som spänns upp mellan kåtastängerna -- en del bara med filten dragen
över huvudet. Jag ser Heikkas mösstofs sticka fram under en fäll --
sovande eller vakande har en lapp alltid mössan på, endast när han äter
stryker han den av huvudet -- och bredvid mösstofsen ligger Rill, som
med ett skarpt bjäfs rusar emot mig, när jag lyfter undan oksan. De
andra hundarna stämma in, och ett ögonblick är det ett ohyggligt väsen,
men några ilskna ord från Heikka komma dem att skamsna krypa in bland
fällarna igen, och tystnaden sänker sig på nytt över kåtan. Endast Gate
är vaken, hon sticker huvudet ut ur rahkasen och ler mot mig med
sömnklippande ögon.
-- Är du hemma nu? säger hon vänligt. Gör upp eld och få dig lite kaffe.
Torrköttet ligger i laukon.
Så drar hon in huvudet igen. Ristin, som hon har bredvid sig ger upp en
jämrande suck, sen blir allt tyst som förut, endast riset rasslar, när
jag drar ihop det till eld, svavelstickan fräser och den stickande blå
lågan fladdrar med frän lukt, nävern kröker sig som i vilda smärtor, när
eldtungorna slicka den, och när riset tar eld smäller det med glada små
skott, knastrar och piper. Kaffepannan står tillreds, vattenkitteln är
full med halvfruset vatten, och kaffesäcken ligger inom räckhåll. Den är
blank och liten, gjord av läder som från början varit ljusbrunt, men som
decenniers sot och flott ge en vacker och skinande patina, så att den nu
är fullkomligt djupsvart. Ur den låter jag det finmalda hembrända kaffet
rinna ner i kaffepannans lock -- det är det rätta måttet -- tar några
saltkorn ur träflaskan, som hänger på en krok i boasson och skjuter
pannan nära intill elden, makar veden väl omkring och ser noga efter att
jag vänt pipen åt rätt håll, åt boasson, _från_ ingången. Ve mig om jag
ställt den åt andra hållet! då hade jag dragit ofärd och fattigdom över
kåtan och alla dess innevånare.
Medan kaffet kokar åt det rätta hållet söker jag reda på smör och bröd
och torrkött, drar kniven ur slidan och äter en måltid som kungen själv
i hela sitt stora slott aldrig kan få maken till: gott, salt smör, fört
med från Soppero i en stor kagge, som ska räcka sommaren över, nybakat
bröd av rågmjöl och vatten, mjukt och segt på samma gång med en frisk
och delikat smak; och så torrköttet som skärs i långa tunna skivor och
halstras på glöden eller äts rått, alldeles som man vill. Rökt renkött
torkat i solen, det smakar som vildmarken doftar, när det är sol och
sommar.
Kaffet fräser över och i samma minut är Gates huvud på nytt ute ur
rahkasen.
-- Ge mig en kopp också! ber hon. Jag kan inte somna i kväll med någon
ro. Jag vaknar så fort jag hinner. Får jag en kopp kaffe så blir det
bättre.
-- Då somnar du väl aldrig, säger jag, men Gate bara ler åt en så grov
villfarelse och håller ut handen efter koppen jag är i färd med att
fylla.
-- Har du lagt bra med mjölk i botten? frågar hon och för säkerhets
skull tar jag ännu en sked av den gryniga, torkade renmjölken och ger
henne se'n koppen som är hälld så full att även fatet nästan rinner över
-- det ska vara så, annars ser det snålt och lite världsvant ut.
-- Socker! kommenderar Gate lakoniskt och utan ett ord tar jag ett par
sockerbitar ur sockerdosan och räcker henne. Det brukas så också --
koppen räcks från hand till hand, sockret likaså, det är inget krus med
brickor och fat, inte i vardagslag åtminstone.
Och så dricker Gate och jag tysta vårt kaffe, det rofyllda suset av
sovande människor fyller stillheten, och med en förunderligt stark
känsla av hem och skydd makar jag samman bränderna så att elden flammar
högre. Är det den som gjuter allt detta guld över kåtans svarta väggar?
