stannar naturligtvis i kåtan. Och det är minsann inte det enklaste att
krångla sig upp med bördor på den smala lilla stegen, som egentligen
endast är avsedd att användas vid kåtans upp- och nedtagning. Den är
gjord av en enda trädstam som karvats ur så, att ram och steg blivit
fria, men den är inte mer än tio cm. bred på själva stegplattan, så att
bara en smal fot i sänder kan få rum. Stegpinnarna sitta långt ifrån
varann, och den del som stödes mot marken består av en vass spets, som
borrar sig ned så att stegen ej kan glida utåt, när någon står på den.
Men snurra runt kan den så mycket ledigare, och det fordras medfödd
ekvilibristisk begåvning i allra högsta grad, för att utan äventyr ta
sig upp och nedför den stegen. Så smal är den upptill, att den minsta
lilla vickning av den som klättrar ögonblickligen kommer den att snurra
runt och befria sig från bördan. Men har man lyckligt och väl kommit upp
genom något herrens under och stolt lutar sig inåt luvvin för att
placera eller hämta något där, viker den gärna åt sidan som om den vore
fäst vid marken med gångjärn, och så skrider man snabbt och obevekligt
mot sitt fall. Å den stegen! Innan man lärde sig alla dess knep och
tilltag. Det var minnsann ett studium, som man inte blev färdig med
första dagen och inte andra heller.
Äntligen var i alla fall allt där som skulle dit, både i kåtan och i
luvvin, och det stolta och oförgätliga ögonblick nalkades, då jag kokade
den första pannan kaffe på vår första eld.
-- Nu _ä_ vi här! sade Ellekare. Nu _bo_ vi här! Nu ä du emäntä i egen
kåta å jag ä din piga å du ska säga mig vad jag nu ska göra. Vi ska väl
laga till middag?
Ellekare är mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte.
Och inte jag heller, varför det är med en viss spänning vi gå till
verket. Heikka ska bjudas på mat innan han går, och hungriga äro vi alla
tre -- klockan har hunnit bli åtta och mer, och det är nära tio timmar
sen vi åto sist, men vi ha inte haft tid att tänka på mat ens, mycket
mindre då laga någon. Nu ska det i alla fall göras, och gott måste det
bli, för vi vill inte skämmas för Heikka. Men det är inte lätt, och till
en början står jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om
födas sammansättning är van att räkna med åtminstone ägg och mjölk och
potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju möjligheter att ha
i ett lapphushåll på vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig
några, och alltså stå vi inför den absoluta nödvändigheten att tillreda
en snabb och god måltid av de saker, som stå till buds. Och vi göra det
också: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens
namn ska säga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde lätt
drickas ur kopp och soppan var fast och grötliknande. Men äran var i
alla fall räddad, för Heikka åt och tycktes ganska angenämt berörd, om
det nu var för att rätten var fullständigt okänd för honom, eller om han
verkligen tyckte det var gott, det är något, som jag vill låta vara
alldeles osagt. Ellekare och jag åto också -- i en stor koksi med varsin
hornsked, och vi voro mycket hungriga, så vi hade inte just tid att
känna efter hur det smakade. Mätta blevo vi då i alla fall, och när
Heikka druckit sina två koppar kaffe så tog han avsked och gick hem till
sitt med nöjd uppsyn. Så han var också mätt, och med lugnat sinne
började vi göra i ordning våra bäddar för natten.
Och sedan lade vi oss, trötta och glada, fyllda av den trygga känsla som
ett eget hem ger, var det än är och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt
att ligga med ögonen mot räppen och se hur de tunga molnen foro, att se
den ljusblå rökstrimman från den döende elden stiga rakt och vackert upp
mot dem, att höra riporna skratta i ungskogen och björkarna susa för
nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kåta, det är
ditt det här, dina grytor, dina fällar och hela den långa sommaren får
du vila från vandringar och mödosamma vägar. Och i morgon komma alla
skolbarnen!
-- Ellekare! säger jag och ger med min fot en liten knuff åt hennes
huvud, där hon ligger nedanför mig på samma sida av kåtan, Ellekare!
-- Jaa, mumlar Ellekare sömnigt.
