drog den bort, och då lämnade den våren kvar. Inte en vår, som kommer
långsamt med blå skymningskvällar och sakta framsmygande växtlighet,
inte en vår med milda vindar och ljumma regn, inte en vår med
blåsippsknoppar och tussilagos guld över markerna. Men den arktiska
våren. Och den består bara av vattenflöden, det ena vildare och mer
brusande än det andra. Hela fjället smälte och vår stackars lilla kåta,
som stod vid dess fot höll på att alldeles följa med i den syndaflod,
som vällde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses på Nilen
flöto i vatten -- riset skvalpade och gungade, fällarna voro genomvåta,
och själva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo sömnen ur
ögonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod på. Då blev
det fart på oss, och vi kommo i skorna fortare än någon kan ana och ut
för att se på eländet. En älv i miniatyr brusade utanför kåtan, den hade
sprungit upp under natten och var så stor, att vi genast insågo det
omöjliga i att leda den i en annan riktning. Förövrigt var allt redan så
genomvått inne och ute, att det blev bäst att flytta. Och det gjorde vi
också ögonblickligen, när vi bara fått söka ut en torr och lämplig
plats. Man har i alla fall vissa fördelar, som inte civilisationen kan
bjuda på, när man bor så där ute i vildmarken. Blir man ledsen åt den
plats man bor på, eller tycker man inte den är riktigt lämplig, vill man
ha bättre utsikt eller närmare till veden så flyttar man bara. Tar hela
sitt hus på ryggen och ger sig av till ett bättre ställe -- det är så
enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp på vår
besynnerliga lilla stege, lösa kåtadukens band, och låter den falla. Sen
ta vi ned stommen och knoga i väg med den ett stycke bort och ta itu med
att slå upp vårt hem på en ny plats. När barnen strax därpå komma för
att börja skolan finna de platsen tom och öde, så när som på lite
husgeråd, men de bli inte ett smul förvånade för det. Sånt händer var
dag -- ibland när de komma hem på middagarna få de gå länge och söka
innan de hitta reda på var kåtan är, därför att den av någon anledning
blivit flyttad till en annan plats, vanligen för att veden tagit slut.
Utan särskilda order ta de därför genast allt vad de kunna bära med sig
och söka upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter för att få
kåtaduken väl spänd. Isak blir vår frälserman i detta svåra arbete, de
andra skickas ut att hugga golvris, och det dröjer inte länge förrän
allting är färdigt och fint igen. På golvet ligger tjockt med nyhugget
vårrött björkris, som doftar så man nästan vill spränga lungorna för att
kunna andas in länge nog, allt står prydligt och ordentligt uppradat,
och på elden kokar redan kaffepannan. Det blir förplägning över lag i
dag innan skolan börjar, och kaffet förtäres under den mest kordiala och
muntra stämning.
-- Nu är det snart sommar, säger lille Nils Tomma och ser trohjärtat på
mig med klara bruna ögon.
-- Ja det är det! svarar jag, men är inte så säker som han, på att det
blir snart.
-- Det är mycke vatten som ska bort först! säger Lasse med den erfarnes
pondus. Det dröjer nog ännu innan det blir grönsommar. En vecka kanske.
Åja det dröjer nog länge till grönsommarn! En vecka går och ännu brusa
bäckarna lika grå och vilda, men regnar gör det inte, och så småningom
börjar vattenflödet att avta. Och när första veckan i juli har gått, ser
det ut som om björkknopparna så sakta skulle svälla, men sakta så man
blir vild av iver, att det ska gå lite fortare. Men sommaren kommer
närmare, det känns på luften, som är mild och ljum, det syns på marken,
som får en ljus liten skiftning i grönt. Och en natt vakna vi båda vid
ett ovant ljud, ett förunderligt blitt och härligt ljud, som kommer oss
att alldeles tysta se på varann och le. Är det sannt, är det möjligt?