Eller vad är det? Ett under har skett inför våra ögon. Är det samma kåta
vi sitta i eller har någon mäktig trollkarls formel fört oss till en
underbar lapphimmel där allt är av skinande guld! Till och med Gate, som
väl sett detta under kanske tusen gånger förr, stannar av i sin
kaffedrickning och fyller inte fatet på nytt, fastän hon redan har
koppen på lut över det. Guld är alltsammans, guld de svarta
vadmalsväggarna, som nyss hängde så sotiga, de svarta stängerna över
räppen, rent, lysande, skälvande guld. Elden som nyss brann så klar är
blek och utan liv, de vita rahkas bli till gyllene vävnader av
oskattbart värde och i våra pälskoltar lysa varje hår som doppat i
flytande guld. Det gnistrar och böljar av guld vart vi se -- riset på
golvet, stenarna kring härden, till och med den svarta kaffepåsen och de
grå hundarna -- allt är förklarat, förhärligat, skönare än något
jordiskt.
-- Päivi! säger Gate stilla. Solen. Nu går den upp, nu kommer ljuset.
Och sakta dricker hon ut sitt kaffe, ställer ifrån sig koppen, för
rahkasens guldväv undan över sitt huvud och kryper in igen till Ristin
och sömnen. Men utanför kåtan darrar luften i rosa och guld, himlens
alla små moln ha stannat i sin flykt -- det är som stode de stilla i
förundran och tillbedjan, som om de sakta bleknade av hänryckning och
salighet, som om de böjde sig för sin härskares vilja och lät rosan gå
över till glimmande, sprakande guld, medan rymden omkring dem blir
djupare blå och månen skamsen sänker sin skära i väster. Ripornas kutter
tystnar, renens klocka har ännu en ton hängande i luften, men sedan --
inte ett ljud, inte ett knäpp. Molnen stå alltjämt lika dyrkande stilla
och gyllene och över de vita fjällen dansar solens guldkula med en glans
som intet öga kan uthärda, när snön kastar skenet åter i brytningar och
strålar. Och stilla går jag in igen i den varma kåtan, sakta löser jag
bälte och förklädesband och skor och gömmer mig djupt nere bland
fällarna för ljuset och morgonens klarhet.
* * * * *
-- Nå fick du något? frågar Heikka intresserat, när jag långt fram på
dagen kommer åter från min vittjningstur. Stolt håller jag upp två
snaror och i dem var sin ripa, och Heikka undersöker dem med tydligt
gillande avspeglat i sitt mörka ansikte.
-- Två! säger han. Du är nog väldig jäger du! Och så skrattar han så
alla hans blanka tänder glimma och återgår till sitt arbete att tjära
skidor. Gate sitter tankfull framför elden och nickar bara, när hon ser
min fångst, som Ellekare genast tar hand om och börjar tillreda. Hon ser
inte så glad ut som vanligt och jag tittar lite fundersamt på henne för
att utröna om hon möjligen är sjuk eller vad det kan vara som gör henne
bedrövad. Men det dröjer inte länge förrän hon själv talar om det. Det
är Rill, han är sjuk, och Gate vet inte vad som kan fattas honom.
-- Jag förstår mig inte på hunden, säger hon. Inte äter han och inte
skäller han och inte slåss han! Och bekymrad ser hon på hunden, som
dåsig och slö ligger utsträckt framför elden. Titta, jag räcker honom
rena köttet och han blinkar inte en gång!
Hon håller framför hans nos en bit rått kött, som i vanliga fall bestämt
skulle kommit Rill att tvivla på hennes förstånd och att som en blixt
kasta sig över det -- kött bjuds minsann inte alla dagar -- men nu
vänder han endast bort huvudet och suckar med gränslös bitterhet och
sorg. Och Gate suckar också, ty Rill är en god renhund och en bra kamrat
åt barnen.
-- Ja, han är nog sjuk, kräket? säger jag och far undersökande med
handen över hans kropp för att söka utröna om han gjort sig illa vid
något av de täta och vilda slagsmålen med sidaens övriga hundar. Men
upptäcker endast hur ohyggligt mager hans stackars kropp är under den
lurviga pälsen, hur varje revben ligger bart och vasst utan ett spår av
kött över, hur muskler och senor äro smala och hårt spända över
benstommen. Gud vet vad en lapphund lever av, tänker jag för mig själv
och stryker sakta hans smala nos, som vilar mot mitt knä, jag har aldrig
sett dem få ett riktigt mål mat på de veckor jag flyttat med kåtan --
någon enstaka gång en stekpanna full med buljong efter ett lappkok.
