snart droppar det, snart är det alldeles slut. Inka ligger nedhukad över
Marjas ben, hennes ögon brinna, hon blåser och läser så saliven rinner
nedåt mungiporna och samlas till en klar droppe under hakan -- hon för
fingrarna in i munnen, väter dem och gnider hårt in fuktigheten i såret.
Sedan tar hon ur kolten en liten flaska fylld med gulaktig vätska, ber
om en sked och häller en smula i den. "Lyptol" står det på flaskan, och
aldrig har väl Lyptolens uppfinnare ens i sina mest vanvettiga
storhetsdrömmar kunnat tänka sig, att så brinnande högtidliga
besvärjelser skulle helga hans fluidum. Några droppar hällas i såret och
arbetas in med Inkas lindrigt sterila hand. Så tar hon en liten bit av
en tidning i munnen -- väter och valkar den mellan sina tandlösa käkar
tills den blir riktigt mjuk -- då trycker hon den hårt mot den lilla
röda skåran på Marjas ben, lindar en något dunkelfärgad trasa om och
binder fast det hela med den som först får en uppmuntrande blåsning och
ett par ljudlösa ord. Till slut blir hela benet väl besvuret, grytan med
blodet bäres ut i vänster hand och tömmes bakom en sten, som signats och
tecknats.
När hon kommer in igen ligger Marja vit som den vitaste blomma, med
bleka läppar och svarta, halvslutna ögon.
-- Svimmat! säger Inka lakoniskt -- men som svimma och dö heter ungefär
lika på lapska fryser man till i ångest och tänker: hon är död, stackars
liten, hon dog ändå, trots åderlåtning och besvärjelser och alla
Lapplands konster!
Men Inka ser helt lugn ut, tar fram lyptolen på nytt ur barmfickans
djup, häller skeden full, läser och blåser och tvingar medicinen in i
Marjas mun. Och Marja är inte död, hon lever och vänder åter till livet
med ett våndefullt stönande och ett ansikte, som rycker i smärta.
-- Har du haft ont i huvudet också? frågar Inka efter en stund.
-- Ja, svårt, viskar Marja.
Åter hälles litet av lyptolen i skeden, signas och blir beblåst, gnids
så noga omkring på hjässan, på panna, hals, öron och ögon -- saliv
stryks över ögonen upprepade gånger, till slut spottar Inka med ett
ljudligt: tfui! i Marjas hår, och behandlingen är avslutad.
-- Vad har du väl i den flaskan? frågar Lasse genomträngd av
vördnadsfull nyfikenhet.
-- Medicin! svarar Inka kort.
-- Den hjälper för allt?
-- Den hjälper för allt -- med de rätta orden till.
-- Ja orden, med de rätta orden! Lasses röst dör bort i en viskning, och
han ser på flaskan, som just försvinner i Inkas kolt, med en blick full
av gränslös aktning och tilltro.
Den hjälper för allt med de rätta orden till -- och den rätta tron! Vem
kan tänka, att en 25-öres flaska Lyptol, inköpt i en liten grå finnby --
att den kan hjälpa för allt. Men visst hjälper den. Åtminstone Marja.
Hon glider ur dödens käftar, på två dagar är hon frisk igen, och nästa
söndag vandrar hon till Inka med sin finaste kyrkduk i kolten -- och nu
pryder den väl Inkas smala gummaxlar, när hon värdigt vandrar till
kyrkan eller går på bön i någon finnby. Nu stråla Marjas lysande rosor
kring Inkas vissna hals, och Marja ser på dem och ler -- ty hon lever
och är inte död, hennes ögon blänka, hennes bruna runda kinder rodna av
livet, och hon är så sjungande glad och ung, att hon inte behöver rosor
och silke och stass, att hon knappt en gång längtar efter det, att hon
lyser och strålar bara av sin egen ungdom och lycka.
