_Scenes of Clerical Life_ utmärka sig icke genom några skildt
öfverraskande egenskaper, genom dramatiskt lif i skildringen eller
handlingens originalitet. Franska kritiker, sådana som E. Montégut
eller F. Brunetière, älska att jämföra George Eliot med dessa gamla
holländska målare, som med oändlig noggrannhet och aldrig svikande
tålamod observerat hvarje den minsta detalj af dessa hvardagliga
föremål, hvilka de framstält med oupphunnet mästerskap, därför att
deras kärlek för värkligheten icke tillåtit dem att med ringaktning
anse något så obetydligt att icke bilden i sin helhet skulle lidit, om
detsamma vårdslösades. I _Scenes_ ser man dessa egenskaper hos George
Eliot ännu endast antydningsvis; i sin fulla kraft framträda de, burna
af en stor djup lifsåskådning, som har sina rötter långt nere i den
samtida filosofin, uti hennes första stora roman _Adam Bede_.
Omedelbart efter det hennes första noveller kommit ut, begynte hon
Adam Bede. Den skrefs dels hemma i Richmond dels i Tyskland, där hon
och Lewes vistades en tid af det följande året. Färden gälde denna
gång München, Tyrolen, Wien, Prag och Dresden. Härefter se vi de båda
flitiga författarena ofta för några månader lemna Englands fukt och
dimma för att i ett bättre klimat vinna krafter eller för att njuta af
det kontinenten har bäst af bildande konst och musik samt af umgänge
med samtidens mest framstående konstnärer och vetenskapsmän. Men
hvarthälst färden styres, är arbetet med, detta arbete, om hvilket
George Eliot nu blir öfvertygad att det är hennes stora lifsuppgift att
utföra. — "Att skrifva" — säger hon — "är en del af min religion, jag
kan icke skrifva ett ord, som ej vore dikteradt inifrån."
_Adam Bede_ är historien om bysnickaren Adam Bedes kärlek till den
vackra bonddottern Hetty Sorrel, som emellertid bedrager honom och
förföres af den unge squiren Arthur Donnithorne. När Hetty kastas i
fängelse för barnmord, är det den unga metodistpredikantskan Dinah
Morris, som bringar henne tröst och visar henne vägen till försoning.
Berättelsen slutar med att Dinah blir Adams maka. Innehållet är sålunda
det enklaste: en byhistoria, där hjältarna och hjältinnorna ur folkets
led teckna sig mot en bakgrund af bönder, förpaktare och handtvärkare,
deras hustrur och döttrar, prästens och godsegarens familjer, med ett
ord mot ett stycke engelskt landtlif från detta sekels början.
Det är svårt att egentligen redogöra för innehållet i sådana böcker
som _Adam Bede_. Vi stå här inför ett af den engelska naturalismens
mästervärk. Likasom den franska naturalismens mästare, Flaubert,
förkastar George Eliot fabeln och den spännande intrigen. Den engelska
författarinnan eger icke den konstruktiva inbillningskraft, som ur
något anmärkningsvärdt faktum ur lifvet konstruerar upp en hel historia
eller dram, hennes fantasi sättes tvärt om i rörelse af alla dessa
skenbart obetydliga händelser, som bilda det dagliga lifvets enahanda.
Dessa målar hon sedan med bred pensel, därvid afbildande värkligheten
så noga, som om hon kalkerade ut den på rutan.
I denna punkt ligger den af George Eliot representerade engelska
naturalismens både svaghet och styrka. Om det som fransmännen kalla
komposition, detta noggranna afvägande af detaljerna för åstadkommande
af en koncentrerad harmonisk enhet, bekymrar hon sig föga. Ehuru i
den franska naturalismens mästerstycke, _Madame Bovary_, Flaubert
äfven förkastat den spännande fabeln, har han likvisst nedlagt största
möda på kompositionen i dess helhet, hvilken ju i allmänhet inom
all romanisk konst innehar en dominerande plats. Uti alla George
Eliots romaner, om man undantager _Silas Marner_, skall man finna
kompositionen afsiktligt eller oafsiktligt försummad. I _The Mill on
the Floss_ står t.ex. handlingen helt och hållet stilla i den första
tredjedelen af boken, i _Middlemarch_ äro egentligen fyra skilda
berättelser sammanförda inom en ram, och i _Daniel Deronda_ löpa två
berättelser jämsides.
