George Eliot har själf skrifvit följande berättelse om huru hennes
novellförfattande begynte, med hvilka känslor, farhågor och
förhoppningar:
"I september 1856 begynner en ny tid af mitt lif, ty det var då jag
började dikta. Jag hade alltid haft en obestämd förhoppning om att
någongång kunna skrifva en novell, och min sväfvande plan för denna
novell varierade naturligtvis under olika skeden af mitt lif. Men
jag kom aldrig längre i utförandet än till ett inledningskapitel,
däri jag beskrifver en by i Staffordshire och lifvet i en närbelägen
landtgård; och allt eftersom åren förgingo, förlorade jag hoppet att
någonsin kunna skrifva novellen, på samma vis som jag alltid klenmodigt
emotsåg framtiden. Jag trodde alltid att jag saknade den dramatiska
begåfningen både för komposition och dialog, däremot viste jag att jag
skulle komma väl tillrätta med den beskrifvande delen af en novell.
Mitt 'inledningskapitel' var helt och hållet en beskrifning, ehuru
där skulle funnits godt material för dramatisk framställning. Denna
början fans händelsevis bland de papper jag hade med mig i Tyskland,
och en afton i Berlin läste jag upp den för George. Han anslogs af en
bit ren beskrifning, och den kom honom att tro på möjligheten af att
jag kunde skrifva en novell, ehuru också han tviflade på — i sanning
misströstade om — att jag egde förmåga af dramatisk framställning.
Likväl tykte han att jag någon gång borde försöka, hvad jag kunde
åstadkomma; och så småningom, när jag efter hemkomsten till England
hade större framgång med det jag då skref, än han någonsin kunnat
förmoda, stärktes hans åsikt att det dock skulle löna mödan att se,
huru stor min förmåga kunde vara, hvad beträffar frambringandet af en
novell. Han begynte säga allt bestämdare: 'du måste försöka skrifva
en berättelse'. Medan vi voro i Tenby, yrkade han på att jag skulle
begynna. Jag sköt emellertid upp därmed, såsom min vana är med arbete,
som icke nödvändigtvis måste blifva gjordt. En morgon, medan jag satt
och tänkte öfver ämnet för min första novell, föll jag i drömmar och
såg mig själf sitta skrifvande en berättelse med titeln: 'The Sad
Fortunes of the Reverend Amos Barton.' Jag blef genast helt vaken och
talade om det för George. Han sade: 'åh, en titel, som går rakt på
sak', — och från den stunden hade jag beslutit att detta skulle blifva
min första berättelse. George brukade säga: 'kanske slår det felt —
kanske kan du icke dikta. Eller kanhända blir det nätt och jämt så bra
att du försöker om igen.' — Eller också: 'du kommer att skrifva ett
_chef d'œuvre_ genast, det är ingen fråga om det'. Hans egentliga mening
var emellertid att, om jag visserligen icke skulle skrifva en _dålig_
novell, skulle likvisst mitt försök sakna den förnämsta egenskapen —
dramatiskt lif. Han brukade säga: 'du är klok och kvick, har filosofisk
underbyggnad och kan skildra, — allt goda egenskaper för en novellist.
Det lönar nog mödan att du försöker'.
"Vi beslöto att, i händelse novellen lyckades, sända den till Blackwood;
men George ansåg det mera troligt att jag skulle få lägga den i
portföljen och försöka om igen.
"När vi återvände till Richmond, hade jag emellertid att skrifva min
artikel om 'Silly Novels' samt literaturöfversikten för 'Westminster',
så att jag först den 22 sept. tog ihop med min novell. Efter det jag
begynt den, talade jag en gång under en promenad i parken om för
George, att jag gjort upp planen att skrifva en serie historier, däri
jag af egen erfarenhet skildrade prästmäns lif, den skulle kallas
'Scenes from Clerical Life' och begynna med 'Amos Barton'. Han tykte
genast att tanken var god, — ny och anslående; och när jag en vecka
därefter läste för honom första delen af 'Amos', tviflade han icke
längre på min förmåga att utföra planen. Scenen i Cross Farm, sade han,
öfvertygade honom om det enda han tviflat på — det var klart att jag
kunde skrifva god dialog. Återstod ännu att se, om jag förfogade öfver
något pathos; det skulle visa sig af det sätt, på hvilket jag skildrade
Millys död. En kväll gick George ut i staden, endast för att jag skulle
hafva en lugn afton att skrifva. Jag skref det kapitel, i hvilket
herden bär underrättelserna till Mrs. Hackit, ända till det stället,
där Amos föres bort från dödsbädden, och jag läste upp det för George,
när han kom hem. Vi greto båda, sedan steg han upp och kyste mig, i det
han sade: 'jag tror ditt _pathos_ är bättre än ditt skämt'."
