Marian Evans — såsom hon numera skref sitt namn — kom genom flyttningen
till Foleshill i beröring med personer, för hvilka hon hela lifvet
igenom bibehöll den varmaste vänskap, och hvilkas inflytande till stor
del måste tillskrifvas de djupgående förändringar i hennes religiösa
åsikter, som nu följde. Dessutom blef hon nu i tillfälle att skaffa sig
böcker samt att åtnjuta undervisning i åtskilliga ämnen. Hon begynte
studera latin och grekiska, det sistnämda skildt i afsikt att läsa
Eschylus, hon fortsatte studiet af tyska, franska och italienska samt
lärde sig äfven något hebreiska. Också, i musik tog hon lektioner, hon
brukade ibland spela och sjunga för sina närmaste vänner, och ehuru
hon aldrig uppnådde någon teknisk färdighet, njöt omgifningen likvisst
af hennes musikaliska föredrag och uppfattning, likasom hon själf hela
lifvet igenom förblef en stor vän af musik.
Bref ven från denna tid tala om den hunger och törst efter sympati, som
så ofta kännetecknar ungdomsåren. — "Jag är allena i världen", — heter
det på ett ställe. Hon talar om hösten såsom den årstid af melankoli,
med hvilken lifvet mest öfverensstämmer. — "Min själ är förenad med
den (hösten) — och om jag vore en fågel, skulle jag flyga rundt kring
jorden för att ständigt uppsöka hösten."
Själf har hon uttryckligen flere gånger framhållit, att hon aldrig
känt den sorglösa ungdomsglädjen. — "Jag kan aldrig tro att våra
ungdomsdagar äro de lyckligaste", — säger hon på ett annat ställe i
brefven, — — —" vi äro lyckligare nu än vid sju års ålder och skola vid
fyratio vara lyckligare än nu, hvilket jag kallar en tröstrik lära och
ett ord att trygga sig till." — Och långt senare i lifvet, när hennes
man en gång bad henne skrifva sin autobiografi, svarade hon hälft
leende, hälft suckande: — "Det enda, som egentligen skulle ligga mig
om hjärta att framhålla, vore den absoluta misströstan jag städse känt
om att kunna utföra något." — Hon var ingen spontan natur, hon var den
långsamt groende växten, som rotar sig djupt och dröjer med att tränga
sig fram.
Kanhända bidrog äfven till ensamhetskänslan under denna tid ett
kärleksförhållande, om hvilket intet säges i brefsamlingen, men som
omnämnes i Miss Blinds biografi. Marian Evans hade hos sin gifta
halfsyster gjort bekantskap med en ung man, med hvilken hon måhända
redan förlofvat sig, ehuru förhållandet bröts på grund af hennes faders
önskan.
Emellertid fann hon i den krets, i hvilken hon nu infördes, den
sympati, den andliga gemenskap, som hon kallar "droppen af nektar i den
dödliges bägare", därjämte blef denna vänkrets af största betydelse
för utvecklingen af hennes intelligens. Dessa vänner voro Mr. Bray,
hans hustru, hennes syster Miss Hennell, jämte deras bror Mr. Charles
Hennell. Mr. Bray var den förmögne egaren af en bandfabrik samt bebodde
den vackra villan Rosehill i ena utkanten af Coventry. Sina affärer
egnade han endast en del af sin tid, medan han använde återstoden
till filosofiska studier och skriftställeri. Hans mest betydande
arbete är _The Philosophy of Necessity_. Han var erkänd fritänkare och
ifrig anhängare af den frenologiska vetenskapen, som vid denna tid
intresserade så många forskare. Svågern, Mr. Charles Hennell, hade
1838 utgifvit sitt uppseendeväckande arbete _An Inquiry concerning the
Origin of Christianity_, hvilket blef öfversatt till tyskan med ett
förord af Strauss. George Eliot omnämner att denna bok gjort ett skildt
djupt intryck på henne. "Cara och Sara", Mrs. Bray och hennes syster,
blefvo de två kvinliga vänner, till hvilka Marian Evans hela lifvet
igenom, — om man undantager en kort tid då, som framdeles skall visas,
ett missförstånd bröt förhållandet, — kunde gå med full visshet om
att blifva förstådd och finna sympati, vare sig det var intelligensen
eller hjärtat, som längtade därefter. Hos Mrs. Bray var det isynnerhet
karaktärens djupa moraliska fond, som hos Marian framkallade oinskränkt
förtroende, Mrs. Bray, som tog liflig del i sin mans vetenskapliga
arbete, har i likartade ämnen skrifvit flere böcker, afsedda för
ungdomen. Af dem har hennes _Duty to Animals_ blifvit en engelsk
skolbok, och hon var själf en af de första, som uppträdde för att yrka
på barmhärtighet mot djuren.
