Tiden mellan åren 1852—57 intager sin skilda plats i George Eliots
literära utveckling. Intill april 1854 var hennes värksamhet för
_The Westminster Review_ mest den dryga, ehuru delvis osynliga del,
som kommer på utgifvarenas lott. Endast en större artikel af hennes
hand, _Carlyle's Life of Sterling_, ingår i januarihäftet 1852. Miss
Blind talar väl i sin biografi om en artikel öfver Margaret Fuller,
hvilken hon, utan några andra bevis än dem hon tror sig finna i stilen
och ämnet, tillskrifver George Eliot, men densamma återfinnes icke i
uppsatsen: _George Eliot, her Life and Writings_, som _The Westminster
Review_ publicerade 1881 kort efter författarinnans död, och där hennes
öfriga för tidskriften skrifna artiklar uppräknas.
För öfrigt skref Miss Evans såsom "assistanteditor" en god del af
den summariska literaturöfversikten i hvarje häfte af tidskriften.
Sedan hon lämnat befattningen som redaktionssekreterare, stegrades
hennes själfständiga literära värksamhet; under resan i Tyskland och
strax efter återkomsten till England skref hon åtskilliga artiklar.
Vid hemkomsten engagerades hon af Dr. Chapman att delvis öfvertaga
afdelningen för "Contemporary literature" i tidskriften. Under denna
tid ser man både henne och Lewes af alla krafter arbeta med artiklar
för olika revyer; de skulle själfva lefva af sitt arbete samt därjämte
underhålla Lewes' tre söner, hvilka uppfostrades i Hofwyl i Schweiz.
För omkring tre års tid slogo de upp sina bopålar i Richmond nära
London, och det var här en betydande del af George Eliots värk såg
dagen. De hade på denna tid endast ett gemensamt arbetsrum, och George
Eliot berättade senare i lifvet, hurusom raspandet af en annan penna
"till den grad irriterade hennes nerver att det nästan gjorde henne
vild".
Dagboken från denna tid talar om olika artiklar för _The Leader_ (till
hvars redaktion Lewes hörde), till _Fraser's Magazine_, till _Saturday
Review_, samt literaturöfversikter till _Westminster Review_. De
artiklar af George Eliots hand, som ingingo i _The Westminster Review
äro_: _Carlyles Life of Sterling_, januari 1852; _Woman in France:
Madame de Sablé_, oktober 1854; _Evangelical Teaching: Dr. Cumming_,
oktober 1855; _German Vit: Heinrich Heine_, januari 1856; _The Natural
History of German Life_, juli 1856; _Silly Novels by Lady Novelists_,
oktober 1856, och _Worldliness and other Worldliness: the Poet Young_,
januari 1857.
Dessa George Eliots kritiker och essays äro anmärkningsvärda egentligen
för den belysning de kasta öfver hennes egen utveckling. Inom kritikens
konst kunna de icke ställas i bredd med hvad George Eliots diktning
är på sitt område. Hennes essays äro intelligenta och logiska, ibland
mängda med det skilda slag af satir, som senare utgör en så egendomlig
beståndsdel i hennes romaner, men denna kritiska del af hennes
författarvärksamhet är icke i någon händelse banbrytande. Vissa af de
egenskaper, som senare komma att blifva grunddragen i hennes diktning,
spårar man emellertid redan här. I dessa kritiker är det psykologiska
elementet det mest framträdande. Hennes öfversättningsvärksamhet,
likasom hennes studier, hade ju hittills gått hufvudsakligast i
filosofisk riktning, och dessa filosofiska studier trycka sedan
sin djupa prägel på alla hennes värk. Säkerligen har äfven hennes
ställning till _The Westminster Review_ haft sin betydelse härvid, då
ju tidskriften representerade den nya riktning, som på detta område
bröt sig igenom. Inom George Eliots diktning äro ständigt de etiska
spörsmålen det väsentliga, och huru detta psykologiska och etiska
element redan i kritikerna gör sig gällande, kunna några utdrag ur dem
visa. I _The Natural History of German Life_ säger hon om konstens
förhållande till lifvet:
"Konsten står lifvet närmast; den är ett medel att vidga vår erfarenhet
och sätta oss i beröring med våra medmänniskor, utöfver gränserna
af våra personliga lefnadsomständigheter. Så mycket heligare är då
konstnärens kall, när han skall framställa folket. Förfalskning
därvidlag är ännu mera fördärfbringande, än då det gäller lifvets
mera artificiella former. Det betyder mindre, om vi ha en oriktig
föreställning om förgängliga modesaker, om sprättars och härtiginnors
konversation och sätt att vara, men det år af vikt att vår sympati för
daglig glädje och sorg, för våra vanliga medmänniskors möda, för den
tragiska eller humoristiska sidan af deras lif icke ledes i ett orätt i
stället för i ett riktigt spår."
