Det hade regnat i åtta dagar efter första försöket med drivgarnen,
vilket avlupit utan annat resultat än en liten scen mellan de förlovade.
Intendenten, som mycket väl visste, att ingen fisk var att få, då han
med avsikt vilselett de unga, hade gått ner till stranden för att
mottaga de hemvändande och därvid blivit titulerad idiot av sin fästmö,
vilken var alldeles förstörd av nattvak. När båtkarlarne därvid grinat i
smyg, hade assistenten, som fruktat en storm, gått emellan med ett
skämt. Vid middagsbordet hade gycklet med det nya fisksättet antagit
större dimensioner, och intendenten hade spelat djup förkrosselse, så
att herr Blom flera gånger ansett sig skyldig taga honom i försvar på
ett ytterst sårande sätt.
Regndagarne hade sedan hållit sällskapet instängda, varvid ett ytterst
intimt samliv utvecklat sig nere i damernas stuga, där assistenten
infört bruket att läsa högt ur svenska skalder. Intendenten hade först
hört på, men slutligen dragit sig tillbaka med förklaringen, att den
svenska poesin vore skriven för konfirmander och damer och att han
väntade, tills det komme en skald, som skrev för män. Han hade då vid
gemensam omröstning förklarats opoetisk, varmed han var nöjd, då detta
befriade honom från skyldigheten att vara närvarande vid seancerna.
Regnvädret hade även kommit arbetet på kapellet att avstanna, och
arbetarne sutto inne i stugorna och bjödo på brännvin till det kaffe de
kunde erhålla.
Kolportören, som icke kunde samla folket ute på backen, gick de första
dagarne omkring i köken och ville läsa ur boken, men mottogs med
likgiltighet och råkade i tvist med arbetarne, som mest voro fritänkare.
Därpå hade han dragit sig tillbaka på sin kammare, förklarat sig sjuk
och skickat efter kinapreparat hos intendenten, sedan hans butelj var
tömd. Plötsligen hade han försvunnit och uppgavs ha rest med en ångare
in till staden.
Nu hade han aftonen förut återkommit till skäret, utföljd av en
mansperson, som han kallade sin bror och vilken medförde en båtlast
diverse varor, mest öl, som uppackades i en sjöbod, i vars öppna dörr en
bräda på två tunnor fick tjäna som disk, sedan kommunalen medgivit
öppnandet av handelsbod.
Under de sista dagarne hade fiskarfolk börjat samlas från öarne inåt
land. Och nu öppnades sjöbodar, där hela familjer inhystes; stugorna
fylldes med släktingar och bekanta, och på hela skäret rådde ett liv,
som bjärt avstack mot den vanliga ensligheten.
Som skäret med fiskvatten tillhörde enskild person oppåt landet,
betalade varje båt en viss avgift, vilken skulle upptagas av en ditsänd
rättare. Med denne hade intendenten straxt råkat på dålig fot, då han
ville tala om drivfisket, vilket skulle ha till följd grynnornas
övergivande och därmed vattenörets upphörande. Men även denna till
utseendet ogynnsamma omständighet hade han förstått att begagna till sin
fördel, ty rättaren, som av motståndet mot det nya drevs att medelst
brännvin göra propaganda för det gamla, skulle därigenom mot sin vilja
komma att bilda den dunkla bakgrunden, mot vilken drivfiskets verkan
skulle taga sig desto ståtligare ut. Och han var fullkomligt viss på sin
seger, efter det att han vid alla tider på dygnet tagit vattenprov,
draggat, pimplat och med sin sjökikare undersökt djupen för att få reda
på, var stimmen gingo.
Alla dessa detaljer hade emellertid intet annat intresse för honom, än
att de tjänade till att gymnastisera hans energi för kommande strider,
att återgiva honom denna känsla av makt, utan vilken ingen kan leva, som
äger ovanliga krafter, vilka lätt gå förlorade, om de ej brukas.