Var det en bofink eller var det dröm! Ånej, nu sjunger han en gång till
-- en lång drillande ton som stiger och sjunker i oresonlig, stormande
glädje. Långt borta får han en öm liten melodi till svar, men innan han
hinner börja sången på nytt stämmer en annan röst in. En rödhakesångare
är det, och med smältande ljuvhet flöjtar han en lång, låg
genomträngande kärleksvisa. Gång på gång, gång på gång, som om han vore
berusad av sina egna toners välljud. Till slut blir bofinken alldeles
ifrån sig och klämmer i så han kan spränga sig för att överrösta den
andre, men rödhakesångaren blir vid att sjunga, en stare visslar skarpt
och gällt och andra stämmor, som vi ej känna, stämma in i konserten.
Solen lyser och den lilla flik av himlen, som syns över räppen är
blekblå, mot den ser jag en björkkrona vaja, och knopparna äro stora och
bristfärdiga.
-- Tänk nu ha fåglarna kommit! säger Ellekare och hennes röst är full av
jubel. I dag ska vi ta på oss vår finaste stass, vi få inte vara fult
klädda i dag. Inte på fåglarnas första dag.
Och med det somnar hon igen och drömmer om sina pärlband och sin nya
kolt, och jag ser hur hon ler i sömnen. Ett sånt litet barn hon är trots
sina tjugufyra år -- utsikten av en dag i stass kommer henne att le till
och med i sömnen.
Hon gjorde sig sannerligen fin också, och jag måste minsann ta på mig
den nya kolten för att göra henne till lags. Förresten var det roligt
att gå i vackra kläder, när fåglarna sjöngo så man kunde tro sig vara i
himlen, när solen sken så det brände i ansiktet, och det doftade i den
röda björkskogen så man blev yr i huvudet.
Nästa morgon, när vi trädde ut ur kåtan hade ett under skett -- hela
skogen stod grön -- skälvande, lysande grön, och alla knoppar hade
öppnat sig. Det var inte längre de små bladen som sprungit ut, när
eldsflammorna brände dem, det var mjuka, stora, hjärtformiga blad, som
ännu voro klibbiga av kåda, och som sände ut en vällukt så berusande,
att den förtog alla andra sinnen. Och i den skogen byggde fåglarna bo,
sjöngo de, kvittrade de -- å, det var livet självt som kom till oss, som
tog sin boning hos oss i vildmarken!
På några dagar blev marken grön och mjuk att trampa på, ett par av
kvinnorna vandrade ned till fiskekåtan där Ellekare och jag hade rastat
på vår ensamma färd -- där voro lägrets getter inhysta under vintern,
och nu, när sommarn var kommen skulle de hämtas hem. Det var en stor
dag, när de anlände -- vart och ett hushåll hade en eller två eller
flera, alltefter förmögenhet och behov. Jag hade bara en, men det var en
underbar get, klok och elak och mjölkrik och full av tusen fukter. Men
vi älskade henne ändå, Ellekare och jag, och den första dagen hon
förljuvade vårt hushåll ska sent gå ur mitt minne. Den första dagen med
riktig mjölk i kaffet! När man inte fått annat än torkad sur renmjölk i
månader, möjligen ibland vid högtidliga tillfällen upphjälpt med lite
sliddrig ost skuren i tjocka skivor, som långsamt löste sig till deg i
kaffet, så kändes det som nektar att hälla koppen halv med kokt getmjölk
först och sen kaffe på det. Det kan hända att en människa van vid grädde
skulle rynka på näsa åt den fräna getsmaken och inte alls tycka det var
gott, men för oss var det en njutning så fullkomlig, att den inte kan
beskrivas. Och så mycket kaffe som det dracks den första getdagen i
lägret, det kan nog ingen räkna. Jag vet, att jag stannade vid
trettiotvå koppar, men Ellekare drack gladeligen på till uppemot förti.
Och det fanns de som nog inte bävade tillbaka för femti.