"Konsten framställer värkligheten, — såtillvida att framställningen
icke gifver föremålet själft, utan endast återspeglar detsamma och
måste begränsas af sitt medium... Realism är grunden för all konst,
och dess motsats är icke idealism utan 'falsism'... En oriktig
framställning af det dagliga lifvets former är icke mindre klandervärd,
än en oriktig framställning af ett mera ideelt lifs; att gifva Apollo
en trubbnäsa eller kläda Jupiter i paletå, vore icke mera stötande för
ett artistiskt sinne, än denna meningslösa förfalskning af naturen,
som oförmågan tillåter sig under förevändning af att 'försköna' den.
Gif oss antingen värkliga bönder, eller framställ dem als icke, måla
antingen intet draperi, eller måla det med yttersta noggrannhet, låt
antingen folket vara tyst, eller låt det tala sin klass' språk."
Man ser redan här George Eliots oändligt höga uppfattning af konsten,
denna uppfattning, som senare alltid kom henne att så djupt känna
konstnärens förpliktelser.
Hon hade tidigare genomgått en för hela hennes inre människa
betydelsefull andlig kris. Det hade ju varit otillfredsställelsen med
den etiska beståndsdelen af kyrkans lära, som kommit henne att helt
och hållet bryta med denna. I _Evangelical Teaching_ och ännu mera
i _Worldliness and other Worldliness_ riktar hon sitt angrepp mot
den låga moral, som får drifva sitt spel under kyrkans täckmantel.
Med satiren som uttrycksmedel talar hon om "präster, som binda sina
profetiska predikningar i lilafärgade band med guldsnitt, för att med
dem pryda borden i evangeliskt sinnade ladies mottagningsrum". Än
skarpare blir denna satir i den senare artikeln, riktad mot poeten
Young. Hans förakt för denna världen och hans exaltation för den, som
är bortom stjärneringen, väcker förtrytelse hos George Eliot, som
alltid betonar sympatin för lifvet och våra medmänniskor såsom det
väsentligaste. På tal om denne förf:s. _Night Thoughts_ säger hon:
"Ingen kan bättre än han passa för en statskyrka. Han är en fulländad
personifikation af dennas noga afvägda mått af timligt och andligt. Han
är lika djupt öfvertygad om dödens allvar, som om nödvändigheten af
att betala begrafningsomkostnaderna; han längtar på samma gång efter
evigt lif och efter 'att lefva'; han hyser lif lig tillgifvenhet för
beskyddare i allmänhet, men föredrar på det hela taget den allsmäktige.
Han undervisar med mera än officiel öfvertygelse om de jordiska
tingens fåfänglighet, men håller det för annat än en privat sak, om
hans lofvärda bemödanden att rikta människornas uppmärksamhet på en
annan värld, icke belönas genom att han själf vinner befordran i denna
världen... Om det ej vore för tanken på evigheten, så skulle han anse
det klokt och angenämt att vara osedlig eller taga lifvet af sin fader;
och om han icke hade himlen i minnet, vore det ganska oförnuftigt att
icke vara en skojare. Han anser människan för en blandning af engel och
djur; djuret skall förödmjukas genom påminnelse om dess 'förhållande
till stjärnorna' och hållas i styr genom betraktelser öfver dödsbädd
och dödsskalle; engeln skall utveckla sig genom afsky för denna världen
samt beprisande af den tillkommande, och genom detta förfarande
utbildas den kristne — den högsta fulländningen af människan."
Betecknande för det psykologiska elementet i George Eliots begåfning
äro ock de två tidigare artiklarna _Woman in France_ och _Silly Novels
by Lady Novelists_, hvilka därjämte erbjuda det skilda intresset att
de visa oss, hvad hon, som själf skulle tillföra romanen något af det
bästa och egendomligaste en kvinnas penna riktat den med, tänkte om den
kvinliga begåfningens manifestationer inom literaturen.
Uti _Woman in France_ framställer George Eliot den franska kvinnan
såsom den enda, hvilken värkligen intager en plats i literaturen, "har
haft ett lefvande inflytande på dess utveckling. Ty ensamt i Frankrike
har kvinnans naturell som en elektrisk ström löpt genom stilen och
förvandlat det som annorstädes är tungt och oklart, till behagfullt
och klart; ensamt i Frankrike skulle, i händelse det kvinnorna
skrifvit utplånades, en betydlig lucka uppstå i nationens historia".
