»Nov. 22, 1819. — Mary Ann Evans föddes på Arbury Farm klockan fem
denna morgon.»
Detta var den sedan så berömda författarinnan George Eliot, yngsta
barnet i familjen Evans. Både stället och årtalet för hennes födelse
hafva tidigare blifvit oriktigt uppgifna i flere af de talrika
nekrologer, som skrefvos strax efter hennes död. Familjen Evans'
lefnadsställning var af anspråkslöst slag. Ursprungligen hemma från
Northop i Flintshire, där farfadern varit timmerman och byggmästare,
hade Mary Ann's fader, som till en början valde samma yrke, flyttat
först till Staffordshire och sedan till Derbyshire, där han blef
förvaltare på Mr. Francis Newdigates gods. Senare då denne ärfde
godset Arbitry i Warwickshire, följde Mr. Evans honom dit i egenskap
af förvaltare. Han hade 1801 äktat Harriott Poynton, med hvilken han
hade två barn: Robert, född 1802 och Frances Lucy född 1805. Sedan
hans första hustru dött 1809, gifte han sig för andra gången 1813
med Christiana Pearson, i hvilket äktenskap föddes de tre barnen:
Christiana 1814, Isaac 1816 och Mary Ann 1819. När den yngsta dottern
var endast några månader gammal, flyttade familjen till Griff, en
inbjudande röd tegelbyggnad öfvervuxen af murgrön, hörande till
egendomen Arbury. Det var här Mary Ann tillbragte de första tjuguett
åren af sin lefnad.
Mr. Evans var oaktadt sina blygsamma lefnadsförhållanden en
anmärkningsvärd personlighet samt högt aktad af alla dem, han kom i
beröring med. Månget drag i George Eliots karaktär var säkert ett arf
efter denne fader, t.ex. den utomordentliga noggrannhet och omsorg,
som kännetecknar allt hennes arbete. För några af de mest sympatiska
personer i hennes diktning har fadern i större eller mindre grad tjänat
till modell, såsom Adam Bede eller Caleb Garth i _Middlemarch_. Själf
berättar hon om sina tidigaste erinringar af fadern, att då han vid
hennes födelse redan var fyrtisex år, så kunde hon ständigt minnas
honom endast såsom en äldre man med grånadt hår. Denna ålder, likasom
den bekantskap med personer och förhållanden, som alltid framlyste ur
hans berättelser, gjorde att hon ansåg hans erfarenhet och kunskaper
obegränsade. Till sina politiska åsikter var han tory; en nations
välfärd berodde, enligt hans mening, på en kraftfull styrelse, som
kunde upprätthålla ordningen, den som omfattade revolutionära åsikter,
var något midt emellan en galning och en skurk.
Hon hörde honom uttala ordet 'government' i en ton, som omhöljde det
med vördnad och gaf det religiös helgd, medan de två stafvelserna i
ordet 'rebel' tyktes henne innebära höjden af gudlöshet, så mycket mera
som ju satan varit den första rebellen.
I dessa tidiga ideassociationer får man kanske söka fröet till det
konservativa element, som utgör en så viktig beståndsdel i George
Eliots diktning.
Ur alla George Eliots meddelanden om denne fader framlyser den djupaste
vördnad och tillgifvenhet. Likasom Adam Bede egde han en ovanlig fysisk
styrka och en mycket bestämd karaktär, ehuru hos honom likvisst,
måhända till följd af den bristfälliga uppfostran han i unga dagar
erhållit, ofta kunde spåras en viss misstro till sin egen förmåga. Hans
stora insikter i alla praktiska göromål förvärfvade honom högt anseende
i hela trakten, likasom hans pålitlighet och redbarhet blef till ett
ordstäf bland grannarna. Från sina tidigaste år brukade George Eliot
följa med fadern på hans resor kring egorna och i omnäjden, hon stod
mellan hans knän, medan han körde, och lärde sig under dessa utflykter
känna bygden och grannarna.