"När _Amos Barton_ var färdig, tog Lewes hand om manuskriptet och sörjde
för underhandlingarna med förläggaren, såsom han äfven framdeles gjorde
med George Eliots arbeten. Manuskriptet sändes till John Blackwood,
och författaren uppgafs vara en vän till Lewes. Hvad det nu antagna
författarnamnet beträffar, bildades det af Lewes' förnamn samt Eliot,
som var lätt att uttala".
Underhandlingarna med förläggaren fördes till ett lyckligt slut, och
den första hälften af _Amos Barton_ kom ut i januarihäftet 1857 af
_Blackwood's Magazine_. Efter den följde de två andra novellerna: _Mr.
Gilfil's Love-Story_ och _Janet's Repentance_, och i slutet af samma år
träffade Blackwood aftal om en upplaga af dem alla tre.
_Scenes of Clerical Life_ blefvo en literär triumf för George
Eliot. Från det de framträdde i _The Magazine_, väkte de kännares
uppmärksamhet och beundran såväl för innehållet, som för den
förträffliga berättarkonst, hvilken klädt det i ord. Där fans i dem
en friskhet och ursprunglighet, som till och med förskaffade dem
äran af att förliknas vid den klassiska _Vicar of Wakefield._ Utaf
det erkännande, som kom _Scenes_ till del och som mest gladde George
Eliot, voro bref från Dickens, Froude och Mrs. Carlyle till den anonyma
författaren.
Dickens bref lyder: — "Min bäste herre! Jag har blifvit så lifligt
berörd af de två första berättelserna i den bok Ni haft vänligheten
sända mig genom Messrs. Blackwood, att jag hoppas Ni ursäktar, om jag
skrifver till Eder för att uttrycka min beundran för deras ovanliga
förtjänst. Jag har sällan sett sanning och finkänslighet både i skämt
och allvar förenade i så ovanligt hög grad som i dessa berättelser; och
det intryck de gjort på mig, är så djupt, att det vore mycket svårt att
beskrifva det, äfven om jag djärfdes försöka.
"När jag riktar dessa några ord af tack till den som skapat 'The
Sad Fortunes of the Rev. Amos Barton' och Mr. Gilfil's sorgliga
kärlekshistoria, måste jag (förmodar jag) begagna det namn, den
förträfflige författaren önskat antaga. Jag känner icke något annat,
men jag skulle varit mycket böjd, om jag följt min egen ingifvelse, att
förklara den påstådda författaren för en kvinna. Jag har upptäkt, som
det tyckes mig, så mycken kvinlig känsla i dessa rörande berättelser
att titelbladets försäkran icke kunnat öfvertyga mig om motsatsen.
Om de icke äro skrifna af en kvinna, så tror jag att från världens
begynnelse ingen man förut kunnat göra sig så lik en kvinna i andligt
afseende.
"Tro icke att jag har någon simpel önskan att komma Eder hemlighet på
spåren. Jag nämner om detta såsom något, som djupt intresserar mig,
icke blott af nyfikenhet"...
Det var egentligen kännares bifall, som kom George Eliot till del efter
utgifvandet af de tre novellerna. Hos den stora publiken skulle hon
först bryta igenom med romanen _Adam Bede_.