-- Ligger du bra? -- Ty måste jag inte veta om mitt tjänstehjon for illa
eller ej.
-- Jaa, de gör jag.
-- Hur ska vi vakna i morgon?
-- Å vi vakna nog.
-- Men jag vaknar aldrig på mornarna. Vaknar du säkert?
-- Jaa då! Har du drage klockan din? Så ska jag titta på henne när jag
vaknar och väcka dig, när tiden blir.
-- Godnatt då Ellekare!
-- Godnatt lärarinna!
Vi vakna verkligen i tid, men det får kanske mera tillskrivas försynen i
form av nyfikna lappbarn än Ellekare och mig, ty vi voro så dödströtta
efter vår långa arbetsdag, att sömnen inte ville släppa våra ögon
frivilligt. Men redan i arla morgonstund började det smälla helt försynt
i oksan, och min yrvakna blick hann fånga en rödtofsad pojkmössa, innan
den försvann, och ett par spejande bruna ögon, som jag igenkände
tillhöra Nilsa, gossen från kåtan intill. Han är inte ensam, ty ett
stilla fnissande förnimmes utanför och om en liten stund gluttar ett
flickhuvud i dörröppningen, möter min blick med ett förläget småleende
och försvinner blixtsnabbt. Så hörs trampet av springande fötter, några
halvkvävda skrattsalvor och så blir allt tyst för en liten stund.
Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom räppen yr lite
fin snö -- alltså snöstorm i antågande igen. Det kännes gnistrande
kallt, när man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln är bottenfruset och
morgonljuset ser grått och ovänligt ut. Men nu går Ellekare med fart i
skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem, med ett brak slänger hon
upp oksan och hämtar in ett fång ved, och snart börjar en svag rök stiga
mellan hennes händer, där hon ligger på knä framför härden, en frisk
doft av brinnande näver fyller den skarpa luften och gör den mera mild
att andas, det börjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till
en strålande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med små
vassa stålklingande ljud, koppar klirra. Och så mitt upp i denna ljuva
lilla hushållssymfoni kommer Ellekares klara röst gnolande en entonig,
sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehåll, så den
blir till en sövande vaggsång. Jag känner hur sömnen kommer smygande,
men innan jag hinner somna på nytt skramlar en full kaffekopp vid min
huvudgärd, räckt av Ellekares lilla bruna hand -- och så är dagen
börjad!
Många timmar dröjde det inte förrän kåtan var full med folk och nog kan
man räkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena
pannan efter den andra koktes och tömdes, de två kopparna voro ständigt
i gång, och varenda sak jag hade granskades och beskådades, visserligen
mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna
ganska gott. Smör och ost och bröd hade en storartad åtgång -- somliga,
som kommo långväga ifrån, skulle bjudas på mera fast föda än bara kaffe,
och Ellekare och jag hade på förhand sinsemellan gjort upp ett litet
tecken, som betydde: långväga gäst! Och så fort detta tecken gjordes
började jag genast förberedelser att med värdighet bjuda mitt salt och
bröd. På den lilla runda träbrickan med långt skaft, som dels får
tjänstgöra som bakbord, dels som lock över vattenkitteln, placerade jag
ett par runda, nybakade brödkakor, bredvid dem en liten smörask och så
osten. Alltsammans räckes till gästen, som efter en kort tvekan och ett
svagt mummel: in mon lät nälkis! jag är inte hungrig! flyttar sig
närmare och sätter sig bekvämt tillrätta på golvet. Är det en man
stryker han först mössan av huvudet och för med en vacker rörelse håret
ur pannen, är det en kvinna slår hon sig bara ned utan förberedelser,
men båda äta lika sakta och värdigt, utan ett spår till brådska eller
aptit. Det tar också alltid sin rundliga tid innan de ätit färdigt, men
då har en hel del hunnit konsumeras ändå på detta lugna, trygga sätt. Så
fort ätandet är undangjort torkar sig gästen omsorgsfullt om munnen,
sätter ordentligt locket på smörasken efter sig, makar alla rester väl
tillsammans på brickan och räcker den tillbaka till värdinnan med ett:
Kito ätnat! tack så mycket. Emäntä nickar, häller kaffe bräddfullt i
kopp och fat och bjuder. Och minst två koppar ska det vara innan nästa
gäst får betjänas. Till ritualen hör också, att emäntä alltid själv
dricker första koppen av ett nytt kaffekok för att visa att kaffet är
gott. I somliga kåtor brukas det också att två fulla koppar sätts på
brickan och räcks åt gästen, varpå han först har att dricka ut den ena
och så den andra som påtår.