Om George Eliots moder vet man icke mycket, men all anledning finnes
att tro att dottern hämtat från henne åtskilliga af de drag, med hvilka
hon tecknat sin odödliga Mrs. Poyser. Mrs. Evans hörde till en familj
af själfegande odalmän, hennes tre gifta systrar lefde i närheten af
Griff och den blifvande författarinnan har genom dem säkert lärt känna
åtskilliga af sin ryktbara släkt "Dodsons" familjetraditioner. Af hvad
man känner, framgår att George Eliots mor var en varmhjärtad natur och
en mycket driftig och arbetsam husmoder, ehuru efter yngsta dotterns
födelse hennes hälsa försvagades. Barnen sändes tidigt till skola, den
älsta dottern Christiana till en pension två eller tre mil från Griff,
medan de två yngre, Isaac och Mary Ann, tillbragte en del af dagen i en
småbarnsskola nära deras hem. Det var vid denna tid den lilla flickans
starka tillgifvenhet för brodern framträdde, sådan hon själf beskrifvit
den i förra delen af _The Mitt on the Floss_ i Maggies känslor för
brodern Tom. Likasom Maggie var den lilla Mary Ann jämt i broderns
hälar och ville vara med om allt hvad han gjorde. I intellektuelt
afseende var hon icke ovanligt tidigt utvecklad, på intet vis något
underbarn, det var en storslagen långsamt växande natur. Däremot
framträdde redan i hennes tidigaste år det moraliska drag, som hela
lifvet igenom skulle vara det mest utmärkande för hennes personlighet:
hon behöfde ständigt någon, som kunde vara allt för henne och för
hvilken hon själf kunde vara allt. Hon var redan från sina tidigaste år
en i högsta grad tillgifven, stolt och känslig natur.
Emedan moderns hälsa ständigt var vacklande, sändes Mary Ann redan vid
fem års ålder till samma skola i Attleboro, där systern uppfostrades,
och hvarest de kvarstannade i tre eller fyra år; vanligtvis kommo de
endast hem på lördagarna för att stanna öfver söndagen. Såsom en af
sina tidigaste hågkomster från denna skoltid har George Eliot nämt den
känsla af köld hon städse erfor om vintern, då hon aldrig tykte sig
kunna komma nog nära elden för att bli riktigt varm. Detta var början
till den ohälsa, af hvilken hon led så godt som hela lifvet. Samtidigt
öfverfölls hon också om nätterna af en oöfvervinnelig känsla af rädsla,
hvilken hon senare beskrifvit hos Gwendolen Harleth i _Daniel Deronda_.
Denna känsla af att "hela hennes själ skälfde af förfäran", kunde hon
äfven erfara senare i lifvet och den kunde då för henne få ett visst
bestämmande inflytande.
Lofdagarna, tillbragta i hemmet, voro glädjedagar. Då träffade hon
brodern Isaac, som kom från skolan i den närbelägna staden Coventry,
och hennes lidelsefulla ömhet för denne broder visade sig i den
noggrannhet, med hvilken hon skulle ha reda på hvarje den minsta detalj
af hans lif, hvad han gjort och lärt under den tid de varit skilda.
Medan den älsta systern, vanligen kallad Chrissey, var tanternas stora
favorit och en stor del af dagen stannade i de gamlas sällskap, njöto
de två yngre af alla de fördelar friluftslifvet på Griff erbjödo,
af den gammaldags trägården, af kanalen, där de fiskade och af den
närbelägna ladugården. Gossen var moderns gunstling och Mary Ann
faderns. På lördagskvällarna såg man vanligtvis familjen samlad i
matrummet på Griff. Den kraftfulle medelålders mannen med det bestämda
kloka ansiktet satt i länstolen vid brasan, medan hufvudet af "lilla
slarfvan" — som fadern brukade kalla henne — stack fram mellan hans
knän. Barnet såg på bilder, som hon ville att fadern skulle förklara,
eller som hon förklarade för honom, medan hennes rebelliska hår stod
i alla riktningar till stor förargelse för hennes energiska och
ordentliga moder, hvilken med stickstrumpan i handen satt på andra
sidan om kaminen och då och då — lik Mrs. Poyser i _Adam Bede_ — lät
undfalla sig något epigramartadt yttrande. Den äldre dottern satt
stillsam och förståndig med sitt arbete vid moderns sida medan brodern,
midt emellan de två grupperna, var upptagen af alla de otaliga saker,
som ständigt fylde hans fickor.
