röva bort små barn och behålla dem hos sig till tid och evighet. Och
ibland byta de bort dem mot sina egna, och det är inga barn, som en
människa blir glad att få. Därför skall man alltid ha silver med märke
på om deras hals eller på deras kläder. Då kan uldat ingenting förmå, då
äro de maktlösa.
-- Har något barn här i sidan blivit bortbytt?
-- Ja, det har det allt, men det var längesen nu.
-- Men förra sommarn i min sida blev en liten pojke rövad, faller
Ellekare in -- hon har kommit tillbaka under tiden vi pratat och med
henne Marja. Och det var ändå minsta gossen hos dem, som jag tjänade
hos. En eftermiddag gick han ensam uppåt skogen -- han var nära fem år,
så han kunde gå själv och brukade ofta springa sina egna vägar, utan att
någon tänkte på det. Han hade silverknappar i bältet, så det var ingen
fara för de underjordiska. Men på något vis hade han fått bältet av sig
och kniven också förstås, för vi hittade det sedan på en buske. Och
borta var pojken! Inte kom han hem, och hela sidan var ute i skogen och
sökte. Skogen var inte större än här, så inte var det möjligt, att han
kunde ha kommit bort i den. I tre dagar och nätter sökte vi, och mor
hans höll på att gå från vettet. Men så en dag, när jag ska gå och hugga
ved, så sitter pojken där på en sten, som om han aldrig i världen hade
varit hemifrån. Jag skrek till och sprang fram till honom och bar honom
hem, för jag vågade inte släppa ned honom på marken, vem vet om inte
någon kunde ha tagit honom igen. Inte ett ord sa han på många dar efter
det, men annars var han sig lik, åt och drack och sov. Men talade gjorde
han inte och skrattade inte, och aldrig fick någon veta var han varit
eller gjort på de tre dagarna han var borta.
Återigen blir det tyst och stämningen får spökhistoriernas rädda
förstämdhet. Jag kommer att tänka på något egendomligt, som hänt mig
samma dag, och berättar det:
-- Kan ni tänka er, säger jag, att strax när skolan var slut, så hörde
jag alldeles tydligt kyrkklockor ringa. Ligger vinden från något håll så
det är möjligt, att man kan höra några klockor ända hitut i ödemarken?
Och jag ler lite, när jag tänker på hur underligt det lät, när klangen
av avlägsna klockor trängde till mig och hur omöjligt det är, att jag
verkligen ska ha kunna hört det. Men de andra le inte -- Marge har
blivit alldeles blek och Sanna stirrar på mig med förfärade, vidöppna
ögon.
-- Är du säker, att du hörde? frågar hon viskande, och när jag upprepar
min berättelse skakar hon på huvudet.
-- Då dör du innan året är slut! förklarar hon, lugnt och uppmuntrande.
Det blir tyst igen. Jag känner att jag stelnar till i en sorts skrämsel,
som är ofattbart stark -- jag försöker skratta, men det går inte. De se
på mig alla, som om jag redan vore märkt av den store mejaren, och jag
känner det ett ögonblick själv, som om ingen återvändo vore möjlig,
ingen undflykt funnes.
-- Kanske kunde det vara myggen du hörde, lärarinna! hör jag Marja säga
helt stilla och tröstande.
Men jag skakar på huvudet, ty jag vet, att det inte var myggen. Dem hör
man ju inte mer, de äro ett med tystnaden, deras sång har inga klockors
klang.
-- Det är bra att dö ung, viskar Marge, och jag förstår, att hon menar
det till tröst. Men det är klen tröst, och jag känner mig inte något
nämnvärt gladare, ser bara in i elden och undrar för mig själv, vad jag
ska dö av. Med ett gör Sanna en ivrig rörelse och ropar:
-- Du, från vilket håll hörde du det?
-- Från norr.
-- Från norr. Då är det inte du, som ska dö, det är inte du som ska dö!