Det var på Rosehill 1842 Marian först gjorde bekantskap med Sara
Hennell, som snart blef en syster för henne. Denna begåfvade unga dam
sysselsatte sig förnämligast med filosofiska studier, hennes mest
kända bok är _Thoughts in Aid of Faith_. George Eliots korrespondens
med Brays och i synnerhet med Sara Hennell utgör en af de viktigaste
källorna för vår kunskap om henne.
Dessa nya vänners ståndpunkt gentemot kyrkans lära likasom bekantskapen
med deras religionsfilosofiska arbeten blef en af de häfstänger, som
mäktigast medvärkade vid omsvängningen i Marian Evans' religiösa
åsikter. Hennes djupa natur, hvars arbete ständigt går inifrån utåt,
skulle väl icke i längden kunnat snöra in sig i kyrkans dogmer, likasom
hennes omutliga sanningskärlek skulle tvungit henne att förr eller
senare uppgifva sin första ståndpunkt, men måhända skulle detta utan
vännerna Brays inflytande skett långt senare. Om hvilket uppseende
detta Miss Evans' s.k. "affall" vakte, berättar en af hennes nära
vänner, Mrs. John Cash, som denna tid såsom helt ung flicka vistades
i sitt föräldrahem i Coventry och af Miss Evans erhöll lektioner i
tyska, hvilka lektioner icke inskränkte sig blott till språket, utan
enligt Mrs. Cashs egen utsago fick ett afgörande inflytande på den
unga elevens hela utveckling. Miss Evans förändrade religiösa åsikter,
hvilka hennes sanningskärlek förbjöd henne att dölja, väkte både
förvåning och ovilja inom hennes familj och hennes umgängeskrets,
så mycket mer som hon förut varit en så ifrig anhängare af kyrkan.
Själf har hon formulerat sin utgångspunkt i följande yttrande: —
"Calvinism är kristendom, hvilket väl icke kan bestridas, och detta
är en lära baserad på renaste själfviskhet." — Hon hade flere häftiga
meningsutbyten med Mrs. Cash föräldrar, och det var icke utan tvekan
dessa tilläto dottern att fortsätta lektionerna för en person med
så farliga åsikter som Miss Evans. Prästen i en baptistförsamling,
som sökte öfvertyga henne om hennes villfarelse, yttrade efter deras
samtal: "Denna unga kvinna måste haft djäfvulen vid sin sida för
att understöda hennes tvifvel, ty det fans icke en bok, hvilken jag
rekommenderade såsom stöd för kristendomen, som hon icke redan hade
läst." Med Mr. Evans höll brytningen på att blifva ohjälplig. Hennes
far, som var en man af gamla stammen, kände sig så kränkt af dotterns
beslut att icke mera besöka kyrkan, att han ville lämna Foleshill för
att flytta till sin son, medan Marian skulle flytta till en annan
ort och lefva af att gifva lektioner. Genom broderns och vännernas
mellankomst blef denna brytning emellertid icke af, men den kvarlämnade
ett så djupt intryck i Marians känsliga sinne att hon ännu många år
därefter omnämner detta missförstånd såsom en af de största sorgerna i
sitt lif.