Den första bok Mary Ann läste var ett litet arbete, som hette The
Linnet's Life. Mr. Cross berättar att hon det sista året af sitt lif
gaf honom densamma, som då bar följande påskrift: "Denna lilla bok är
den första gåfva jag kan minnas att jag erhållit af min fader. Låt
någon, som med ömhet tänker på mig efter min död, taga vara på denna
bok för min skull. Den gjorde mig mycket lycklig, när jag höll den i
min lilla hand och läste den om och om igen samt fann bilderna mycket
vackra, isynnerhet den som framstälde hämplingen matande sin unge."
Hon egde endast få böcker och läste dem om igen till dess hon nästan
kunde dem utantill. En utaf dem hon mest älskade var Aesopus Fabler.
Vid denna tid gjorde hon äfven sin första resa till faderns släkt i
Derbyshire och Staffordshire. En sådan första resa bildar epok i ett
vaket och fantasirikt barns lif.
Vi som lefva i ångans, telegrafens och telefonens tidehvarf, ha
svårt att rätt kunna föreställa oss den afstängdhet, stillhet och
enformighet, som på tjugu- och trettitalet rådde i en sådan undanskymd
landtgård i det inre af England. Naturen kring Griff i Warwickshire
är icke hvad man plägar kalla vacker, där finnas hvarken bärg eller
kullar, floder, sjöar eller haf. Landskapet utgöres af enformiga
gröna fält och gröna häckar med vackra trän här och där, men hvilken
förtjusande bakgrund har icke George Eliot gjort däraf i sina bilder ur
det engelska landtlifvet. Dagens stora händelse var diligensen, hvilken
passerade förbi Griff, som låg vid en krökning af allmänna landsvägen
mellan städerna Coventry och Nuneaton samt ett par mil [Öfverallt, när
här är fråga om mil, räknas engelska sådana.] från byn Bedworth med
dess grufvor, där landet begynner blifva svart af stenkol och slamret
af handväfstolarna höres från stugorna, såsom George Eliot beskrifver
i _Felix Holt_. De båda diligenserna, som passerade förbi, den ena
på morgonen, den andra på eftermiddagen, voro den enda förbindelse
familjen på Griff egentligen hade med den yttre världen, och inom hus
förflöt dagen med den regelbundna enformighet, som gör en så väsentlig
skilnad mellan landtlifvet och lifvet i städerna.
Uti dessa tidigaste lefnadsförhållanden rotar sig en god del af George
Eliots djupaste egendomlighet såsom diktare. Hon har skildrat engelskt
landtlif såsom ingen af hennes samtida gjort det, och just lifvet på
landet under den tid näst före vår, då ännu icke elektriciteten och
ångan fått utöfva sin nivellerande invärkan på seder, bruk och åsigter.
Själf har hon ofta talat om barndomsminnenas djupa betydelse för
människan, bland annat har hon skrifvit därom:
"Hvilken palmlund i tropikerna, hvilka sällsynta ormbunkar eller rika
klasar af glänsande blomblad skulle någonsin hos mig anslå så känsliga
strängar, som dessa minnen från fädernehemmet: skogen där jag vandrar
denna ljufliga majmorgon, de unga ekarnas brunaktiga löfvärk, som
utbreder sig mellan himlen och mig, de hvita sipporna, veronikan med
sina blå ögon och murgrönan, som slingrar sig vid mina fötter. Dessa
bekanta blommor, denna fågelsång, denna himmel, dessa fält, dessa
häckar hafva lärt oss vår fantasis modersmål, detta språk, som i sig
gömmer så många ljufva minnen från barndomen."
Vid åtta eller nio års ålder sändes Mary Ann jämte den äldre systern
till en skola i Nuneaton. Dess föreståndarinna, Miss Lewis, blef i
många år den vän, med hvilken Mary Ann lifligast korresponderade.
