånd att sätta sig
in i och känna sorger och fröjder, som erfaras af sådana, som i allt
äro olika dem själfva, utom i det stora faktum att de äro kämpande
människovarelser, som kunna fara vilse."