oksorna flögo i luften, kastade undan av ivriga händer; vart man kom
dracks det om möjligt mer kaffe än vanligt, de buttraste ansikten logo,
de lataste och långsammaste fingo ny fart i benen. En halvmil bort hade
hjorden stannat -- om man lyssnade riktigt intensivt och allt var
stilla, så kunde man höra hundarnas skall därbortifrån, och på kvällen
var lägret fullt av drängar och vaktare, som kommo hem på besök. Det var
fest, det var liv, det var glädje och skratt. Ingen tänkte längre på de
sextusen kronorna -- det redde sig väl alltid, när den tiden kom. Nu
gällde allt endast hjorden. Var den fet, var den frisk, var det många
kalvar födda, levde alla, hade ingen frusit ihjäl? Blev det rengärde i
morgon? Hade vajorna mycket mjölk? Skulle vinden blåsa från det rätta
hållet den närmaste tiden, så att inte det blev svårt att hålla djuren
kring lägret? Renarna springa ju alltid mot vinden -- om det nu blev
vind från Norge, så fick vaktarna ett väldigt arbete att hålla dem från
att löpa inåt igen. Måtte det bli lugnt och stilla så att rengärdet fick
skötas undan som det skulle! I morgon var det gärde -- javisst. Och i
övermorgon och dagen därpå, och så många dagar man kunde få hjorden
samlad.
Morgonen därpå voro alla tidigt på benen i lägret. Ingen brukade annars
röra på sig förrän tidigast vid halvniotiden -- men första
rengärdesdagen kan ingen sova. Då är det så mycket att ordna och sköta,
att man måste upp i tid, upp med solen nästan.
Det var inte mycket uppmärksamhet i skolan den dagen. Hade bollen ännu
funnits i livet skulle den inte en enda rast fått vara i bruk, det lovar
jag, men nu var den borta för längesen, och ingenting fanns, som kunde
locka till flit och intresse. För var gång bara en vanlig getklocka lät
höra sitt bjällrande, så ryckte alla till och lyssnade utåt -- den
annars så ordentliga Inker grep jag till och med på bar gärning, när hon
lyfte upp kåtaduken vid sin plats och spejade ut. Och detta mitt under
välskrivningslektionen!
-- Inker! sade jag då med högtidlig stämma.
Och Inker släppte duken, som om hon blivit bränd av ett glödande kol,
rodnade så djupt att hon nästan fick tårarna i ögonen och sög med
skuldmedveten min på sin blyertspenna.
-- Vad tittar du efter, Inker?
Två gånger måste jag upprepa frågan innan Inker äntligen får fram, att
hon tyckte hon hörde Sanna och Marja gå ut. Och hon trodde de kanske
skulle gå till gärdet och att inte skolan skulle hinna bli slut, innan
det blev tid att gå. De andra flytta oroligt på sig bara vid tanken på
något så förskräckligt som att komma för sent -- och så grips jag av
medlidande, förstår, att detta är ännu allvarligare än den första dagen
med skridskois och blankt solsken söderut i "mitt land" och ger lov från
innanläsning och den tredjedels timme välskrivning, som är kvar. Och
inom en halv minut är kåtan tom och ungarna iväg så fort benen kunna
bära dem.
-- Du ska väl gå till rengärdet du med? frågar Ellekare, när hon strax
därpå kommer in, och jag ser på henne att ingen makt på jorden ska då
kunna hålla henne hemma i eftermiddag -- om hon får rå sig själv.
-- Ja visst ska jag gå dit! Du vill väl inte följa med kan jag tro?
-- Du vill väl inte äta, när du är hungrig, eller dricka, när du är
törstig! skrattar Ellekare till svar.
Så viktigt är rengärdet! Naturligtvis ge vi oss båda av den långa vägen
över fjällen -- i sällskap ha vi Gate och Sanna och Marja, och hela
tiden skiner solen, skratten klinga och stegen tas så lätt i det mjuka
gräset, att det knappt böjer sig under fötterna. Gate och Sanna ha
varsin laukko på ryggen och i den kaffepanna och torrskaffning -- det
händer allt, att manfolken äro trötta och hungriga efter sitt arbete att
driva hjorden in i gärdet och då smakar det gott med kaffe och mat.
Förresten kan man bli hungrig själv, när man mjölkat och arbetat i några
timmar -- mat är alltid bra att ha med sig och kaffe ändå bättre.
När vi gått nära en timme säger Sanna:
-- Nu kan jag höra dem!
