likaså, och halsdukarna tvättas och kokas med inte alltför långa
mellanrum. Så jag tycker på det hela taget inte man kan klaga på
renligheten. För övrigt blir det så litet smuts -- på vintern
åtminstone. Utanför är bara den rena snön, lägret ligger aldrig länge på
samma ställe och begreppet smuts finns noga räknat inte. Det som finns
är sot, och det är sotet, som sätter sin patina på allt och kommer det
att se svart och smutsigt ut. Men sot är inte smuts och en lappkåta är
inte smutsig -- den är svart och nedrökt bara. Bohaget är skamfilat och
nött, men man kan inte begära att det ska se prydligt och fint ut, när
det ständigt packas och packas upp, när det förs omkring hundratals mil
varje år, och när var sak alltid är i användning, alltid är absolut
nödvändig att ha till hands. Det är ett under ändå hur allt kan hålla
samman och åtminstone vara helt. Men det beror på packningen, och aldrig
kan man väl få se någon packa mera genialt, mera snabbt, mera med
användande av vartenda litet skrymsle än en lapp.
Som Gate nu, när hon står lutad över kökspulkan, när jag kommer tillbaka
från min utflykt till Marges kåta! Varje sak har sin bestämda plats --
har väl haft det sedan urminnes tider -- och varje föremål ligger väl
skyddat, sinnrikt omlagt med fint ris. I det svartaste mörker kan hon gå
till sina pulkor och plocka fram precis vad hon vill ha, därför att allt
ligger där det ska ligga. Och det förklarar också i någon mån den
fabulösa snabbhet med vilken ett läger kan slås upp och vara redo. Det
söks aldrig efter något, ingen far omkring och frågar: "Var har du
stoppat yxan? Var ligger kaffepannan? Var är snöspaden, i vilken pulka?"
Alla veta var dessa saker skola finnas och de finnas där också.
På samma sätt är det, när raiderna ställas i ordning. Varje pulka har
sin plats, varje ren har sin pulka, varje raidledare vet sin plats. Så
t. ex. leder alltid emäntä den raid där kåtatillbehören äro packade, och
samma ren drar den pulka, där kåtastängerna snörts in -- vanligen är det
en gammal lugn oxe, som varit med om mer än en flyttning, och det är,
som visste han vilket ansvar, som vilade på honom, när han har kåtan att
dra. De långa krokstängerna släpa alltid en på var sida om pulkan, då de
äro för skrymmande och stora att snöra fast bland de andra -- och dessa
krokstänger kunna ibland ställa till ett förfärligt spektakel om de i en
för skarp sväng hugga fast i något träd eller i en sten -- pulkan kan
välta, renen bli skrämd från vettet och hela raiden bli en enda hopplös
röra. Det är därför som en gammal lugn herk alltid spänns för
krokstängerna. När han blir van vet han vad han har bakom sig, tar ut
alla svängar långt och försiktigt och ibland, vid svåra passager, kan
man få se honom vända sig om och titta hur det ska gå, om han ska kunna
klara ekipaget igenom. Gate har två utmärkta kåtarenar, det händer
sällan, att de trassla till det för sig, och jag har många gånger sett
henne le av stolthet, när de rett sig där de andras ställt till oreda.
Hon har slutat packningen av kökspulkan nu, lägger lite ris över och
börjar snöra det smala läderrepet, som håller det hela samman. Med ett
stannar hon av i arbetet och böjer sig lyssnande fram.
-- Nu kommer herkarna! säger hon och tar med fördubblad iver itu med
snörningen. Ur de andra kåtorna komma kvinnorna ut, brådska fram och
tillbaka med tunga bördor och långt bortifrån de stora slätterna höras
klockor klinga, hundar skälla och män ropa.
Den sista milen, den sista flyttningen, den sista långa vandringsnatten!