Det har blivit höst. Som en dröm har sommarn svunnit -- det är som vore
det bara en vecka sedan löven sprungo ut i skogen, sedan fåglarna kommo
och sommaren stod ung. Och ändå är det många veckor som gått sedan dess
-- snart slår uppbrottets timme för Ellekare och mig, snart är tiden
inne då flyttningen tillbaka till Sverige står för dörren. Predikanten
har varit och farit för längesedan, och grannlåten börjar våga sig fram
igen -- hos de unga åtminstone. Men så länge han fanns i byn var all
stass omsorgsfullt struken, fastän jag tror egentligen inte han skulle
ha brytt sig så mycket om, ifall flickorna haft ett pärlband om halsen
eller en brosch i bröstduken -- jag tror det var större synder han gick
i härnad mot. Han hörde på långt håll inte till de mest fanatiska av
Læstadian-predikanterna, liksom vår sidas lappar ej bekände sig till den
allra strängaste Læstadiansekten -- han var hög och stor, som den mest
kämpalike viking, ett långt, grått patriarkskägg flöt över det breda
bröstet, och hans blå ögon voro goda och vänliga, utan ett spår av
fanatik i sig. Förrän han började tala! Då blevo de till flammor, till
ljungeldar -- hans annars så milda röst dånade som åskan och alla måste
lyssna, när han tolkade ordet. Læstadii bud äro stränga, de ord han
klätt dem i veta inte av något prål -- rakt på sak gå de, kraftiga äro
de och någon oratorisk utsmyckning finns inte; enkla och kärva, oböjliga
och hårda gå de rätt in i veka sinnen och böja dem med skräckens makt,
om inte förståndets räcker till. Hans profet tolkade och lade ut,
dundrade och ljungade och var ett redskap i Guds stränga hand -- och
lapparna sutto lyssnande -- tätt, tätt hopträngda i sidans största kåta.
De som inte fingo rum inne trängde ihop sig utanför, oksan var slagen åt
sidan, och genom den såg man ut över all världens härlighet, över vita
fjäll och gröna dalar, över den svarta lilla sjön, som speglade himlens
drivande moln, man hörde fåglarna sjunga, kände porsens och vildmarkens
doft.
Och profeten talade. Inte alltid dånade hans stämma hårt, inte alltid
var det straffarens röst, ånej. Ibland kom den stilla och mjuk, och det
klingande finska språket gick ur hans mun så man tyckte, att sjön och
fjällen och skogen fanns i det, så man fick en känsla av, att detta var
en gudstjänst, som vår Herre själv har menat att den ska vara. Men med
ett blev rösten sträv igen och tuktans ord kommo skarpa, utan
barmhärtighet och misskund. Någon i församlingen började jämra sig högt
och ruelsefullt med långa ångestfulla böjningar i stämman: Voi, v-o-o-i,
v-o-o-o-i! Det var som en signal. Röst efter röst föll in, i början lågt
och klagande, sedan högre, vildare, starkare. Det blev till skrik, till
rop som i dödsnöd -- kropparna vaggade fram och åter, tårarna störtade
utför kinderna, ansiktena lyste likbleka. Högt upp i falsett jämrade
rösterna, var och en på sin egen rytmiska, beklämmande melodi, det
ryckte i armar och ben som av kramp, svetten strömmade, munnarna stodo
öppna i skrik, och ögonen stirrade i vånda. Ingen satt stilla längre --
de reste sig, kastade sig raklånga ned på golvet, lutade sig intill
varann i hårda, medvetslösa omfamningar, de blevo till en krälande,
vrålande massa, som i extatisk yra vältrade sig i all helvetets pina. De
skreko ut sina synder med hesa, förtvivlade röster, sleto sitt hår,
tuggade fradga, krökte sig som maskar.
Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod
predikanten. Allas armar sökte nå fram till honom, nå om honom, alla
händer sökte hans, som om han vore räddningen ur allt livets elände.
Lugn stod han där, orubblig och fast, då och då hördes hans röst genom
larmet men ingen märkte det ens. Vanvettet blänkte ur ögonen,
syndabekännelserna skakade luften, skriken stego så skärande gälla, att
man inte kunde förstå hur det var möjligt för människor att åstadkomma
dem, att denna krälande, ryckande, vinande massa var människor och inte
en mardrömssyn av förtappade andars omätliga plåga och avgrundskval.
Med ens stillnade det. Skriken försvagades, jämmerropen tystnade,
munnarna slötos, ögonen fingo åter sin syn. De hårda famntagen släpptes,
svett och fradga torkades av -- snart satt där endast en samling trötta
och bleka stackars människor, som ödmjukt böjde sina huvuden i bön, när
profeten läste med allvarlig, trosviss stämma. Och när bönen var slut
satte emäntä kaffepannan på, kaffekvarnens prosaiska surrande
efterträdde liikutuksians (gängse benämningen på Læstadianernas
religiösa extas) verop, och inom ett ögonblick var allt som vanligt
igen. Precis som om ingenting hänt. Man skrattade, pratade om renar och
väder, om jakter och vandringar -- det var, som om aldrig någon storm
dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i
ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara för
fem minuter sedan hade man kunnat bränna dessa samma människor levande,
tror jag, utan att de ens skulle märkt, att lågor rört deras kroppar.