Men å andra sidan hafva vi dessa kompositionsfel att tacka för några
af de yppersta sidor George Eliot skrifvit. Den första delen af _The
Mill on the Floss_ är en af de bästa skildringar ur barnlifvet, som
någonsin gjorts, de flesta af de otaliga personerna i _Middlemarch_
frappera genom den skärpa, med hvilken de iakttagits, och i _Adam Bede_
få vi i det egendomliga kapitel, som George Eliot utan minsta tanke på
kompositionens enhet, rykt in midt i berättelsen, en djup inblick i den
engelska naturalismens väsende.
Författarinnan säger här:
"Jag hade visserligen kunnat framställa sakerna så, som de aldrig
varit, om jag vore en skicklig romanskrifvare och ej kände mig
förpliktad att troget följa naturen och värkligheten i spåren... Men
jag sträfvar ej efter något högre, än att aflägga en trogen berättelse
om människor och ting, sådana som de afspegla sig i min själ. Spegeln
är utan tvifvel bristfällig, återger bilden ofta något matt eller
grumlig, men att så noga som möjligt säga hvad den föreställer, därtill
känner jag mig så förpliktad, som stode jag såsom vittne inför en
domstol och hördes på ed... Och därför, äfven om jag hade fritt val,
skulle jag ej vilja vara den skickliga romanskrifvare, som skapar en
mycket bättre värld, än den som vårt dagliga lif har att bjuda oss på,
emedan du då skulle vara frestad, att likgiltigare och känslolösare
betrakta de dammiga gatorna såväl som de gröna fälten och de värkliga
lefvande människorna, som lida af din likgiltighet och kunna såras af
dina fördomar... Och därför åtnöjer jag mig med att berätta min enkla
historia, utan att vilja gifva sakerna en bättre anstrykning än de
värkligen hafva, utan att frakta något annat än det falska, för hvilket
man äfven med den bästa vilja har svårt att taga sig till vara. Det
falska är så lätt och det sanna så svårt... Just för denna sällsynta
dyrbara sanningsenlighets skull äro många nederländska målningar för
mig en värklig glädje. Med hänryckande sympati tilltala mig dessa
trogna af bildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora
flertalet människor för, jämfördt med ett lif af lysande prakt eller
fullkomligt armod, af tragiskt lidande eller världsskakande bedrifter.
Från på skyar burna englar, profeter, sibyllor och krigshjältar
vänder jag mig utan saknad till någon gammal gumma, som lutar sig
öfver sin blomkruka eller förtär sin ensamma middagsmåltid under det
middagssolen, kanske något mildrad genom en skärm af gröna blad, faller
på hennes morgonmössa och lätt vidrör kanten af hennes spinnrockshjul,
hennes lerkrus och allt detta enkla husgeråd, som för henne är så
dyrbart och utgör en del af hennes lif; eller jag vänder mig till
bondbrölloppet, som hålles inom fyra väggar, där en luns till äkta man
öppnar dansen med sin bredaxlade tjockhufvade unga hustru, under det
de äldre vännerna, med mycket oregelbundna näsor och läppar och stora
ölkrus i händerna men med ett omisskänneligt tittryck af belåtenhet och
hjärtlighet, se på dansen. Puh, faller en idealist mig här i talet,
hvilka hvardagligheter! Hvad har målaren för en glädje af att han
sitter och gör sig mödan att återgifva — låt så vara — en fullkomligt
trogen bild af gamla gummor och dumma tölpar? Huru låg är ej denna sfär
af lifvet! Huru fula och plumpa människorna!
"Men det finnes dock saker, som äro förtjänta af vår kärlek, oaktadt de
ej äro vackra. Det förekommer mig, som vore de flesta människor fula...
