Denna första diktarperiod var för George Eliot en tid af rastlös
alstring. _The Mill on the Floss_ hade kommit ut på våren 1860. Efter
en tre månaders tur i Italien se vi författarinnan, åter hemkommen,
fullt upptagen med den nya novellen _Silas Marner_, som blef färdig i
mars 1861. Under denna resa till Italien slog första tanken rot till en
stor historisk roman, som blef George Eliots nästa arbete, men under
den tid tanken behöfde för att mogna, sprang _Silas Marner_ fram. —
"Den stack sig in mellan mina andra planer genom en hastig ingifvelse",
— säger författarinnan.
Den bär också prägeln af en ingifvelse, man ser i den intet af arbetets
möda, den liknar ett af dessa dyrbara konstföremål, om hvilka man
brukar säga, att de äro gjorda i ett stycke. Berättelsens delar foga
sig osökt till hvarandra i väl afvägda proportioner, och den fortgår
utan af brott af sådana filosofiska eller kritiska inkast, som eljes
så ofta förekomma i denna författarinnas arbeten. Hvad kompositionen
och den konstnärliga omklädnaden beträffar, är _Silas Marner_
otvifvelaktigt det yppersta af George Eliots värk.
_Silas Marner_ är äfven den en skildring af provinsens lif i början
af detta sekel. Det är en idyll från en liten undanskymd by i "glada
England, dit aldrig posthornets klang eller allmänna opinionens sorl
nådde. I den lilla bördiga byn Raveloe kunde stormännen vanvårda sitt
jordbruk bäst de ville och ändå föra ett sorgfritt lif och fira en
glad jul, påsk och pingst". Inom denna ram af Raveloebor, som festa
och lefva sitt af tankar och grubbel föga störda, lugna lif, ställer
George Eliot sin berättelses hufvudperson den fattige okunnige väfvaren
Silas Marner. Han hade från sin tidigaste ungdom, innan han ännu kom
till Raveloe, varit en varmhjärtad medlem af en inskränkt religiös
sekt, samt hade åtnjutit stort anseende inom sin församling. Sviken och
oskyldigt anklagad för stöld ur kyrkokassan af en af bröderne, som han
ansett för sin vän, samt sedan äfven öfvergifven af sin trolofvade,
lämnade han för alltid sin hemort, när slutligen också lottdragningen,
till hvilken han efter sin kyrkas grundsatser vädjat, förklarat honom
skyldig. Hans tillit till människor hade blifvit grymt rubbad, och
lottdragningen hade kommit honom att tvifla på den Gud han tillbedt,
ty i hans enkla, okonstlade själstillstånd hade eftertanken aldrig
fått skilja mellan form och känsla. Han slog sig ned långt ifrån sin
hemtrakt, i Raveloe, där människorna och naturen voro fullkomligt olika
allt hvad han förr känt eller älskat i sitt lif.
Hans lif förflöt därefter i ständig ensamhet. Han inbjöd ingen att
någonsin stiga öfver hans tröskel, och själf gick han aldrig in i byn
för att dricka öl på "Regnbågen" eller prata med någon granne; han
besökte ingen man eller kvinna, eljes än i och för sitt yrke eller
om han måste förse sig med lifsförnödenheter. Det enda, som återstod
honom, var arbetet: han väfde som spindeln af impuls. Han hatade
tanken på det förflutna, och framtiden var endast mörker för honom.
Ursprungligen hade han ej tänkt på de frukter, som hans rastlösa arbete
skulle tillföra honom, ty den tiden hvarje penny hade sitt ändamål
för honom, älskade han ändamålet och ej pengarna. Men småningom, allt
efter som penningehögen tillväxte, uppkom hos honom begäret att samla
penningar och blef slutligen en öfverväldigande lidelse. På kvällarna
tog han fram dem för att njuta af deras sällskap, lade dem i högar och
önskade att "högarna med tio guinéer skulle växa till en fyrkant; och
emedan hvarje tillagd guiné i sig själf innebar en tillfredsställelse,
så framkallade den en ny önskan". Därunder sammankrympte hans lif till
en enda åtrå, utan samband med någon annan lefvande varelse.
En kväll stjälas emellertid dessa pengar från honom. Detta slag
tyckes nästan bringa hans sjuka sinne till förvirring. Då inträffar
en oförmodad vändpunkt i hans lif. Ett litet barn, hvars sjuka mor i
vinternattens kyla frusit ihjäl nära Marners bostad, finner vägen till
väfvarens härd. Den ensamme mannen behåller barnet, vården om den späda
varelsen ger hans lif innehåll, omärkligt förenar den lilla Eppie honom
med människorna, kärleken till barnet knyter honom åter fast vid lifvet.
Det lönar mödan att fästa sig vid, huru barnet införes i berättelsen.