Lapparna äta själva mycket sällan köttspadet, det urkokta köttet tar man
noga vara på och endast det allra fetaste skummet, som blåses av den
översta ytan, användes till att doppa köttet i. Den andra klara, starka
buljongen ges åt hundarna, ett par pannor fulla i veckan. _Kanske_ --
något annat såg jag dem aldrig få. Men så äro de också så hungriga, att
de äta det golvris, på vilket möjligen en köttbit en gång fallit, och
anse det inte för lönlös möda att i timmar borra och böka med nosen i
golvet för att slutligen triumferande glufsa i sig en ytterst minimal
brödbit, som någon tappat under måltiden. Ibland ligga de dock
hoprullade i mätt belåtenhet utan synbar anledning och ha då förmodligen
gjort sig ett gott mål på en råtta eller något annat skogens djur, som
de lyckats fånga.
Så mager som Rill nu har jag dock aldrig kännt ens någon lapphund vara,
och Gate och jag se fundersamma på varandra.
-- Han har masken, tänker jag, säger så Gate. Jag får gå till Matte.
-- Mask? Har Matte bot för det?
-- Matte _vet_ något! svarar Gate med mystisk röst och med tonvikt på
_vet_. Och jag undrar vad han väl i all världen kan veta som gör, att
Gate tänker gå till honom med en sjuk hund.
Matte är en liten böjd lappgubbe som i mina ögon just inte ser ut att
veta något särskilt alls, men jag minns, att han har klara små bruna
ögon och ett vänligt leende. Han är en fastboende fiskarlapp, som året
om har sin kåta på samma plats och det ställe vi nu ligga stilla på är
endast några kilometer från hans hem. Gate kastar ännu en granskande
blick på Rill, som inte en gång orkar lyfta huvudet ur mitt knä, och så
går hon ut, tar skidorna på och ränner bort åt Mattes håll med stor
fart. Jag lyfter undan kåtaduken litet där jag sitter och ser henne med
skickliga, snabba kast ta sig uppför den branta fjällsidan, men jag
glömmer både henne och hunden för den starka doft av vilt, som strömmar
från en ripstek, som sakta vänds över elden på en träpinne. Runt, runt
snurras den, blir ljusbrun och ångande av smör och hetta, doftar så till
och med Rill med en glimt av intresse lyfter upp nosen, och knastrar så
lockande, att det är knappt man kan vänta tills den är färdigstekt. När
man i tre veckors tid inte har ätit annat än torrkött och stekt
renbringa till morgon, middag och kväll är det inte utan, att utsikten
till en ripstek, är den än aldrig så seg, känns som om man vore bjuden
på det största och finaste gästabud i världen. Det snösmälta vattnet
smakar som kostligt vin, när man sköljer ned en ripvinge; och det
nybakade rågbrödet, som ligger till tallrik, blir genomdränkt av brynt,
droppande smör och smakar nästan som fågel det också, när det sedan
brytes och ätes bit för bit. En furstlig måltid från början till slut --
slutet är två stora koppar starkt kaffe, som Ellekare tillrett.
Jag har knappt svalt den sista klunken förrän Gate kommer åter med
Matte, som hon träffat på väg till lägret. Matte, som "vet något" och
kan bota en hund, som har mask.
-- Han äter inte och dricker inte och skäller inte! säger Rills matmor
och betraktar frågande Matte. Nog har han väl masken då?
-- Det är masken ja! svarar Matte tvärsäkert, lyfter Rills huvud ur mitt
knä, för ett par fingrar in mellan hans käftar och undersöker tungan.