Jag har träffat på mången förträfflig matrona, som äfven i sina bästa
dagar ej har kunnat vara vacker, och likvisst hade hon i en viss hemlig
låda ett litet paket gulnade kärleksbref, och på hennes infallna kinder
regnade kyssar af älskvärda barn . . . Ja, gud ske lof! människans
känsla liknar de mäktiga strömmarna — välsignelsespridarena öfver
jorden, — den väntar ej på skönheten, utan den strömmar framåt med
omotståndlig makt och bär skönheten i sitt eget sköte... Det fins ju på
jorden så många af detta vanliga simpla folk utan allt pittoreskt och
sentimentalt elände, och vi få aldrig förlora dem ur sikte, så länge de
finnas till... Må därför konsten jämt påminna oss om dem, må det alltid
finnas män, som anse det mödan värdt att troget framställa föremål ur
det dagliga lifvet, män som äro nog skarpsynta att upptäcka skönheten
i dessa alldagliga saker och känna en glädje af att visa, huru
vänligt himmelens ljus faller äfven på dem... Pittoreska lazzaroner
och intressanta bofvar förekomma ej hälften så ofta som den vanliga
arbetaren, som själf förtjänar sitt bröd och skär sönder det plumpt men
ärligt med sin egen fickknif. Det är nödvändigare att medels sympatins
makt stå i samband med den vanliga borgaren, som i sliten halsduk och
dålig väst väger ut socker åt oss, än med den charmantaste skurk i rödt
skärp och gröna fjädrar."
Detta program har George Eliot genomfört i romanen _Adam Bede_.
Hufvudpersonen, Adam Bede, är väl både i andligt och lekamligt afseende
hufvudet högre än allt folket i hans hembygd, men han är dock i alla
händelser en af dessa människor, och det finnes intet drag hos honom,
som ej vore värklighetstroget. Särdeles fint observerad är denne
starke, kloke mans kärlek till den lilla fåfänga, vackra, i andligt
afseende honom så underlägsna Hetty Sorrel. Hetty är en af George
Eliots och säkert all diktnings yppersta skapelser. Hon är ytlig,
flärdfull, egoistisk, hon skall draga sorg och vanära öfver dem som
älska henne, men icke desto mindre är hennes skönhet af ett oskyldigt
bedårande slag. "Det är en skönhet af kattungars art eller mycket små
nyfjädrade andungars, när dessa snattrande med sina små näbbar göra
lätta slag i vattnet, eller små barns, när de begynna gå och göra
sina första skälmstycken — en skönhet, på hvilken man aldrig kan bli
ond." Jag tror icke att någon annan af naturalismens målsmän skulle
gjort Hetty sådan. En fransk författare hade troligen gjort henne
briljantare, hans egen beundran för denna skönhet hade kommit mera fram
och bilden följaktligen blifvit mindre sann. George Eliot visar en
kvinnas djupa förstående uppfattning af kvinnans natur. Ingen, af en
manlig författare tecknad bild af en ung flicka, kan vara på en gång
sannare och mera förtjusande än denna Hetty, hvars skönhet är lik den
"hos unga muntra djur". Denna George Eliots karaktäristik af henne kan
mätas med Shakspeares af Lady Percy i Henrik IV, koncentrerad i den
mästerliga repliken till mannen: "Jag bryter lillfingret af dig Henrik,
om du ej säger rena sanningen."
Som Hettys motsats i berättelsen står Dinah Morris i sin enkla
kväkarklädning och hvita mössa. Hon predikar under bar himmel och går
omkring för att trösta de olyckliga och bedröfvade. Hon lefver som
fåglarna under himmelen, i det hon getbort allt, eller för att begagna
den förträffliga Mrs Poysers ord, "emedan hon handlar emot den heliga
skrifts ord, i det hon älskar sin nästa mera än sig själf. Man kunde
lika litet vinka in en svala, hvilken flyger förbi, som bedja Dinah att
lefva i all bekvämlighet såsom andra människor". — Men där hon står för
oss med det fina vackra ansiktet, håret slätstruket under kväkarmössan
och det af kärlek och medlidande öfverströmmande hjärtat, är hon
likvisst intet annat än en enfaldig metodistska, som tror på undervärk,
på plötsliga omvändelser, på uppenbarelser genom drömmar och syner, och
som söker Guds ledning genom att slå upp i bibeln på må få samt tager
skriftens ord efter bokstafven.
Den fjärde af de personer, vid hvilka bokens handling knyter sig,
är Arthur Donnithorne, den unge engelske landtadelsmannen med ett
vinnande älskvärdt sätt och utseende. Han är godhjärtad och hederlig,
själf djupt öfvertygad både om sin vilja och förmåga att engång ställa
allt på godset på bästa vis för alla som bero af honom; men genom
dagtingande med sitt samvete kommer han småningom att glida ned för
det sluttande plan, som slutar med skuld och sorg, och genom följderna
af ett enda felsteg, som människorna i allmänhet så lätt ursäkta,
kommer han att göra just motsatsen till det han önskat och hoppats. Han
bringar Hetty i olycka, försänker därigenom sin hederliga arrendator
Poyser och hans familj i djupaste bedröfvelse och den af honom själf så
högt skattade Adam Bede i förtviflan.