En afton, medan Marner som vanligt satt grubblande öfver den försvunna
skatten, föll han i det egendomliga kataleptiska tillstånd, för hvilket
han ibland efter sin olycka blifvit ett rof. Sedan han återkommit till
sig själf, böjde han sig ned mot brasan för att maka ihop kubbarna. Det
föreföll då hans dunkla blick, som om det låg guld på golfvet framför
spiseln. "Guld — hans eget guld — som blifvit honom återstäldt lika
hemlighetsfullt, som det blifvit honom frånröfvadt. Han kände huru hans
hjärta började slå häftigt, och under några ögonblick var han ur stånd
att sticka fram handen och gripa den återstälda skatten. Guldhögen
tyktes glöda och växa för hans upprörda blick. Slutligen lutade han sig
fram och sträkte ut handen, men i stället för det hårda myntet med de
välkända konturerna mötte hans fingrar mjuka varma lockar. I största
förvåning föll Silas på knä och lutade ned hufvudet för att granska
detta under: det var ett sofvande barn — en vacker, rund liten varelse
med mjuka gula lockar öfver hela hufvudet."
Kommer icke denna beskrifning oss att tänka på belysningen i någon
af Rembrandts taflor? Det lilla ljuslockiga barnet blir den centrala
punkten i berättelsen, bildens mest belysta del, från hvilken ljuset
strömmar ut, sprider och förtonar sig. Och detta icke blott såsom någon
yttre anordning, något raffinement i kompositionen, utan det blir
kärnan, kring hvilken det hela grupperar sig, likasom Rembrandt just
låter sitt magiska ljus falla öfver det väsentliga i bilden.
Barnet är dotter till den närboende godsegaren Cass, som i ungdomligt
lättsinne gift sig med en obildad kvinna och sedan icke mera vill
veta af henne. När den lilla Eppie vuxit upp, vill hennes rätte
fader återfordra henne af väfvaren. Men rikedomen eller en högre
samhällsställning kunna icke fresta flickan. — "Jag skulle icke mera
ha någon glädje i lifvet", svarar hon, "om jag måste lämna min far och
visste att han satt hemma och tänkte på mig och kände sig ensam. Vi äro
vana att vara lyckliga tillsammans hvarenda dag, och jag kan icke tänka
mig någon lycka utan honom. Och han säger, att han hade ingenting i
världen, innan jag blef skickad till honom och icke skulle ha något, om
jag vore borta. Han vårdade mig och älskade mig från början, jag vill
vara hos honom, så länge han lefver, och ingen skall någonsin komma
emellan honom och mig." — På inkastet att hon ock hade en plikt mot sin
laglige fader, svarar hon bestämdt: — "Jag kan icke känna att jag har
mera än en fader." — Mr. Cass, som trott att han så lätt skulle kunna
godtgöra sitt lifs stora skuld, måste lära att lifvets kraf icke kunna
betalas så som man återbetalar penningeskulder.
Det är Eppie, som återför Silas Marner till lifvet och människorna. När
sedan en gång hans stulna penningar återfinnas, har guldet icke mera
någon makt öfver honom. Han ser på det och säger: — "Det är underbart —
vårt lif är underbart."
Samma känsla af lifvets mångfald, af det underbara och oförklarliga i
detsamma, är det ock som griper läsaren, när han slutat denna bok. Ur
den skenbart ringa och obetydliga väfvarens historia har George Eliot
funnit ut något allmängiltigt, något i all sin enkelhet rörande stort:
huru ringa och obetydligt än en människas lif kan vara, står det dock i
det innerligaste samband med öfriga människors, och kan endast sålunda
begripas och få ett innehåll.
Det är en på samma gång egendomlig och naiv själshistoria, som
framställes i Silas Marner. Enkla och urspungliga äro äfven de
öfriga i berättelsen uppträdande Raveloeboarna, framstälda med bred
engelsk humor. Där är Miss Nancy, sedermera Mrs. Cass, som i sitt tal
begagnar provincialismer, hvars bekantskap med världslig literatur
knappast sträcker sig längre än till de rim hon sytt på sin märkduk
under lammet och herdinnan och som, när hon räknar, måste för att
värkställa subtraktion använda värkliga shillings- och sixpencestycken,
men hvilken dock har de egenskaper, som utmärka en lady. Eller Mrs.
Winthorp, en af de förträffliga, arbetsamma, pratsamma medelålders
kvinnor, som George Eliot älskar att framställa. Mrs. Winthorp är så
outtröttlig och samvetsgrann i uppfyllande af sina plikter, att lifvet
tykes erbjuda henne för få, om hon ej stiger upp half fem på morgonen,
ehuru det sedan blir henne ett ständigt problem att få arbetet att
räcka till fram på förmiddagen. Deltagarena i de landtliga festerna och
gillena likasom gästerna på krogen äro så ypperligt karaktäriserade
att de väl uthärda jämförelse med en Teniers eller en Brauwers bönder.
Dessa plumpa figurer, utan tecken till några förskönande tillsatser,
bilda en lika originell som kraftig infattning till den fina, skära
idyllen om väfvaren och hans fosterdotter.
Under det de större arbetena tillkommo, skref George Eliot tvänne
mindre berättelser: _Lifted Veil_ i april 1859 och _Brother Jacob_ i
september 1860. De tryktes i _Blackwood's Magazine_, men kunna icke
anses vara af någon betydelse.