_Adam Bede_ blef en stor triumf för George Eliot. Den uppskattades
icke blott af den literära världen hemma och i utlandet såsom en af
samtidens yppersta romaner, utan blef äfven en mycket läst bok. Den
gick på ett år ut i 16,000 engelska exx., blef öfversatt till franska,
tyska och ungerska, samt ingick därjämte i Tauchnitz edition af
engelska författare. Med anledning af att en viss Liggins från Nuneaton
uppträdde med anspråk på att vara författare till såväl _Adam Bede_
som de föregående _Scenes of Clerical Life_, afkastade George Eliot nu
sin anonymitet och gaf sig tillkänna för såväl allmänheten, som sina
enskilda vänner.
Efter den stora framgången med _Adam Bede_ gjorde George Eliot och
Lewes på sommaren 1859 en tur till Schweiz. Strax efter hemkomsten på
hösten begynte hon en ny stor roman, hvilken hon först omtalar under
namnet "Sister Maggie", men som sedan bär namnet _The Mill on the
Floss_. Valet af titeln förorsakade henne åtskilligt hufvudbry, både
hon själf och Lewes hade flere namn på förslag, tils omsider _The Mill
on the Floss_ antogs på inrådan af Blackwood. Romanen skrefs under
vinterns lopp, manuskriptet blef färdigt i mars 1860, och redan i april
kom boken ut.
Medan Adam Bede är en teckning af böndernas och den egentliga
landsbefolkningens lif i början af detta århundrade, tecknas i _The
Mill on the Floss_ bourgoisien i provinsen under samma tid. De fel,
som vi redan sågo i Adam Bede: handlingens långsamma framåtskridande
och samma sorglöshet hvad beträffar afvägande af kompositionens olika
delar, återfinna vi i ännu mycket högre grad i _The Mill on the Floss_.
I bokens förra del, som utgör en skildring af Toms och Maggies barndom,
står handlingen helt och hållet stilla och först, när vi hunnit nära
nog till midten af berättelsen, begynner den egentliga romanen med
mjölnaren Tullivers konkurs. Det sätt, på hvilket romanen afslutas, kan
ock gifva skäl till anmärkning. Den breda Floss öfversvämmar och rycker
vid sin framfart med sig Tom och Maggie Tulliver, just i det ögonblick,
då lifvet för dem tyktes knutit en alltför svår konflikt, för att
den skulle kunnat lösas. Floss sopar i sin breda strömfåra bort allt
missförstånd, all stolthet, allt hat, och de båda syskonen, som lifvet
ohjälpligt skulle skilt åt, försonas i en omfamning i döden.
Samma sak, att döden kommer just i rätta ögonblicket, ställer allt i
ordning och afhugger knuten, ser man äfven i flere af George Eliots
öfriga arbeten t.ex. i _Middlemarch, Romola_ och _Daniel Deronda_.
Sonja Kovalevsky säger i sin lilla skizz: _Mina minnen af George
Eliot_, att hon vid sitt möte med författarinnan anmärkt om detta
förhållande och fått till svar:
"Ni har kanske rätt, men har ni ej ofta märkt detsamma i värkliga
lifvet? Jag för min del tror att döden är mycket mera logisk, än man
föreställer sig. När ställningen blifvit alltför outhärdlig, när man ej
ser någon möjlig utväg, när de mest motsatta plikter ömsesidigt ligga i
strid med hvarandra, då är det döden, som kommer och öppnar en ny väg,
som försonar hvad som tyckes oförsonligt. Det är tron på döden, hvilken
ofta gifvit mig mod att lefva."
Hvad beträffar den långa skildringen af Maggies och Toms barndom,
har George Eliot själf i ett bref till sin franska öfversättare, M.
d'Albert, anmärkt att hennes stora förkärlek att framställa barndomen
varit orsaken till denna, hvad tyskarna kalla "episka bredd". Hon
tillfogar: "jag tror mina åsikter äro i hög grad afvikande från franska
regler".
Och likvisst ha hennes arbeten blifvit både förstådda och mycket högt
skattade i Frankrike. Orsaken härtill är att dessa arbetens förtjänster
äro så oändligt mycket större än de lätt i ögonen fallande felen i
kompositionen.
