Det rådde en dov tystnad på skäret vid sjutiden följande morgon, ty
grundfisket hade slagit fel av alla de anledningar intendenten uppgivit.
Nedslagna sutto skärkarlarne i sina båtar och redde ut skötarne, då och
då plockande en ensam strömming, som kastades i land.
Trafiken vid handelsboden hade avstannat med den sjunkande krediten;
predikanten hade avlagt sitt blåa förkläde och med boken i handen samlat
en liten krets av förtvivlade kvinnor omkring sig i en stuga. Med en
obegriplig, men icke ovanlig logik hos hans klass talade han om, huru
Jesus bespisade femtusen män med fem bröd och två fiskar. Det fanns ett
ungefär _à propos_ för så vitt som i föreliggande fall det fanns många
munnar och få fiskar, men huru dessa skulle mätta så många, det kunde
han icke angiva. När det nu icke fanns någon hjälp, måste han försöka en
förklaring, varför undret icke mer kunde ske, och han sökte orsaken i
den rådande otron. Om de bara hade tro som ett senapskorn, skulle
underverket upprepas. Och tron kunde endast fås genom bön.
Därför uppmanade han församlingen att bedja.
Ehuru ingen av de närvarande trodde på underverket med de två fiskarne,
som de flesta aldrig hört talas om, emedan de icke läst den historien,
följde de exemplet och upprepade bönen Fader vår, den de hjälpligt lärt
sig vid nattvardsläsningen.
Men när de kommit halvvägs, stördes de plötsligen av ett sorl nerifrån
hamnen. De som sutto närmast fönstret sågo nu en skötbåt, som just strök
ner råseglet, komma in till bron. I fören stod fröken Maria med
fladdrande hår under den skotska blåa mössan, och vid roret satt
assistenten svängande sin hatt till tecken av framgång. Båten var
överlastad med skötar, genom vilkas mörka maskor glittrade fisk vid
fisk.
-- Kom hit, ska ni få strömming! utropade flickan med segrarens
frikostighet.
-- Bara jag får den uppmätt först, skall folket få den, invände
intendenten, som från sitt fönster observerat båtens hemkomst och därför
infunnit sig för att se resultatet av sina arbeten.
-- Vad skall det vara till? invände fröken Maria med icke litet
översitteri.
-- Det skall vara till statistiken, min nådiga, svarade intendenten utan
ett tecken till förargelse, då han visste, att utgången av fisket berott
på de upplysningar han meddelat, grundande sig på ström, djup,
vattentemperatur och bottenförhållanden.
-- Du med din statistik, skämtade fröken Maria med ett uttryck av
djupaste förakt.
-- Tag den då, men låt mig bara veta efteråt hur mycket det blev,
avslutade intendenten diskursen och gick upp till sig.
-- Han är avundsjuk på oss, anmärkte fröken Maria till assistenten.
-- Kanske svartsjuk? menade denne.
-- Det kan han visst inte bli, replikerade flickan halvhögt likasom för
sig själv, därmed givande ifrån sig den sedan flera dagar dolda
förargelsen över sin fästmans otroliga likgiltighet gentemot rivalen och
vilken hon tog som en sårande tvärsäkerhet på hans förmåga att fängsla.
Bönemötet hade blivit upplöst, och allt skärgårdsfolk samlades kring den
hemkomna skötbåten.
-- Ja, si fröken är då en riktig karlakarl! smickrade predikanten,
passande tillfället att så ut ett litet oenighetsfrö, som han trodde.
-- En sittande kråka, den får inte, den, gycklade uppsyningsmannen.
-- En på soffan liggande, menar han, viskade assistenten till fröken
Maria.
Flickan svällde av berömmet, utdelande fiskarne med fulla händer åt de
på bryggan stående, som aldrig tröttnade att utbrista i lovord och
välsignelser över den räddande ängeln.
Men det var icke tacksamhet för undfången välgärning, som framkallade
dessa vackra rörelser, utan det var ett innerligt behov att få slippa
giva sig själva orätt gentemot intendenten, med vars fiske de gycklat.
Det var baksidan av ett hat mot den verkliga välgöraren, för vilken de
icke ville böja sig i tacksamhet.