Böckerna blefvo nu den lilla flickans stora passion. Karaktäristiskt
för den redan nu vaknande fantasins arbete är ett af Miss Simcox i The
Nineteenth Century Review omtaladt drag. Den äldre systern hade af
en granne erhållit till låns _Waverley_, hvilken återstäldes, innan
Mary Ann ännu slutat den, och i sin sorg öfver att icke känna slutet,
begynte hon själf författa fortsättningen. På lofdagarna i hemmet roade
äfven hon och brodern sig med att uppföra charader för föräldrar och
tanter, och familjen begynte nu anse flickan för ett ovanligt barn.
En ny epok i hennes uppfostran inträffade, när hon vid tretton års
ålder flyttades öfver till Miss Franklins skola i staden Coventry.
Misserna Franklin åtnjöto högt anseende och i synnerhet den yngre,
Miss Rebecca, var en fint bildad kvinna, hvars något maniererade sätt
och omsorgsfulla tal blef en förebild för Mary Ann. De som senare i
lifvet kommo i beröring med George Eliot, fäste sig alltid vid hennes
sällsynt vackra mjuka stämma samt den fulländade form, i hvilken hon
klädde hvarje yttrande. Då hade dessa egenskaper, som hos den växande
flickan föreföllo konstlade, hunnit blifva ett med personligheten och
tillförde den ett alldeles skildt behag. Äfvenledes tog den unga eleven
djupa intryck af de båda lärarinnornas religiositet och tyktes en tid
varit ledarinna af bönemöten bland eleverna. Undervisningen i skolan
var god, särskildt i främmande språk och musik, samt i betraktande af
hvad denna tid stod till buds, betydligt öfver det vanliga måttet, som
gafs åt flickor. Den intelligenta och läraktiga Mary Ann blef en stor
favorit hos lärarinnorna, som gärna vid främmandes besök i pensionatet
briljerade med hennes kunskaper, och äfven kamraterna ansågo henne för
en öfverlägsen varelse.
Hon kvarstannade i denna pension till julen 1835. På sommarn 1836
dog hennes moder, och denna första beröring med döden grep djupt det
unga sinnet. Följande vår gifte sig systern Chrissey med en läkare,
Mr. Edward Clarke i Warwickshire. De båda älsta syskonen från Mr.
Evans' första gifte hade redan tidigare lämnat hemmet; George Eliot
bibehöll alltid mycken sympati för sin halfsyster Fanny, som var
gift med en Mr. Houghton. — Dagen efter Chrisseys bröllop — berättar
brodern Isaac — när bruden rest, gräto han och hans yngsta syster
"riktigt med besked" öfver att det gamla hemmet var sköfladt, ty det
skulle ju aldrig mera bli som förr, nu när modern och systern voro
borta. Denna syster Chrissey tyckes i flere afseenden hafva tjänat som
modell till Celia i _Middlemarch_, ehuru man får taga sig i akt för
att alltför mycket söka efter förebilderna till personerna i George
Eliots värk. Säkert är emellertid att den förra delen af _The Mill on
the Floss_ med Maggie och hennes bror som hufvudpersoner, är den bästa
autobiografiska källa vi kunna hafva för George Eliots gryende tankar
och känslor under barndomen, likasom åtskilliga af de där beskrifna
händelserna äro själfupplefda. Mary Ann's förhållande till den i
barndomen så högt älskade brodern undergick småningom den förändring,
som omständigheterna och olikhet i utveckling medföra. Isaac hade egnat
sig åt faderns yrke och fick sålunda sin egen värkningskrets. Därtill
hade han omfattat strängt högkyrkliga religiösa åsikter, medan systern
kom från Misserna Franklins skola med ultra-evangeliska tendenser.
Under dessa tidigare ungdomsår sysselsatte det religiösa spörsmålet
hufvudsakligast Mary Ann's tankar. Hon har själf berättat, att hon
en tid för detsamma åsidosatte både sina intellektuella intressen
och omsorgerna om sin egen person. "Jag brukade gå omkring som en
natt-uggla", — säger hon, — "till stor förtret för min bror; och jag
kunde vägra honom det jag nu inser var helt oskyldiga förströelser."