Frampå middagen börja mödrarna anlända med barnen, som skrivas in och
lämna sina betygsböcker från föregående år -- de som redan prövat en
skolas besvärligheter. De små, som ska börja första gången se bara
oändligt skrämda och olyckliga ut och trycka sig ängsligt till mors
kolt. Fjorton barn är det i allt, det äldsta femton år -- en lång,
drumlig pojke med långa ben och armar och en väldig hårmassa, som ligger
långt ned i ögonen -- det yngsta nyss fyllda sju år och vackert som en
liten kerub i sin nya granna kolt. Mödrarna dricka kaffe och prata, nypa
i tyget på min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar
om priser på spetsar och band och grannlåt och ha det utmärkt trevligt.
Barnen glömma snart sin första skygghet och sörpla i sig sitt kaffe med
ganska förnöjda miner, springa sen ut och leka och föra ett förfärligt
stim kring kåtan. Då och då, när de bli alltför högljudda sticker den
mor, som tycker sig ha hört sin telnings röst över de andras, sitt huvud
utom oksan och håller ett kort, men kärnfullt anförande, som resulterar
i ett ögonblicks dödstystnad. Men snart är allt glömt igen och leken
rasar som förut. -- En timme eller två sitta mödrarna kvar och aldrig
sinar pratets ström, så resa de sig, släta kolten ned utmed höfterna och
försvinna pilsnabbt genom oksan, utan att säga adjö, utan att tacka --
det brukas inte. Barnen följa med, alla ränna i väg på sina skidor och
det blir så tyst i ett nu, att stillheten susar för öronen. Men rätt vad
det är kommer en stormil susande som skakar kåtan, snön knastrar, när
den piskas mot duken och några flingor singla ned genom räppen och fräsa
i elden.
-- Har du mera ved huggen, Ellekare?
-- Nej, men jag ska gå ut och skaffa nu. Det är väl middagsdags snart?
-- Ja. Vad ska vi laga?
Vi titta rådvilla på varann, tills vi besluta oss för gröt och torrkött
såsom varande både enkel och närande föda. Och medan Ellekare hugger ved
anrättar jag måltiden, som sedan förtäres till sista smula trots de
otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar
Ellekare igen, ty nästan allt brödet har tagit slut under dagens
gästabud, och jag börjar göra i ordning böcker och schema och rusta mig
för mitt arbete i vetandets tjänst. Och innan vi veta ordet av ha vi den
grå svaga skymningen över oss, som ännu en tid framåt ska säga oss, när
natten faller på. Om ett par veckor bara slutar solen att gå ned och sen
ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, när stackars jordiska klockor
visa, att natten är kommen. Nu viner stormen hårdare, snön frasar
utanför och kölden är bister -- men vår varma eld brinner klar, och när
vi krypa ned bland våra fällar efter en sista kaffefest med Sanna och
Lasse från kåtan bredvid, känna vi ingenting av ovädret som rasar,
stoppa bara om oss väl kring axlar och ben och somna, medan ännu några
röda glöd pyra på härden.
* * * * *
Redan innan klockan åtta på morgonen hör jag tramp och fnissningar
utanför, och när jag tittar ut har jag nästan alla mina elever i väntan,
fastän det är en hel timme före tiden.