I romanens andra plan hafva vi folket i arrendegården, pastor Irwine
och hans ståtliga gamla mor, Lisbeth och Seth Bede, m.fl. Hvad trohet
i framställningen och finhet i observationen beträffar, ge dessa icke
efter bokens hufvudfigurer, snarare tvärtom. Säkert kan ingen läsare
låta bli att, på samma gång han ler ett hjärtligt löje, hysa den
lifligaste sympati för den dråpliga Mrs. Poyser, som arbetar dagen i
ända, som styr och ställer i sitt kök och sin mjölkkammare, där golf,
hyllor och husgeråd skina af snygghet, som är den ledande själen i hela
arrendegårdens inre ekonomi och därtill är så slängd i tungan att hon
förser hela grannskapet med till ordstäf vordna talesätt. Man behöfver
endast höra henne gräla på sin tjockkindade tjänsteflicka Molly:
"Sådana äro ni alla, så störta ni er alla hals öfver hufvud i
fördärfvet, ni ha ingen ro i er, innan ni får er en käresta, som är en
lika stor narr som ni själfva, men ni mena tro på att det skall blifva
något rart, när ni först bli gifta — ja visst gifta, med en trebent
stol att sitta på, ett trasigt täcke på sängen och ett stycke hafrebröd
till middagsmat, som tre ungar slitas om."
När Molly, öfverväldigad af denna framtidsmålning, förklarar att hon
aldrig ens haft en aflägsen tanke på sadelmakaren utan endast velat
karda ullen åt honom, såsom hon förr gjort hos arrendatorn Ottby,
infaller hennes matmor:
"Arrendator Ottby, så-å! Det angår mig kantänka, huru han har i sitt
hus! Din madam där hade säkert ej tykt illa vara, när sadelmakarföljet
smutsade ned hennes golf. Det är omöjligt att begripa, huru mycket
visst folk kan stå ut med; jag kan åtminstone ej fatta det. Jag har
ännu ej fått en ny flicka i huset, som förstått hvad det vill säga att
göra rent. Det fins folk, som lefver inte stort bättre än svin. Där var
nu denna Betty, som hade tjänst i byn som mjölkdäja, innan hon kom till
mig; hon kunde låta osten ligga utan att vända honom en enda gång i
veckan, och hyllorna i mjölkkammaren sedan, där låg dammet så tjokt att
jag kunde skrifva mitt namn däri, då jag åter såg mig omkring i huset
efter min sjukdom, som doktorn sade var en inflammation — en riktig
lycka att jag kom med lifvet från den. Och du, som ännu inte förstår
din sak, Molly, och dock har varit här inemot trefjärdedels år, och
goda ord har jag ej låtit fattas och — men hvad står du där igen lik
ett väggur, som stannat, i stället för att taga din spinnrock. Ja, du
är mig just den rätta, sätter dig i arbete, när tiden är inne att sluta
det."
Mrs. Poyser är ett mästerstycke, hon präglar sig i minnet lik en af de
oefterhärmligt humoristiska figurerna på någon af Tenniers eller Jan
Steens taflor. — Det är med en annan nyans af fin ironi George Eliot
för pennan vid teckningen af pastor Irwine och hans ståtliga gamla mor.
Säkert har det fordrats en icke mindre äkta konst för att framställa
denne präst, som i hvarje tum är den engelske gentlemannen, en af dessa
ädelmodiga och milda naturer, hvilka ej veta af småaktig missundsamhet,
men som äro njutningslystna och hvarken ega entusiasm eller brinnande
pliktkänsla, ehuru deras fina sedliga känsla kommer dem att hysa
medlidande och ömhet för alla som lida.