Men det var tyvärr inte bara getter, som sommarens ankomst förde med
sig, det var något annat också, som inte kom oss att dra efter andan av
hänryckning. Ett par dagar efter lövsprickningen kom det -- ljudet av
det blandade sig med fåglarnas sång, och vi hörde det som om
telegraftrådar löpt utanför vår kåta och sjungit en lång entonig melodi
utan slut och utan början. Det var myggen, det var helvetet, det var
nästan döden. Inne var det lugnt och uthärdligt nog, elden och röken
höll kåtan fri -- men ute! Stack man huvudet utom oksan blevo mössans
strålande färger på ett ögonblick fördunklade till en grå, krälande,
stickande massa -- räckte man ut armen blev det blå tyget grått av
myllrande kräk, och gick man ut, aldrig så väl insmord med stinkande
beckolja, så kändes det, som om alla jordens knappnålar stuckits in i
ens kropp. Läderdamaskerna över benen skyddade åtminstone dem
fullkomligt, men genom den tunna sommarkolten gledo sugrören in lika
lätt som en hand sjunker i ejderdun, och under bröstduken på hals och
nacke kunde man döda hundratals mygg med en strykning. Drog man med
handen över armen välte hela det grå myllret med som degiga, fuktiga
rullar, men sekunden efter var där lika många nya blodtörstiga krabater,
som sögo sig röda och stinna av ens blod för att därpå flyga till en
lugn vrå och smälta rovet eller dö av vällevnaden. Värst var det om
nätterna, när elden var släckt och ingen rök jagade bort dem. Då kommo
de genom räppen så man såg himlen som genom ett moln, och hade vi inte
legat i våra rakkas, hade morgonsolen säkert endast funnit våra lik --
om den kunnat se något för ett grått myggtäcke.
Ibland under särskilt svåra myggsomrar händer det, att renkalvar och
getter dödas av myggen, och för att förhindra detta tändas eldar, som
dämpas med fuktig mossa, så röken bolmar tjock och tung. Rök skyr
myggen, som människan pesten, och det är lustigt att se, hur getter och
renar samlas kring elden så fort den tänds. De skocka sig runt om, lägga
sig, rulla sig, gå så nära att det osar bränt om deras pälsar, allt
under det de tugga och idissla med den mest outsägligt förnöjda uppsyn.
När det nu är så varmt håller jag gärna skolan ute, det blir inte så
trångt med utrymmet då, och det går lättare att placera de olika
avdelningarna skilda från varann, vilket är en stor lättnad för den som
undervisar. Vi sitta då runt en präktig rökeld och känna inte mycket av
myggen, som sjunger och surrar av ursinne att inte kunna nå oss. Ofta
kommer det så mycket getter löpande, att jag ibland knappt vet om det är
getter eller barn jag har att undervisa, men det tjänar ingenting till
att köra bort dem, ögonblicket därpå äro de tillbaka igen, sturigt
blängande med sina envetna ögon. Och de göra ingen förtret heller, ligga
så stilla och lugna, barnen ser inte åt dem, och snart tänker inte jag
heller på den underliga tavla ur skolsynpunkt, som vi måste bilda: den
stora rykande elden, de framåtböjda, ivriga barnungarna som skriva eller
läsa, de idisslande getterna. Och till bakgrund höga vittoppiga fjäll
och en svart liten sjö, som speglar de gröna stränderna och björkarnas
duniga buketter. Sommaren är redan i sin fullaste fägring -- det går
fort när det en gång börjar -- små bleka blommor slå ut på gräsplanerna,
porsen kastar ut kaskader av stormande dofter, vildgäss och lommar häcka
i vassen nere vid sjön, småfåglarna bygga som om deras liv hängde på,
att de skulle bli färdiga fort nog. Det är så bråttom överallt, så
rastlöst, så utan vila. Solen skiner dygnet runt, alla nätter äro lika
tröttande vita, alla dofter lika starka och tunga.