När fisken var urtagen ur näten och fördelad bland de fattigaste,
befanns den uppgå till tio tunnor, vilka genast inköptes av
handelsmannen och nersaltades. Pengarne förvandlades straxt i kaffe,
socker och öl. Ty sin egen vinterströmming antog man med lätthet kunna
taga ur sjön, sedan fröken Maria meddelat alla upplysningar om sättet
att gå till väga vid det nya drivfisket.
* * * * *
När intendenten kom upp på sitt rum, fann han ett brev, som en
hemvändande vaktmästare medfört. Det innehöll en inbjudning till
intendenten och hans fästmö att hedra officerarnes bal ombord på
korvetten Loke, som skulle ankra innanför skäret klockan åtta på samma
dags afton.
Han insåg genast, att ögonblicket var inne att göra slut på
förbindelsen, ty att nu föra ut en annans mätress i societeten och
föreställa henne som sin blivande hustru ville han naturligtvis icke.
Därför sköt han av sig förlovningsringen, inlade den i det brev, som han
natten förut komponerat till kammarrådinnan och i vilket han med
förtvivlans starkaste uttryck beklagade, att hans förbindelse med fröken
Maria måste taga slut, emedan ett äldre band, som han lättsinnigt knutit
med en kvinna, vilken fött honom barn, nu uppträtt med lagliga anspråk,
vilka, om de ej kunde tvinga till äktenskap med den kärande, dock ägde
makt att hindra föreningen med en annan. Som gentleman, men utan att
vilja såra, förklarade han sig beredd att bistå den så oskyldigt
förorättade och kanske i trångmål försatta flickan, både vad räddandet
av hennes heder och hennes subsistens angick.
Denna dikt hade han ansett vara den enda möjliga utväg till en brytning,
då den skyddade båda parternas heder, mest dock flickans, och måste
verka oemotståndligt utan hopp om reparation, som ett oundvikligt öde.
När han förseglat brevet, visslade han på sin ordonnans, lämnande
skrivelsen med tillsägelse, att den skulle bäras ner till
kammarrådinnan.
Därpå tände han en cigarrett och ställde sig i sitt fönster för att se,
huru skottet skulle ta. På förstugukvisten stod den gamla frun och
skakade en sängmatta, då karlen stannade för att avlämna brevet. Hon
mottog det med någon förvåning, som ökades, då hon med vänstra handen
klämde på kuvertet för att undersöka, vad detta kunde innehålla. Därpå
vände hon sig om och gick in i stugan.
En stund därefter syntes fröken Marias figur röra sig fram och åter
bakom gardinen i matsalen. Hon tycktes gå häftigt fram och åter, stundom
stannande och gestikulerande med armarne, som om hon ville försvara sig
mot förebråelser, vilka slungades emot henne.
Detta räckte omkring en timme, varefter hon syntes ute på
förstugukvisten, kastande en hämdfull blick upp emot intendentens
fönster. Därpå vinkade hon åt assistenten, som syntes komma ifrån
hamnen.
Sedan de båda gått in i stugan och varit osynliga en halv timme, visade
de sig åter och gingo in i vedboden, varifrån de buro ut en koffert och
en kappsäck.
Man hade således tagit sitt parti och insett, att ett kvardröjande på
skäret var omöjligt.
Om en stund uppträdde assistenten ånyo, denna gång medförande sin egen
kappsäck, vilken intendenten igenkände på dess mässingsbeslag.
Alltså ämnade även han resa.
Snart infunno sig stugans värdfolk med tjänare, och hela huset tycktes
vändas opp och ner.
Framåt middagen, sedan intendenten tillbragt sina timmar med läsning,
såg han assistenten och fröken Maria utträda på förstukvisten,
inbegripna i ett livligt samtal, vilket blev allt livligare och åtföljt
av gester, som antydde ordväxling.
-- De ha kommit långt, de där, efter som de gräla redan, tänkte
intendenten.
* * * * *
På eftermiddagen fördes den gamla frun och assistenten på lotsbåten till
en ingående ångare. Varför fröken Maria stannade, kunde han icke riktigt
fatta. Kanske ett hopp om återförening, kanske ett behov av att visa
sitt trots eller måhända något annat.
Hon satte sig emellertid vid ett fönster, så att hon kunde ses ifrån
tullstugan. Och där blev hon mest sittande; ibland trummande på rutan,
ibland läsande i en bok och då och då förande näsduken över ansiktet.
Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden
och gick straxt därpå till ankar mellan Norsten och Österskären. När den
signalerade lots med ångvisslan, hade flickan rest sig och gått ut för
att se efter, vad som var å färde. Och när hon nu stod på backen,
betraktande det granna fartyget, som var smyckat till fest med flaggor
på alla lejdare och med kulörta tält över mellandäcket, kunde
intendenten se huru hon blev fascinerad av den lockande synen. Hon blev
stående med händerna på ryggen i en fadd gest, tills vinden förde
tonerna av en festmarsch fram till skäret, då hennes fötter först
började röra sig på stället. Sakta böjde sig den smärta kroppen framåt,
som om den drogs av musikens toner, och så, på en gång, föll hela
gestalten tillsammans, händerna betäckte ansiktet, och flickan störtade
in i stugan igen, med förtvivlan, likt ett barn, som gått miste om ett
påräknat nöje.
Intendenten klädde sig nu till balen; på den svarta doktorsfracken
hängde han sina sex ordnar i miniatyrformat på en kedja och påtog sitt
armband, vilket han ej burit sedan förlovningsdagen.
När han slutat sin toalett och han ännu hade en timme kvar, innan båten
skulle hämta honom, beslöt han att göra en avskedsvisit hos fröken
Maria, mest därför, att han icke ville bli misstänkt för feghet, men
även därför, att han längtade få pröva sin makt över egna känslor. När
han kom in i förstugan, gjorde han buller för att flickan skulle få tid
att posera och för att han av posen skulle kunna veta, varför hon
stannat och vilka avsikter hon hade.
Han trädde in efter att ha knackat och fann fröken Maria sittande med en
sömnad, något som han aldrig förr sett henne hantera. Hennes ansikte
uttryckte förkrosselse, ånger, ödmjukhet, ehuru det ansträngde sig att
se likgiltigt förnämt ut.
-- Tar ni emot, fröken Maria, eller skall jag gå? började intendenten.
Och han kände åter detta oförklarliga behov att lyfta henne över sig som
kvinna, när hon uppträdde med kvinnans attributer och lutade sig upp mot
honom, lika livligt som han eljes erfor en okuvlig lust att slå ner
henne, när hon kom med manliga anspråk och åthävor. Och i denna stund
föreföll hon honom så skön, som han icke sett henne på mycket länge, så
att han gav vika för sina känslor, och utan att göra motstånd öppnade
han sig.
-- Jag har gjort er sorg, fröken Maria ...
När hon hörde de mjuka tonfallen, rätade hon straxt på sig och bet:
-- Men ni var för feg att säga mig det själv.
-- Hänsynsfull, fröken Maria! Jag har inte så lätt som ni att slå folk i
ansiktet. Och ni ser ju, att jag har mod att visa mig, likasom ni att ta
emot mig.
Det sista var tvetydigt med avsikt att få höra, om hon trodde på hans
motiv till brytningen.
-- Trodde ni, att jag fruktade er? frågade hon och tog ett kast med
nålen.
-- Jag visste ju inte, hur ni skulle upptaga min förklaring, oaktat jag
trott mig se, att den ej kunde vålla er någon svårtröstad sorg.
Det låg något i ordet svårtröstad, som tycktes sticka flickan likt en
allusion på den unge tröstaren, men ingen syntes ha lust att röja sig,
den ena fruktande att visa svartsjuka, den andra ängslig att få höra, om
han sett något.
Flickan, som suttit över sitt arbete, såg nu upp för att läsa
ansiktsdragen på sin motståndare och bemärkte med en förundran, som hon
ej kunde dölja, de många ordnarne på frackens uppslag. Och med en
barnslig elakhet, som endast dolde avunden, gäckade hon:
-- Så fin ni är!
-- Jag skall på bal också!
Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt, att intendenten kände
reflexen av hennes smärta och fick fatt i hennes hand i samma ögonblick,
som hon brast ut i en förfärlig gråt. Och när han lutade sig emot henne,
smög hon sitt huvud mot hans bröst och grät, så att hon skakade som i
feber.
-- Barn, du! pjollrade intendenten.
-- Ja, jag är ett barn! Därför skulle du haft överseende med mig!
snyftade flickan.
-- Hör du! Hur långt skall man ha överseende med ett barn?
-- I oändlighet!
-- Nej! Det har jag inte hört! Det finns en alldeles bestämd gräns, där
självsvåldet närmar sig den brottsliga handlingen.