Alla stanna vi och lyssna, och långt bortifrån förnimma vi några svaga
ljud. Som korta, lustiga grymtningar låter det för mina ovana öron, då
och då uppblandat med ett skarpt hundskall, en mans höga rop. Men under
dessa gälla ljud hörs hela tiden detta starka, djupa grymtande, det
stiger och faller -- än är det kraftigt, än nästan ohörbart -- men hela
tiden är det där. Det är småkalvarna, som kalla på modern, får jag veta,
och modern, som svarar. Ju närmare vi komma dess starkare blir ljudet,
hela luften är fylld av det, och snart äro vi tillräckligt nära för att
också urskilja det dova trampet av många fötter mot lös jord. När vi
hunnit över den sista fjällkammen ha vi under oss på sluttningen hela
gärdet: som ett nystan av intensivt liv är det, som ett myller av grå
kroppar och vaggande horn -- aldrig ett ögonblicks stillhet, ständigt
runt, runt rör sig massan därnere, och vad man allra först lägger märke
till är, att rörelsen hela tiden går motsols. Det är nästan som vore det
en karusell driven av en väldig motor -- hundskallen, männens rop är
musiken, det eviga intensiva råmandet är motorns surr, och hela den
svartgrå massan av ryggar och horn är karusellen, som aldrig stannar,
aldrig slutar, aldrig blir trött på att gå.
När vi tagit oss ned för fjällbranten och hunnit ända fram till gärdet
pressa vi oss in genom en smal öppning mellan ett par korslagda
björkstammar, och befinna oss plötsligt mitt i en brusande ström av liv.
Hjorden böljar omkring oss, väjer smidigt undan för oss i sitt snabba
lopp så att vi stå som i en liten tom cirkel -- hornen knirka,
hälsenorna spännas med ett sprött, knastrande ljud, kalvarna råma. Flera
tusen djur äro samlade på denna lilla fyrkantiga plats, omgärdad med en
palissad av björkstammar; nästan alla kåtors innevånare ha samlats hit,
lassos vina i luften, skratt skalla, kommandorop rytas, röster skrika
högt. Männen glida omkring med smygande steg, mössan med den gungande
röda tofsen är skjuten långt bak på nacken, kolten vippar kortare och
kokettare än vanligt, de solbruna ansiktena äro våta av svett, men ändå
fulla av den mest intensiva glädje. De följa hjorden med ivriga, spända
blickar -- var och en märker ut sitt offer, sin fångst, var och en är
fullt och helt upptagen av sitt arbete. Se på Heikka där, hur han smyger
fram med armen höjd till kast och lasson i stora ringlar om handen! Mitt
i detta myllrande kretslopp av alldeles likadana djur söker han ut det
han ämnar fånga, vet han att skilja de, som tillhöra honom från de
andras. Lasson viner ut med ett susande kast, faller ned över offrets
huvud, Heikka stramar till och börjar dra så sakteliga för att få djuret
intill sig. Ibland blir det fullkomlig dragkamp av -- är det en stor,
stark oxe han fångat, kan det hända, att Heikka släpas gärdet runt mer
än en gång av den motspänstiga krabaten, innan han hinner betvinga
honom. Då blir det skratt från alla, så att det klingar mellan
fjällväggarna, och Heikka ler själv åt sin tillfälliga maktlöshet. Men
rätt vad det är tar han spänntag, där han kan få en lämplig position,
och då är det inte lönt för gossen i andra ändan att försöka konstra
längre! Då måste han glida närmre och närmre för vart kraftigt drag
Heikka gör, det hjälper inte att luta huvudet ned mot marken, så att den
väldiga hornkronan riktas mot betvingarens bröst -- ty betvingaren ler
bara helt lugnt och blir alls inte skrämd, lägger repet över axeln,
vänder ryggen till och drar sin fånge in i ett annat, mindre gärde, där
slaktdjuren släppas, tills tid blir att avliva dem (utan några
smärtstillande medel). Vanligen längre fram på kvällen, då mjölkningen
är undangjord och kvinnfolken ha tid att hjälpa till med att reda upp
räntan och blodet.
Och så går Heikka ut igen till den kretsande hjorden, på vägen lindar
han upp lasson, så den är färdig till användning och söker med blicken
ut ett nytt offer, så fort han står i det stora gärdet. Han finner det
snart och slungar snabbt sin lasso kring en liten årskalv, som alldeles
hjärtängslig spjärnar emot, när den ovana, besynnerliga snaran lägger
sig om honom, spretar ut med alla fyra benen och gör ett vilt försök att
nå sin mor, som ångestfullt kallar. Men det tjänar rakt ingenting till!
