George Henry Lewes var född i London den 18 april 1817. Efter att
hafva gått i skola i Greenwich, fick han anställning som biträde
på ett kontor, men som han icke hade minsta håg för detta slags
sysselsättning, begynte han studera medicin. Han visade tidigt
utpräglad böjelse för filosofi, och redan vid nitton års ålder deltog
han i veckomöten, som för diskuterande af metafysiska frågor höllos af
en liten klubb på en källare i Red Lion Square, Holborn. Klubben var
sammansatt af de mest heterogena element, och det är mycket sannolikt
att den tjänat George Eliot som förebild till klubben i _Daniel
Deronda_. Genom en af medlemmarna, en judisk urmakare, som var ifrig
anhängare af Spinoza, gjorde Lewes första bekantskapen med den store
judiske filosofen och därefter blef det hans lifligaste önskan att ega
Spinozas värk. En mörk höstafton fann han värkligen det efterlängtade
arbetet på den smutsiga disken i en antikvarisk bokhandel, där han med
klappande hjärta läste på ryggen af en bok: "Spinoza Opera Posthuma."
Han var fattig den tiden men skulle med glädje gifvit sin sista slant
för Spinoza. När han kom hem, satte han sig genast ned för att börja
med en öfversättning af Etiken, hvilken likvisst aldrig blef färdig.
Denna tilldragelse vittnar i all sin obetydlighet om hvilken impulsiv
natur Lewes var. Hans studier af Spinoza ledde till en artikel om den
store filosofens lif och värk, publicerad i _Westminster Review_ 1843,
det första försök, som egentligen blifvit gjordt för att göra Spinoza
känd i England. Denna artikel, som senare inflätades i Lewes' _History
of Philosophy_, utgjorde så att säga kärnan till detta arbete, hvilket
enligt Frederic Harrison varit den bok i England, som näst Mills
_Logic_ utöfvat det största inflytande på den nu lefvande generationens
tankegång. Efter en studieresa till Tyskland, blef Lewes vid hemkomsten
1839 en af den tidens mest produktiva journalister. Glänsande kvick och
mångsidig, tyktes han skildt skapad till literatör. Hans insikter voro
af så olika slag och så omfattande, att någon af hans vänner en gång
sade om honom: "Lewes kan göra allt i världen utom måla, och det skulle
han också kunna efter en veckas studier."
Jämte det han biträdde vid redaktionen af _The Classical Museum_,
skref han i en mängd af de stora engelska tidskrifterna. Sedan hans
ofvannämda arbete om filosofins historia utkommit 1846, uppträdde
han som skönliterär författare med novellerna _Ranthorpe_ och _Rose,
Blanche and Violet_ 1847-48, som dock hade föga framgång. Hastigt på
hvarandra skref emellertid denna outtröttliga penna _The Spanish Drama,
The Life of Maximilian Robespierre_ och _The noble Heart_, a Tragedy,
hvilken sistnämda sades blifvit en tragedi äfven för författaren
själf. Icke nöjd med att skrifva för teatern, ville han äfven pröfva
sina krafter på tiljan och stötte en del af den literära världen icke
litet för hufvudet genom att strax efter en filosofisk föreläsning i
Edinburgh uppträda på teatern i Shylocks roll.
Denna mångsidighet gjorde att han icke så hastigt bröt igenom, som han
kanske skulle gjort, om han arbetat i en riktning, men i gengäld gåfvo
dessa försök honom en rikedom af erfarenheter, som en författare väl
behöfver och hvars betydelse vår tid med dess ensidiga fackbildning
förbiser. Egentligen var det hans _Life of Goethe_, som gjorde honom
allmänt känd. Påbörjad 1845 i Tyskland skulle denna sedermera af sin
samtid så högt skattade bok, icke utkomma förr än 1855 efter åtskilliga
öden hos förläggarena.
Mellan åren 1849-54 var Lewes utgifvare af veckobladet _The Leader_.
Många af hans artiklar öfver Auguste Comte blefvo ursprungligen skrifna
för detta blad. Jämte John Stuart Mill är Lewes den som tidigast gjort
positivismen och dess franske grundläggare känd i England. Han såväl
uppfattade som uttalade sig om den betydelse denna nya lära skulle
hafva för samtidens forskning, ehuru han afgjordt opponerade sig mot
Comtes positiva politik.
Redan af dessa korta uppgifter framgår, hvilken mångfrestande
natur Lewes var. Vid trettio års ålder hade han hunnit med
kritisk, skönliterär, dramatisk, biografisk och filosofisk
skriftställarvärksamhet, han hade rest i utlandet, hållit föredrag,
uppträdt på tiljan och varit journalist. Thackeray hördes en gång
yttra, att han icke skulle blifvit förvånad, om han mött Lewes midt i
London ridande på en hvit elefant, så litet kunde hans vänner veta hvad
han härnäst skulle taga sig till. — I själfva värket liknade Lewes'
begåfning mera en af det 18:de århundradets encyklopedisters än en
skriftställares i våra dagar.