Och så sjuk är den eljest så ilskne Rill, att han endast morrar över
denna främmande människas närgångenhet, endast suckar djupt och kastar
en plågad blick omkring sig. Gates ögon släppa inte Mattes ansikte för
en sekund, och när han kort förkunnar: mask! börjar hon genast en del
förunderliga förberedelser. Först tar hon fram baktråget -- en vid,
avlång skålformigt urholkad björkstam -- så tar hon litet aska från
härden och lägger i två små prydliga högar mitt i tråget, där bredvid
ett par vassa träpinnar, som hon först omsorgsfullt spetsat och skalat,
så skär hon av ett stycke kött och placerar det vid sidan av askan och
allra sist läggs kåtans vassaste kniv i skålen. Jag makar mig närmare
för att se vad som vidare ska bli av, men Gates förberedelser äro slut,
så när som på ett par repstumpar, vilka rullas i hop i ring kring
askhögarna. I stället kommer Mattes tur, och han slår sig ned på golvet
med vitt utspärrade ben, ställer skålen inom räckhåll, tar försiktigt
upp repen så att ej askan rubbas och river med ett raskt grepp Rill på
rygg ned mellan sina knän, där allt hans gnyende och jämrande tjänar
till intet. Repen slås om hans käftar, ett om över- och ett om
underkäken, och Gate och jag hålla i var sitt, så att hans gap blir vitt
uppspärrat. Så flyttar Matte skålen litet närmare och operationen
börjar. Detta är att "ta masken av hunden":
Matte tar en nypa aska från en av högarna, griper med vänstra handen ett
fast tag om Rills tunga, som tack vare den tröga askan inte kan glida ur
greppet, drar den ut så långt det går och viker spetsen över fingern, så
att undersidan kommer upp, glatt och spänd. Så sträcker han ut högra
handen, tar kniven och gör i tungans mitt, alldeles intill den stora
blodådern, ett raskt, långt snitt, fattar sen en av träpinnarna, för den
in i skåran och petar fram ett litet vitt, runt benstycke som verkligen
är så likt en mask och kröker sig så levande, att man måste känna och
fingra på det, för att bli övertygad om, att det verkligen bara är ett
stycke halvstyvt brosk.
Så skickligt och raskt har allt gått, att Rill knappt hunnit märka vad
det är fråga om förrän han redan är opererad och står förbluffad med
viftande svans framför Matte, som lagt "masken" i skålen och nu skär av
bägge dess ändar. Mittstycket lägger han därefter i köttet, stoppar väl
in det och slänger alltsammans till Rill.
-- Ja, du kan försöka, säger jag -- han äter minsann inte!
Men han äter, han sväljer det helt, och svansen viftar i vild
förtjusning -- Gate slår upp litet buljong som står i en gryta, och han
dricker och lapar så det är en lust. Matte ser på och ler sitt vänliga
leende åt min häpna min.
-- Han blir bra nu. Jag tog masken ifrån honom ser du.
-- Men Matte, det där var väl ingen mask, det var ju ändå bara ett ben?
-- Det kan vara en mask och det kan vara ett ben, och det kan inte vara
en mask och det kan inte vara ett ben, svarar Matte orakelmässigt, och
det är allt jag får veta om den saken. Men Gate förklarar sedan, när han
har gått:
-- Det händer emellanåt, att en hund slutar upp med att äta och skälla
och ligger som om han vore död. Oftast är det en av de flinkaste
hundarna, en som skäller mycket och springer fort. Och då har han
masken. Och det var det du såg Matte tog bort. Och om Matte inte hade
tagit den nu, så hade den vuxit ännu mer, runt ikring tungspetsen, och
då hade Rill dött. För om en hund inte kan böja tungan kan han inte äta
och inte slicka och då dör han. Men nu är Rill frisk igen och blir inte
sjuk mer.
-- Hur vet du det då?
-- Jo, han åt masken och när de göra det så bli de aldrig sjuka mer. Om
de inte äta upp den, utan låta den ligga, så kommer masken igen.
Och Rill är frisk som en nötkärna igen, det märker jag tydligt om ett
par timmar på de andra hundarnas fransade öron och ödmjuka hållning --
om det nu är masken eller något annat som förut tärt på hans morska
sinne. Men att det är slut på den grönare hundungdomens självsvåld och
översitteri, som vuxit skyhögt under Rills sjukdom, det finns det inget
tvivel om -- de sloka med svansen allesamman och trycka sig ödmjukt upp
mot väggarna, när deras herre och mästare behagar flytta sig från en
plats till en annan. Och den svalda masken borgar för, att några gyllene
frihetsdagar ej längre vinka för dem ens i det mest avlägsna fjärran.