För att se, huru George Eliot tecknar djur eller bakgrunden till sina
taflor, behöfva vi blott fästa oss vid hennes sätt, att införa oss i
arrendegården:
"Man skulle vara färdig att tro att huset vore i första stadiet af
konkurstillstånd, och att valnötterna från de stora, i dubbla rader
planterade träna till höger om gräsplanen, finge fritt ruttna på
marken. Lyckligtvis höra vi dock ett doft hundskall från de längre
bort belägna byggnaderna, och nu kommer ännu en hel hop unga kalfvar
springande ut ur ett skjul till vänster om muren, för att med ett
dumstristigt bölande svara på hundskallet, förmodligen i detta anande
en vink om de väntade mjölkämbarena." — Och när vi föras till byn
Hayslope, är det icke en by förf. först tecknar för oss, för att i den
inhysa människorna, utan vi tränga in i byn, genom att vi lära känna
innebyggarenas seder och bruk, deras sätt att tala och tänka.
När George Eliot velat afbilda värkligheten så "troget som stode hon
inför domstol och hördes på ed", har hon emellertid icke blott önskat
åstadkomma den fotografiska noggrannheten. Under de skiftande yttre
företeelserna har hon sökt ett inre sammanhang. Hon påvisar, huru
människornas gärningar föra med sig sina konsekvenser. Goda eller
dåliga, existera våra en gång begångna gärningar, och af dessa kan
äfven den skenbart obetydligaste handling djupt ingripa i vårt lif. Vi
kunna måhända någon gång undslippa följderna af vårt handlingssätt, men
i regeln gäller det ej. Den unge Arthur Donnithorne trycker en kyss på
Hetty Sorrels kind, när han finner henne kärnande smör i arrendegården
eller möter henne i parken, och detta glada ungdomsminne kan han
måhända senare, när han längesedan är gift och välbehållen man, med ett
småleende erinra sig på ålderdomen. Men det kan också hända att han
får betala detta ögonblick af svaghet med en del af sin frihet. Det
kan hända att Hetty begynner älska honom, och att han själf är i den
åldern, då kärleken lätt flammar upp, samt att han för tillfället går
sysslolös hemma hos farfadern. Idel händelser, som icke äro uppdiktade
utan tvärtom mer än troliga. Den unga mannens, likasom Hettys öden,
länkas sålunda i en helt annan riktning, och det är väl att märka,
att icke omständigheterna äro orsaken härtill, utan personernas egna
handlingar. På denna ansvarighet för våra handlingar, hvilka ofta med
järnhård nödvändighet kräfva hela vår lefnadslycka i gengäld för vår
skuld, har George Eliot byggt sin roman _Adam Bede_.
Följderna af Arthurs handlingssätt drabba emellertid icke blott honom
själf och Hetty, utan försänker ock hela den hederliga familjen Poyser
i sorg och sköflar för en lång tid Adam Bedes lif. När våra en gång
gjorda gärningar, oberoende af tid och rum leda till sina konsekvenser,
händer det att äfven många andra oskyldigt få lida genom dem. Det är
människosläktets solidaritet och individens ansvarsskyldighet äfven
gentemot det hela, George Eliot här framhåller.
Öfver _Adam Bede_ hvilar ett rent, klart ljus. Denna roman liknar
en stor friluftsmålning; inga falska skuggor, ingen konstlad
belysning, den är djärft och kraftfullt utförd, ett uttryck för en
konstnärsgenius, som nu helt och fullt funnit sig själf och är medveten
om sin egen kraft.
Sedan George Eliot afslutat manuskriptet till _Adam Bede_, nedskref
hon i sin dagbok en kort beskrifning öfver huru historien kommit till,
belysande både författarinnans ståndpunkt och hennes sätt att skapa:
"Första fröet till 'Adam Bede' var en historia, som min metodistiska
tant Samuel (hustru till min fars yngre syster) berättade mig, och som
hon själf upplefvat. Medan vi en eftermiddag sutto tillsammans under
hennes besök hos mig på Griff, 1839 eller 40, talade hon om, huru hon
en gång besökt en lifdömd brottsling i fängelset — en okunnig flicka,
som mördat sitt barn och vägrade att bekänna, — huru hon stannade hos
henne hela natten för att bedja, och huru den arma varelsen slutligen
brast i en ström af tårar och bekände sitt brott. Min tant följde
sedan med i bödelskärran ända till afrättsplatsen; hon nämde skildt
om den stora vördnad folket, som skulle utföra arbetet vid galgen,
bevisade henne. Denna historia, som min tant berättade med mycken
känsla, rörde mig djupt, och jag kunde aldrig glömma vårt samtal denna
eftermiddag. Emellertid kommer jag ej ihåg att jag under de följande
åren någonsin skulle nämt om detta, förrän jag händelsevis en gång i
december 1856 kom att tala om saken för George, efter det jag redan
begynt skrifva 'Scenes of Clerical Life'. Han anmärkte att uppträdet i
fängelset skulle kunna blifva en vacker bit i en novell; och efteråt
begynte jag tänka på att sammanställa denna jämte några andra af min
tants berättelser med några drag från min fars tidigare lefnadsår. Vid
själfva konstruerandet af berättelsen gälde det att göra den olyckliga
flickan till en af de förnämsta _dramatis personae_ och att sammanföra
henne med hjälten i stycket. Jag tänkte först göra berättelsen till
en af 'Scenes', men sedan jag af åtskilliga orsaker bestämt mig för
att sluta dessa med 'Janet's Repentance', beslöt jag att af det, som
vi under våra samtal plägade kalla 'min tants historia', göra en lång
roman, som jag begynte skrifva d. 22 okt. 1857.