-- Klockan är inte nio än på länge, säger jag, och utan ett ord dunsta
de bort åt olika håll, för att om tio minuter åter fnittra och viska
utanför oksan. När de inte ha någon klocka att gå efter, är det inte så
gott, och eftersom det snöregnar och blåser kallt låter jag dem komma in
och värma sig framför elden. Och då alla äro komna tycker jag den
felande halvtimmen inte är något att hålla på och börjar terminen. Med
bön naturligtvis, efter uråldrigt bruk, och så psalmsång. De äldre som
kunna läsa få var sin psalmbok ur skolans bokskrin, jag tar upp psalmen
och så börjas sången. Om man verkligen har rätt att kalla den så. Alla
vilja vara med, men ingen har ens den svagaste aning om vad det vill
säga att sjunga en melodi eller överhuvud taget träffa en ton. Utan just
där deras röst av en händelse slår ned får psalmen börja, det kan vara i
bas eller diskant, det gör alldeles detsamma. Ordens rätta uttal är av
mycket större vikt, och äro de besvärliga kan jag hinna sluta versen,
medan den övriga kören ännu stavar på första strofen. Var och en följer
med och skyndar sig så fort han kan, var och en gör sina små hjälplösa
försök att skapa en melodi lik den jag sjunger, som hans öra fattar och
uppfångar den -- och det hela blir till en konsert vars make ännu intet
mänskligt öra hört. Jag vet inte hur jag behöll kontenansen, jag minns
bara att Ellekare huvudstupa kastade sig ur kåtan med blodrött ansikte,
och att min röst var misstänkt svävande under några takter. Men barnen
voro så upptagna av att stava och sjunga, att de inte märkte någonting,
och väl var det.
Ja, så var början gjord och arbetet väntade! Men först skulle alla tala
om vad de hette, så att jag visste vad jag skulle kalla dem, och det var
ett gruvligt besvär att få ur dem det. Efter säkert en timmes ihärdigt
frågande hade jag då fått allas namn med låga förskrämda röster och med
mycket fnitter och skruvande, men äntligen var då den skärselden
genomliden och skolan i gång på fullt allvar. De insikter jag fick i
mina elevers kunskaper redan denna första dag voro ingalunda
uppmuntrande -- timme efter timme upptäcktes nya avgrunder. Till att
börja med var det innanläsningen som fullständigt tog andan från mig.
Jag gav de äldsta läroböcker, medan de yngre fick välskrivning och de
allra yngsta övade sig i tålamod och stadgat uppförande.
-- Läs nu första stycket, Nilsa! sade jag. Och Nilsa började med hög
stackig röst:
-- Vat en krota perättade allteles ytom sig så att ten knappt kunte tala
sate en krota till sin far far som satt vit päcken ...
Allt utan ett spår till skiljetecken eller uttryck naturligtvis, men med
något så oändligt själlöst över sig, att jag greps av en hemsk misstanke
och frågade:
-- Säg mig nu Nilsa, vad groda heter på lapska.
Intet svar, bara ett förläget stirrande från Nilsa och fnitter från de
andra.
-- Kan någon annan svara?
Ingen. Groda är kanske ett bra svårt ord, tänkte jag -- jag ska ta något
lättare. Kan du säga, vad bäck heter då? Inget svar. Och på alla mina
frågor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig
översättning. Ibland försöka de hitta på något, som åtminstone ljuder
lika, men det är så sällan det träffar rätt, att jag snart genomskådar
den lilla listen. Så svarar t. ex. någon, när jag ber honom översätta
ropa: ruobbi. Men det betyder sår på lapska och kan alltså inte alls
godkännas. Dessa barn ha gått i skola i tre, fyra år och lärarna ha haft
till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska språket. Deras enda
läroböcker äro på svenska: katekes, biblisk historia, läsebok, och ur
dem ha de haft läxor. Utan att förstå ett enda ord ha de fått rabbla
psalmverser, bibelspråk, tio Guds bud, och av styckena i läseboken
begripit precis lika mycket, som om man satt dem att läsa kinesiska
eller något annat lika besynnerligt språk. Det är första timmens glada
erfarenhet.
Andra timmen låter jag de äldsta skriva, mellanklassen får läsa och de
minsta få pennor och papper för att lära sig rita uppstrecket till i.