Och under tiden, som förflutit sedan assistenten anlänt, hade det
dagliga översitteriet från de ungas sida så småningom vant honom in i
den underlägsnes roll, att han höll på att leva sig in i densamma, helst
han ej ville bryta själv, utan funnit nödvändigt att framkalla
brytningen från hennes sida. Mellan de båda unga förefanns nämligen en
fullständig sympati på alla punkter, och han hade åsett, huru den mogna
kvinnan strax befann sig i nivå med den omogne mannen, vars alla
ofullgångna tankar, alla improviserade meningar antogos som höjden av
visdom. Och varje hans försök att bemöta en dumhet strandade mot deras
oförmåga att sammanhålla lederna i ett resonemang, då de uteslutande
tänkte under inflytandet av driften att få äga varann. Att upptaga någon
konkurrens i akrobatfärdigheter eller lovsånger över det lägre könet
ville han ej, ty det låg just i hans avsikter att bli utstucken och få
ett kapitalt slut på ett band, som hotade hela hans framtida tillvaro.
Och denna biandri, i vilken han levde, då han på de få ensliga stunderna
med sin fästmö endast fick emottaga reflexerna från den andre, känna
likasom dennes ande på hennes läppar, höra dennes barnsligheter
återljuda från hennes mun, allt detta hade slutat med att ingiva honom
vämjelse för ett förhållande, som erinrade om ett _ménage à trois_.
Den unge mannens inbilskhet hade heller inga gränser, och han hade
fallit i den vanföreställningen, att han var över intendenten, därför
att han var _al pari_ med fröken Maria, vilken åter gav illusion av att
vara över intendenten, enligt den mycket riktiga formeln: om A är större
än B, och C är lika stor som A, så är också C större än B -- utan att
dock först undersöka, om A verkligen var större än B.
Aldrig hade han trott, att han en gång skulle finna ungdomens hemlighet
så lagd i öppen dag, som han här fick den till skänks på en bricka; och
hur väl han kände igen sig själv från det tillryggalagda stadiet.
Hur hade han inte gråtit av hunger och brunst? Erfarit weltschmerz av
avund mot de äldre, som redan vunnit vad han eftersträvade och nu lågo
och tryckte över honom, och varigenom hans sympati för alla förtryckte
och små blivit väckt. Denna oförmåga att bedöma sina krafter, beroende
på antecipationer av det, som skulle kunna uträttas i det långa livet,
om man tänkte sig detsamma koncentrerat i en enda handling! All denna
sentimentalitet, som endast härrörde från otillfredsställda drifter.
Detta överskattande av kvinnan, då ännu barnkammarminnena av modren lågo
friska. Dessa den ännu mjuka hjärnans slappa halvtankar under trycket
från blodkärl och testiklar.
Han kände till och med igen dessa ansatser av gott förstånd, som under
form av primitiv, djurisk list och skyende av öppna medel så ofta trodde
sig vara högre klokhet, men endast var rävens enkla försök att vara
knepig, och som därför var förvillande lik den berömda kvinnolisten,
prästlisten, advokatknepet.
Den unge mannen hade nämligen även försökt sig på att anställa
tankeläsningar på intendenten, därmed röjande, att han trodde det denne
bar på några farliga hemligheter, efter som han var olik andra
människor. Men därvid hade han burit sig så klumpigt åt, att intendenten
fått reda på allt vad man tänkte och talade om honom nere hos damerna,
och i stället för att ge en enda upplysning hade han med sina svar så
mystifierat den unge mannen, att denne börjat tvivla om, huruvida
rivalen var ett dumhuvud eller en demonisk natur. Med demonisk menade
han en medveten person, som under sken av den största naivitet handlade
med full beräkning, alltid vaken och ledande människors öden efter sina
planer. Och när begreppet beräkning, vilket var en dygd, alltid hade en
dålig bemärkelse hos de unga, vilka icke kunde beräkna en handlings
följder, så antog hans avund den underlägsnes lidelsefulla lust att få
draga ner och trampa under fötterna.
Så stodo sakerna, när den stora dagen var inne, då skärkarlarnes hela
tillvaro under den stundande vintern skulle avgöras.