Till sitt yttre var han en klen, svagt bygd man med yfvigt lockigt
hår, de stora ögonbrynen och skägget gåfvo åt ansiktet ett drag, som
påminte om en råtthund, munnen var något framskjutande och ögonen grå
och djupt liggande under en hög vackert formad panna. Oberäknelig till
sin natur med något vildt och regellöst i sitt tal, ömsom hänrykte han,
ömsom stötte han sina vänner för hufvudet genom den glädtiga, sorglösa
och genialiska "abandon", som kännetecknade både hans uppträdande och
konversation. Hans sällskap var egendomligt upplifvande, ty det allra
hvardagligaste ämne kunde tjäna honom som utgångspunkt för en liflig
framställning af någon filosofisk favoritteori, och han egde en ovanlig
förmåga att göra hårdsmälta problem lättfattliga.
Vid den tid Lewes och Marian Evans gjorde hvarandras bekantskap i Dr.
Chapmans hem, var Lewes redan gift. Han hade gift sig vid tidig ålder,
men sedan hans husliga lycka för alltid och oåterkalleligen blifvit
sköflad, hade han och hans hustru i omkring två år lefvat skilda.
Laglig skilsmässa hade de icke kunnat få, hvarför Lewes' och Marian
Evans' förbund aldrig kunde beseglas af någon borgerlig eller kyrklig
vigsel.
Förbindelsen med en af lif så sprudlande natur som Lewes, måste
naturligtvis utöfvat ofantligt inflytande såväl på Marians personlighet
som författarskap, men att det säregna i denna förbindelse skulle
präglat hennes diktning med något särskildt drag, såsom fallet var med
hennes stora samtida George Sand, kan man icke spåra.
Lewes' inflytande märkes genast af tonen i George Eliots bref och
dagboksanteckningar. Genom dem alla går hädanefter såsom en djup mäktig
underström känslan af lycka öfver detta förbund, som upplöstes först
genom Lewes' död. Allt vittnar om att förbindelsen var grundad på den
djupaste samhörighet, gemenskap och öfverensstämmelse i lifvets största
och viktigaste frågor; man ser huru den bidragit att skapa denna
stora vida syn på lifvet, som besjälar alla George Eliots arbeten.
Anmärkningsvärdt är äfven att vi ingenstädes i hennes värk spåra något
af den ofördragsamhet eller bitterhet, som ofta inom literaturen blir
likasom ett eko af undantagsförhållanden, i hvilka författaren själf
lefvat, isynnerhet om han stält sig i strid med samhället. Ty George
Eliots och Lewes' förbindelse var ju på krigsfot med samhället, och ett
sådant förhållande betyder därtill oändligt mycket mera för en kvinna
än för en man. När en kvinna känner sig manad att för sig uppställa
lagar, som hon anser heligare än de af samhället sanktionerade, så
bedömer detta samhälle, öfver hvilket hon gjort sig till domare, i sin
tur henne, och dömer henne annorlunda än det dömer en man.
Att Marian Evans erfarit detta, framgår af hennes bref, och äfven utan
detta vittnesbörd, endast med en tanke på hennes oändligt känsliga
temperament kan man förstå, hvilken smärta det skulle vålla henne att
vänskapen med Brays och Sara Hennell först kunde återknytas, sedan ett
par år förflutit, efter det förbindelsen med Lewes ingicks; likaså
kunde hennes egen familjs ogillande icke förbli henne likgiltigt.
Men om alla dessa dyrköpta erfarenheter bär hennes diktning intet
spår i form af någon revolt mot samhället. Ingen har kraftigare än
George Eliot ständigt betonat helgden af de samhällsband, som knyta
människorna vid hvarandra.
I en artikel, _Woman in France_, har George Eliot själf påpekat det
djupa inflytande kvinnorna haft på den franska literaturen. De hafva
tänkt och känt som kvinnor och då de skrifvit, hafva deras arbeten
blifvit ett uttryck härför, säger hon, därmed framhållande den allmänna
betydelsen af att den kvinliga intelligensen manifesterar sig såsom
sådan. Och just därför att George Eliots diktning står så högt,
beklagar man att hon icke i den äfven gifvit något säreget vittnesbörd
i denna viktiga fråga, där den högst och den lägst stående kvinliga
natur ibland kunna mötas.
Med den metod Mr. Cross följt vid utgifvandet af George Eliots
korrespondens och dagboksanteckningar, att endast meddela utdrag ur
brefven, finna vi egentligen intet annat på sak gående uttalande i
denna ömtåliga fråga, än följande 1855 till Mrs. Bray skrifna bref:
"Om det finnes något beslut eller något förhållande i mitt lif, som
är och alltid skall vara djupt allvarligt, är det min förbindelse med
Mr. Lewes. Det var likvisst i många afseenden naturligt nog att du
skulle missförstå mig, dels till följd af obekantskap med Mr. Lewes'
karaktär och sträfvanden, dels emedan det är många år, sedan vi voro
tillsammans och möjligen förändringen i mina tänkesätt gått alldeles
i en motsatt riktning till hvad du tror. Ingen kan bättre än du själf
inse att det är möjligt för två människor att med samma allvar vidhålla
olika åsikter i viktiga frågor, samt att hvardera är lika uppriktigt
öfvertygad om att hans åsikt är den enda värkligt moraliska. Om vi
båda hysa olika åsikter angående äktenskapslagarna, så måste jag i
alla fall tro att du står fast vid hvad du anser rätt, och jag vet
intet, som skulle låta mig förmoda att du ej tänkte detsamma om mig.