I nära en månad ha vi varit på väg nu -- i en ständig oro, ett ständigt
jäkt, med ständiga uppbrott, ständig köld, ständiga snöstormar. I kväll
är det klart väder, fjällen stå koboltblå mot den gula aftonhimlen, och
det är så stilla i luften, att varje litet ljud liksom flyter ut i
tystnaden och bärs miltals bort. Ja, så stilla är det, att nyss, när jag
stod utanför oksan och såg hur snön färgades röd av solen och hur en
rens hornkrona tecknade sig spetsig och graciös mot den klara rymden --
så stilla var det då, att jag förnam min egen andedräkt nästan som ett
buller. Och ändå andas man så lätt här.
Nu sitter jag inne i kåtan, som är tom och övergiven, utan fällar och
utan kisor, med endast en svag och frysande eld och en ensam kaffekittel
som puttrar. I min famn sover Anne-Marja -- lill-tösen -- som ännu inte
packats in i sitt varma bo i Gates pulka, och mitt emot mig sitta två
rufsiga, slokörade hundar, som gnälla bönfallande med ögonen riktade på
mig. Den ena har en väldig tung träkloss om halsen, den andra har ena
framtassen uppbunden med en rem, och bägge se så förtvivlade och
självmordsfundersamma ut, att mitt hjärta en minut blir rört till svag
medömkan. Men jag förhärdar mig, ty jag vet, att de lida ett rättvist
straff för gamla synder, och att om jag nu lossade på träkloss och
framtass så skulle det bli en vild jakt på ren i natt, och kanske något
stackars vilsekommet kräk finge släppa livet till för mitt medlidsamma
sinnes skull.
Jag minns väl den förra flyttningsnatten -- snöyra och gråmörker hela
tiden tills soluppgången kom. Då blev allt på ett ögonblick lysande
klart, luften stilla, snön rosafärgad och fjällen så gnistrande vita och
höga. Raiderna stannade några minuter, och alla vände vi ansiktena mot
solen, som röd och väldig gled fram bakom en vass kam. Männen föllo på
knä för att tända sina pipor, kvinnorna för att vila -- de korta
pälsarna böljade om dem, och det var, som levde jag i sagornas värld, i
längesedan svunna tider då människorna gingo i djurhudar och gåvo solen
sina offer och sin dyrkan. Renarna hade trötta sjunkit ned på snön
framför pulkorna, och solen speglade sig i deras svarta, kupiga ögon,
som alltid äro så sorgsna och fuktiga. Endast hundarna såg jag ej, de
voro som slukade upp av vidderna, och jag märkte att även de andra
saknade dem och undrade. Då kommo de. Smygande som vargar, inställsamma
och krypande, med gnäll i struparna och ängslan i ögonen -- och deras
huvuden och bröst och tassar voro purpurfärgade som solen på snön. Det
stod en doft från dem av rått kött och varmt blod, deras annars så
hungriga blickar hade en mätt, nöjd glans, och tungorna slickade ivrigt
och regelbundet kring käftarna. Männen och kvinnorna flögo upp, och med
röster, som blevo hesa av raseri vrålade de till dem, slogo dem,
sparkade dem, rev och slet i dem, och den djupa stillheten blev fylld av
skrik och tjut och vreda rop.
-- Men vad är det, vad ha de gjort? frågade jag, och jag visste att mitt
ansikte var fullt av skräck över dessa människor, som så plötsligt vände
sig från solen och friden och blevo till vilda, rasande djur.
-- Vad det är! De huggormarnas avföda ha dödat en ren på fjället och
rivit i sig honom hel och hållen.
-- Dödat! Men de vakta ju och skydda renen och skulle väl vara hans
vänner?
-- När människorna är med ja, och när många renar äro på ett ställe. Men
inte annars -- det ska du inte tro. Då äro de likadana som ulv och järv,
och träffa de en ensam ren, som nu på våren till är svag och matt och
inte orkar löpa ifrån dem, då är han snart i deras bukar. De bita sig
fast i strupen och hänga med hur han än springer, och till slut orkar
han inte mer, utan stupar och slits sönder innan han hunnit marken
nästan. Å ni -- --
Och Heikka tar åter fatt på Rill och ger honom med hätska ögon många och
tunga slag. Och när Rinki kommer i min närhet kan han vara säker om, att
en spark inte är utesluten, och jag känner en avsky och rädsla för honom
så stark, att det nästan är kväljande.