— Och orsaken till denna de franska kvinnornas öfverlägsenhet anser
hon ligga däri, att dessa haft mod att förblifva sig själfva. Genom
att de sålunda blefvo sin natur trogna, genom att de endast sökte
inspirationen ur egen lifserfarenhet i stället för att lydigt kopiera
männen, få deras bref och memoarer, deras noveller och skildringar
ett skildt, nej, enastående värde, för den som studerar konst och
literatur. De engelska kvinnorna ha däremot icke följt naturens
spontana ingifvelse. I stället för att gifva fritt spel åt det
specifikt kvinliga elementet, hafva de velat stöpa sina värk i samma
form som männens, med den påföljd att deras skrifter blifvit "en absurd
öfverdrift af maskulin stil, liknande den skrytsamma hållningen på en
dålig skådespelerska i manlig dräkt".
Kanhända är George Eliot här alltför sträng mot de engelska
författarinnorna och tar icke nog hänsyn till flere af sina samtida,
t.ex. Elizabeth Browning eller systrarna Brontë.
I _Silly Novels by Lady Novelists_ är hon utan misskund med det
sätt, hvarpå det stora flertalet engelska författarinnor vanhelgar
konsten. Hon indelar deras noveller i "de toma, de tråkiga, de
fromma och de pedantiska." — "Vi ha tänkt oss", — säger hon, — "att
utblottade kvinnor begynna skrifva noveller, på samma vis som de blifva
guvernanter, emedan de icke veta af något annat för en lady passande
sätt att förtjäna sitt bröd. Toma ord hafva en ursäkt i en tom mage."
— Vissa af dessa noveller få det bitande tillmälet att vara gjorda
till "ett slags medicinsk konfekt för unga damer tillhörande the Law
Church". Men förf. tillägger:
"Det värkliga dramat inom den evangeliska kyrkan — och där finnes
öfverflöd på fina dramatiska uppslag för den, som har begåfning nog
att upptäcka och framställa dem — gifves hos medel- och underklassen.
Hvarför skulle vi icke kunna få lika intressanta bilder af det
religiösa lifvet inom Englands arbetande klasser, som Mrs. Stowes
framställningar af negrernas religiösa lif?" — George Eliot betonar här
ett element, som hon själf senare skulle komma att tillföra samtidens
literatur genom sin egen diktning. Hon slutar den stränga läxan till
kvinnorna med en varm uppmaning, att "värklighetens hela fält må stå
öppet för kvinnan som för mannen", emedan först då det egendomliga i
hennes andliga begåfning skall kunna framträda.
I George Eliots essays och kritiker finnes egentligen intet, som
häntyder på novellisten. De egenskaper man i dem spårar, beteckna
snarare forskaren än konstnären. Huru kommer det sig väl då, att
omedelbart efter sin sista essay gifver oss samma hand en efter annan
de tre förträffliga novellerna, som bilda _Scenes of Clerical Life_,
och något år därpå _Adam Bede_, hvilken såväl engelska som utländska
kritiker varit ense om att betrakta såsom en af de bästa romaner,
som någonsin skrifvits? J. Jacobs framkastar i en af sina kritiker
öfver George Eliot följande svar på denna fråga: "För att berätta en
historie, fordras att man skall hafva upplefvat en."
Förbindelsen med Lewes hade på Marian Evans utöfvat ett så djupt
inflytande, som öfverhufvudtaget något förhållande mellan två
människor kan hafva. Detta är icke blott ett antagande med sken af
sannolikhet, utan det bevisas af otaliga ställen i brefven och dagboken
samt af tillegnan på hennes manuskript. Det var såväl det djupa,
hemlighetsfulla inflytande, som samhörighet utöfvar på tänkesätt och
uppfattning i allmänhet, likasom den rent personliga uppmuntran,
hvilken för en så ytterst känslig natur som George Eliots betydde
ofantligt mycket. Om hvilket inflytande deltagande i allmänhet hade på
henne, vittnar ett bref till Mr. Bray, däri hon tackar honom för några
berömmande ord, som han yttrat om en af hennes artiklar: — "Sådant
uppmuntrar mig," — säger hon, — "och hjälper mig att göra det bättre.
Jag tror aldrig att hvad jag skrifver duger till något, innan andra
säga mig det, och äfven då förekommer det mig, som skulle jag aldrig
mera skrifva något värdt att läsas."
På manuskriptet till _Adam Bede_ läses följande tillegnan: — "Åt min
dyre make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till ett arbete,
som aldrig skulle blifvit skrifvet, utan den lycka hans kärlek skänkt
mitt lif." — Och på manuskriptet till _The Mill on the Floss_ står:
— "Åt min älskade make George Henry Lewes ger jag detta manuskript
till min tredje bok, skrifvet under det sjätte året af vår förening i
Holly Lodge, South Field, Wandsworth och slutadt den 21 mars 1860."
— Äfven på hennes öfriga manuskript finnes någon liknande tillegnan.
Den ståndpunkt hon genom föreningen med Lewes kom att intaga till den
yttre världen, gjorde kanhända äfven att hon nu vid början af sin
författarbana drog sig inom sig själf, likasom koncentrerade sig i sina
egna tidigare minnen och upplefvelser.