Öfversättningen af Strauss är en milsten på George Eliots bana.
Denna öfversättning vakte uppseende, omtalades med beröm, och hvad
öfversättarinnan själf beträffade, erfor hon dessa angenäma känslor,
som endast ett väl fullgjort arbete förmår väcka till lif. Hennes bref
från denna tid genomgås af en gladare ton, hon gör en liten resa då
och då, hör god musik i London och utbildar sin smak för denna konst,
hvilken hon ställer högre än den bildande konsten. Strauss har fört
henne in på filosofins område, och det har varit betydelsefullt att
hon begynt sin literära värksamhet med att grundligt sätta sig in i
ett sådant arbete. Dessa studier ha säkert medvärkat till den väg
hennes diktning senare tagit, ty genom hela denna diktning går som en
djup underström samtidens nya filosofi, gifvande densamma en bestämd
riktning, likasom strömmens starka vågor leda fartygets lopp. En och
annan sida i hennes böcker, isynnerhet i de senare arbetena, har väl en
alltför stark bismak af de filosofiska studierna, men säkert är äfven,
att utan kännedom om de stora vetenskapliga spörsmål, som upptagit
samtiden och just dess djupaste andar, skulle hon aldrig skrifvit
några af de beundransvärda kapitlen i _Adam Bede, Silas Marner_ eller
_Middlemarch_, där det skapande snillet vid ljuset af vetenskapens
fackla låter oss se så oändligt mycket af lifvets underfulla djup i
de enkla hvardagshändelser, och hos de enkla hvardagsmänniskor, som
skildras.
Kort efter det Strauss blifvit färdig, begynte Miss Evans med
öfversättningen af ett annat filosofiskt värk, Ludwig Feuerbachs
_Wesen des Christenthums_, och något senare med Spinoza. Detta arbete
var för henne en vederkvickelse och tröst under den tunga tid hon nu
genomlefde till följd af faderns långvariga sjukdom, hvilken ändades
med döden. Sedan en resa till ön Wight och vistelsen där varit
förgäfves för återställande af hans hälsa, tillbragte hon långa månader
som hans vårdarinna. Säkert bidrog åsynen af lidandet att ytterligare
väcka och fördjupa den sympati för allt mänskligt, som blir ett allt
mera framträdande drag hos henne. — "Att få arbeta för den stackars
underkufvade mänskligheten och aldrig mera tänka på sig själf", — hör
man henne yttra såsom ett önskningsmål. Det är samma tanke, som hennes
Daniel Deronda senare uttalar. Dödens närhet väcker hennes kärlek till
lifvet. — "Jag känner mig beredd att taga emot lifvet, — nej, älska
detsamma, i hvilken form det än skall bjuda sig", — heter det i ett af
hennes bref. Den svåra kampen mot lidandet blef henne likvisst ofta
öfvermäktig och hon gick ur den med för lång tid brutna krafter. — "I
sanning, jag har funnit det svårt att lefva dessa sista veckor", —
skrifver hon till en af sina vänner.
De intellektuella sysselsättningarna äro hennes enda tröst. Hon beröres
lifligt af de politiska tilldragelserna i Frankrike 1848-49. — "Jag
älskar denne man", — skrifver hon till Mr. Bray om Louis Blanc, —
"som koncentrerat sin anklagelse mot samhället i orden: 'L'inégalité
des talents _doit aboutir_ non à l'inégalité des retributions mais à
l'inégalité des devoirs.' Ni undrar hvad det är, som bragt mig upp till
detta raseri. Det är den förhatliga inställsamheten, det genomskinliga
hyckleriet, systemet att gifva så litet som möjligt i utbyte mot så
mycket som möjligt, såsom man ser det här i hvarje handvändning.