Ibland kommer det regn, men det går över på några timmar, sen är solen
framme igen och skrattar mot alla våta glänsande blad och gräs. Men en
gång få vi regn en hel vecka. Det regnar och regnar som om himlen vore
öppen, vi elda så vi nästan steka oss levande för att hålla kåtaduken
bara något så när torr, men det hjälper inte. Vi ha fått en gammal duk i
skolkåtan, och den läcker som ett såll. Det iskalla regnvattnet känns
dubbelt kallt, när det kommer kilande i små floder utför hals och rygg,
och man får ha goda nerver för att låta bli att stöna till, när en sån
där kaskad slår ned över en. Om nätterna är det värst -- rakkas äro bra
för mygg, men de hålla inte tätt länge för regn, och fastän vi täcka dem
med filtar och fällar, så händer det ändå, att vi vakna många gånger var
natt vid att en liten ström rinner över ansiktet eller halsen. Då måste
vi upp och täta, men det dröjer inte förrän det läcker in någon
annanstans, och när morgon äntligen kommer känns det skönt att kura ihop
sig framför elden och få lite värme i kroppen och torra kläder på.
Fastän dagarna äro så varma och tunga av solhetta äro nätterna ohyggligt
kalla, och det kan gott hända, att man fryser, under de tjocka fällarna,
så tänderna skallra, när gryningskölden smyger sig över en.
Under den regniga veckan fick min get en ovana, som sedan inga mänskliga
makter kunde få ur hennes huvud. Ett ovanligt sällskapligt djur var hon,
och när vi försvunno från elden därute så länge det fula vädret varade,
ansåg hon det som sin absoluta rättighet, att också dra sig in åt mera
skyddade trakter. Varför hon en dag knuffar upp oksan med hornen och
träder in. Det var under kristendomslektionen, och som jag inte tyckte
det var passande, att hon åhörde densamma, så beslöts det, att hon
skulle ut. Ensam kunde jag på inga villkor rubba henne, men med barnens
hjälp gick det slutligen -- jag drog i hornen och de sköto på av alla
krafter, hon spärrade mot i det längsta, men måste vika för övermakten.
Just som vi satt oss tillrätta igen, ännu varma och flåsande efter
arbetet, så stod hon där åter, stirrade fräckt och föraktfullt på oss
och tog med den lugnaste min i världen en skinnpärmad bok, som låg inom
räckhåll och tycktes finna den utomordentligt matnyttig. Min lilla
hundvalp, Tsappe, som ansåg att detta i någon mån inkräktade på hans
rättigheter rusade bjäfsande fram, vilket förskaffade honom en så
välriktad stöt med hornen, att han höll på att fara ut genom räppen. Det
ynkliga och förskrämda tjut han uppgav, när han hamnade i elden gjorde
mig ursinnig, och med min mjuka, höstoppade pjäxa gav jag gitsegaitsa --
lapparnas smeknamn på getterna -- en ordentlig spark och röt åt henne
att gå ut. Vilket resulterade i att hon med en obeskrivlig gest vände
ryggen åt mig och under en timme envist stirrade in i väggen, då och då
med en förargad viftning på sin lilla retsamma svans. Hon fick vara till
slut, hon inrangerades bland det övriga hushållet -- en get eller två i
en lappkåta är en så vanlig företeelse, att ingen tänker på det ens. Det
betydde bara, att mitt lapska hushåll blev mer och mer välordnat, och
det var inte utan att geten gav en viss hemtrevnad åt vårt hem. Jag
tyckte till slut att det var rätt behagligt att ha hennes raggiga huvud
på min fot, när elden brann om kvällarna, pratet surrade och kaffepannan
puttrade. Det var nästan en sorts förströelse, att höra hennes belåtna
tuggande, medan Tsappe låg som ett litet mjukt nystan i mitt knä och
regnet smattrade mot duken.