Griffeltavlor finns det två stycken i skolmateriallådan, men inga
grifflar ha blivit medskickade så det är lika när för det. Och så måste
jag ge nybörjarna pennor i deras små bruna nypor, och där blir minsann
skrivning av så bitarna yr om blyertspennorna. Det är inte så gott, att
trycka lagom hårt, när man aldrig försökt att skriva förr och jag
bävade, när jag såg hur pennorna blevo mindre och mindre. För knivar
hade de ju tillreds i bältet, åtminstone pojkarna så små de voro, och
det fanns inga hinder, när det gällde formering. Och formerades gjordes
det sannerligen så Ellekare kunde haft till tändved en vecka om hon
passat på och samlat upp spånen. Jag förmanade dem: Tryck inte hårt! och
då sågo de allvarligt på mig, torkade sig om näsan med smutsiga små
nävar och började på nytt med högtidliga, viktiga miner. Men resultatet
blev lika klent. Jag tog deras hand i min och förde pennan, och de
finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det
knack! och en bit blyerts for i luften så det var en lust åt det. Till
slut fingo de skriva med bara träet för att öva sig i att hålla om
pennan åtminstone och så småningom minska trycket. Så hade då de
sysselsättning en stund, och jag fick ägna mig åt mellanklassen, som
hjälpligt kunde stava och lägga ihop och staka sig fram genom de
enklaste ord. Det var precis samma förhållande med dem som med de äldsta
-- ingenting begrepo de av de svenska ord de krånglade till, och intet
svar fick jag av dem heller på mina frågor. Men skriva efter förskrift
gjorde de alla riktigt bra, när man betänker hur de måste sitta
nedhukade på risgolvet med knäna uppdragna och böckerna stödda mot dem.
De skrivböcker med förskrift som användes voro av den sorten, som brukas
i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt löjligt att läsa
de förskrifter som stod tryckta överst på varje sida: Sitt rak i ryggen!
Håll fötterna rakt på fotbrädan! Stöd handen lätt mot bordet! Luta ej
huvudet!
Nästa timme ägnades åt räkning för de största, skrivning på nytt för
mellanklassen och inlärande av bokstaven _i_ för de små. Det var
gränslöst besvärligt att hålla dem i arbete alla, och den första tiden
blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett
ögonblicks tvekan kasta mig från räkneproblemen i översta klassen till
stavningen i mellanklassen och från stavningen till dirigerande av
streckskrivningen hos nybörjarna, och från streckskrivningen åter till
räkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. -- Räkningen
beredde mig en ny överraskning. Så länge jag höll mig till huvudräkning
med mycket små tal gick det rätt bra, men så snart jag började med
skrivna problem blev det annat av. Efter tre års skolgång ansåg jag, att
ett sådant tal som detta utan svårighet borde kunna räknas ut: 19 + 11 +
13. De fingo sina tal och satte sig på sina platser, och jag ägnade min
uppmärksamhet åt de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag på
seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara färdiga snart. Men
det såg inte så ut. Ögonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade,
läpparna rörde sig, fingrarna trummade, och suckar och stönanden fyllde
luften. De kliade sig i huvudena så det dånade, snöto och fräste i
fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent förbluffande när
jag för mig själv betänkte uppgifternas enkelhet. Men då jag äntligen
fick se deras böcker, så förstod jag fullkomligt deras bedrövelse och
delade den med dem av mitt fulla hjärta. Hela sidan var full med små
streck -- streck vid streck, streck vid streck -- i grupper, påblötta
och utsuddade med tummen, när det blivit för många.
Först stirrade jag bara fylld av häpnad på förstörelsen, förstod icke
vad meningen var en gång, men så gick det plötsligt upp för mig, att det
var det sätt, som man lärt dessa barn att lägga samman 2 och 2 eller 10
och 10. Först tio streck på ett ställe, så tio på ett annat och så
vidare allt efter problemens längd och talens storlek, och när de så med
mycken svett och möda ritat ut alla sina streck, så hade de ett
förskräckligt arbete att räkna samman dem alla. Addition i kolumner hade
de aldrig hört talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var
nästan löjligt att nämna, och vid blotta tanken på division kände jag
svindel.
Det måste alltså bli för mig att börja från den allra första, enklaste
begynnelsen och lära dem förstå, att räkning inte bara är streck, att
strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan
_tänkas_ innehålla alla de streck, som eljest måste ritas och räknas
samman. Det var den erfarenheten räknelektionen gav mig, och så värst
glädjande var den ju inte. Med detta lät jag dagens arbete vara slut --
vi voro trötta allesammans -- och med läxor att läsa på gav jag dem
hemlov, vilket hälsades med nedslående förtjusning och efterkoms med en
snabbhet endast möjlig att åstadkommas av barn, som veta att skolan är
slut för dagen. Och med en suck tackade jag dem för denna snabbhet, lade
mig raklång på en fäll och beslöt att för en timme åtminstone låta bli
att fundera över hur i all världen jag skulle kunna lära dem allt som de
skulle kunna och inte kunde.
När skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den
naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vädret är strålande vackert igen med
kalla nätter och vårljumma dagar. Vi försöka åtminstone att tro, att det
är våren som är oss nära om också de gamla runka på huvudena och spå
lång vinter ännu.
-- Vad ska vi göra de tre dagarna när vi ingen skola ha? Ellekare talar
alltid i pluralis, när det gäller skolan och kåtan.
-- Om vi skulle ta och gå efter post! föreslår jag. Ty nu är det nära
sex veckor sedan jag hört några nyheter från den värld, som är bortom de
vita fjällens krans och det känns lite underligt att ingenting veta om
de sina, om kriget, om allt som kan ha hänt på hela denna långa tid.
-- Ja det gör vi! svarar Ellekare ögonblickligen och utan ett spår till
tvekan, och ögonen lysa på henne bara vid tanken på den långa färden,
och allt vad hon ska få se på den. Det är sju mil över fjällen till
Torne Träsks station som också är vårt närmaste ställe att hämta post
från. Om vägen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det väl
inte vara omöjligt att ta sig fram. Förresten kanske vi kan få någon
lapp att följa med, som känner vägen. Och så gå vi till Heikka, som är
vårt stöd och vår tillflykt i alla kinkiga situationer.
-- Kan du följa med? frågar jag. Du ska inte behöva göra det för inte
förstås.
-- Kan inte! svarar Heikka bestämt. Jag ska gå långt in till Norge till
hjorden och tre andra av männen följa med mig. Vi gå i kväll, och i
morgon gå de övriga, så du kan nog inte få någon som följer dig. Och
ensamma ska ni inte gå, för vägen är besvärlig.
-- Men jag har karta och kompass.
-- Å har du det! Ja ja, du vet väl bäst hur mycket man kan tro på sådana
ting. Men trolldom för aldrig lycka med sig och trolltyg är det. Att den
lilla dosan ska kunna visa väderstrecken.
Han ser allvarligt ogillande ut och Gate likaså. Men efter många koppar
kaffe och mycket pratande ha vi då fått veta en hel del om vägen: om
rastställen där det finns källor, som inte äro tillfrusna, om var en
ensam fiskekåta är belägen där vi kunna få vila och mat och värme, om
genaste vägen att snedda över Träsket. Och vi besluta oss för att gå
ensamma och ta avsked av Heikka och Gate som ge oss många förmaningar
och goda råd. Gate dessutom en hel del kommissioner om vi kunna komma in
i någon handelsbod fastän det är helg. Och så ränna vi hem till vår egen
kåta för att rusta oss till femtonmila färden. För kortare än så kan vi
inte beräkna att vägen är, har Heikka sagt. Snarare längre. -- Vi packa
kaffepanna, torrkött, bröd och smör i våra laukos (ryggsäckar), och
tändstickor plocka vi våra dosor fulla med. Lapparna ha alltid
svavelstickor, som de köpa i finnbyarna, någon annan stans tror jag inte
de finnas att tillgå i hela Sveriges land -- och förvara dem i små dosor
av mässing, som egentligen äro ämnade till snus, men som också utmärkt
lämpa sig till tändstickor. Dessa dosor ha också den stora förtjänsten
att de ha två bottnar, i den ena förvaras tändstickorna, i den andra är
en spegel inkittad och mellan spegeln och locket brukar vanligen en
liten finkam ligga förvarad för att alltid finnas till hands.
När solen går ned bakom Rokomborre, det stora fjället mitt emot vår
kåta, stå vi färdiga att ge oss av. All mat är upplagd i luovvin, allt
ömtåligt upphängt på krokar så att inga hundar eller andra djur kan nå
det, runt kring kåtan ha vi stjälpt tomma pulkor, så att inga hundar ska
kunna böka upp duken med nosen och ta sig in, och till slut sätta vi mot
oksan en hel liten björk, till tecken att ingen är hemma, och att huset
är låst.