Jag känner att samhället för män och kvinnor till helvete." — En
dag vid denna tid blef hon bekant med Emerson, som kommit på besök
till Rosehill. På hans fråga, hvilken bok först vakt henne till
själfständigt tänkande, svarar hon: "Rousseaus Confessions". En gång
förut hade hon om samma ämne skrifvit till Miss Hennell: — "Om någon
ville bevisa att Rousseaus åsikter om lif, religion och styrelseform
äro eländiga villfarelser, och att han själf begått några af de största
lågheter, som vanära en bildad människa, skulle det i nuvarande stund
betyda föga för mig. Jag skulle medgifva detta, men icke desto mindre
skulle det stå fast att Rousseaus ande gifvit min intellektuella
och moraliska varelse den elektriska stöt, som hos mig vakt en ny
uppfattning till lif."
I mars 1849 skref Miss Evans en kort anmälan af Froudes _Nemesis
of Faith_ för Coventry Herald, hvilken inbragte henne ett bref af
författaren och sålunda skänkte hennes sorgliga lif en ljusglimt.
Hennes faders sjukdom hade ständigt förvärrats, och den sista maj samma
år afled han.
Det var ett hårdt slag för dottern. — "Hvad skall det blifva af mig
utan min fäder"! — hör man henne utropa. Vännerna Bray hade emellertid
planerat en tur till kontinenten, och det beslöts att Marian skulle
resa med dem. Den 11 juni begåfvo de sig af och togo vägen öfver Paris
till södra Frankrike, norra Italien och Schweiz. Medan Brays efter
ett par månaders resa fortsatte vägen hem, beslöt Miss Evans att
tillbringa hösten och vintern i Genève. Hon var ännu alltför litet
i jämnvikt efter det förflutna årets sorgliga tilldragelser för att
önska återvända till de ställen, som gömde så många smärtsamma minnen.
De åtta månaderna i Schweiz blefvo för henne en lugn och lycklig tid.
Sedan hon bott en tid i en pension invid Geneve, var hon nöjd att finna
ett hem i själfva staden hos Monsieur och Madame d'Albert. M. d'Albert
var målare och såväl han som hans fru fint bildade personer, hos
hvilka Miss Evans fann sig förträffligt. Vänskapsbandet med dem knöts
för hela lifvet, och egendomligt nog blef det M. d'Albert, som när
_Adam Bede_ utkom och medan George Eliot ännu bibehöll sin anonymitet,
öfverflyttade denna roman till franskan utan någon aning om hvem
författaren var. Han öfversatte sedan äfven åtskilliga af hennes öfriga
arbeten.
Omgifven af Schweiz' härliga natur och sysselsatt med studiet af
Rousseau och fransk literatur, återvann Marian småningom sinneslugn,
likasom hennes angripna hälsa återstäldes. Hennes i hög grad
sammansatta natur med dess oändligt känsliga temperament gjorde
likvisst att hon vid hemkomsten till England kände sig sviken, såsom
ett alltför känsligt sinne måste göra det, genom att alltid ställa
sina förväntningar för högt. Värkligheten kan så sällan motsvara de
förhoppningar, som afståndet och längtan målat i alltför starka och
vackra färger. En kort tid efter hemkomsten bodde hon hos sin broder
i Griff, men tiden och skilsmässan hade småningom fört syskonen
från hvarandra och åstadkommit en skiljaktighet i åsikter, som inga
gemensamma barndomsminnen kunde öfverskyla. Under dessa förhållanden
erbjöd familjen på Rosehill henne ett hem, och hon stannade där sexton
månader, 1850—51, omgifven af den fulla sympati, som hon så djupt
var i behof af, som var ett lifsvilkor för henne. Äfven för hennes
intelligens var detta den sfär, som behöfdes, hon gjorde i detta
komfortabla hem bekantskap med åtskilliga framstående personer. Att
emellertid tänka sig Marian Evans sorglöst njutande ett lugnt hemlifs
fördelar, vore icke öfverensstämmande med värkligheten, därtill var
hon en alltför orolig, rastlös natur, sorgbunden och nervös, ifrigt
längtande efter någon värksamhet, som skulle kunna tillfredsställa
hennes andes kraf. Det var först senare i lifvet dessa egenskaper
skulle sammansmälta till den upphöjda och enhetliga personlighet vi
lära känna i hennes arbeten och korrespondens.