Det stramar för hårt om halsen, det är bara att gå efter som det drar,
rakt fram till den starka människan, som bestämt inte kan vilja en liten
skranglig, rödbrun kalv något gott. Gud hjälpe mig! tänker det lilla
kräket så säkert som allt -- de stora svarta ögonen bli allt större och
svartare ju kortare repet stramas, och de blunda i vild skräck, när ett
par starka nävar gripa tag om den smala, fina halsen och vräker till.
Ett litet dödsskrämt djur finner sig plötsligt ligga kullkastat på
marken, och tvärs över buken sitter karlen, som hela tiden haft ont i
sinnet. Nu drar han kniven ur slidan och gör med den några snabba, djupa
snitt i ett av de ludna och mjuka små öron, som han håller mellan sina
händer. Han skär ut ett par trekantiga bitar, och blodet droppar om hans
händer. Så springer han upp med ett lätt språng, lossar lasson -- och
den lilla nymärkta stackarn står förvirrad åter på sina egna smala ben,
skakar med rådvill uppsyn sitt illa åtgångna huvud så bloddropparna
stänka vitt omkring och sätter plötsligt av i galopp till modern, som
hela tiden ängsligt hållit sig i närheten. Nästa gång kanske lasson
snärjer henne, och full av fasa kämpar hon emot i det längsta. Men en
finlemmad vaja förmår ingenting mot Heikkas armar, han rubbas inte ens
ur sitt läge, och snart står han vid hennes huvud, medan Gate snabbt
springer till med nahpin i högsta hugg för att mjölka henne. Först får
hon ett par smällande slag med handflatan mot spenarna, för att mjölken
ska rinna till, och sedan står Gate framåtböjd, håller nahpin med den
ena handen och mjölkar med den andra. När de få droppar, som kan pressas
fram -- vanligen ungefär ett knappt halvt dricksglas -- dragits ur de
små centimeterlånga spenarna, löses repet kring halsen, och snabbt som
vinden kastar sig vajan in i flocken och gömmer sig bland dess tusenden.
Och Heikka ser sig om efter en annan. Aldrig tar han samma, aldrig
fångar han ett djur två gånger, aldrig ett, som inte bär hans märke. Hur
hans ögon kan hinna urskilja de små, nästan igenvuxna öronmärkena bland
denna snabbt kringlöpande massa av djur, är ett fullständigt underverk,
men han är inte ensam om denna skicklighet -- alla de andra lappmännen
ha lika skarp syn, lika svindlande träffsäkerhet. Det är mycket sällan
man ser någon, som missar ett kast eller som måste lossa lasson och låta
djuret löpa, därför att det inte hörde honom till.
Runt runt ränner hjorden -- alla hålla huvudena högt lyftade och de nya
sammetssvarta hornkronorna vaja som ett spetsfint gallerverk, det
knittrar och knastrar, det ljummar i luften av skratt och skrik. Och
över alltsammans strålar en stor och sval höstsol, runt om stå
vittoppiga fjäll glimmande mot höstens vitblå himmel, och gräsets och
björkarnas grönska lyser, ännu inte blekt av vinter och hård frost. De
klara färgerna i lapparnas dräkter flamma i solskenet, renarnas brungrå
ryggar glänsa som siden, deras kupiga, svarta ögon spegla fjällen och
himlen och allt, så man liksom får all denna skönhet mångdubblad.
Plötsligt känner jag en arm om min skuldra, där jag står och ser på
alltsammans. Det är Gate -- hon har slutat sin mjölkning för dagen och
skall gå in i slaktgärdet så fort Heikka blir färdig med märkningen. Vi
stå båda tysta och lyss till larmet, som stiger och faller.
-- Nu ska du snart resa härifrån! säger så Gate.
Och när hon säger det, så vet jag, vad det är som hela tiden liksom
gjort ont invärtes, fastän jag varit med om all glädjen i dag. Jag ska
resa från allt detta -- om några dagar bara. Från lapparna och renarna
och fjällen, från min svarta lilla kåta, från Tsappe, från nätternas
stillhet och dagarnas bekymmerslösa glädje, från de svarta sjöarna, de
susande älvarna, den mjuka mossan, där foten löper så lätt utan att
tröttna.
-- Är du glad, att du snart får komma hem till ditt land igen? frågar
Gate, när hon tycker jag varit tyst alldeles för länge.