Förändringen i åsikter kastade en reflex äfven öfver hennes yttre
och gjorde sig gällande i hennes sätt och i rösten. Genom den förra
formalismen frambryter nu en naturlig värme och öppenhet. I stället
för den trångbröstade religiositet, som med sina dogmer fick kväfva
äfven intelligensens kraf, kommer en friare syn på lifvet, och
den tolerans, som skulle bli hennes personlighets likasom hennes
diktnings mest utmärkande egenskap, begynner spira upp för att sedan
ständigt tillväxa. Literatur och diktning äro icke mera för henne
saker, som ej hafva med lifvet att skaffa, tvärtom talar hon nu om
Shakespeare såsom en af dem som bäst lära oss lefva, och till sin elev
säger hon: — "Lifvets stora lärdom är tolerans." — Sedan hon själf
sprängt dogmernas band, anser hon också frihet i alla andra afseenden
eftersträfvansvärd. — "Fruktan för någon som hälst granskning tyckes
mig vara en intellektuell och moralisk förlamning, som alltid skall
hindra oss att få ett fast tag om något", — skrifver hon till en vän.
— "För min del önskar jag vara bland de ärorika korsriddare, som söka
befria Sanningens heliga graf från orättmätiga innehafvare. Då skola vi
se uppståndelsen."
I ett annat bref heter det: — "En ung begåfvad andes första impuls
är att vägra hvarje, äfven det minsta medgifvande åt något, som
innehåller en förmodad villfarelse. När själen just befriat sig från
den förhatliga sträckbänk af dogmer, där den blifvit pinad och spänd,
allt sedan den begynt att tänka, erfar den en känsla af hänryckning
och fast hopp. Vi tro att vi skola springa väl, sedan vi återfått det
fulla bruket af våra lemmar samt känna oberoendets stärkande luft, och
vi tro att vi genast skola erhålla något positivt, hvilket icke blott
skall mer än ersätta oss det vi förlorat, utan äfven är så väl värdt
att bjuda andra, att vi må drista oss att omvända dem, så visst som
vårt nit för sanningen manar oss att göra det. Men ett eller två år
af erfarenhet samt kännedomen om vår egen beklagansvärda svaghet, som
likvisst vägrar taga hjälp af ens en krycka af vantro, måste, förmodar
jag, åstadkomma en förändring. Spekulativ sanning begynner förefalla
endast såsom en skugga af individuella omdömen. Öfverensstämmelse i
åsikter kan sällan uppnås, och vi taga vår tillflykt till _sanning
i känslan_, såsom det enda allmängiltiga föreningsbandet. Vi inse
att de intellektuella misstagen, hvilka vi först trodde vara endast
aflagringar på ytan, vuxit fast till ett med den lefvande organismen,
samt att vi i de flesta fall icke skola kunna aflägsna dem, utan att
förstöra lifskraften. Vi begynna förstå att för individerna såväl som
för nationerna, den enda sunda revolutionen är den, som framspringer ur
insikten om de brister, hvilka man genom sina egna framsteg lärt känna."
Detta är toleransens stora, fria syn på tingen, som nu öppnar sig för
Marian Evans. Isynnerhet är den sista meningen betydelsefull. Där
antydes ett af de grunddrag, på hvilka George Eliots hela diktning
hvilar: det är _utveckling_ hon fordrar, icke omstörtning, och häri
möter hon samtidens positivistiska filosofi. Här visar sig äfven George
Eliot som motsats till sin snillrika samtida i Frankrike, George Sand.
Den engelska författarinnan är ingen revolutionär, genom hela hennes
diktning ljuder som en djup underton att utvecklingen är den stora
grundlagen för människosläktet.
Umgängeslifvet på Rosehill erbjöd Marian tillfälle till bekantskap
med åtskilliga framstående personer, som besökte familjen Bray. I
bland företog hon äfven i sällskap med Brays smärre resor. En utaf
dessa utflykter sommarn 1843 är anmärkningsvärd, emedan densamma
hade till påföljd att Miss Evans skulle åtaga sig öfversättningen
af Strauss' _Leben Jesu_, Några personer, som året förut blifvit
lifligt intresserade för denna betydelsefulla bok, hade beslutit att
föranstalta en engelsk upplaga däraf, och öfversättningen hade redan
blifvit anförtrodd åt Miss Brabant, som emellertid, innan hon hunnit
långt i arbetet, forlofvade sig med Mr. Hennell. På vännernas enträgna
uppmaningar åtog sig nu Marian detta arbete.