På våren 1851 inträffade emellertid en förändring, som skulle medföra
de mest vidtgående konsekvenser för hela hennes lif. Hon hade hösten
förut på Rosehill gjort bekantskap med Dr. John Chapman, som denna tid
blifvit utgifvare af The Westminster Review. Redan då torde det blifvit
fråga om att hon skulle hjälpa honom med redigeringen af tidskriften.
I januarihäftet 1851 ingick en af henne skrifven uppsats öfver Mackays
_Progress of the Intellect_, och på våren blef det afgjordt att Miss
Evans såsom "assistant-editor" (redaktionssekreterare) skulle arbeta
vid _Westminster Review_. I september flyttade hon såsom hyresgäst
till Chapmans, hvilka bodde i London vid Strand, och från denna tid
kan man anse att hennes literära arbete värkligen begynte, ehuru ännu
åtskilliga år skulle förgå, innan hon skref de mästervärk, som gjorde
henne till vårt århundrades största författarinna.
De två stora tidskrifterna _The Edinburgh_ och _The Quarterly Reciews_
voro organ för de båda politiska partierna "Whigs och Tories".
Emellertid hade ett literärt framstegsparti bildats, för hvilket såväl
den ena som den andra af dessa tidskrifter var otillfredsställande.
Denna grupp, som anslöt sig till James Mill (John Stuart Mills
fäder), beslöt grundläggande af en ny revy. Det var _The Westminster
Review_, som 1823 blef organet för dessa "filosofiska radikaler", som
dess ledare kallades. Tidskriften vände sig till den mest upplysta,
mest själfständigt tänkande delen af publiken samt representerade
företrädesvis Comtes filosofiska riktning. Den tid, den redigerades af
Dr. Chapman, var af dess mest glansfulla dagar. Bland dess medarbetare,
af hvilka ju några skulle intaga platsen af ledare inom samtidens
literära och vetenskapliga forskning, voro: Herbert Spencer, G.H.
Lewes, John Oxenford, James och Harriet Martineau, George Combe, Prof.
E. Forbes m.fl.
Under samma tid, som Miss Evans bodde hos Chapmans, hade dessa äfven
såsom pensionär Fredrika Bremer. Det kan vara af intresse för oss att
höra, hvilket intryck den svenska författarinnan gjorde på sin engelska
yrkessyster. Den senare skrifver om henne:
"Hon är i mitt tycke lika föga intagande för ögat som för örat. Jag
har aldrig sett en person vid hennes år, som mindre skulle framkallat
min rent instinktmässiga aktning. För hvarje gång jag betraktar henne,
måste jag skildt erinra mig att detta värkligen är Fredrika Bremer."
— Hennes omdöme om "den berömda lilla författarinnan", som hon kallar
Fredrika Bremer, blir emellertid senare något fördelaktigare.
Det är intressant att följa med, huru Marian småningom kommer in i det
literära lifvet bland en samling framstående män, höra hennes omdömen
om dessa personer eller se henne knyta vänskapsband med några af dem.
En af dem som sedan hela lifvet igenom förblef hennes "excellent
friend", var Herbert Spencer. Angående arten af det inflytande på
hennes literära utveckling man velat tillskrifva vänskapen med honom,
äro hans egna ord i ett bref till Daily News ett vittnesbörd: "Vår
vänskap begynte först 1851" — skrifver han — "då hon redan utmärkte sig
genom den vidsträkta bildning och den allt omfattande intellektuella
kraft, som senare gjort henne känd öfver hela världen." — Hennes
oändliga behof af sympati, som var ett så utmärkande drag för hennes
naturell, tillfredsstäldes af denna vänskap, om hvilken hon skrifver
till Sara Hennell:
"Ljuspunkten för mig, näst efter min kärlek till gamla vänner,
bildar den förtjusande lugna nya vänskap, som Herbert Spencer ger
mig. Vi se hvarandra hvarje dag och mellan oss existerar ett högst
angenämt 'camaraderie'. Utan honom skulle mitt lif vara ödsligt nog."