Så med den morgonen i minnet, där jag nu sitter framför elden, har jag
ingen som helst lust att röra ett finger till deras hjälp, och mitt
hjärta förblir hårt trots allt deras ömkliga gnyende. Utanför stimma
barn och hundar i vild flyttningsglädje, renarna skaka på sig så
bjällrorna klinga, kvinnorna hojta och ropa till varann, där de snöra
samman pulkorna, och männen ordna raiderna innan herkarna spännas för.
Sista natten! Det är då slut nu på vandring och slit -- det är sommarens
vila, som kommer, när denna natten är över och solen härnäst står högt
på himmelen. Kommer sommaren själv också? Jag har hört berättas av
lappar, att ibland, när de sista milen tillryggalagts, kan det vara som
en vacker saga och ett under alltsammans -- så, att när man kommer utför
den sista fjällbranten rätt uppifrån snön och kölden och stormen, kan
dalen stå i lövsprickning, kan solen skina helt och stort, marken vara
mjuk och grön och en ljum, len luft bölja omkring en. Och jag tänker på
det höga, vita fjället där långt, långt borta -- när vi hunnit över det
äro vi framme. Är sommaren där då, eller våren kanske bara? Lysa
björkarna gröna där, är det spätt, ljust gräs att trampa på i stället
för denna ishårda skare, där skidorna slinta som på glas, finns det
andra färger att se och inte endast denna eviga, kalla vithet? Kanske
fåglar sjunga där och fylla tystnaden med vårens alla tusen ljud? Kanske
sveper där en ljummare vind än här, kanske växer där stora, höga träd,
kanske skiner solen alltid, kanske brusa där inga rivande snöstormar,
kanske -- -- --
Ratsch! där föll kåtadukens ena halva och stängerna stå frysande och
svarta mot himlens blekblå oändlighet, medan gnistorna yra från elden
och fara uppåt som alltför varma och klara stjärnor. Anne-Marja vaknar
med ett tjut som kunnat väcka döda och Gate kommer skrattande in, tar
tösen och lägger henne till bröstet. Det är det sista mötet på många
timmar och Anne-Marja tycks förstå att det är bäst att hugga för sig av
alla krafter. Under tiden rasslar den andra halvan av duken utför
stommen, och det känns så besynnerligt naket att sitta kring elden utan
de skyddande väggarna omkring. Hundarna gnälla ändå sorgsnare och krypa
ihop med nosarna i svansen, jag drar päsken tätare ihop kring halsen,
knyter schalen fastare i kors över bröstet och huttrar till i kölden som
nu kommer så nära. Men Gate sitter med uppfläkt päls och bröstet bart
och skrattar åt mig och hela livet visst förresten, som hon gläds åt, så
de bruna unga ögonen stråla och le. Anne-Marja känner nog också, att
sommaren är ett bra stycke närmare och att det är ljuvligt att leva, ty
hennes starka lilla näve griper ett fast tag om moderns bröst och med
stora, mörka ögon ser hon upp i Gates ansikte och låter höra ett litet
hickande, lyckligt skratt, mot den blick som möter hennes i stor och
glad ömhet. Så somnar hon, mätt och nöjd med munnen ännu halvöppen i
skratt, och sakta sveper Gate fällar och filtar om henne och bär henne
ut i sin pulka, där det är rett som ett fågelbo för Anne-Marjas lilla
mjuka person. Och om snöstormarna rasa aldrig så vilt och kölden står
som en knivsegg mot ansiktena, nog har Anne-Marja det varmt och gott och
lent, och vaknar hon vid en hård stöt från pulkan så hör hon genast
Gates röst över sig -- mild och lugn och tröstande.