* * * * *
Augustiaftonen hängde sängvarm över skäret, vars alla klippor och stenar
voro ljumma, ännu sedan solen gått ned, så ljumma, att daggen icke kunde
fälla på dem. Havet bredde sig slätt och lavendelgrått därutanför, där
fullmånen kopparröd krängde sig upp och just nu halvskymdes av en brigg,
vilken tycktes segla mitt på drabantens _mare serenitatis_. Närmare
stranden syntes alla de utlagda skötvakarne ligga i rader som skaror av
sjöfåglar gungande på dyningen.
Och medan folket väntade ut morgonens inbrytande för att vittja, hade de
lägrat sig i stränderna kring upptända eldar med kaffepannor och
brännvinsflaskor. I sjöboden, där handelsmannen sålde öl, hade
predikanten intagit en plats bredvid brodren för att gå honom till handa
vid den starka trafiken, och med ett blått förkläde om livet sågs han
draga upp ölbuteljer likt en gammal, van krogvärd.
Intendenten, som gått ut för att observera strömsättning, temperatur och
barometerstånd, vandrade nu i sandstranden för att vila sina tankar. Här
och där stötte han opp ett par, som sökt ensamheten. Deras obegripliga
naivitet i uppförandet gjorde, att han endast vände dem ryggen med löje
och vämjelse. Kommen längre ut på udden, klättrade han ut för klipporna
för att finna sin sittplats, där han brukade meditera. Det var en av
vågorna fullkomligt glattslipad länstol, vilken ännu var ljum som en
kakelugn av dagens brännande sol.
Han hade suttit en stund och låtit halvsöva sig av dyningens suckar, då
han hörde sanden frasa nedanför i sjökanten. Det prasslade i den torkade
tången, och han såg assistenten och fästmön komma sakta vandrande med
armarne om varandras liv. De stannade mellan den osynlige åskådaren och
mångatan på vattnet, så att han kunde se deras gestalter teckna av sig
så skarpt, som om han haft dem mellan mikroskopets objektiv och
brännspegeln. Och han såg nu med antipatiens skärpta blick hennes
rovfågelsprofil luta sig mot den andres stora aphuvud med de ofantliga
kinderna, utan bruk för andra än trumpetblåsare, och denna toppiga,
smala huvudskål utan panna. Han observerade nu de överflödiga
köttmassorna i mannens gestalt, vars oädla linjer med alltför stora
höfter påminde om en kvinna likasom den farnesiske Herkules. Ett manligt
ideal från halvdjurstiden, då näven ännu rådde över stora hjärnan,
vilken ej var färdig.
Kränkt, såsom om han ingått en förbindelse med en centaur, kännande sin
själ besvågras med en nedgångstyp, stående inför början till ett brott,
som, fullbordat, skulle förfalska hans släktledning för alla kommande
tider, som skulle narra honom att offra sitt enda liv för en annans
barn, på vilket han skulle slösa sina bästa känslor och sedan, en gång
fastvuxen vid detsamma, släpa sin förnedring som en black om foten utan
att kunna bli fri. Svartsjukan, »denna smutsiga last», vad var den annat
än den friska, starka släktinstinktens fruktan att bli hindrad i sin
lovvärda egoism att fortsätta det bästa hos individen? Och vem saknade
denna sunda passion annat än den sterile familjesutenören,
hustrukopplaren, den svage narren, cicisbeon, gynolatern, som trodde på
platonisk kärlek?
Han var svartsjuk, men när första harmen lagt sig över skymfen, vaknade
ett ohejdat begär att äga denna kvinna utan att äkta henne.
Stridshandsken var kastad, friheten i valet var proklamerad, och han
kände lust att upptaga striden, bryta bandet och framträda som älskare
för att med vunnen seger kunna gå lugn vidare i medvetandet om, att han
icke var den av naturen vanlottade, som blivit undanstucken i
kärlekskampen. Här var ju icke längre frågan om en ärlig tävlan med
lojala medel utan en lömsk strid mellan inbrottstjuvar. Den utmanande
hade valt det simpla vapnet dyrkar, och kampen gällde stöld! Med en
kvinna som pris försvunno alla betänkligheter. Djuret hade vaknat, och
de vilda instinkterna, som dolde sig under kärlekens stora namn, rasade
som lössläppta naturmakter.
Han gick oförmärkt upp från sin klippa och styrde stegen hem för att
ordna sina öden, som han kallade det.