Denna skildring af syskonen Tullivers barndom är en af de bästa
teckningar ur barnlifvet och en af de finaste idyller, som någon
literatur öfver hufvud taget eger. Alla de små, skenbart obetydliga
dragen ur barnens lif, hvilka emellertid för ett barn hafva samma
betydelse, som senare sorger och fröjder för den fullvuxne, äro af
George Eliot återgifna med oändligt fin uppfattning och sympati. Vi
genomlefva alla dessa små tilldragelser tillsammans med den lifliga,
lidelsefullt känsliga Maggie, som ofta handlar orätt och obetänksamt,
men som är i stånd att offra allt för den hon älskar, som hungrar och
törstar efter kunskaper lika mycket som efter kärlek och sympati,
och som dyrkar brodern Tom, hvilken är hennes fullkomliga motsats
såväl till karaktär som lynne. Tom har en stark vilja, han är redbar,
arbetsam och rättskaffens, hans stolthet och personliga ärelystnad göra
honom hård och oförsonlig, och han är snar att döma utan någon tanke på
sina egna svagheter. Bilderna ur de båda barnens lif äro öfvergjutna af
en egendomlig, skär poesi, som också har något i bästa mening kvinligt,
emedan i en kvinnas uppfattning af ett barn naturligen måste ingå
element, som äro främmande för en mans.
Men denna långa skildring ur barnlifvet har också sitt inre logiska
sammanhang med det hela. Alla de små obetydliga händelserna äro
grodder, ur hvilka den blifvande karaktären spirar upp, och äro sålunda
bestämmande för kommande handlingar. Inom den naturalistiska romanen
är detta numera ett vanligt tillvägagående, men vi måste betänka att
_The Mill on the Floss_ utkom 1860. Darwins _Origin af Species_ hade
nyligen sett dagen och öppnat hittils okända vägar för den samtida
naturforskningen, och med den följde sedan psykologin och filosofin.
Där går genom George Eliots bok en djup underström af detta tidens
stora nya flöde.
I _Adam Bede_ hade ju George Eliot på det mest energiska sätt betonat
den ställning, hon ville intaga gentemot romantiken, samt förklarat,
hurusom för henne det romantiska låg uti det ovanliga hos personerna,
likasom i det ovanliga och oförklarliga i deras handlingar eller vissa
tilldragelser i deras lif. Maggies historia skulle ock kunna kallas
romantisk, om vi icke kände de tidigare betingelserna, ur hvilka den
kunde förklaras. Att naturen kan vara dunkel, oändligt skiftande och
svårförstådd, visar oss George Eliots diktning, men vi skola söka
tränga in i den, förstå den och lösa dess gåtor. Detta är vetenskapens
klarhet gentemot romantikens mystiska dimdunkel.
Flere stora författare hafva känt sig manade att i något af sina
arbeten under någon lätt förklädnad teckna sig själfva eller en del
af sitt lif. Rousseau har gifvit de ohöljda teckningarna i sina
_Confessions_, Gcethe sin _Werther_, Thackeray _Pendenis_, Dickens
_David Copperfeld_ och Charlotte Brontë sin _Villette_. En liknande
ställning intager _The Mill on the Floss_ i George Eliots diktning. Det
råde intet tvifvel om att George Eliot vid framställningen af denna
Maggie, som så lidelsefullt hungrar efter ömhet, törstar efter vetande,
grubblar öfver religiösa ting och sträfvar efter moralisk fulländning,
tecknat, om icke något fullständigt porträtt, så dock en mängd drag
ur sitt eget tidigare lif. Detta styrkes äfven till fullo genom en
granskning af brefven och dagboksanteckningarna, ehuru man naturligtvis
må akta sig för att draga ut parallellerna för långt.
Äfven åtskilliga delar af sceneriet i _The Mill on the Floss_ kunna
anses som reminiscenser från författarinnans barndomshem, ehuru
berättelsen är förlagd till Lincolnshire. St. Oggs med "sina gamla
röda tegeltak och gaflarna på sina varfsbyggnader" är den gamla staden
Gainsborough, och Floss är en likadan flod som Trent, hvilken vårtiden
kommer med högt flöde och lägger stora sträckor under vatten.