Det är någon nära dig, men det är inte du. Från söder hade varit du, men
nu är det inte du, lärarinna. Du får leva länge. Det är någon nära dig,
som dör, någon hemma hos dig i ditt land.
-- Vem tror du?
-- Vet inte, men det blir innan året är slut. Det blir snart när det är
norrifrån. Herra siunit, Ibmil siunit! Voi, voi!!! Du får gråta!
Jag känner tårarna nära redan nu och tar en kopp kaffe till för att få
något att göra, så jag kan vända bort ansiktet. Men inom mig undrar jag:
Vem? Vem blir det? Vem dör "hemma i mitt land"? Ty så stark är dessa
människors tro och tillit till det övernaturliga, att det strömmar över
till främlingen, att det strömmar över till mig, så att jag i dagar går
och tänker på och förbereder mig på det bud jag snart ska få.
Och jag får det! Inte fullt tre veckor efter det jag undfått profetian
så kommer dess uppfyllelse. Och jag känner ingen förvåning. Jag har
vetat det. Kyrkklockornas klämtande ute från öde slätter hade berättat
mig det för länge sedan.
Solen har gått ned bakom den skarpa, vita fjällkammen långt borta,
björkarnas späda grönska doftar -- doftar så den rosenröda luften vaggar
av vällukt, och ned mot sjön drar en flock skriande vildgäss. Vattnet är
svart och blankt mellan strändernas brungula ram, och en smal,
högstammad båt glider stilla över dess yta, medan nät efter nät sakta
faller mot djupet. Av pojken, som ror och flickan, som lägger ut, synas
bara ett par orediga konturer över båtens kant, ibland höras deras
röster -- unga och milda, och en gång ett skratt, som klingar länge i
tystnaden. En get bräker, utdraget och bedrövat, i längtan efter gammen,
hans klocka pinglar ett par sorgsna slag, och långt borta svarar en
annan. Det skymmer, det skumnar mer och mer, röken går rätt upp ur
kåtornas räppen, och några bleka små sommarstjärnor tindra i väster.
Sjön blir allt svartare, snart ser man inte båten längre, och inne under
björkarna ligger dunklet tätt.
Det är tid att gå hemåt -- Gud vet hur länge jag stått här med yxan i
handen och foten på trädet jag fällt. Det är tid att lägga björken på
axeln och dra den hem, så det blir brasa till kvällen. -- Ellekare är
borta, jag vet inte var, och jag ska själv stå för veden i dag. Men tids
nog kommer jag väl hem -- ingen väntar mig, ingen frågar mig: var har du
varit? Vad har du gjort så länge och så sent? Ingen säger: varför har du
varit så länge borta efter den veden, kunde du inte ha skyndat dig lite
mer? Ditt hem står ju för öppna dörrar, bara en liten hundvalp sitter
där och vaktar, och alla jordens rövare kunna komma in och stjäla din
mat och dina kläder. Vårdslös är du och slarvig är du! -- Nej, ingen
finns, som kan säga allt det där, och jag står stilla, rör mig inte ett
steg, småler bara, när jag tänker på den lilla svarta ullhunden, som ska
vakta för tjuvar och ogärningsmän. Yxan håller jag alltjämt i handen.
Dunklet faller tyngre, och den varma luften skälver i skymningens blå
dager.