-- Nej, jag är inte glad, Gate. Det vet du väl, att ingen kan vara glad
att resa ifrån er.
Då ler hon -- det vackra unga leende, som ingen mer än hon har, och
hennes ögon se på mig så vänligt och klart.
-- Kom så går vi och kokar kaffe! säger hon. För nu så ä vi nog hungriga
och törstiga både Heikka och du och Anne och jag. Samla ved du och gör
upp eld, så går jag efter vatten.
Och så klämma vi oss ut från gärdet genom den smalaste upptänkliga
springa i palissadverket, Nils Tomma och Lars Peter följa med för att
hjälpa mig med vedplockningen -- det blir bara lite torra kvistar, som
vi hitta här och var. Men innan Gate och jag försvinna ur synhåll för
varann, där hon skramlar neråt dalen med sin vattenspann och jag går
uppåt skogsbrynet, så vänder hon sig om och tittar länge på mig. Och så
säger hon, med en röst som är full av den allra uppriktigaste förundran
och häpnad:
-- Om jag kunde förstå hur det är möjligt, att människor nerifrån ditt
land kan trivas hos oss lappar i fjällen. Och att du inte längtar hem
igen ifrån oss!!
Det är skolans sista dag. För sista gången brakar oksan tillsida och
barnskaran kommer inrusande, för sista gången hör jag deras högröstade,
mödosamma: got morgon, lärarinna! för sista gången tar jag upp tonen
till vår besynnerliga morgonpsalm -- för sista gången är alltsammans som
händer i skolan den dagen. Det känns så underligt och bedrövligt, det är
inte roligt alls. Jag önskar för mig själv, att jag hade hela den långa,
härliga sommaren kvar, att jag finge börja om igen från början, att
tiden inte hade flugit så oresonligt fort. Men vad hjälper det att
önska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av
terminen, och om några dagar dra lapparna sin kos över fjällen till
Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare väg tillbaka till
civilisationen.
Och nu är det sista skoldagen! Alla komma de i söndagskoltar,
rentvättade och kammade, och med dagens högtidlighet tydligt skriven på
sina ansikten, alla se de på mig med lite förlägna miner, och alla kunna
de -- o mirabile dictu!, -- sina läxor. Till och med Nilsa, som annars
alltid svävar lite på utanläsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med
ljudlig och säker röst, och ser minst lika häpen och stolt ut som jag
över fenomenet. Och när sista timmen är slut, delar jag ut
betygsböckerna och bjuder allesammans på kaffe.
-- Går du i dag? frågar Jona, Isaks bror, när kalaset pågår som bäst,
och lägger i detsamma in en väldig sockerbit i sin breda mun.
-- Nej, inte förrän i övermorgon. Men skolan är slut i dag. Tycker ni
det ska bli roligt att vara alldeles fria nu?
-- Nehej! svarar Lars Peter. Det är roligt med skolan. Och när du kommer
igen till nästa år så ska du se, att vi inte har glömt bort allt som du
lärt oss.
-- Men kanske jag inte kommer till nästa år!
-- Jo, det gör du allt säkert. Det tror vi allihop.
Å, tänker jag för mig själv, det finns inget jag önskar högre, men inte
kan jag veta! Och när de gå alla, så känns det som om det vore mina
allra käraste jag säger farväl åt. Vi ska träffas i kväll, och i morgon
och i övermorgon, men ändå är det, som om jag aldrig skulle få se dem
mer. De ska inte komma springande i morgon alla, med böckerna i påven
och med skratten klingande långt innan de hinna fram till min kåta -- de
äro utlärda för i sommar, jag är färdig med dem. De kunna allt vad jag
hunnit lära dem på denna korta tid, de ha varit mina små vänner och
kamrater, om leken rasat eller allvaret vilat tungt, om solen strålat
eller regnet rasslat. Och när de nu gå ut genom oksan -- sakta och
betänksamt och så ovant tysta, så vill jag ropa åt dem: stanna lite
till, barn små, sitt en stund till hos mig! Men det tjänar ju ingenting
till, jag säger inga av alla de ord, jag hör inom mig, och när de alla
försvunnit bland skogens träd, så travar jag deras böcker samman och
packar dem i skollådan, låser den noga och lägger nyckeln längst ned i
en kisa med en djup suck.
Då gläntar det på oksan, och Nils Tommas stora ögon speja genom
springan. När han ser, att jag är ensam glider han in helt sakta, kommer
fram till mig mycket röd och mycket blyg och säger hastigt:
-- Här får du min nya kniv, lärarinna!