Nu äro kåtastängerna också nere, och de sista kopparna kaffe drickas,
det sista riset flammar, pulkan med kåtatillbehören snöres samman och
selningen börjar. Det är inte som att sela en häst minsann, att spänna
remtygen om en ren. Nej då, det ska ingen tro! Det är inte lönt att
komma klampande rätt på med bogträna över armen och tömmen dinglande,
att helt lugnt kasta alltsammans över renens rygg och sen spänna och
ordna så mycket man nån'sin orkar tills allt är färdigt. För då bleve
det ingen flyttning av -- efter en halvtimme skulle man stå ensam kvar
med värkande armar och ben och titta på det ställe, där renarna hade
stått. Medan de glättigt ilade upp mot fjällen och friheten.
Så här går det till när en ren ska' selas: han står bunden med
halsremmen i pulkan framför -- pulkorna äro ställda just i den ordning
de ska gå innan renarna bindas fast vid dem -- och han stirrar tjurigt
och lett, redan när man kommer långt borta. Bogträna och dragträt ligga
tillreds, fästade vid sin pulka, och dem tar man först upp, skrapar dem
väl rena från snö och is med slidkniven, och reder sig sedan att gå till
anfall. Är herken gammal och slug ser han genast om man är ovan vid
arbetet och störtar löst på en med skarpa klövar och vassa hornspetsar
-- är han ung och litet körd gör han precis detsamma bara i ett vilt
försök att möjligen bli fri. Och på det sättet har man det lika trevligt
med båda sorterna. Det är inte värt att bli ledsen och modfälld om ett
horn rispar upp kinden eller en klöv klapprar ned på ett par revben så
det knakar i dem. Ta emot det utan att blinka, men häv upp ett så
fulltonigt tjut som möjligt och slå igen. Och när så det fromma djuret
vilar sig ett ögonblick med hängande huvud och flämtande sidor, passa då
på att med en blixtsnabb rörelse skjuta bogträt över nacken, spänna väl
fast det, föra dragträt ned under buken, bakom frambenen, spänna väl
fast det och placera dragremmen så att den ej trasslar sig och lindar
sig om djurets ben, när raiderna ska' sätta i gång. Men lägg noga märke
till, att allt detta skall gå med _en_ jämn rörelse, utan avbrott, utan
fubbel, utan ryckningar och hårda tag. Det är ett enda litet tag som gör
alltsammans -- ett enda smidigt kast med armen, och när man väl lärt sig
det en gång går hela selningen sedan utan ett spår till besvär.
Alla raiderna äro färdiga, alla raidledare på sina platser utom männen,
som på knä framför en halvsläckt, rykande kåtaeld tänder sina pipor med
de sista glöden. Hundarna luska omkring med hängande huvuden och
släpande klossar och akta sig väl att komma inom räckhåll. Det slösas
frikostigt med sparkar och slag under flyttningen, ty då måste det vara
ordning mer än någonsin annars -- ordning och lydnad. Det duger inte att
ränna vilt omkring och skälla, att följa spår och intressanta dofter,
som möjligen kunna locka en hundnäsa -- tyst och stilla ska' hundarna gå
på sidan om raiderna, långt på sidan, så att dragrenarna ej skrämmas.
Och försöker någon att smyga sig undan på egna vägar, uppstämmer hans
herre och husbonde ögonblickligen ett så fruktansvärt vrål, att den
skyldige genast med slak svans ändrar kosa, medan han gör ett ytterligt
misslyckat försök att se ut som om det blott varit en liten tillfällig
och alls inte avsiktlig avvikelse från den rätta stigen.
-- Ho! skallar nu Gammel-Nikkes röst. Allt är klart till uppbrott och
med långa, säkra steg sätter han skidorna i gång. Hans raid är lång --
tolv stycken stora vackra herkar och pulkor, och efter honom trippar
Elle med sin raid, efter henne Heikka, Ellekare, Gate, och alla de
andra. Och likt en svart jättepil borrar sig det långa tåget in i
vildmarken medan klockorna klinga, pulkorna rassla och riporna kuttra på
fjällbranterna. Sommaren är bortom det vita fjället där!