Men det är en operation, som återstår innan färden får gå vidare, och
det är lilla Inker-Annas böld som under de sista dagarna blivit alltmer
gul och grön och där varet nu nästan skvalpar inuti. Jag reder mig att
gå till hennes kåta och tar med mig lite förbandsartiklar och en
steriliserande vätska ur min medicinkista -- jag har en plåtlåda som
innehåller lite av varje som kan bli till nytta vid enklare sjukdomsfall
-- och så vandrar jag åstad till Marges kåta, som ligger ett stycke bort
på en liten höjd. I backen upp mot Marge träffar jag på Inker och
Pirhanne och Ristin, som varit spårlöst försvunna från kåtan hela
förmiddagen, och med dem all den späda lappungdom, som de tre unga
familjerna ståtar med. Det vill säga den del av den, som något så när
kan stödja på sina ben. Med vilda skrän och förtjusta hojtningar kommer
ett helt lass åkande utför backen -- jag försöker räkna dem i
förbifarten, men hinner inte längre än till fem, förrän de äro förbi och
glida ut på slätten med god och vacker fart. Allesammans falla av så
småningom -- en och en alltefter ålder och värdighet, och sist sitter
Inker triumferande kvar medan de andra rulla omkring, som små röda och
blå bollar i snön. De två sammanbundna skidorna fara oberört vidare sin
bana och det blir stor kapplöpning om vem som först ska nå och hämta dem
åter. Inker segrar på nytt med anciennitetens rätt, hela skaran knogar
uppåt igen, skrattande och stapplande -- Ristin, som är minst, dras vid
händerna av två något äldre, ibland stupa alla tre på näsan och det blir
en stunds spännande tystnad medan de fundera på om de ska tjuta eller ta
saken lugnt, vanligen besluta de sig för det senare och kravla vidare
med ansikten, som äro blossande röda av ansträngning och solbränna. Och
så går den vilda jakten utföre igen -- alla sju maka ihop sig tätt på
skidorna, ho! ropar en och så börjas det. Sakta först, sen fortare och
fortare, tills de små betänkligt börja vackla, falla av och dra en del
med sig i fallet. Det är ett skratt och ett skrik och ett jubel, så man
tycker sig aldrig ha sett barn leka förrän nu, under denna djupblå
himmel, på denna oändliga vita slätt, med denna strålande varma sol, som
skiner och ler över alltsammans.
Jag glömmer minsann både Inker-Anna och alla sjukdomar som finns, där
jag står och ser på den glada kälkåkningen, och när Inker frågar: "Ska
du åka med?" så gör jag naturligtvis det, faller av som de andra, det är
inte möjligt annat, och tar min andel av Ristin i uppförsbacken. Men när
jag står färdig att åka ned för tredje gången återkallas jag till
dygdens stig av Marge, som kommer ut ur kåtan och ropar på mig med ivrig
röst. Och när hon slår oksan tillsida hör jag Inker-Annas späda stämma,
som gällt skär genom den stilla luften.
-- Hur är det med henne? frågar jag, när jag varm och andfådd hinner
upp.
-- Det har gått hål nu! förklarar Marge stolt, och fastän jag har mina
privata små tvivelsmål om att det verkligen "gått" hål, och inte petats
med en mer eller mindre ren nål, så får det i alla fall vara med den
saken som det vill. Inker-Anna är pigg och morsk, som aldrig det och
småler till och med älskvärt mot mig. Men tillsmord och smutsig är hon
så jag får fullt upp att göra med att tvätta henne ren, medan Marge
ängsligt följer alla mina förehavanden.
-- När badade du henne sist, Marge?
-- Å, det är nog över en vecka sedan nu, tänker jag. Jag har inte velat
göra det när hon har varit så här dålig. Och så är det sugningstiden
också nu och hon är så orolig för den skull.
-- Sugningstiden???
-- Ja, svarar Marge och skrattar litet åt min förvånade röst. Ser du,
när hon föddes, så var hon så liten och nästan kvävd av navelsträngen
och mor min, som då var hos mig och hjälpte mig blev rädd och trodde
jäntungen skulle dö. Och för att hon inte skulle göra det så tog hon och
sög henne över hela kroppen, och då tog hon sig och blev vid liv. Men
sen dess så måste hon sugas med jämna mellanrum -- så där en fem, sex
veckor emellan, annars blir hon sjuk. Och hon skriker och gnyr och vill
inte äta förrän hon blivit sugen, och vill bara ligga på rygg. Och så
blir hon alldeles blåaktig över hela kroppen. Se själv här så ska du få
se.
Hon drar upp Inker-Annas kolt så hela den lilla magen blir bar och
verkligen är den inte lite blåaktig, som om barnet frös mycket. Och jag
säger också:
-- Hon fryser väl bara nu, stackarn.
Men Marge skakar på huvudet och försäkrar, att hon haft så mycket om
henne att det inte kan vara möjligt.
-- Jag ska suga henne nu, förresten, så får du själv se, att det går
bort.