En dag, när solen åter sken från en alldeles molnfri himmel klättrade
jag upp i luovvin för att inspektera matförrådet, och i en hittills
oöppnad matkista fann jag en liten grå gummiboll, som jag tagit med till
leksak åt barnen, men sedan glömt bort fullständigt. Nu plockade jag
fram den och undrade för mig själv, om den skulle kunna bli till något
nöje -- men jag hade verkligen inte behövt hysa några tvivel om den
saken. Ty aldrig har väl en boll i hela kristenheten väckt sådan
uppståndelse och så stormande förtjusning. Det var den första boll, som
någonsin funnits i byn, den första boll någon skådat, och den blev en
källa till aldrig sinande förundran både hos gamla och unga. I början
klämde de på den, nöpo i den, luktade på den och försökte trycka den
platt mellan händerna. Sedan kastade de den upp i luften och tog den
igen -- den första, som kom på den idén att slå den mot marken blev blek
av förskräckelse, när den kom hoppande tillbaka mot honom och vågade
inte röra den på en lång stund, bara betraktade den med misstänksamma
ögon. Så tog han fatt på den igen under de andras skratt, kastade den
mot marken på nytt och vaktade hur den studsade, men grep den inte,
plockade bara upp den igen och slog den mot risgolvet. Den gången tog
han fatt den, och sedan höll han på i oändlighet att studsa och ta --
tills någon annan högg den i farten och prövade sin lycka. De skrattade
så de fingo tårar i ögonen åt den besynnerliga tingesten och kunde inte
leka sig mätta. Gamla gubbar kunde komma gående till min kåta, sitta ett
par timmar, dricka kaffe och prata, för att till slut klämma fram med
sitt ärende: om de kunde få se på "det runda".
Barnen älskade bollen och läste läxorna extra flitigt bara för att få
leka med den under rasterna -- jag fann det nämligen med klokheten
överensstämmande, att som ett orubbligt villkor för bollens utlämnande
stipulera, att alla skulle kunna sina läxor flytande och sitta
uppmärksamma under lektionerna. Och när därför någon latmask svävar på
målet vid läxuppläsningen, se de andra så ängsliga ut, som om deras
salighet hängde på hur utgången skulle bli och försöka hjälpa den
olycklige på traven med tecken och viskningar. Men sådant är
naturligtvis strängeligen förbjudet, och när jag med allvarligt
ogillande betraktar den skyldige, rodnar han och ser ned. Låter jag
blicken alltjämt dystert vila på honom, sätter han snabbt händerna för
ansiktet och tittar förskräckt på mig genom de utspretade fingrarna, och
jag försäkrar -- det fordras nästan övermänskliga krafter till, för att
inte mista hela värdigheten och brista i skratt. Den late förpassas som
vanligt till skamvrån med sin bok, tårarna flöda i smyg och läxan läses
på med bruten röst. De andra som se sin dröm om en "bollrast" gå upp i
rök, sucka så en sten kunde bli rörd, men jag anser det nödvändigt att
vara omedgörlig -- bollen vilar till nästa dag.
Men när rasten kommer så är sorgen glömd igen och glädjen är lika hel --
nästan. Tårarna torka snabbare än daggen för morgonvinden, och det är
som om den vilda stormen själv brusade fram utanför kåtan. Lappbarn ha
egentligen inte mer än två sorters lekar -- de ha inte så många tusen
att välja på som andra barn -- men dessa två lekar tröttna de ändå
aldrig på, och de kunna leka dem så länge dagen varar med hundrade
variationer och samma skrattande glädje. Och vad skulle väl deras lekar
röra sig om -- om inte kring renarna och hjorden, om inte kring det
fruktade spöket Stallo och dess härjningar. Ellostallat --
renhjordsleken, densamma som Inker och Pirhanne helt stillsamt brukade
låta gå av stapeln i kåtan på flyttningen -- är något outsägligt
intressant, och gamla renhorn utgöra där den förnämsta rekvisitan. De
föreställa naturligtvis renar och bindas efter varandra i raider,
ställas samman till stora hjordar, släppas i rengården och vaktas på
fjällen. Där susa lassos så det viner i luften, och gossarnas kast stå
minsann inte de gamlas stort efter i träffsäkerhet. Där ryts det åt
hundarna och skjuts efter vargarna, oxrenar köras in och vajor mjölkas,
kalvar märkas och slaktas. Och sannerligen är det inte ett liv och ett
stim så den riktiga hjorden och dess vaktare nästan försvinna till
dimfigurer vid jämförelsen.