Öfversättningen af Strauss kostade henne mera möda och förorsakade
henne större bekymmer än kanske någon af hennes egna böcker senare
gjorde. Med den henne egna samvetsgrannheten kämpade hon redligt att
öfvervinna svårigheterna för att gifva ett så felfritt arbete som
möjligt. Man ser henne ofta misströsta om att lyckas, och i ögonblick
af förtviflan säger hon sig vara Strauss-sjuk och kan endast hålla
modet uppe genom att betrakta Thorvaldsens Kristus, som står i hennes
rum. Uppmuntrad af vännernas intresse gick hon emellertid igenom
svårigheterna, så att öfversättningen ändtligen efter tre års flitigt
arbete blef färdig och utgafs 1846 af Mr. John Chapman. Öfversättningen
ansågs allmänt vara mycket väl gjord, och Miss Evans förblef under
flera år «öfversättarinnan af Strauss' Leben Jesu». Den ekonomiska
vinsten af dessa tre års arbete kunde däremot föga nog kallas lysande,
den utgjorde — 20 pund st. Medan arbetet pågick, hade det för resten
redan en gång varit på väg att stranda mot denna penningefråga, ty
flere af de personer, som under intryck af den första entusiasmen
garanterat utgifterna, hade under årens lopp hunnit glömma bort saken.
Genom översättningsarbetet lärde sig Marian en hel del hebreiska,
samtidigt som hon oförtrutet fortsatte öfriga studier. Mellan Foleshill
och Rosehill gingo böckerna flitigt af och an, af dem som nämnas äro:
Die Piccolomini, Wallenstein, Gil Blas och många andra. Då och då kom
ett afbrott i form af små musikaliska aftonunderhållningar eller någon
kortare resa. På en af dessa resor gjorde hon bekantskap med den högt
uppburna författarinnan Harriet Martineau.
Det finnes en af Mrs. Bray utförd teckning af Marian Evans från
denna tid. Hon såg äfven i ungdomen aldrig bra ut. Hufvudet var
stort, anletsdragen kantiga, munnen välformad, ehuru den nedre delen
af ansiktet var ovanligt stor för en kvinna, och ansiktsfärgen var
blek samt icke frisk. Emellertid gaf det mycket växlande uttrycket i
synnerhet vid munnen ett egendomligt lif jämte ett drag af kvinlig
vekhet åt ansiktet, och denna uttrycksfullhet tillväxte med åren. De
blågrå ögonen, som tyktes växla färg, så att många funno dem mörkblå,
medan andra tykte dem vara af en mattgrå färg, voro små och egentligen
icke vackra, men kunde, då hon blef lifligt intresserad af ett samtal,
lysa upp hela ansiktet. Mr. Bray intresserade sig, såsom ifrig
frenolog, skildt för hufvudets ovanligt stora proportioner.
Ehuru af medellängd, gjorde Miss Evans intryck af att vara längre,
emedan hennes visserligen magra och svaga gestalt var ganska väl formad
samt hade en viss hållning. Hennes hälsa var aldrig stark, och hon
hade ett i hög grad nervöst temperament, så att hon i synnerhet i unga
år ofta föreföll orolig och hysterisk. Trots hennes rikt utvecklade
förstånd var hennes känslolif ytterst lifligt, hon blef lätt upprörd
och tog starka intryck af det hon kom i beröring med; hennes vänner
brukade säga att hon under denna ungdomstid grät "ämbartals med tårar".
Hennes främsta behag låg i hennes sätt och i stämman. Hennes utseende
vann med åren, såsom fallet är endast med de finaste, mest utvecklade
naturer, hvilka åren kunna tillföra ett säreget behag, ehuru skönheten
saknas; det är som om då det innersta, det djupaste af personligheten
skulle fått tid att tränga helt igenom ända till ytan och stämma det
yttre i harmoni med det inre.