Samtalet kom straxt i gång, och fröken Maria, troligen i känslan av att
ha ett stöd, började skämta över sin trolovades toalett.
-- Den där slöjan, vet du, är dyrbar, glammade hon; du skulle bara ha
parasollet med, när du sitter till rors.
-- Det kommer, det kommer, svarade intendenten, döljande det obehagliga
intryck, som denna exponering inför en underordnad och en främling
gjorde på honom.
Assistenten, som redan kände sig över den hänsynsfulle förmannen, men
ändock icke kunde underlåta att känna en misstämning i det grymma
behandlingssätt han rönte, fattades av ett taktlöst medlidande, och med
sina långa finger tummande på floret, som intendenten bar om hatten,
sade han:
-- Ja, men det är ganska praktiskt, det där! -- Och hastigt infallande i
den kurtisanta ton, han från första stunden antagit, tillade han: Och om
fröken Maria vore lika rädd om sin vackra hy ...
-- Som ni om era vackra händer! undslapp det flickan, under det hon
vidrörde den på bordet vilande handen, som rullade brödkulor, och hon
tycktes straxt vara tillbaka i en stämning, vilken fästmannen kunde
gissa ha rått hela förmiddagen.
Kännande sig löjlig som den, vilken äter ensam i mättas närvaro, behövde
denne hela sin nervkraft att undertrycka den beklämning, som den åhörda
konversationen framkallat. -- De komplimentera redan varandras
kroppsdelar i min närvaro, tänkte han med vämjelse. Men insåg genast,
att han vore förlorad, om han visade ett enda tecken till missnöje över
detta opassande uppförande, vilket missnöje straxt skulle stämplas som
den där smutsiga lasten, han nyss hört omtalas.
-- Assistenten har verkligen en ovanligt vacker och om intelligens
vittnande hand, sade han, under det han med kännaremin granskade
föremålet för hans fästmös beundran.
Men hon, som icke önskat denna överensstämmelse i åsikter, kastade åt
sidan och sökte ett nytt hugg åt hans förmenta dumhet.
-- Inte kan man tala om intelligenta händer, utbrast hon med ett skratt,
som lät något beskänkt.
-- Därför begagnade jag också det korrektare uttrycket om intelligens
vittnande ...
-- O, du filosof! hånskrattade flickan. Du drömmer, så du inte ser, att
vi ätit opp alla rädisorna för dig.
-- Det gläder mig, att det smakat en resande, och jag ser med nöje, att
ni förekommit mig i omtanken om hans välbefinnande, sade intendenten
tvånglöst. Tillåt mig att hälsa er välkommen, herr assistent, och önska
er mycken hugnad av er sejour här i ensamheten. Och nu lämnar jag er i
fröken Marias vård; hon kan ge er alla förberedande upplysningar om
fiskaffärerna, medan jag går upp och vilar mig. Farväl, min duva, vände
han sig till flickan; tag nu hand om den unge mannen och led honom på
den rätta vägen. Godnatt, mor lilla, dedicerade han sig till
kammarrådinnan och kysste hennes hand.
Hans sortie hade kommit alldeles oväntat, men dess fullständiga
motivering och avrundade form utan att lämna efter sig spår av en
ovillig sinnesstämning hade räddat honom från protester på samma gång
den gav honom sista ordet och ett övertag, som icke var honom unnat.
* * * * *
Uppkommen på sin kammare, hann han icke mer än förvåna sig över att
»fruktan att förlora» kunnat bibringa honom en sådan otrolig förmåga att
förställa sig, undertrycka obehagliga förnimmelser, göra sig hård,
förrän han låg på sin soffa med filten över huvudet och sov utan
drömmar. När han vaknade efter ett par timmar, reste han sig med ett
beslut, som han kände, att han bitit sig fast i för livet: att göra sig
fri från denna kvinna.
Men likasom hon genom vanan ätit sig in i hans själ, kunde hon endast på
samma väg gnagas ut igen; och det tomrum, han skulle lämna hos henne,
måste först fyllas av en annan. Av honom, vars själ tycktes ha satt
henne i brand vid första sammanträffandet.
Längre hann han ej, förrän det knackade.
Det var predikanten, som med många ursäkter trädde in och med någon
förlägenhet sökte framkrysta, vad han hade att förkunna.
-- Har nu intendenten, började han, märkt något likasom att folket här
är mindre samvetsgranna.
-- Det märkte jag genast, svarade intendenten. Vad är det nu, som hänt?
-- Joo, si arbetarne på kapellet säger, att det kommit bort bräder, så
att det inte räcker till att få det färdigt.
-- Det förvånar mig inte, men vad kan jag göra åt det?
-- Jo si, intendenten var ju med och skaffade ihop, vad som skulle vara!