Ånej, inte var sommaren där. Inte sjöng fåglarna, inte grönskade träden,
inte var marken mjuk och bar -- snön låg där som på fjällen, björkarna
stodo svarta och våta, och en iskall vind låg på rakt norrifrån. Men var
det inte ändå, som om vi kommit närmare våren, var det inte som om vi
logo gladare och friare, som om vi andades lättare, som om solen brände
lite hetare här än två mil längre bort, där Tsoutsos vita kam lyfte sig
mot himlen? Var det inte ändå ljuvare här, blidare, ljummare -- eller
var det bara medvetandet om vilan, som äntligen blev vår egendom, efter
den långa, långa vandringen? Hela det stora byalaget låg här redan --
vår sida var den sista på flyttningen, och runt om i björkskogen, som
sluttar ned mot sjön Tarfallajauri ligga kåtorna tätt med glada
rökpelare ur räpparna. Klockan är inte mer än fem på morgonen, och
i vanliga fall är det ännu många timmar till den vanliga
uppstigningstiden, men vår ankomst har fått alla på benen, och utanför
varje kåta står det lappar, som hälsa och ropa, fråga och skratta. Och
när renarna släppts och selats av sprida vi oss i de olika gästfria små
hemmen och dricka kaffe så mycket vi orka. Gate och Ellekare och Heikka
och jag gå in i den närmaste, och vi ha knappt hunnit slå oss ned förrän
vi ha kaffekoppar i händerna och socker i munnen. Alla kåtans innevånare
äro fulla av det mest odelade intresse för vår färd, våra mödor, våra
prövningar, berätta om sin egen flyttning, som också varit besvärlig
nog, men inte på långt när med så svårt väder, och beklaga oss högljutt
och uppriktigt, när de få höra våra äventyr. Innan man vet ordet av har
man satt i sig en fem sex koppar kaffe, sen kommer maten och kaffe igen,
hur många koppar som helst. Emäntä -- hon heter Sanna och har ett
ansikte som strålar av välvilja och gästfrihet -- kokar och steker,
pratar och skrattar i ett gående och tycks inte en minut vara missnöjd
eller sur, att mitt i natten ha blivit ryckt ur sin ljuvaste sömn för
att vara värdinna åt oss. Utanför tar blåsten till, snön börjar yra,
genom en reva i kåtaduken stryker en kall pust över ryggen och det känns
dubbelt behagligt att krypa närmare elden, som sprakar och värmer med
höga flammor. Dåsigt skruvar man in sig i pälskoltens mjuka värme,
ögonen blinka sömnigt, inte ens kaffet förmår hålla en klarvaken. Det är
alltför stilla härinne, alltför hemlikt och varmt, när man kommer från
kölden och de långa milen därute. Det är omöjligt att inte luta sig
litet bakåt mot uppstaplade fällar som så försåtligt locka bakom ryggen
och sluta ögonen en minut i vaggande ro. Men Sanna vill tala med mig nu
och som ur en dimma hör jag hennes klara röst:
-- Nå du är lärarinnan du! säger hon och skrattar mot mig med
oemotståndligt vänliga ögon, när jag sömndrucken möter hennes blick. Du
har fått sliti ont du på den här flyttningen. Voi, voi, sånt stygvejr ni
har haft. Men nu får du vila och välkommen hit är du också! Hur ska du
trivas hos lapparna nu tror du? Men vi ska vara snälla mot dig, du ska
inte vara rädd. Vi ska nog försöka så du inte längtar ifrån oss!