Huru mycket våra åsikter afvika från hvarandra, tror jag ingen af oss
riktigt vet, ty jag är okunnig om din egentliga ståndpunkt, likasom
du möjligen antar mig hysa känslor och åsikter, som icke äro mina. Vi
kunna häller icke få riktig klarhet i saken sålunda genom bref, men en
sak kan jag säga, i få ord. Band, som lätt kunna slitas sönder, äro
hvad jag hvarken i teori eller praktik skulle förorda. Kvinnor, som
låta sig nöja med sådana band, handla häller icke som jag gjort. Att
en fördomsfri människa, som känner det värkliga lifvet, kan kalla mitt
förhållande till Mr. Lewes omoraliskt, kan jag endast förstå genom
att betänka, af hvilka hårfina och bräckliga beståndsdelar ett rykte
är sammansatt. Men jag _måste_ minnas det och hyser icke några dåliga
eller ovänliga tankar mot dem som fördöma oss, om vi än hoppats på en
något annorlunda dom. Att den stora massan af människor skulle fördöma
oss, var intet annat än vi väntat. Vårt lif skall icke blifva något lif
af efterlåtenhet mot oss själfva, utom sålunda att vi, lyckliga med
hvarandra, finna allting lätt. Vi skola arbeta strängt för att sörja
för andra och fylla våra plikter. Lättsinne och öfvermod skulle vara en
föga hållbar grund att bygga på. Förlåt om jag för att försvara mig mot
en orätt uppfattning, tyckes alltför kall och säker på mig själf. Jag
skulle ej bry mig om att försvara mitt handlingssätt, om jag ej älskade
dig och önskade skingra den sorg, du säger att din uppfattning af saken
gjort dig. Hvad jag än må hafva missförstått förut, så missförstår jag
ej ditt bref, som jag erhöll denna morgon, och läser däri ej annat än
kärlek och ömhet, som jag af fullaste hjärta besvarar. Jag skulle hälst
aldrig skrifva något vidare om mig själf. Det är icke hälsosamt att
mycket grubbla öfver sina egna känslor och sitt eget handlingssätt,
bättre är att för hvarje ny dag söka blifva ärligare och mera
kärleksfull. Intet enda af dina oändligt många vänliga ord eller all
den kärlek du städse visat mig, har jag någonsin glömt. Jag minnes dem
ofta och känner därvid, likasom angående allt öfrigt i mitt förflutna
lif, huru full af brister jag alltid varit. Men detta kan icke numera
hjälpas, och jag kan endast finna tröst och tillfredsställelse af 'att
skynda mot de ting, som ligga framför mig', och göra det närvarande
bättre än det förflutna. Men om vi aldrig skulle komma hvarandra nära
igen, dyra Cara, så mins att jag icke var otacksam eller känslolös
för all din godhet, samt att jag är en af de många, för hvilka du
icke lefvat förgäfves. Jag har mycket brådtom och har varit tvungen
att skrifva i hast. Kom ihåg detta och tro mig icke om annat, när jag
försäkrar att jag är din tillgifna och uppriktiga vän."
Omedelbart efter det Lewes och Marian Evans knutit, sin förbindelse,
afreste de, såsom redan blifvit nämdt, till Tyskland. Färden gick öfver
Antwerpen och Cöln till Weimar, där de stannade tre månader för Lewes'
Goethe-forskningar. De gjorde där åtskilliga intressanta bekantskaper
och lämnade Weimar med saknad, för att i början af november begifva
sig till Berlin, där de likaledes kommo i beröring med den literära
och artistiska världen, bland annat i Fräulein Solmars salong. Under
denna angenäma och lärorika resa i Tyskland upptogos dagarna af träget
literärt arbete, teater- och operabesök samt läsning. Såväl i Weimar
som Berlin, skref Lewes på sitt _Life of Goethe_; George Eliot åter
skref i Weimar sin uppsats _Woman in France_, för _Westminster Review_;
i Berlin höll hon för det mesta på med öfversättningen af _Spinozas
Ethik_. Intressanta äro uppgifterna i dagboksanteckningarna om all den
literatur, de båda läste tillsammans under "de långa njutningsrika
aftnarna" i Berlin. Af tysk literatur genomgicks största delen af
Goethes, Lessings och Heines arbeten, därtill kom Sainte-Beuve,
Shakespeare — hvilken George Eliot läste hela lifvet igenom, — Macaulay
och en mängd historisk literatur.
I medlet af mars befunno de sig åter i England, där ett lif af strängt
arbete nu begynte. Arbete med pennan ger vanligtvis icke någon riklig
utkomst, och Lewes egde familj bestående af tre söner, mot hvilka
George Eliot åtagit sig en moders plikter.