Gunkastallat -- det är spökleken -- den går så det knakar i ungskogen,
och skratten klinga mellan fjällväggarna. Den äldsta är då spöket som
skrämmer de andra och vill ta dem -- och de andra äro så rädda, att de
springa åt alla himlens väderstreck bara gunka visar sig bakom en buske.
Ett sådant larm är det, att jag ibland knappt tycker det är lönt ens att
försöka göra min röst hörd, när rasten är slut och lektionen ska börja,
men besynnerligt nog höra de mig alltid, och så fort mitt rop: "botet
sisa!" -- kom in! -- ljuder, stillnar det med ens, blir det tyst som om
allesammans plötsligt sjunkit genom jorden. Så hörs tramp av många små
fötter och de komma yrande, ivriga att ta fatt på nytt.
Har bollen varit i farten är ivern kanske inte fullt så påtaglig, när
det gäller ny lektion, men de komma ändå lydigt och snabbt med ansikten,
som hastigt bli allvarliga och litet fundersamma vid tanken på den läxa,
som måste fiskas upp ur medvetandets mörka och förvirrade djup. Tänk om
den inte gick som den skulle -- då riskerades bollen till nästa rast. Å,
den bollen! Jag kan inte räkna upp hur många anbud jag haft på den av
hugade spekulanter, men nästan varenda en av mina elever ha gjort sina
små försök. Lars Petter t. ex.:
-- Du lärarinna, vill du byta med min nya kniv och bollen!
-- Neej, ni ska ha den allesammans och inte bara en av er.
Dyster tystnad och ljudlöst försvinnande ur kåtan. Eller Nils Tomma:
-- Du, jag ska köra geten din i gammen (kåta av torv, där getterna hysas
in om natten) varje kväll hela sommaren. Vill du inte ge mig bollen då?
Avslås milt, men bestämt, och lilla kerubmilda Nils-Tomma suckar tungt.
Även Nilsas erbjudande att hålla hushållet med vatten till terminens
slut måste jag med smärta avslå -- sådana förslag äro frestande, och jag
ser på Ellekares min, att hon tycker jag är bra dum som inte antar. Det
svåraste blir i alla fall, när Isak en dag kommer.
-- Du lärarinna! Om jag hugger femti björkar och bär dem fram till din
kåta -- vill du ge mig bollen då?
Femtio björkar för en liten boll! Då rörs mitt hjärta, och jag ser milt
på honom. Och inom mig önskar jag, att jag hade ett obegränsat antal
bollar i min packning, så att jag kunde ge alla barnen varsin. Men
tyvärr har jag ju bara en enda. De femtio björkarna vaja för min inre
syn, och jag ser på Ellekare, att hennes hjärta hänger vid mina läppar.
Men när hon märker, att jag tänker svara och -- avslå, skriker hon till
med ivrig röst:
-- Vänta, vänta! Säg ingenting ännu. Svara honom i morgon.
-- Varför det? Jag kan väl inte svara annorlunda då?
-- Jo, men då har du hunnit tänka efter riktigt.
-- Jag väntar tills i morgon, säger Isak. Och går.
Hela kvällen använder Ellekare sedan på att låta sin vältalighets ström
flöda över mig. Tänk, femti björkar! Det var ved för hela vår
återstående vistelse i lägret. Så mycket tid, som på det sättet skulle
bli över till tvätt och syning och stickning, så mycket mer jag skulle
få gjort, om Ellekare slapp allt arbetet med vedhuggningen. Och så
nyttigt för Isak att få arbeta -- han som var så lat. Men ingenting blev
avgjort den kvällen, och på morgonen löstes problemet av sig självt. Ty
bollen var borta, förintad. En kringstrykande hund hade ätit upp den
under natten. Han trodde det var mat. Och över den sista ratade biten,
som låg kvar utanför kåtan, fuktades Isaks och de andras ögon, och
Ellekares femtio björkar försvunno i det blå.