— Hennes bref till Mrs. Elizabeth Evans, en släkting till hennes far,
äro fylda af citat ur bibeln, likasom de till Miss Lewis vittna om
att de religiösa åsikterna påvärkade alla hennes omdömen. När hon
talar om literaturen, utropar hon: "sanningen är underbar, underbarare
än diktning"; eller: "har jag väl någon tid att offra på ting, som
aldrig existerat"! När hon beklagar sig öfver det buller och bråk, som
timmermän och murare gjorde en gång, när det var reparation i huset,
tillfogar hon: "hvilket mäktigt intryck måste icke byggandet af Salomos
tempel hafva gjort"! Vid sitt första besök 1838 i London, som hon
kallar "det stora Babel", blef hon djupt gripen af att första gången
höra ljudet af St. Pauls kyrkklockor. Under denna vistelse tillbragte
hon alltid sina aftnar ensam hemma med läsning, emedan hennes åsikter
icke tilläto henne att följa med brodern till någon teater. Från 1839
finnas religiösa verser af henne, trykta i The Christian Observer
för januari 1840, och hon är ifrigt sysselsatt med uppgörande af
kyrkohistoriska tabeller; äfven filantropisk värksamhet blir en följd
af de religiösa åsikterna.
Efter systerns giftermål föllo emellertid omsorgerna om hemmet på
Miss Evans, som hon nu kallades. Den samvetsgrannhet och omsorgsfulla
noggrannhet, som var ett af hennes mest utpräglade karaktärsdrag,
gjorde att hon blef en utmärkt husmor, ty äfven hushållsgöromålen,
som höra till en farm, föllo på hennes lott. I flere af hennes
böcker förekomma scener, hvilka med en trohet, som förutsätter den
noggrannaste kännedom, framställa hushållsgöromålen på en landtgård,
såsom t.ex. när vi föras till Mrs. Poysers kök eller mjölkkammare.
Själf brukade George Eliot senare i lifvet med en viss stolthet visa,
huru den ena af hennes stora, utmärkt välformade händer var litet
bredare än den andra, sedan den tiden då hon på Griff gjorde smör
och ost. Men man kan äfven lätt tänka sig att ett sådant lif på den
af lägsna landtgården i många afseenden måste varit enformigt och
intresselöst för en ung flicka, utrustad med en lidelsefull natur
och en hungrig intelligens, samt att det för henne fordrades stor
öfvervinning och själfbeherskning för att taga emot de plikter lifvet
bjöd. En dag, när hon kokat sylt, hör man henne förebrå sig, att hon
icke gjort det med den glädje, som en kristen borde visa i livad hälst
han företager sig. Hon talar om sina "malheurs de cuisine" och tröstar
sig med att när hon väl kommit öfver dem, skall hon "åter draga ett
djupt andedrag i sitt eget element". Ty trots de religiösa åsikternas
hämmande band, blir det intellektuella, krafvet allt större. Hon
studerar mycket, äfven främmande språk, och lägger sålunda grunden till
sin ovanliga språkkunskap. — "Ni må försöka, men kan likvisst aldrig
föreställa eder, huru det är att veta sig ega en mans själsgålvor och
dock uthärda det slafveri, som följer af att vara flicka", — säger en
af personerna i hennes roman _Daniel Deronda_. Detta är väl hvad den
blifvande författarinnan själf mera än en gång känt. Gentemot detta
yttrande stå åter de åsikter om det förädlande, stärkande, helgande
inflytande hemlifvet och pliktuppfyllelsen i hemmet har på karaktärens
daning, hvilka åsikter städse lysa fram i George Eliots diktning.
Lifvet och erfarenheten ha format dessa två drag, hvilka äro af
betydelse att iakttaga för den som följer med hennes utveckling.
Förändrade familjeförhållanden gjorde att Mr. Evans och hans dotter
1841 flyttade till Foleshill Road alldeles invid staden Coventry. Sonen
Isaac hade nämligen gift sig och skulle i faderns ställe öfvertaga
förvaltningen af Griff. Ombytet af vistelseort från landtlif till
stadslif skulle hafvaen djupt ingripande betydelse för George Eliots
framtid.