Man har äfven ansett att åtskilliga af bipersonerna i _The Mill on the
Floss_ företett porträttlikhet. Redan i George Eliots tidigare arbeten
fans så mycket själfupplefvadt att hennes broder Isaac, — hvilken efter
systerns förening med Lewes af brutit all gemenskap med henne, — långt
förrän anonymiteten afkastades, gissat hvem den okända författaren var.
George Eliot säger väl själf, att i hennes böcker icke finnas egentliga
porträtt, utom i _Scenes_, och tillägger som en förklaring, att detta
var hennes första bok och hon då ännu ej rätt kunde beherska konstens
uttrycksmedel. Huru man än vill taga det med porträttlikheten, så
finnes i _The Mill on the Floss_ likasom i _Adam Bede_ i taflans andra
plan en mängd utomordentligt naturtroget tecknade personer.
Flere kritiker ha jämfört George Eliots sätt att teckna folket och låta
det tala med Shakspeares. Hennes fönnåga i detta afseende framträder
bäst vid återgifvandet af dessa bifigurer, som öfvermåttan originella
till sätt och utseende karaktärisera sig själfva i dialogen, hvarvid
ibland bilden föres ända till gränsen af karrikatyr. Det specifikt
nationella hos dem framträder med en viss robust flegma, och såsom
grupp bilda dessa dråpliga figurer just den bit kulturlif, mot hvilket
sedan hufvudfiguren tecknar sig, antingen enhetlig med denna omgifning
som Adam Bede, — ehuru hufvudet högre än de andra, — eller såsom Maggie
i strid med denna omgifning, därför att hon icke är den lik.
I bifigurerna framträder bäst George Eliots egenartade humor. Det
komiska hos dessa personer finnes icke, som t.ex. hos Dickens figurer,
i yttre åtbörder eller talesätt, hos George Eliots gestalter ligger
det i motsatsen mellan det värkliga förhållandet och den ofantliga
betydelse, de själfva gifva åt alla de oändligt små triviala
tilldragelserna i deras enformiga lif. I detta afseende äro utan
jämförelse de odödliga Dodson'arna de yppersta.
Maggies mor var en Dodson, som begått den oförlåtliga svagheten att
gifta sig med en Tulliver. De hetlefrade godhjärtade Tulliver'na skola
alltid i denna världen draga det kortare strået gentemot en sådan
familj som den Dodson'ska. Den impulsiva Maggie var en Tulliver,
och det var just på den grunden hennes tanter förutsagt att lifvet
skulle bli svårt för henne, medan Tom ansågs brås på mödernesläkten.
Det mest utmärkande draget för Dodson'arna var släktkänslan. "Ingen
skild Dodson var nöjd med någon annan Dodson, men hvar och en var
nöjd icke blott med sig själf utan med alla Dodson'ar i allmänhet.
Dodson'arnas religion bestod i att vörda allt som var sedvanligt och
aktningsvärdt. Det ansågs nödvändigt att döpas, annars blefve man ej
begrafven på kyrkogården, samt att taga nattvarden, innan man dog,
för att försäkra sig mot faror, om hvilka man hyste ännu mera dunkla
begrepp. Men det ansågs lika nödvändigt att hafva anständiga kistbärare
som väl saltad skinka på sin begrafning samt att lämna efter sig
ett oklanderligt testamente. En Dodson kunde ej beskyllas för att
underlåta något, som vore passande eller hörde till denna sakernas
eviga ordning, hvilken man tydligen finge lära sig genom att studera
de mest ansedda sockenboars vanor samt släkttraditionerna. Sådana
voro t.ex. lydnad mot föräldrar, trofasthet mot släktingar, flit,
sträng redbarhet, sparsamhet, att grundligt skura de husgerådssaker,
som voro af trä eller koppar, att gömma sådant mynt, som sannolikt ej
längre skulle bli gångbart, att producera de bästa torgvaror samt i
allmänhet föredraga allt som var hemgjordt. Dodson'arna utgjorde en
mycket stolt släkt, och deras stolthet gaf sig tillkänna genom ett
fullständigt tillintetgörande af hvarje försök att påbörda dem brister
i traditionel pliktkänsla och redbarhet. En hälsosam stolthet i många
afseenden, alldenstund den ansåg heder vara detsamma som fullkomlig
rättskaffenhet, grundlighet i arbete samt trofasthet mot antagna
regler. Och samhället har att tacka mödrarna för Dodson'ska ätten,
hvilka gjorde sitt smör och sin ost bra och skulle ha ansett det för
en skam att göra det annorlunda, för några förträffliga egenskaper
hos många af sina medlemmar. Att vara hederlig och fattig hade aldrig
varit någon Dodsons valspråk, än mindre att synas rik, fast man var
fattig. Snarare var det kännetecknande för släkten att vara hederlig
och rik; och icke endast rik, utan rikare än folk trodde... Man borde
alltid handla rätt mot sina släktingar. Och det var rätt att strängt
tillrättavisa dem, om de voro släkten till annat än heder, men att
ändå ej undandraga dem det minsta af deras rättmätiga andel i släktens
skospännen eller andra tillhörigheter. Den mest framträdande egenskap
i den Dodson'ska karaktären var ursprunglighet. Både fel och dygder
voro lika mycket kännetecken på en stolt, hederlig själfviskhet, hvaraf
följde en hjärtlig afsky för allt, som gjordes mot deras egen fördel
och intresse, och de voro helt öppet stränga i sina omdömen, då det var
fråga om besvärliga släktingar, men de brukade aldrig öfvergifva dem
eller låtsa, som om de ej kände dem — de ville ej låta dem sakna bröd,
men fordrade blott att de skulle äta det bittert kryddadt."