Och så räcker han mig snabbt en fint snidad slidkniv och springer sin
väg så fort benen bära, innan jag ens hunnit säga tack. Och jag sitter
där med hans nya kniv och har lika nära till skratt som till gråt.
Men har inte hunnit längre än till skrattet, förrän oksan öppnas på
nytt, denna gång för att släppa in en stackars liten ombunden sjukling,
som i ett par veckor gått som min patient. Hela hans ansikte har varit
skorvigt och uppfrätt av sår -- något sorts eksem förmodligen -- och han
har lidit svåra plågor, den lille stackarn, men börjar nu bli på
bättringsvägen. Hans far är med honom i dag, och han tittar så bedrövat
på pojken, att det är som om all hans egen glädje flytt.
-- Hur är det med dig i dag, Nohte? frågar jag och ser in i de sorgsna
bruna barnaögonen, det enda av pojkens anlete, som syns ovanför
bandaget. Men Nohte svarar inte, bara suckar bedrövat, och hans ögon bli
än sorgsnare än nyss, ty nu vet han, att en svår stund nalkas: bindorna
ska av, och såren smörjas in och tvättas rena.
-- Du ska få en karamell efteråt! tröstar jag så gott det går, men
endast en mycket svag glimt av glädje lyser upp i blicken vid detta
löfte, och han drar en darrande suck. Kom nu Jona, säger jag till
fadern. Vi börja genast.
Och Jona stiger fram till min medicinlåda, vars lock jag fällt upp, tar
Nohtes händer varsamt mellan sina, lika ömt och sakta som en mor skulle
gjort det, och så lindar jag av det långa bandaget, som går många varv
kring Nohtes runda lilla huvud. Det gör ont vid sista varvet, bindan
sitter fast i alla såren, men Nohte rör inte en muskel, ger inte ett
ljud ifrån sig. Det droppar bara stora, heta tårar ned på mina händer
och det rycker i den bågiga lilla munnen av smärta. Hela tiden mumlar
Jona över hans huvud små ömma, uppmuntrande ord, trycker sina händer
fastare om hans vid de svåraste plågorna och ser så ångestfull och
förtvivlad ut, som om hans eget liv berodde på, att jag varsamt nog
lossar bandaget. Många av såren ha redan läkts -- jag visar Jona på dem
och han ser med en gång så belåten ut, som om han aldrig vetat vad oro
vill säga. Så tvättar jag Nohtes ansikte, stryker salva i såren och
börjar åter linda på bindorna.
-- En gång till så är du frisk! säger jag. Men Nohte svarar inte,
tårarna flöda hejdlöst igen, men alltjämt utan ett ljud, -- det svider
svårt i såren, när salvan kommer på.
-- Hör du Nohte, du blir snart bra, säger Jona strålande. En gång till
bara! Men Nohte, gråter du nu! Mo rakis, mo gultani -- mija lä? Daja,
daja!
Min älskling, mitt lilla gull, vad är det? Säg, säg!
Öm och smekande är den djupa mansrösten, handen far lent över Nohtes
huvud, och Nohte gömmer sitt svidande ansikte mot faderns smutsiga kolt
och snyftar ut hela sin sorg och smärta, tröstad och lugnad av tusen
milda ord. Snart ler han lite och har glömt alltsammans, och när jag
räcker honom en stor chokladbit tar han den med stort allvar, säger ett
artigt: kito! och räcker den sedan ögonblickligen åt Jona.
-- Far ska få också, ät du! säger jag då. Men han tar inte biten
tillbaka förrän han ser, att det verkligen är mitt allvar att ge Jona
en, då stoppar han den med nöjd uppsyn i munnen på samma gång som Jona
tar sin. Och så gå de sin väg över fjällen igen, bort till sin kåta, som
ligger långt från min -- en stor och en liten gentleman, båda så glada i
varann, att de måste hålla varann i hand, och det fast de veta, att jag
kan se dem ännu, och att de enligt lappritual inte borde visa sina
känslor så öppet. Men en stor kärlek rår ingen dölja!
* * * * *
Fram på kvällssidan går jag bort till Gammel-Inka -- hon har ont i sin
rygg, uldat har gått i den -- och jag har lovat att komma och smörja den
med kamferliniment. Inka är ensam hemma, hon sitter som ett litet
hopsjunket knyte framför elden, och hennes tandlösa mun löper som ett
smalt streck tvärs över ansiktet, hakan går nästan ihop med näsan, och
de vitgrå hårtestarna stå åt alla väder under den lilla toppiga mössan.