En loms skrik skär genom luften, klagande och skrämt som ett barns i
ångest, det rasslar i ungskogen, grenar vagga, kvistar knäckas, och
mjuka, tassande steg närma sig. Det kan vara Pan själv, som kommer från
de gröna planerna därinne, det kan vara en lufsande björn, det kan vara
vad som helst ur vildmarkens djupa gömmor. Men det är bara en liten
böjd, skrumpen lappgumma, framåtlutad och flämtande under en väldig
börda. Som en sagornas trollpacka ser hon ut, där hon träder fram ur
skogens vilda snår, i ryggsäcken har hon den guldhårade lilla prinsessan
med krona och mantel, och med den långa staven kan hon förgöra och
trolla och sätta ont på allt kristet blod. Hennes ansikte är brunt och
fårat, hennes grå hår hänger i långa orediga testar över öron, panna och
nacke, sticker fram som en tovig krans under den gamla, urblekta
toppmössan. Ögonen blänka små och stickande djupt inne under pannans
valv, och munnen är hopsjunken och tandlös, så näsa och haka nästan
mötas. Jag står och ser på henne, så jag glömmer att hälsa, glömmer att
jag känner henne, glömmer allting, utom att hon är en liten trollgumma
mitt ute i vildmarkens oändliga ödslighet, en liten ful hemsk häxa med
en prinsessa i laukon och en trollstav i handen. Tills jag hör hennes
röst, mjuk och vänlig, hälsa:
-- Boris, boris.
Då märker jag, att det bara är Rihta, som bor andra sidan fjället -- att
hennes glada, små ögon äro trötta och blodsprängda, att hennes gamla mun
skälver av trötthet och hennes ansikte är blodigt och svullet av
hundratals mygg- och bromssting. Med en snabb rörelse vrider hon axlarna
ur laukons remmar och låter den falla, sjunker så ned på mossan med
ryggen mot en björkstam och sluter ögonen med en jämrande suck.
-- Vaiban? -- frågar jag -- trött?
-- Län! -- svarar hon med eftertryck -- ja, det är jag. Och med ett
resignerat tag åt ansiktet stryker hon av svett och blod.
-- Stackare! säger jag. Myggorna ha varit svåra i dag. Har du varit
långt bort?
-- Åja tre mil.
-- Med den bördan?
-- Ja, med den bördan.
-- Den är tung, den! Jag går fram och lyfter på den -- femton kilo, så
visst som ett. Men det är ingen prinsessa, bara en säck full med
syregräs, som ska användas, när renmjölken torkas. Tre mil med den
bördan och efter en hel dags strängt arbete med hopsamlandet. I glödande
solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen -- vad den måtte kunna hålla
ut och orka till det otroliga.
-- Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio år kanske?
-- Vet inte. Det får du fråga prästen. Jag var femti en gång för
längesen en Andersmässa, när jag frågte sist. Jag ska fråga nu vid nästa
Andersmässa, om jag kommer till kyrkbyn. -- Varför står du här ensam så
sent? Det är farligt, när solen är nere, och du ingenting arbetar med.
Men du har stål i handen ser jag, och kniv har du i bältet.
Jag ser på yxan, som jag ännu håller i, tar mot höften, där kniven
sitter, och frågar med en röst, som är full av den häpnad jag känner:
-- Stål! Javisst, men varför är det farligt att vara ute nu om jag inte
haft stål?
-- Vet du inte? Uldat.
Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tänker, att
nu ska jag verkligen gå hem med min björk. Rihta blir visst själv
orolig, hon mumlar något helt tyst, trär armarna in i laukons rep, reser
sig och går vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon på mjuka
sockor, björkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes
trötta gamla ansikte med mjuka små blad.
-- Nu är det min tur, det är på tiden, tänker jag igen, sticker in yxan
bak i bältet och lutar mig ned för att lyfta stammen upp på axeln. Men
det är för vackert, jag går inte -- reser mig upp på nytt, glömmer uldat
och stål och onda makter och ser ut över sjön. Solen är visst på
återväg, luften är sval och gyllen, små blekröda moln speglas i sjöns
svärta, och en lom plöjer vattnet, som vore han furste över Tarfaljaure
och allt vad däri finns. Den smala båten ligger uppdragen på land och
stjärnorna äro än blekare än nyss.
Långt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, röken från kåtorna
stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader
breder sig -- den, som är vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av
liv, full av sång.