Förunderliga folk!
Omkring en veckas tid stannade predikanten i lägret, varje dag var det
bön, och nästan varje dag "liikutuksia", och jämret och skriken skalv
över fjällen så man kunde höra det halvmilatals. En lång tid efter det
profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lägret, men efter
ett par veckor började man skymta ett pärlband här och en brosch där,
och snart var allt som förut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert
höllo sig hela sommaren och inte läto sig komma någon fåfänglighet till
last. De hade blivit "mycket kristna" enligt Ellekares utsago, och vunno
hennes odelade gillande och beundran. Hon fördömde i skarpa ordalag
alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjärta hängde vid
granna pärlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass,
är jag rädd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare -- jag
kan trösta dig med, att du inte är ensam om att inte leva som du lär!
* * * * *
Och nu är hösten nära -- för var dag blir luften klarare och mera
genomskinlig, fjällen kläda sig efter var natt i en vitare och vidare
kåpa, solen går ned och lämnar jorden i mörker och går upp igen, precis
som en vanlig och förståndig sol. Ännu äro blad och gräs gröna, men
varje morgon ligger ett vitt frosttäcke över skog och mark, och en dag,
när vi stiga utom oksan, är allt det gröna borta under ett
decimeterdjupt snötäcke. När solen börjar värma smälter det bort igen,
men man får ändå en förnimmelse av, att vintern lurar i bakhåll.
Skymningen, som vi ej sett på månader, blir allt längre för var dag,
kvällarna allt mörkare, och nätterna komma med kyla och stora klara
stjärnor, som glimma över räppen så man knappt vill sluta ögonen till
sömn.
Det är en kväll några dagar innan skolan ska sluta, skymningens blå
skuggor dra över dalen, och jag sitter ensam i min kåta, där elden
flackar och snart håller på att dö ut. På andra sidan härden sitter
Tsappe med huvudet på sned och tankarna lite varstans, mest på sin rygg
antar jag, som ännu bör svida efter en grundlig bastonad -- man går inte
ostraffat upp i boasson, när ens matte händelsevis vänder ryggen till,
och stjäl ett stort stycke färskt renkött, som är avsett till något helt
annat än hundmat! Och som vi båda äro missnöjda med varann sitta vi i
trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara några
glöd kvar och pyr. Utanför lockar Ellekares mjuka röst på geten:
-- Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!
Och långt bortifrån de andra kåtorna kommer samma rop -- lockande,
smeksamt. Blåare fladdra skuggorna, rödare lyser glöden, tystare blir
luften runt om:
-- Gitsegaitso-o-o-o!
Med ett börjar getternas bjällror klinga och hela hjorden kommer
farande. Brått, brått med små trippande steg kommer den ur skogen,
klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart bär det av mot de
milda rösterna, som locka så sakta och smekande. Några svaga bräkningar
höras -- sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar
nu mjölken ned i nahpin -- den vackert böjda urholkade skålen av
björkrot -- och pratet är i full gång mellan alla mjölkerskorna. Inte
ett ljud tränger dock fram till mig, allt är så stilla, som om jag vore
alldeles ensam i hela världen. Tills jag med ett hör sakta sång från
kåtan bredvid. Det är Marjas vackra flickröst som gnolar en finsk visa
med beklämmande sorgsen melodi och ett omkväde, som fäster sig i minnet
och aldrig vill släppa taget. Månen glider upp bakom en fjällkam, en
hund tjuter mot den, lommarna kasta ut några jämmer-rop i natten, men
över alltsammans böljar Marjas klara röst och blir till ett med den blå
skymningen:
Illalla kuin minä maata panin
en tiennyt surusta mitään,
singralilallilallan, singralilallilallan
en tiennyt surusta mitään
Sannas röst faller plötsligt in, och tillsammans sjunga de hela den
långa, långa visan till slut. När den sista versen tystnat har mörkret
sänkt sig alldeles, Ellekare har ännu inte kommit tillbaka från
mjölkningen, elden är nästan utdöd, och jag känner mig med ett så ensam,
att jag inte kan hålla ut längre, utan tar Tsappe i släptåg och snubblar
in till Sanna och Marja.