Jag lägger mera ved på elden så den brinner riktigt varm, Marge löser
upp Inker-Annas kläder och lägger sin mun mot det sprattlande och
tjutande lilla livet, och ögonblickligen tystnar skriket. Inker-Anna ler
och kluckar av förtjusning och Marge för sin mun sugande över bröst och
rygg. Det blir små röda märken i huden och det är som om det röda spred
sig, fördelade sig över hela kroppen, den blåa färgen försvinner och
snart är det ett alldeles skärt litet knyte som sprattlar i Marges knä
och sträcker sig av välbehag framför den starka elden.
-- Nu ser du själv, nu är det blå borta. Nu skriker hon inte heller
längre! säger Marge lugnt. Om fem veckor är det likadant, eller kanske
sex -- det blir längre mellan var gång ju äldre hon blir. Men nog måste
hon bli flera år innan man slipper att suga henne.
-- Är det ofta så med små barn, Marge? Att de måste sugas?
-- Ånej, inte så ofta. Men det händer ibland. Det beror bara på om man
kan få dem att leva vid födseln utan sugning. Men görs det då, så måste
man hålla på en tid framåt, och gör man det inte för var gång barnet
visar att det behövs så dör det. -- När tror du jag kan våga bada henne?
-- Det är nog bäst att du väntar lite med det tills hon blir alldeles
frisk, annars kan hon bli förkyld så kallt som det är.
-- Ja, det är väl bäst det, men hon skulle allt badas snart, för det är
bra längesedan nu.
När det gäller barnen äro lapparna renliga i allra högsta grad. De badas
och tvättas ordentligt och samvetsgrant under sina första två år i denna
jämmerdalen. Sedan är det slut -- sedan blir det aldrig tal om ett bad
så länge livet varar. Litet vått i ansiktet kallas för tvättning; halsen
kommer sällan i fråga, händerna ett par gånger i veckan. Det är allt.
Utom håret -- det tvättas varje söndagsmorgon både hos män och kvinnor,
men det får väl förmodligen skrivas på självbevarelsedriftens konto, ty
det är gott om ohyra i lappkåtorna och i den tjocka, långa peruken finns
det otaliga kryp. Nästan var kväll är det jakt, och den börjas vanligen,
när aftonmåltiden är undanstökad och elden brinner hög och klar. Då
lägger mannen plötsligt huvudet i emäntäs knä, sedan han först strukit
av mössan. Och emäntä drar med en behagfull gest kniven ur slidan,
flyttar och plockar i de orediga lockarna och dödar offren mellan tummen
och kniven. Under tiden ta de andra sina koltar och halsdukar i
skärskådande, göra då och då ett snabbt grepp och föra handen över elden
där massbränning sker. Inker brukar i allmänhet sköta Ristins huvud
medan Gate tar hand om de andras, och när arbetet är slut torkas
knivbladen lätt av mot riset och stickas så med största lugn in i slidan
igen. När man sedan dagen därpå ser bröd och kött skäras med samma
knivar, så tycker man kanske, att det är lite besynnerligt, men det är
vars och ens ensak och ingenting, som tycks inverka på det allmänna
välbefinnandet. Till Gates ära vill jag säga, att hon tvättade sin kniv
innan hon på nytt använde den till mat, åtminstone när hon skar till
kött åt mig och när jag såg det -- Gate var alltid ovanligt ren och
snygg -- men många gånger såg jag andra emäntär, som utan en tanke på,
att det kunde vara annat än en fullkomligt naturlig sak använde sina
knivar till maten efter att bara ha strukit av dem mot riset och kolten
när huvudskötseln var överstånden. Annars är det egentligen ingenting
att anmärka mot renligheten. Att var och en noga slickar av sin sked
efter begagnandet och sticker den i barmfickan till nästa gång är ju
ingenting att klaga på, och att man ofta räcks en sådan sked när man
kommer som gäst i en kåta är kanske inte så trevligt -- men man blir så
snart van. Och inte fäster man sig väl vid att de två kaffekoppar, som
finns i ett hushåll få vandra många gånger laget runt utan att diskas
innan alla hunnit få sin ranson av påtår och tretår! Man får inte ha för
stora pretentioner. När man är ute i vildmarken, är vattnet dyrbart. I
synnerhet på vintern, då var droppe ska smältas av snö, och veden är
besvärlig att skaffa. Man får vara glad att man har tillräckligt att
dricka och har inte rätt att begära, att det ska diskas och tvättas jämt
precis som om man bara hade en kran att vrida på ur vilken outtömliga
förråd av vatten strömmade.