Det är som om fjällen sjunga, jorden sjunger, träden sjunga, som om
varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det är
sjöns skvalpande, en fors som brusar i fjärran, vildgässens låga snatter
-- jag vet det inte; men man liksom står och lyss och väntar på en ännu
starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer!
Som en ljusstråle tränger genom mörkret, som solen bryter fram ur tunga
moln, som -- nej inga liknelser finnas. Bara en mild röst är det, en
entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas -- en entonig, förunderlig
melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all
vildmarkens stränghet, all vildmarkens ljuvhet. Det är björkdoft och
stjärnor i den sången, fjäll och vatten, mossans mjukhet och jordens
doft, forsens dån och lommarnas skrik, bäckens rassel och trädens sus.
Och det är bara en lappflicka som jojkar! Det är väl Marja, som kommer
nerifrån sjön, där hon lagt ut näten -- hon tror att ingen hör, hon tror
att hon är ensam i sena kvällen. Annars lät hon nog inte en jojk komma
över sina läppar. Ty jojkning är ju en stor och förskräcklig synd nu,
sedan kristendomen gjort sitt segerrika intåg -- syndigt är det, och
orent är det, och himmelriket väntar förvisso ej den, som bryter mot
detta bud. Psalmer och andliga sånger i stället, böner och betraktelser.
Jojkning är förtappelsen. Och lapparna lyda. De tiga och sjunga ej
längre ut all sitt hjärtas glädje och kval. De vilja komma till
himmelen, och ve den som jojkar. Men de unga glömma, de våga ibland
förtappelsen. Och när ingen hör strömmar jojkningen från deras läppar,
bli de improvisatörer av Guds nåde, och melodi och ord formas av allt
det, som brinner inom dem. Rytmen stiger och faller, orden böja sig
mjukt efter, skapa stämningar och skönhet, melodien vaggar fram och åter
-- än vild och hård och ond, än mjuk och öm, än sorgsen så hjärtat
gråter, än glad så ögonen tindra. Omfånget är ej stort, tonerna ej
många, men allting som ska sägas blir sagt. Allt som spränger i sinnet
och vill ut får form och röst -- primitivt och konstlöst, men ändå med
allt det i sig, som all världens konst ej kan efterlikna.
Som Marja nu! Visst måste hon jojka en kväll som denna, när stjärnorna
brinna i väster, och sjön ligger som glas, när fjällen stå blåvita med
rosenfärg på topparna och björkarna svinga luften full av doft. Visst
måste hon jojka om allt detta, så att hennes hjärta inte ska springa
sönder av glädje och ungdom och lycka.
-- Vasti, vasti! skulle de gamla säga om de hörde henne -- fult, fult!
-- och deras ansikten skulle vara stränga, deras blickar mörka. Men jag
undrar, om de inte längst inne skulle känna lust att småle åt minnen om
ungdom och vår, om det inte inom dem skulle nynna av jojkar, som de
trodde sig längesen ha glömt. Jojkar till himmel och sjö och fjäll och
jord, till renar och kalvar och snö, till allt vackert och ont i
världen. Kanske våren kunde komma gamlingen hemma i Marjas egen kåta att
helt stilla gnola: silkenjavvi, silkenjavvi, voja voja nana nana, ko
manadegji dego bäivi suotnjarat, voja voja nana nana -- silkebringa,
silkebringa, du far likt solens strålar -- småkalvarna kalla, och det
susar och brusar, voja, voja ...
Eller kanske skulle han minnas sången till sin käresta, som han sjöng en
vår som denna för långa, långa år sedan:
voja voja nana nana
likt daggkåpans blad,
när det spirar ungt och spätt
likt daggkåpans späda blad,
är veckig och vid din kolt.