Där brinner brasan i himmelens sky, och mörkret och månen och tystnaden
får hålla sig utanför -- Sanna bakar, Marja syr på ett par nya skor, och
Nilsa läser med ljudlig stämma på psalmversen, som han har i läxa till
dagen därpå. Så fort Sanna ser mig i oksan ler hon och slänger
kaffepannan på, Nilsa stakar sig fram genom psalmen med onödigt hög och
plikttrogen röst, Marja slutar tvärt den sång hon nynnar på, och
skrattar så hon får gropar i sina runda kinder.
-- Sjung på du! säger jag och slår mig ned, bredvid henne, plockar fram
min stickning ur barmfickan och är snart i arbete med ett par granna,
brokiga lappvantar.
-- Om du sjunger med! ler Marja till svar.
Och så sjunga vi alla tre, medan Nilsa strävar på med Din klara sol ....
och månen börjar lysa in genom räppen. Sakta ta vi oss fram genom visans
tjugufyra vemodiga finska verser, utan att hoppa över en enda, och när
den sista klingat blir det alldeles tyst igen. Endast Nilsa läser
stackigt och mödosamt: "jag höjer glätjens ljut!" -- men något mindre
likt glädje än de ljud han presterar har man svårt att tänka sig.
Sanna slänger några stora björkklabbar på elden, tar fram pusten och
blåser med snabba ivriga tag tills flammorna sticka fram. Nu ta vi: minä
olen pieni piika! säger hon och återgår till bakningen.
Och så börjar vi genast en ännu bedrövligare visa än den föregående --
på en långdragen, tung melodi, som åker upp och ned i ett evigt
enahanda, utan att nånsin göra någon liten överraskande och glättig
utsvävning från sorg och bedrövelse. Sanna bakar, Marja syr på de
ljusbruna, smala snibbskorna, jag stickar på min vante och Nilsa tackar
sin Gud "med kraft och mod och nyfött hopp" och en uttråkad klang i
rösten. Just som vi börja på nionde versen hörs en hostning utanför, som
komma oss att tvärt tystna, och ögonblicket därpå träder Lasse in, följd
av Heikka och Josto och ett par andra av sidans manfolk. De se så dystra
och allvarliga ut alla, och inte ens Heikka ler sitt glada leende, som
annars alltid brukar flyga så snabbt över hans drag. Josto är
ordningsman för renhjorden och har inte varit hemma på hela sommaren,
och han kommer nu direkt från betesplatsen inne i Norge. Det är alltid
en stor händelse, när någon återvänder till lägret efter lång bortovaro
-- de ha nyheter med sig, de ha sett och hört saker, som vi ingenting
veta om där vi gå, fjärran från världen och dess buller, de fylla vårt
stilla liv med nya tankar och funderingar, med nya samtalsämnen. Och när
vi se Josto nu, så maka vi oss riktigt tillrätta i värmen, pusta på
elden så att flammorna ska stiga ljusa och kvällsmörkret inte ligga så
tungt och vänta oss en glad och intressant pratstund om hjorden och
norrmännen och vädren. Men Josto ser inte ut, som om han hade något
muntert att berätta -- tvärtom, hans mörka ansikte ser dubbelt så mörkt
ut som vanligt, hans ögon skåda dystert in i elden och inte ett ord
kommer över hans läppar. Så måste man väl fråga då, för att få veta
något:
-- Det börjar lida mot hösten nu! börjar jag, försiktigt. Och ingen har
något att invända mot detta faktum -- alla nicka bara bifallande.
-- Hjorden är väl på hemväg nu? fortsätter jag. Ni ska ju vara över
gränsen med den till Mikaelsmässa?
Jo, den är på hemväg, den kan snart vara vid lägret. Så blir det tyst
igen, men Josto ser ut, som om han kunde börja tala när som helst, så
jag gör ytterligare en fråga:
-- Blev det stora taxter i år?
-- Sextusen kronor! svarar Josto kort och biter samman tänderna, när han
sagt det.