-- Var är Pirhanne? frågar jag. Det är hennes dotter, som, ovanligt nog
för en lappkvinna, är ogift och bor hemma hos modern.
-- Hon mjölkar getterna, men hon kommer väl snart.
Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram så tyst på sina mjuka
skor, att hennes fotsteg ej hörts och vi veta ingenting om, förrän hon
står mitt framför oss och småler.
-- Har du satt på kaffe, mor? är det första hon säger, men Inka jämrar
sig över sin rygg -- att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne
mal på den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg
tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan
mörkret faller allt tätare utanför och liksom skiljer oss från allt
annat levande. Vi sitta där, vi tre, i den sotiga lilla kåtan, vi
skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanför, inte om
mörkret, som klämmer oss inom sina svarta väggar, runt om oss är hemmets
trygghet och ro, vi värma oss i brasans röda flammor och lyss till
vedens sprakande. Länge sitta vi så -- Inka berättar historier från
hedenhös, från den tid då hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en
sorg hon haft, då gossen, som hon skulle gifta sig med, frös ihjäl en
natt, när han varit på vargjakt. Han hade fått ett bett i benet, innan
vargen blev slagen till döds, och blödde så starkt ur såret, att han
blev maktlös, och inte orkade ta sig hem igen.
-- Sörjer du honom än, Pirhanne?
-- Ånej, inte sörjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och
nu är det tomt, när man börjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som
ser till hjorden också, om det ska bli något med den.
Inka säger ingenting till detta -- hon har glidit utanför vårt samtal,
ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlösa käkar.
Pirhanne blir också tyst, hon tänker väl på den gossen, som döden tog,
ty hennes ögon ha med ens blivit så stora och sorgsna. Och så reser jag
mig för att gå hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till
tack eller farväl. Jag ska ju ta avsked kanske för hela livet denna
gången. Och jag faller på knä bredvid Inka, som det brukas hos kåtornas
folk, lägger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvästi
ja kito, Inka! Farväl och tack! Och Inka lägger sin arm om mig, svarar
samma ord och lutar för ett ögonblick sin panna mot min axel. Av
Pirhanne tar jag avsked på samma sätt, men efteråt lägger hon båda
armarna om mig och sin kind mot mitt bröst -- hon når inte längre! Och
så går jag ut i mörkret och höstblåsten, stora stjärnor lysa, men vägen
är svart genom skogen ändå. Jag snubblar och slinter på hala trädrötter,
river mitt ansikte på vassa grenar, huttrar av köld i blåsten och önskar
mig tillbaka till den varma lilla kåtan, till lågornas fladder, till de
låga rösternas vänliga prat.
Men när jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar
elden i mitt hem genom oksan, som är slagen till sida. Som skenet från
en fyr är det, och lyser upp vägen för dem, som irra omkring i mörka
natten. Och när jag sätter foten på de smala stigen, som bär mot kåtan,
när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står
väntande i dörröppningen -- då känner jag i mitt hjärta, att ljuvare hem
kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindra ej på någon annan himmel,
större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.
LAPPARNE
OCH DERAS LAND
skildringar och studier
utgifna af Hjalmar Lundbohm.
I. MUITTALUS SAMID BIRRA. En bog om lappernes liv af Johan Turi.
Udgivet med dansk oversættelse af Emilie Demant. Tredie oplag.
Pris kr. 8.50.
Samma bok. Dansk udgave. Pris kr. 5.50.
II. MED LAPPERNE I HÖJFJELDET af Emilie Demant-Hatt. Pris kr. 6.
--
III. FOLKTRO, SEDER OCH SÄGNER FRÅN PITE LAPPMARK, upptecknade af
Torsten Kolmodin. Pris kr. 1.50.
IV. SOM GÄST HOS FJÄLLFOLKET av Karl -- Erik Forsslund. Pris kr.
3.50.
V. KÅTORNAS FOLK av Ester Blenda Nordström. Pris kr. 4.25.
Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[s. 36]:
... dem och lät inackordera dem hos nybygare i en ...
... dem och lät inackordera dem hos nybyggare i en ...
[s. 46]:
... Vart ska det ta vägen. ...
... Vart ska det ta vägen? ...
[s. 75]:
... en vid, avlång skålformigt urhålkad björkstam -- ...
... en vid, avlång skålformigt urholkad björkstam -- ...
[s. 185]:
... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen. ...
... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen? ...
[s. 200]:
... ute, det blir inte så trångt med utrummet då, och ...
... ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och ...