— Att hon äfven förutsåg hans vetenskapliga betydelse, visar det
skämtsamma yttrandet i ett annat bref: — »Han skall stå i Biografiskt
Lexikon för 1954 såsom Spencer, Herbert, en originell och djupsinnig
filosofisk skriftställare, skildt känd genom sitt stora värk, som
gifvit psykologin en ny impuls och mycket bidragit till den framrykta,
ställning denna vetenskap för närvarande intager, i jämförelse med hvad
fallet var i medlet af förra århundradet. Denne filosofs lif erbjuder,
likasom den store Kants, föga af intresse för biografen, etc.
Det var genom Spencer Marian Evans blef bekant med George Henry Lewes.
Vid första sammanträffandet med denna spirituella person hör man henne
utropa: — "Till utseendet ett slags Mirabeau i miniatyr!" — Emellertid
begynner Lewes' namn allt oftare förekomma i brefven från denna tid.
— "Lewes var såsom alltid genialisk och rolig", — heter det, eller: —
"Lewes är mycket vänlig och uppmärksam, han har vunnit min högaktning,
ehuru jag förr tadlade honom. Liksom få andra människor i världen, är
han mycket bättre än han förefaller. En man med hjärta och samvete
under en mask af lättsinne." — Man ser sympatin tillväxa. När Lewes är
sjuk, eller som han själf kallar det, lat, läser hon hans korrektur och
efter en dag af arbete tillbringar hon ibland kvällen på teatern eller
på någon konsert i sällskap med honom och Spencer.
_The Westminster Review_ tager mycket arbete i anspråk och ger henne
mycken möda och omsorg. Med den henne egna noggrannheten utför hon
detta arbete, men man ser henne städse misströsta om sin förmåga att
kunna göra det. Denna misstro till sin egen förmåga kan hela lifvet
igenom spåras hos George Eliot; äfven när hennes rykte steg högst och
hennes böcker hade den största framgången, hör man henne uttala sin
misströstan om att någonsin mera kunna åstadkomma ett dugligt arbete.
En orsak härtill var väl äfven hennes svaga hälsa, som ständigt gjorde
streck i räkningen.
I oktober 1853 lämnade hon Dr. Chapmans hus för att hyra sig en liten
våning nära Hyde Park. Det var först hennes afsikt att samtidigt
uppgifva äfven arbetet som redaktionssekreterare, ehuru hon på Dr.
Chapmans uppmaning likvisst kvarstod till följande vår. Hon var vid
denna tid icke uteslutande beroende af sin penna, emedan hennes
fader köpt henne en lifränta på omkr. 100 pund st., men hennes
stora hjälpsamhet mot fattiga vänner gräfde alltid ett djupt hål i
inkomsterna. I juli 1854 publicerades hennes öfversättning af Ludwig
Feuerbachs _Wesen des Christenthums_ uti Chapmans Quarterly Series med
Miss Evans' namn såsom öfversättarinna, första och sista gången hennes
värkliga namn stod på ett titelblad i tryck.
Få dagar därefter, den 20 juli, skref hon till vännerna Bray några ord,
som i all sin korthet angifva en stor förändring i hennes lif. Brefvet
lyder: — "Kära vänner — alla tre. — Jag har endast tid att säga farväl
och Gud välsigne eder. _Poste Restante_, Weimar, för de närmaste
sex veckorna och efteråt Berlin. Alltid eder tillgifna och tacksamma
Marian."
Hon hade kommit till den mest betydelsefulla vändpunkten i sitt lif:
förbindelsen med George Henry Lewes.