Där hade jag träffat det mitt i hjärtpunkten, utan att veta vad jag
gjorde -- där var orsaken till deras tystnad och sorgen i deras
ansikten. Knappt hade Josto gett mig svaret förrän en veklagan bröt ut,
en jämmer som gick ända ned till hjärtrötterna. Sanna satt alldeles vit
i ansiktet, och Marjas glada ögon miste plötsligt allt det skratt som
annars bodde i deras djup. Till och med Nilsa tvärtystnade mitt i
psalmversen, som han ända tills nu tragglat med utan att låta sig
störas, och brast ut i ett högt voi! med sin gälla gossestämma. Och väl
fanns det orsak till jämmer, ty en så stor summa har aldrig förr någon
sida blivit dömd att betala. Sextusen kronor! Det är något oerhört för
lappförhållanden -- en lapp har ju nästan aldrig reda pengar, det är ett
tämligen okänt begrepp för honom, allt vad han behöver till livets
uppehälle och nödtorft förskaffar han sig genom byteshandel och mycket
sällan betalar han något med kontanter. Och nu ska helt plötsligt
sextusen kronor anskaffas och inom ett år vara betalade till norska
staten, annars få ej renarna föras in till Norge nästa år, och det är
detsamma som svältdöden.
Som en löpeld har nyheten spritt sig i lägret, en efter en komma män och
kvinnor till Sannas och Lasses kåta för att höra, om det verkligen kan
vara sant detta förfärliga, som berättats dem. Ja, det är sant, det
finns ingen återvändo -- sextusen kronor! Somliga sitta tysta och bara
vagga fram och åter, andra låta förbannelser och vreda ord regna över
den orättvisa de anse har begåtts mot dem, åter andra räkna och räkna
för att kunna lista ut, om de ska bli alldeles utfattiga, när allt är
betalat.
-- Men hur har det kunnat bli så mycket? frågar jag, när den värsta
jämren lagt sig, och resignationens ande börjat lägra sig över
församlingen. Ha ni inte vaktat era renar riktigt efter de gjort så
mycket skada?
-- Å, vi ha nog vaktat, säger Josto. Vi ha nog vaktat. Men vad hjälper
det! När de vilja ha våra pengar så hjälper det inte om vi vaktade tills
våra ögon brusto. Lagen är inte med oss, och då kan ingenting hjälpa. Vi
äro främlingar ser du, vi äro inte samma folk som de. Vi ha inte rätten
med oss, vi komma dragande över jord, som inte är vår längre. De tänka
inte på, de som gjort Norges lagar, att innan ännu lagar fanns på denna
jorden, så drog vårt folk samma väg, så var det landet vårt, som nu
andra gärdat omkring och gjort till sitt. Vi ha ingen rätt längre, ser
du, vårt land är inte längre vårt, och de jaga oss bort, som om vi vore
vilda djur.
-- Men lagen säger, att ni få dra fram era gamla flyttningsvägar, om ni
bara inte skada böndernas jord.
-- Ja, det gör den. Om vi inte skada böndernas jord, om det inte finns
märken, att vi gått över deras åkrar och inhägnader. Då måste vi betala,
vad som vi bli dömda att betala, och i år är det sextusen kronor.
-- Blev det så många märken i år då?
-- Ja du vet sommarn kom sent i år. Vintern släppte aldrig taget, och
det var så hård skare på fjällen, att det nästan var omöjligt för
renarna att komma igenom den. Då sökte de sig ned till dalarna, men vi
drevo genast upp dem igen innan de hunnit ens så mycket som skrapa ett
hål på snön, som täckte böndernas åkrar. Men du förstår, det syns spår
efter renarnas klövar på de nedsnöade gärdena, och det behövs inte mer
än ett spår, ser du. Om det så bara är spår efter _en_ ren, som löpt
över en träda, så blir det lika taxt som om hela hjorden dragit fram.
Sådan är lagen och vi förmå ingenting.
-- Men kära! säger jag. Inte kan väl renarna göra skada med att gå över
en tillfrusen och översnöad åker, där ännu inte ett strå växer. Det
finns väl inga möjligheter, att lagen kan tillåta taxt för sådant?
Då skratta de allesammans, ett kort, hårt, glädjelöst skratt och se
medlidsamt på mig, som kan tro människor om så gott.
-- Vad bry de sig om skadan! svarar Lasse, som ligger utsträckt längs
med bärbmed och röker sin pipa -- och så spottar han med utsökt
ackuratess in i elden. Vad tror du att du gör för skada, om du går över
en nysådd åker, där snön ligger många meter djup, och skaren är hård som
sten! Vad tror du renen gör för skada! Du hör, att om det också bara är
_en_, som sprungit över ett gärde och lämnat spår efter sig så bli vi
dömda till taxt för hela gärdet. Det blir pengar det ser du, för dem som
döma. Vad rör det dem, att vi äro fattiga, och att många av oss kanske
måste gå från kåta och allt för att kunna betala sin del?