-- Vad menar du?
Och nu flög hon upp.
-- Du vet, vad jag menar; det ser jag, svarade intendenten, som åter var
ute ur förtrollningen, så snart hon blev hård, ty då blev hon ful i
samma ögonblick.
-- Svartsjuk, alltså! hånade flickan, som trodde sig ha fångat honom.
-- Nej, ty svartsjuka är en obefogad misstanke, stundom ett
försiktighetsmått; men mina farhågor ha visat sig vara grundade. Alltså
icke svartsjuk!
-- Och på en pojke! En valp, som du står så högt över, gick flickan på
utan att upptaga förklaringen i kalkylen.
-- Desto nesligare för dig!
-- Det var således osanning hela historien, kastade hon åt sidan för att
icke träffas av skymfen.
-- Från början till slut! Men jag ville icke göra din mor sorg och dig
själv skam! Förstår du den finkänsligheten?
-- Jo, jag förstår! Men jag förstår mig inte själv!
-- Det skulle jag kunna göra, om du gav mig del av ditt föregående liv!
-- Mitt föregående liv! Vad menar du?
-- Det finns alltså ett föregående i ditt liv! Det var det jag alltid
misstänkte.
-- Du tillåter dig insinuationer ...
-- Som det inte mera kommer mig vid, vem du är eller vad du varit, så
... Nu måste jag säga farväl! avklippte intendenten, då han såg en
kanoniär komma gående ute på backen för att hämta honom.
--Gå inte ifrån mig ännu! bad flickan och fattade hans hand, seende in i
hans ögon med drunknande blickar. Gå inte bort, ty då vet jag inte, vad
jag gör.
-- Varför pina oss längre, då skilsmässan är oåterkallelig?
-- Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvällen, så att vi
få tala, innan vi skiljas. Jag skall berätta dig allt vad du vill veta,
och sedan skall du döma mig på annat sätt.
Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var
viss på, att han undgått den olyckan att kedja vid sig en eller fleras
älskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fönstret,
avfärdade kanoniären med beskedet, att han skulle komma senare med egen
båt.
När detta var gjort, satte han sig ner i soffan för att få
konversationen i gång.
Men sedan flickan blivit befriad från sin oro, föll hon tillsammans och
blev fåordig, så att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade
ingenting att säga varandra, och fruktan att stöta upp ovädersfåglar
pressade alltmera ner stämningen, så att tråkigheten grinade emot dem.
Intendenten började tumma på böckerna, som lågo kvar på divansbordet,
och fick ögonen på en bok, som var påskriven med assistentens namn.
-- Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du läst den? frågade
han.
-- Nej, jag har inte hunnit ännu! Vad är det med den boken?
-- Jo, den har sin märkvärdighet, emedan den är skriven av ett
fruntimmer och ändock är uppriktig.
-- Så! Vad handlar den om då?
-- Den handlar om den fria kärleken. Det är en ung vetenskapsman, som
förlovar sig med en fördomsfri flicka. Och under det han är på en
expedition, skänker hon sig åt en artist för att sedan gifta sig med sin
fästman.
-- Nåå? Vad säger författarinnan om det?
-- Det skrattar hon åt, förstås.
-- Fy! sade flickan och reste sig för att ta fram en butelj vin.
-- Varför det? Ingen äganderätt i kärlek! Och fästmannen var tråkig, för
övrigt, åtminstone i hennes sällskap, om man får döma av skildringen i
boken.
-- Nu börja vi på att bli tråkiga också, avbröt fröken Maria, i det hon
fyllde glasen.
-- Vad ska vi roa oss med då? frågade älskaren med ett cyniskt leende,
som ej kunde missförstås. Kom och sätt dig här hos mig.
I stället för att bli sårad av den brutala tonen och gesten, varmed
uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp
till den man, vilken hon förut nästan föraktat för hans alltför
aktningsfulla bemötande.
Skymningen hade fallit, och månen i första avtagandet kastade endast en
gulgrön strimma in på golvet, silhuetterande balsaminens skugga.
Genom det öppna fönstret trängde dämpade toner från första valsen,
_Balens drottning_, som en förebråelse, en hälsning från det förlorade
paradiset och på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut.
Och i hoppet att binda honom genom minnet av den högsta sällheten gjorde
hon det sista medgivandet efter en stormande kärleksförklaring från hans
sida.