Men inte sjunger han dem väl nu om han än minns dem -- ånej, det är
synd, det är brott mot Guds bud. Fult är det och fult förblir det. Sjung
sakta, Marja, så ingen hör dig -- sjung sakta! Nu kommer solen, nu
stiger den röd och dimmig bakom Rokomborres fasettslipade kägla. Nu
blöder all den vita snön i morgonljuset, nu gungar luften rosenfärgad
kring de gröna björkarna, nu lyfta vildgässen och lommarna tiga, nu är
det ondas makt bruten. Det är rätt, Marja -- var alldeles, alldeles
tyst. Den nya dagen kommer.
Ett par dagar därefter blir lilla vackra Marja sjuk. Hon har huvudvärk
och feber och svåra kräkningar, ingenting äter hon och ingenting dricker
hon, och hon ligger mest med ögonen stelt fästade på räppen, över vilken
molnen dra. Ibland är hon vit, ibland röd, ibland varm, ibland skakande
av köld, och ingen vet vad som felas henne.
Så plötsligt har det kommit. Häromkvällen kom hon ju jojkande ur skogen,
lika frisk och strålande som alltid -- redan dagen därpå började
huvudvärken, och ingen av mina mediciner kan hjälpa henne. Nu är hon
svag och matt, orkar knappt tala -- bara ser på en med stora sorgsna
ögon.
-- Du dör nog! säger hennes mor, och fadern nickar sorgset instämmande.
Och Marjas ögon bli än blankare, när hon hör det, och hennes mun skälver
som om gråten inte vore långt borta. Det är inte roligt att dö, tänker
hon -- inte roligt när man bara är aderton år och hela livet väntar. Men
när man måste dö, så är det ingenting att göra, och jag dör nog -- jag
är ju så sjuk. Om bara någon kunde hjälpa, om bara någon visste råd.
Tänk om Gammel-Inka -- -- --. Hon _vet_ något, hon är klok, hon har
hjälpt sjuka förr.
Marjas ansikte ljusnar, hennes ögon äro inte längre så bedrövade och med
svag röst säger hon:
-- Mor, kanske Gammel-Inka har någon råd för mig. Hon vet något.
-- Gammel-Inka! Ja ja, hon vet -- men det är söndag, Marja.
-- Jag är så sjuk, mor!
-- Ja, du är sjuk, stackare. Alltid kan vi fråga. Lasse, gå du och tala
vid henne. Kanske hon vill läsa över Marja och göra henne frisk --
kanske hon inte behöver dö, flickan.
Lasse går. Sakta, utan brådska försvinner han genom oksan, följd av
Marjas och Sannas oroliga blickar. Marja suckar djupt -- hon vet att
väntan blir lång. Först är det vägen till Inkas kåta, se'n allt pratet
och kaffet innan Lasse säger sitt ärende, se'n kaffe igen och mera prat,
och se'n den långa vägen tillbaka. Men hon är inte otålig, ligger inte
och önskar: måtte han skynda sig, måtte han skynda sig! Hon vet att det
måste ta sin tid, och ligger så tålig och stilla, låter blickarna fara
genom räppen och håller de små händerna i kors över bröstet.
Men äntligen, efter timmar hör hon dem komma. Det är två som gå, två som
tala -- Gammel-Inka är med, och Marja ler av lycka. Kanske ändå, att hon
får leva!