-- Men när sommaren kommer, så kan ni väl i alla fall vara lugna för
vidare taxt? När fjällen äro gröna så hålla renarna sig väl där?
-- Ja, men ser du, vi ha inte så stort stycke av fjället att vara på,
och om renarna vandra från ett ställe till ett annat för att söka bete,
så få vi betala för den mark de gå på, om den tillhör någon bonde.
Spillningen fördärvar gräset, säga de. Korna vilja inte beta där sedan.
Men nog har jag sett kor beta, där renen har gått!
-- Var ska ni få pengar ifrån att betala med?
-- Vi få sälja renar förstås, svarar Josto. Vi få väl försöka att hjälpa
varann. Det måste gå, hur det än ska bli, annars få vi inte föra hjorden
in i Norge igen nästa sommar. Kanske svenska staten hjälper oss lite.
Men förfärligt är det. Så höga taxter har aldrig någon sida haft förut.
De andra bara vagga fram och åter, och ett ögonblick är allt tung,
dyster, gränslös sorg. Så börjar Sanna räcka kaffet omkring, och genast
får allt ett lite gladare utseende. Hjorden kommer på tal, och en allmän
belåtenhet är rådande över dess tillstånd efter sommarbetet. Kalvar och
märkning och det blivande höstrengärdet dryftas, och när alla hunnit få
sin påtår klinga skratten friskt igen, som om varken norrmän eller
taxter funnes i denna världen. Men jag ser ibland en ryckning i
ansiktena, hör en förlupen suck, och jag vet, att bedrövelsen bara
ligger gömd, att första ord kan få den att bryta ut på nytt.
-- Jon Nilsa är död! säger så Josto i förbigående. Han har så mycket att
berätta efter sin sommarlånga bortovaro, att det mest är han, som för
ordet. Underrättelsen gör stort uppseende och alla fråga ivrigt vad han
dog av för sjukdom, och när det skedde.
-- Det var vid islossningen, berättar Josto. Han skulle gå hem från
Norge till lägret vid gränsen. Isarna voro frätta, och när han gick över
en sjö rände han ner i en vak. Ensam var han och ingen fanns som kunde
hjälpa, men han tog sig upp själv med kniven. Det kunde de förstå, som
fann honom, för det var fullt med blod runt kring vaken, och händerna
hade han skurit sönder på kniven och mot isen. Han hade kunnat ta sig
till land, och lite ris till en eld att värma sig med hade han också
orkat hugga. Men tändstickorna hade blivit våta förstås, när han legat i
vattnet, och då de hittade honom -- det var Nikko och Aslak, som kommo
vägen fram väl tre dagar efteråt -- så stod han på huk med ett
näverstycke i ena handen och tändstickdosan i den andra. Runt om honom
lågo tändstickor med svavlet avrivet. Och så hade han frusit ihjäl
stackarn.
-- Voi, voi! säger Sanna och männen skaka sina huvuden. Men ingen tycks
anse händelsen något vidare märklig. Sådant inträffar emellanåt --
kölden är hård och människan ensam på öde slätter. Det är lappens liv,
det är den död han riskerar var timme på sina långa ensliga vandringar,
sådant händer och ska väl hända många gånger än. Det kan man ingenting
göra åt. Och om några minuter är samtalet inne på helt andra ämnen: om
priset på mjöl och kaffe, och om vinden ska komma österifrån eller
västerifrån ur det moln, som ligger svart vid horisonten. En stund till
sitta de kvar och prata om allt, som kommer i deras sinnen, så reser en
på sig och går, om några minuter en annan, så ännu en, och snart ha de
troppat av allesammans till nya kaffeorgier i andra kåtor och nya
överläggningar om hjorden och taxterna, om de norska länsmännen och
mjölet och kaffet och vindarna. Månen står högt på himlen, alla
sommarens små bleka stjärnor ha blivit djupa och tindrande, och eldens
blossande glöd färgar den svarta kåtaduken till kostlig purpur.
Hjorden är kommen! Tidigt på morgonen -- innan det var dager nästan --
hörde vi bjällror klinga och hundar skälla, och Ellekare mumlade ännu
halvsovande, men med stor glädje i stämman:
-- Nu är hjorden här!
Och när barnen kommo voro deras ansikten fyllda av förväntan och fröjd,
och deras röster klingade, som om de förkunnade all världens glädje, när
de ropade:
-- Hjorden har kommit, lärarinna!