Hon ler så vänligt mot mig, och rösten har en klang, som hos en mor, som
ska lugna och trösta. Och allesammans nicka mot mig och skratta och se
så milt på mig, att jag nästan får som en klump i halsen och har lite
svårt att se dem alla riktigt klart. Den finaste lady på jorden, de
finaste, bästa människor av dem, som leva i civilisationens värld skulle
inte kunnat på ett förnämare och vackrare sätt ha tagit emot en främling
i sin krets än Sanna och dessa lappar gjorde med mig.
-- Det var väl inte krig i Sverige? frågar en gråskäggig, bistert
blickande gubbe, som rökt och spottat utan uppehåll från det vi trädde
in i kåtan.
-- Nej, det var det inte, svarar jag och ser oroligt på honom. Är det
krig nu då?
-- Lär allt vara det.
Jag känner hur jag blir röd och blek ömsom och reser mig till hälften
upp, så klarvaken som jag inte varit förut på hela tiden.
-- Vad säger du! Är det krig, verkligen krig?
Kan det hända så mycket på en månad? tänker jag. Det var så lugnt
allting, när jag lämnade Soppero, hur ska jag komma hem, vad ska jag ta
mig till! Och i en vild dans ser jag alla de mil jag vandrat åter bränna
för mitt medvetande -- ska jag springa dem igen med denna fasa inom mig,
ska jag bryta upp nu genast och gå, gå över de öde vidderna, innan jag
ens hunnit sova tröttheten efter den sista vandringen ur mig. Jag tänker
allt detta så snabbt, att det väl inte tar en sekund, och gubbens svar
har ännu inte nått mig. Så hör jag hans lugna röst:
-- Ånej, inte vet jag, men nog är det väl troligt. För skogs-Jon från
Sappisasi drog här förbi i går och han kom just från Soppero. Och där är
mjölet två gånger så dyrt nu, som när vi lämnade det för sex veckor sen,
och då kan det väl inte vara annat än krig. Voi, voi, vad det blir dyrt
med mjöl och kaffe sen! När dom krigar. Tror du dom kommer och skjuter
oss lappar?
-- Visst inte! svarar jag och skrattar, så lätt om hjärtat igen som
endast den kan vara, som känner sig ha sluppit ifrån det svåraste i
livet. Visst inte! Och det är inte krig heller för den delen, det är jag
alldeles säker på. Mjölet kan bli dyrt ändå och kaffet med. Du höll på
att skrämma mig rent fördärvad med ditt krig.
Allesammans skratta igen, och mitt i den allmänna munterheten öppnas
oksan försiktigt, och en halvvuxen pojke kommer in i ett moln av snö.
Han försöker göra sig så liten, som möjligt, men Sannas kvicka öga
undkommer ingen, och ögonblickligen blir han anropad.
-- Nilsa, där sitter lärarinnan! Gå fram och hälsa nu vackert.
Och Nilsa skruvar sig förlägen och allvarlig fram till mig, räcker ut
armen och lägger den om mina axlar: Boris, boris opahädja! mumlar han.
Goddag lärarinna. Och: Boris, Nilsa! hälsar jag högtidligt tillbaka med
min arm om hans skuldror.
Nilsa är Sannas son, och en vacker liten pojke är han. Ögonen äro stora
och bruna och allvarliga, ansiktet smalt med rena, ädla drag och håret
långt och svart. Han sitter så förlägen mitt emot mig med en kaffekopp i
handen, då och då möter jag hans blick, som i smyg granskar och väger
mig. Och när jag då skrattar, blir hans ansikte så flammande rött att
ögonen nästan tåras. Det dröjer inte länge förrän oksan på nytt öppnas
med stor försynthet, och en efter en komma de äldre av mina disciplar
tågande, alla ohyggligt förlägna och mer eller mindre fnittrande. De
hälsa och tala med viskande röster, och försvinna som blixtar så fort de
uppfyllt alla hövlighetsplikter, för att utanför kåtan föra ett fasligt
stim och väsen, tydligen ämnat att imponera på mig.