"Dinahs karaktär har jag tecknat ur minnet efter min tants, ehuru Dinah
eljes icke liknar min tant, som var en mycket liten mörkögd kvinna
och som (enligt hvad det berättades, ty själf hörde jag henne aldrig
predika) var mycket ifrig i sina predikningar. Hon hade upphört att
predika, när jag lärde känna henne, hon var då omkring sextio år
samt klen och svag. Min far berättade att hon senare blifvit mycket
älskvärdare och mildare, än under den tid hon utöfvade predikoämbetet
och var kroppsligt stark, för då kunde hon icke låta bli att förmana
och varna i tid och otid. Jag höll mycket af henne och njöt mycket af
de få veckor hon stannade hos oss. Mot mig var hon öm och kärleksfull,
och jag kunde med henne tala om det, som rörde sig inom mig, hvilket
jag aldrig gjorde med någon af min dagliga omgifning. Jag återsåg henne
sedan endast tvänne gånger — — —
"Adams karaktär och ett par drag ur hans historia härröra ursprungligen
från min fars tidigare lif, men Adam är lika litet min far, som Dinah
är min tant. I själfva värket fins i hela 'Adam Bede' intet egentligt
porträtt, endast erinringar, som jag sammanstält. När jag begynte
skrifva boken, var det enda jag hade rätt klart för mig, jämte Dinahs
karaktär, Adams karaktär och hans förhållande till Arthur Donnithorne
samt dessa bådas förhållande till Hetty, d.v.s. flickan, som begår
barnmordet, — scenen i fängelset skulle bli kulminationspunkten. Allt
öfrigt utvecklade sig ur karaktärerna och deras förhållande till
hvarandra. Dinahs slutliga förening med Adam var Georges tanke. När
jag läst för honom förra delen af första boken, var han så förtjust i
framställningen af Dinah och så öfvertygad om att läsarens intresse
skulle koncentreras på henne, att han röstade för att hon till slut
skulle blifva hufvudfiguren. Jag gick genast in härpå, och från slutet
af tredje kapitlet arbetade jag hela tiden med detta mål för ögonen.
"Den första delen skrefs i Richmond och lämnades i mars till Blackwood.
Han uttrykte sin stora beundran för berättelsens lif och friskhet, men
tyktes tveka, huruvida den skulle ingå i 'The Magazine', hvilket både
han och jag först tänkt... Omsider uppgafs tanken att införa romanen i
'The Magazine', och det blef beslutet att den skulle utkomma som bok i
tre delar och om möjligt till julen...
"Arbetet framskred långsamt och med flere afbrott under vistelsen i
München, och när vi reste därifrån, hade jag endast skrifvit början
af födelsedagsfesten; men i Dresden skref jag under de långa stilla
morgnarna oafbrutet och med stort nöje och slutade andra delen där utom
sista kapitlet, som skrefs i det gamla rummet i Richmond första veckan
af september, hvarefter jag sände manuskriptet till Blackwood...
"De sista orden af tredje delen skrefvos och sändes till Edinburgh den
16 nov., och nu den sista dagen af samma månad skrifver jag denna
lilla historia om min bok. Jag älskar mycket denna bok och är djupt
tacksam öfver att hafva kunnat skrifva den, hvilken publikens dom än må
blifva..."