I _Scenes of Clerical Life_ spårar man redan flertalet af de
egenskaper, som skulle komma att känneteckna George Eliots diktning och
gifva den dess säregna prägel. Dessa berättelser innehålla en hel fond
af samlade barndomsminnen. Författarinnan visar oss här landsbygden, de
små byarna och landsortsstäderna i hjärtat af England, men icke sådana
de blifvit genom vår tids nivellerande invärkan, utan sådana de voro på
den tiden, "då Milby icke hade några gatlyktor och då postvagnen körde
fram dammig och smutsig till Röda lejonets port".
"Jag, som tyvärr är litet egen af mig", — heter det i början af
_Scenes_, — "har en särskild ömhet för gammaldags seder och bruk." —
Denna ömhet är en rik fond, ur hvilken hennes diktning öst. Den har
kommit henne att framställa en numera förgången tid, och dessa bilder
från seklets början af folkets seder, bruk, talesätt och åsikter, hafva
jämte det konstnärliga värdet äfven ett kulturhistoriskt sådant. Man
kan icke tvifla på att George Eliot i _Scenes_ framstält personer,
som hon känt i sin barndom, t.ex. den dråpliga Mrs. Hackit i _Amos
Barton_, hvilken rättade sin klädsel efter almanackan och oberoende
af väderleken tog fram sitt pälsvärk den första november, emedan det
i hennes ungdom alltid varit kallt den tiden. Mrs. Hackit gör början
i den rad af gamla kvinnogestalter, som George Eliot framstält med så
oförliknelig humor och sanning. I _Scenes_ finnas redan såsom kraftiga
studier eller skizzer alla dessa ytterst karaktäristiska husmödrar och
landtbrukare, landtpräster, advokater, läkare och värdshusvärdar, med
ett ord hela denna landsortsbefolkning, som sedan så lefvande stiger
emot oss ur hennes romaner. I den värld vi här lära känna lefves lifvet
enformigt, utan att några öfverraskande yttre tilldragelser störa dess
jämna tröghet, men där uppstå dock konflikter, icke mindre djupa än
stora världstilldragelser och icke mindre betydelsefulla än dessa för
de människor, som skola genomkämpa dem, och de uppstå just af det vi
kalla hvardagshändelser och obetydliga tilldragelser.
Pastor Amos Bartons motgångar, kring hvilka händelsen knyter sig
i den första af _Scenes_, äro något mycket vanligt i lifvet: små
inkomster, många barn och hans älskliga hustru Millys död, orsakad af
öfveransträngning och alltför mycket af det arbete, som icke synes
i ett fattigt hem, men som slutligen blir för tungt för en klen, af
motgångar bruten varelse.
Det är likaledes en vanlig tilldragelse att, såsom i _Mr. Gilfil's
Love-Story_, en ung och lidelsefull flicka såsom Caterina förälskar sig
i en ung vacker man såsom kapten Wybrow, hvilken i samhällsställning
står öfver henne. Det är också mycket vanligt att han, som för
tillfället intet annat har att göra, låter henne tro att han besvarar
hennes känslor, men när tillfälle erbjuder sig, förlofvar sig med
en ung dam af värld, som anses för ett godt parti. Om en ung flicka
är stolt som Caterina, gömmer hon därvid sina känslor, likasom "en
stackars sårad liten harunge gömmer sig för jägaren", men hennes
lidelse och hennes hämdlystnad, hvilka varit nära att drifva henne
till ett brott, hafva brutit hennes krafter, så att hon vissnar bort,
när lifvet sedan ställer sina kraf på henne. — Denna berättelse är för
öfrigt mera komponerad och karaktäriserar George Eliot mindre väl än de
två andra i denna samling.