Man kan häller icke få en mer karakteristisk bild af den omgifning, i
hvilken Maggie växte upp, än genom den ypperliga dialogen mellan henne
och mjölnardrängen Lukas:
"Jag tror ni aldrig har läst någon annan bok än bibeln — har ni det
Lukas?"
"Nej, miss, och inte mycket i den häller", — sade Lukas med mycken
uppriktighet. — "Jag är just inte bland dem, som läser, det är jag inte."
"Men om jag lånade er en af mina böcker, Lukas?... Där skulle ni få reda
på allting om alla möjliga folkslag i världen, och om ni inte förstode
det som står att läsa, så skulle taflorna hjälpa er — de visa, huru
människorna se ut och hvad de göra. Där fins holländare, som äro mycket
feta och röka, som ni vet, och en sitter på en tunna."
"Nej, miss, jag vet ingenting om holländarena. Det tjänar inte mycket
till att veta något om dem."
"Men det är ju våra medmänniskor, Lukas, — vi böra veta något om våra
medmänniskor."
"Inte mycket om våra medmänniskor, tror jag, miss; allt hvad jag vet är
att min förre husbonde, som var en kunnig karl, brukade säga som så:
om jag någonsin sår mitt hvete, utan att först stöpa det, så må jag
vara en holländare — sa' han, — och det var så godt som att säga att
en holländare var en stolle eller inte långt därifrån. Nej, nej, jag
tänker inte gå åstad och plåga mig för några holländares skull. Det
fins nog med stollar och med skälmar — utan att man behöfver ta reda på
dem i böcker."
Det intryck läsaren får af _Adam Bede_ är en känsla af lugn, samlad
kraft. Man ser där likasom ut öfver ett rikt bördigt landskap,
belysningen kan väl växla, stormen kan gå öfver det och ovädret sköfla
det, men det oändliga lifvets stora, sunda krafter alstra ständigt
nytt igen. — "Kom in Adam och hvila dig, du har haft en tung dag", —
säger Dinah i slutet af boken. Om dagen varit tung för Adam och lifvet
bjudit honom svåra pröfningar, så har han likvisst stått i harmoni med
sin omgifning. I _The Mill on the Floss_ jäser under ytan likasom en
tyst, bunden kraft. — "Den här världen är för svår för mig", — mumlar
Mr. Tulliver, när hans brustna blick i dödsminuten icke mera skönjer
något. Flere af de öfriga personerna äro äfven tillskurna i större
mått, än att de skulle passa in i de trånga St. Oggs-förhållandena.
Mest är detta fallet med Maggie. Hennes natur, som innebär så många
möjligheter, förkrympes och brytes af kampen, i det hon försöker lyfta
sig öfver förhållandena, lik en fångad liten fågel, som slår sig blodig
utan att blifva fri. I skilnaden mellan det vi eftersträfva och det
ömkliga resultat vi uppnå, ligger det tragiska i en sådan kamp.
_The Mill on the Floss_ är den lidelsefullaste af George Eliots böcker,
kanske emedan hon i den nedlagt mest af sitt eget lif.