Heikka och Gate ha redan gett sig av till sitt arbete med kåtaslagning
och rishuggning, men Ellekare och jag sitta i lugn och ro -- vår kåta
blir inte rest ännu på några timmar och vi följa Sannas råd och lägga
oss att sova en stund. Sanna har hämtat in alldeles nya, obegagnade
fällar och filtar och dem ordnar hon till mjuka bäddar. Jag får en
skinande vit rakkas över mig och sover snart tryggt och lugnt.
Fyra timmar därefter väcker Sanna mig, naturligtvis med kaffe och mat,
och sedan gå Ellekare och jag i den piskande snövinden att hugga golvris
till vår egen kåta och reda den i ordning. Heikka har redan satt upp den
och med alla krafter skynda vi oss att få allting färdigt så snart som
möjligt. Det ger en så glad känsla att arbeta för sitt första egna hem,
om det också bara är en svart liten kåta långt uppe i Lapplands
ödemarker, och vi äro så ivriga både Ellekare och jag, att vi varken
tänka på tid eller rum. Åskådare ha vi också, så många barn som finnas i
närheten och de ge oss ett handtag då och då, när det behövs. Emellanåt
kommer det också någon fullvuxen, som ger oss råd och vinkar när han
kan, och alla äro de djupt intresserade av vad allt mina pulkor kunna
innehålla. De ha nog väntat sig de förunderligaste saker och se nog en
smula besvikna ut, när det ena efter det andra tas fram, som är precis
likadant som deras eget. Koksir (en sorts lapska träskopor med långa
skaft), kisor, husgeråd av alla möjliga slag -- allt är lapskt -- och
fastän de se både gillande och förnöjda ut, svävar det ändå liksom en
missräkningens ande i luften över att ingenting nytt och märkvärdigt
finns att se på. Till och med en vanlig lapprakkas har jag och en
fårskinnsfäll att breda över mig. Och ingen madrass att ligga på, som
annars alla andra lärarinnor haft med sig.
Lasse, han gamlingen inne från Sannas kåta, ser sig betänksamt om bland
sakerna, som ännu inte placerats på sina platser i kåtan, utan stå
huller om buller vid pulkorna. Så ler han med finurlig och skälmsk min,
och all bisterheten stryks i ett tag bort från ansiktet:
-- Du kan allt gifta dej med en lappgosse genast du! För hushållet ditt
är i ordning med kisor och allt, det ser jag, och bara lapskt är det
alltsammans. Mån tro vem de ska bli?
-- Ja säj de du! småler jag till svar där jag står böjd över en pulka.
Och det skrattas mycket och länge av alla åt det enkla och lyckade skämt
Lasse kommit fram med. Det fordras inte mycket förrän allas ögon tindra
i leenden -- och inte så mycket heller förrän sorgen får dem att mörkna.
De äro snara som barn till alla sinnesrörelser: snart bedrövade, snart
tröstade -- gråt ser man sällan, men sorg, som inte är mindre tung för
det; leenden är det gott om, men vemodet kan lura så nära, att ett ord
lyfter det fram ur mörkret igen. Men nu är det bara glädje som råder,
och skratten komma tätt och hjärtligt där minsta lilla anledning kan
tänkas. Inte minst åt Heikka, som vid arbetet med att sätta upp luvvin
-- ett sorts primitivt häbbrä, där maten förvaras för att skydda den för
rovdjur och kringstrykande hundar -- slinter på stegen och står
huvudstupa ned i snön. Han slår sig inte alls och skrattar själv lika
muntert som de andra, när han klänger upp igen för att lägga sista
handen vid sitt verk. Och när luvvin nu är färdig är det Ellekares och
min tur att äntra upp för stegen och stuva in hela vårt matförråd i det
lilla loftet, så enkelt men ändå tillräckligt för sitt ändamål, som
allting är hos lapparna: två par höga, korsade björkstammar surrade
säkert ihop med rep och i den klyka de bilda ligger ett golv av smala
stänger, till tak ett par säckar och ris -- det är det hela, men en
säker plats är det att lägga sitt matförråd, inga djur kan nå det och
regn och snö inte heller.