Ja, Inka kommer, och söndagsstassen har hon på: ny fin vadmalskolt i
mörkaste blått med röda och gula klädesränder i kanten och i alla
sömmar. De täta vecken äro sirligt ordnade under det breda bältet,
förklädet är rödrosigt, och kring halsen glimmar en strålande bröstduk
av tjockt siden med mönster av rosor och blad. Men ingen brosch håller
den samman, bara en liten säkerhetsnål med en blå sten i -- ty
Gammel-Inka är troende, och en troende pryder inte sig med blanka och
pråliga smycken. Vid Inkas bälte rassla inga silverkedjor att hänga
nycklarna i, som de unga, tanklösa och oväckta flickorna kokett ståta
med, inget praktfullt halsband av silverknappar och granna glaspärlor
bär hon kring halsen, inte många silverknappar i bältet heller. Ånej,
Gammel-Inka vet bättre hon -- hon håller sig till predikanterna och
Læstadius hon, och de tillåta intet onödigt bjäfs. Det kommer väl en tid
för de unga också, då grannlåten stryks av och allvaret träder i
stället! Och Gammel-Inka är ändå mycket grann och vacker där hon träder
in. Den höga mössan går rakt upp över hennes smala panna, håret är
blankt och söndagstvättat, om än testarna hänga och flyga kring öronen,
och ansiktet har visst fått en liten översköljning också, om det än är
en mycket lätt sådan. Och full av värdighet och allvar stiger hon inom
oksan, fäller den med en liten smäll bakom sig och nickar mot Marjas
ivriga, förväntansfulla blick.
-- Du är sjuk du, säger hon och ser på flickan med skarpa, iakttagande
ögon. Har du varit det länge?
-- Åja, några dagar, svarar Marja. Och som hon är för matt att tala
berättar Sanna om sjukdomssymtomerna, vilken redogörelse avslutas med en
suck och ett lugnt, resignerat: hon dör nog.
Men Inka sitter länge tyst med blicken på Marja -- så säger hon tryggt:
-- Ånej, vi ska väl hjälpa, om det går. -- Sätt på största pannan med
vatten.
-- Varra luoitit? frågar Lasse -- åderlåtning.
-- Åderlåtning! svarar Inka kort och tar emot den kaffekopp Sanna räcker
henne. Se'n talas det inte mer om sjukdom och läkekonst. Det dricks bara
kaffe och skvallras -- och Marja ligger bortglömd och sorgsen i de vita
fällarna tills vattnet är varmt. Då försvinner varje spår till leende ur
Inkas fårade gamla ansikte, omsorgsfullt torkar hon sin näsa med handen,
stryker håret väl ur pannan och sätter mössan tillrätta. Så går hon fram
till Marja, makar sig på knä framför henne på det nyrisade, doftande
björkgolvet och ber henne räcka fram vänstra benet. Marja sträcker ut
sitt smala ben, med anklar så hårt omlindade av det granna skobandet,
att man tycker blodet måste stocka sig i benet och vända där utan att
strömma ned i foten. Inka lossar behändigt och hastigt på bandet, drar
av pjäxan och griper om Marjas vita lilla fot. Så liten är foten, att
den nästan ryms i Inkas hand, så smal och högvristad och förnäm, att den
nästan inte är som skapad att träda på, så fin och mjuk och ädel. Ingen
prinsessa i världen kunde önska sig mer underbara fötter än denna lilla
lappflickas -- och nästan alla av hennes ras ha lika vackra, lika
formfulländade.
Inka ser inte på foten, hon söker ut en liten fläck ovanför ankeln, och
med ett hårt grepp om vaden får hon ådern att svälla. Den stora
köttgrytan, som är full med ljumt vatten, placeras framför Marja, Inka
håller händerna över den och hennes tandlösa mun rör sig i ohörbara
viskningar. Sakta för hon händerna runt kring grytans kant och läpparna
röra sig allt häftigare. Så tar hon på nytt Marjas fot, sätter den ned i
vattnet och blåser hela tiden, blåser och läser -- stryker med långa
smidiga tag över benet och gjuter vatten över det, lyfter så upp foten
igen och blåser på ankeln, muttrar besvärjelser och trycker den hårt
mellan sina fingrar, medan ögonen stirra stela och stora rätt ut i
luften.
Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning, där den flackande
elden och den gröna skogsdagern utanför ge en trist och tung belysning
-- håret faller i orediga grå slingor kring nacke och hals, och ansiktet
är skrumpet och brunt med tusen djupa fåror. När hon nu för ned handen i
kolten, väntar man nästan att hon skall dra fram ur den en orm eller en
korp eller en svart katt eller någon annan häxornas symbol -- men i
stället är det bara ett litet fyrkantigt paket, och i detta paket en
påse och i denna påse ett etui och i detta etui ett litet instrument av
knappast en fingers längd. Den lilla blanka tingesten ligger i Inkas
hand, försiktigt böjer hon fingrarna över den och för den upp mot
munnen, medan besvärjelserna regna ljudlöst och ivrigt. Hon blåser sakta
på den, vänder den på alla håll, fixerar den ihärdigt, tecknar i luften
över den, tills den äntligen är färdig och väl och värdigt beredd. Då
tar hon Marjas skoband, lindar det hårt ett par varv kring flickans ben,
ber om tråd, mäter av en ände och tvinnar den hårt samman. Allt är redo!
Marjas fot lyftes över vattenytan, det lilla instrumentet placeras rätt
över den svällda blå ådern, och ritsch! faller en liten halvmånformad
bila ned i det vita skinnet. Marja rycker till och böjer sig ivrigt
fram, men får endast se en smal ljusröd skåra i vars botten benstommen
skymtar. Ingen blodstråle sprutar fram, och Inkas mun rör sig brådskande
i tusen besvärjelser och blåsningar. Den lilla bilan ligger ånyo i
hennes hand, och alla den lapska läkekonstens höga gudar åkallas. Så
snyter hon sig kraftigt i fingrarna, stryker av dem på golvet, torkar
sig i pannan, som är våt av svett, och för handen till munnen. Där
fuktar hon den ymnigt med saliv, gnider in denna i såret, blåser, läser
och placerar på nytt instrumentet. Marjas blick blir orolig, hennes
feberblanka ögon vidga sig och hon väntar med alla nerver på spänn --
ritsch! Åter en smal liten skåra, en stickande smärta, men ingen
blodstråle, och Inkas ögon börja fara oroligt omkring. Det rycker i
ansiktet, och i alla de djupa smutsiga fårorna strömmar svetten. Hon
snyter sig, kliar sig i håret, pustar, blåser, läser, torkar svetten med
händer, som börja skälva, och gnider in såren hårt och länge med saliv.
Marja är blek och ser skrämd ut, men är fast besluten att Inka ska
försöka ännu en gång, två gånger, tre gånger, hur länge som helst bara
hon slipper dö. Och Inka nickar samtycke, gräver på nytt i kolten och
får fram en liten brynsten. Spottar på den och vässar bilan länge,
stryker nödtorftigt av den slemmiga grå substans, som sitter kvar på
bladet efter slipningen, och gör ännu ett snitt i benet. Det gör ont,
kniven slår hårt och vasst igenom den tunna huden, genom det tunna
muskellagret under den och rätt in i benstommen. Blodet sipprar sakta
fram tills skåran är fylld, sen stannar det, och Inkas alla klämningar
och gnidningar förmå det ej att flöda ymnigare.
Inka är orolig nu, muttrar något om trolldom och vill inte försöka mer:
det är för sent i månaden att slå åder, månen får inte stå i nedan,
trollen få ingen makt ha. Men Marja tigger och ber och Inka ger efter,
reder sig att ännu en gång försöka tvinga det motspänstiga onda blodet
ur kroppen. Ännu längre, ännu allvarligare besvärjer hon, svetten
droppar om ansiktet, näsan rinner och handen torkar, och äntligen görs
den sista operationen.
Ho! Så rött det blodet sprutar, så högt det springer i en smal stråle,
så klart karminfärgat vattnet i grytan blir. Nu stillnar det, nu flyger
kaskaden i luften igen, när bandet kring vaden lossas, nu krymper den
samman, delar sig i två strömmar: en röd, en vit, som vatten.
-- Voi, voi! Vastis varra, skippa varra -- herra siunit, de lä vasti!
jämrar Inka. Ojoj så fult blod, sjukt blod -- herregud, så fult det är!