Samma sorgedags afton, just som Ellekare mjölkat geten och gått med den
till gammen kommer Isak inklivande och med honom hans yngre bror Jona.
Båda äro så vanliga gäster i min kåta, att jag inte ens ser upp från
mitt arbete, nickar bara och fortsätter att sy på min mössa. Isak sitter
alldeles tyst för ovanlighetens skull, han brukar annars inte ha långt
efter orden, och så gör Jona, och till slut måste jag titta upp för att
se, vad de ha för sig eller om något särskilt står på. Då märker jag,
att deras ansikten äro upphetsade, och att något är på färde, som
tydligen har upprört deras sinnen.
-- Mija lä? säger jag. Vad är det?
Men Isak skruvar på sig och vill inte riktigt ut med språket, fast jag
ser, att han brinner av begär att tala. I samma ögonblick kommer Sanna
och Marge in, och samtalet blir så livligt en stund, att jag alldeles
glömmer av Isak och hans nyheter. Tills det blir några minuters tystnad
medan jag provar mössan -- då kommer jag i håg att fråga honom på nytt.
Med samma resultat. Men då häver Jona upp sin gälla röst och säger:
-- Han säger, att han har sett uldats hjord!
Sanna och Marge sätta ett par stora frågande ögon i honom, och själv
känner jag mig som ett enda stort frågetecken. Att uldat finns det vet
jag, och att de bo under jorden vet jag, och att de förmå allt, både
gott och ont, det vet jag också, och att de alldeles se ut och äro som
lappar, när de någon gång visa sig över jorden. Men att de ha hjordar
det visste jag inte. Och därför väntar jag med spänt intresse på Isaks
berättelse.
-- Var såg du den? frågar Marge med vass röst och ogillande min. Ty
uldat är troll, och en kristen talar inte om troll, det har
predikanterna sagt. Och de ha också sagt, att uldat inte finns, men se
det veta de nog kanske inte riktigt ändå, för det man ser det finns
allt! Att tala om dem ska man i alla fall inte göra, det för olycka med
sig och är synd. Men när nu Isak en gång har börjat så får man väl lov
att höra hur det var. Var såg du den? frågar alltså Marge.
-- Nere vid sjön, svarar Isak. En stor hjord med stora, vita renar och
många hundar. Men ingen skällde, och det var så tyst, som om de döda
vandrat fram. Två män vaktade, och en väldig hjord var det. Och vita
voro alla djuren.
-- Det är alltid vita djur i uldats hjord! säger Sanna. Kastade du inte
stål?
-- Jag hade min kniv i handen, men det var för långt håll. Jag kunde
inte nå fram med kastet, om jag också hade försökt.
-- Varför skulle han kasta stål? frågar jag.
-- För att då hade hela hjorden blivit hans. Om det så bara hade varit
en synål han kastat över den, så hade djuren blivit jordiska, och han
den rikaste lapp som fanns.
-- Har det hänt någon gång?
-- Ja, många gånger. Inte så ofta nu för tiden, för uldat ha blivit
skrämda av kristenheten, men förr hände det inte så sällan. Det betyder
mycken lycka för den, som får en sådan hjord, men barnen hans dö i stort
elände.
Det är Sanna, som förklarar saken för mig, och hela tiden har hennes
röst en mystisk, rädd klang och orden komma motvilligt, som om det vore
fara med att uttala dem. Det blir tyst en stund igen och alla sitta i
sina egna tankar -- Marge tuggar ivrigt på sin sentråd. Sanna väver med
snabba handslag på sin bandväv, och Isak drömmer om den rikedom, som
gått honom förbi så nyss. Själv syr jag vidare på min mössa och Jona
kliar sig frånvarande i huvudet. Men kaffet är färdigt, och det löser
tungornas band på nytt.
-- Kan uldat göra en människa illa? frågar jag, när Sanna och Marge
hunnit till påtåren. Båda nicka allvarligt.
-- Om du inte har stål på dig, säger Isak, som känner sig vara kvällens
hjälte och gärna vill ha ett ord med i laget.