"För en ytlig betraktare var Milby ingenting annat än den torra prosan:
en smutsig stad, omgifven af flacka fält, af kvistade almar och spridda
fabriksidkande byar, som kröpo framåt steg för steg med sina väfstolar,
tills de, så att säga, hotade att inympa sig på själfva staden. Men
den ljufliga våren kom icke desto mindre också till Milby: almanras
toppar lyste af rödaktiga knoppar, kyrkogården blef öfverköljd af
tusenskönor, lärkan lät höra sina kärlekssånger öfver de flacka fälten,
och regnbågen hängde öfver den mörka staden och beklädde själfva
taken och skorstenarna med en sällsam förklarande skönhet. Och så
var det äfven med människolifvet där, hvilket först föreföll som ett
obehagligt virrvarr af världslighet, snålhet, fåfänga, strutsfjädrar
och bränvinsångor, men betraktade man det närmare, fann man här och
där renhet, mildhet och oegennytta, på samma sätt, som man kanske
märker en doftande geranium, spridande sin ljufliga vällukt midt bland
spritångorna inne på en bullrande krog."
Detta betecknar i största korthet innehållet i den tredje af _Scenes,
Janet's Repentance_. Där skildras lifvet i den lilla landsortsstaden,
knutet kring den alldagliga händelsen att en ung kvinna, som blifvit
förnedrad och förnedrat sig själf genom ett olyckligt äktenskap, åter
upprättas genom en annan människa, som genomgått lidande och kamp i
lika hög grad som hon.
Här framträder en annan af de grundegenskaper, på hvilka George Eliots
diktning hvilar: det är tron på mänskligheten, dess framåtskridande
och förädling. Mr. Tryan, genom hvilken Janet återupprättas, är en
ung evangelisk präst, han tror på vissa trånga dogmer och kan i flere
afseenden hafva inskränkta åsikter, men det, hvarigenom han vinner
inflytande öfver Janet, är det rent mänskliga hos honom. Han omtalar
för henne sitt eget stora ungdomsfelsteg och sina bemödanden att senare
genom sitt lif försona, hvad han då brutit.
Vid den religiösa kris George Eliot själf genomgått hade hon — olik
det stora flertalet människor, som stannar vid likgiltighet — kommit
ut ur kampen med den stora humana syn, som vill förklara hvarje
yttring af andens lif, för att ur dem alla söka fram något grand af
lifvets underbara hemlighet. Det är därför hon på ett så gripande vis
kunnat skildra dessa i många afseenden så inskränkta präster, som äro
hufvudfigurer i _Scenes of Clerical Life_. Och hon har kunnat höja
dessa sina hvardagliga hjältar, så att säga, öfver dem själfva, genom
den jämförelse vi genom hennes framställning måste göra mellan deras
anspråkslösa tillvaro och den storslagenhet, hvaraf människonaturen är
mäktig. Men detta skulle hon aldrig kunnat göra utan att känna en djup
sympati för de alldagliga personer hon skildrat. Detta är brännpunkten,
i hvilken alla George Eliots författaregenskaper samla sig.
Sympatin är den innersta kärnan i George Eliots konst. När hon
för läsaren presenterar pastor Amos Barton, där han i månskenet
går öfver kyrkogården, ser hon med sympatins förstående blick den
svartklädda magra gestalten, eller när hon afbildar en lutande gubbe
eller en skrynklig gumma, "ser hennes själs öga äfven det förflutna,
hvaraf de äro hopkrympta lämningar". Och såsom det värksammaste
framställningsmedel begagnar hon sig af denna breda egendomliga humor,
som kännetecknar flere af de yppersta engelska diktare. Caterina i
_Mr. Gilfil's Love-Story_ kunde kanske blifvit karaktäriserad på ett
skarpsinnigare vis, men säkert icke på ett sätt, som säkrare komme
läsaren att med ett löje gömma den bild han får af följande ord:
"Det är ganska troligt att Caterina till sin dödsdag trodde att jorden
stod stilla och att solen och stjärnorna rörde sig omkring den, men
hvad den saken angår, så trodde Helena och Dido och Desdemona och Julia
alldeles på samma sätt. Caterinas förnämsta begåfning låg i att kunna
älska, och det är knappast troligt att den lärdaste dam skulle ha
öfverträffat henne däri."
Uti _Scenes_ finner man äfven redan antydda några af de fel,
som tydligare skulle framträda i författarinnans stora romaner:
kompositionen är sällan enhetlig, mycket har kommit med, som strängt
taget icke hör till saken, medan reflexioner och inkast af förf.
uppskjuta och afbryta berättelsernas gång.