-- Det var då det! Nu har jag ångrat det, sedan jag sett, att era
predikningar dragit folket från arbetet och indirekt gjort dem till
tjuvar.
-- Det kan man väl inte direkt säga ...
-- Nej, därför sa jag indirekt också! Men vill ni ha pengar, så vänd er
till annan person. Säg mig en sak: vem är den nya assistenten här?
-- Jo, han har varit sjökadett, sägs det förstås, och nu ska han lära på
fiske, efter som hans far är rik, sägs det, förstås.
Intendenten hade satt sig vid fönstret, när samtalet började, och åsåg,
huru fröken Maria och assistenten kastat varpa. Han hade även sett, huru
hennes klädning lyftats framtill varje gång hon lutade sig bakåt för att
bränna den andres boll. Nu såg han, huru assistenten skämtsamt lutade
sig neråt, när klädningen for upp, liksom med gest och min antydande,
att han såg något.
-- Hör nu, upptog han; jag har tänkt länge på, att här skulle vara till
stort gagn för folkets ekonomiska bästa, att det fanns en handelsbod, så
att mänskorna sluppo ro till staden för att handla, och möjligt vore
också, att handelsmannen kunde förskottera dem varor, mot att han
avsatte deras fisk. Vad säger herr Olsson om det?
Predikanten strök sitt långa hakskägg, under det hans ansikte uttryckte
en hop skiftande begär och vaggande meningar.
Intendenten såg nu genom fönstret, huru assistenten äntrat utkiken och
bröt sig ut på armarne, under det fröken Maria klappade i händerna
nedanför.
-- Jo, säg, herr Olsson, om man kunde få en handelsbod här, skulle det
ju icke göra annat än gott.
-- Men si, kommunalen tillåter det nog inte, om inte man fick en
handelsman, som man kunde lita på, jag menar en person, som ...
-- Vi tar en andligt sinnad och låter andel i vinsten gå till
kapellfonden, så få vi både kommunen och stiftelsen på vår sida.
Nu klarnade det i ansiktet på predikanten:
-- Ja, på sådant vis skulle det kunna gå för sig!
-- Ja, tänk på saken och sök att få någon lämplig person, som inte
skinnar folket och inte gör kyrkan orätt. Tänk på det så länge. Nu till
en annan sak. Jag har tyckt mig märka, att sedligheten står något lågt
här på skäret. Har herr Olsson sett eller misstänkt, att det inte hänger
rätt tillsammans nere hos Vestmans?
-- Hm! Ja, det sägs, förstås, att det ska vara något, men det vet man
inte! Och jag tror inte, man kan lägga sig i'et!
-- Säger ni det! Men jag undrar, om man inte borde i tid inskrida, innan
de själva röja sig, ty sådant brukar sluta illa härute!
Predikanten syntes inte alls vilja röra i saken, antingen han icke ansåg
det vara något att tala om, eller han ej ville stöta sig med folket.
Dessutom tycktes hans sjukliga utseende upptaga hans tankar på egna
lidanden, varför han i en tvär vändning framdrog sitt egentliga ärende.
-- Jo, och så skulle jag vilja fråga, om intendenten hade något att ge
mig in, för jag har visst gått och fått frossan härute i fukten.
-- Frossan? Låt mig se!
I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var
en fiende, som utmanat, undersökte intendenten patientens puls, såg på
tungan och vitögat samt var färdig med sin ordination.
-- Har ni dålig kost hos Ömans?
-- Ja, nog är den eländig, svarade predikanten.
-- Ni har svältfrossan och skall få kost från mitt bord. Ni har väl
avsvurit allt starkt också?
-- Det vill säga, nog dricker jag öl ...
-- Ja, här har ni kinapreparat att börja med, som ni skall taga tre
gånger om dagen. När det blir slut, så säg mig till.
Därmed överlämnade han en butelj kinabitter, fattade predikantens hand
och sade:
-- Ni skall inte hata mig, herr Olsson, ty vi ha stora gemensamma
intressen, fastän vi gå olika vägar. Kan jag vara er till någon tjänst,
så är jag redo, när ni behagar.
Ett så enkelt medel som litet skenbar välvilja var nog att förvända
synen på den enkla mannen, så att han trodde sig ha fått en vän. Med
uppriktig rörelse räckte han sin hand och framstammade:
-- Ni har gjort mig ont en gång, men Gud haver vänt det till godo; och
nu säger jag tack för allt och ber intendenten icke glömma det där med
handelsboden och kommunalen.
-- Det ska jag visst inte glömma! avslutade intendenten och gjorde en
åtbörd till avsked.
Efter att ha samlat sig ett ögonblick gick han ner på backen för att
uppsöka assistenten, vilken han fann inbegripen i en fäktövning med
fröken Maria, vars handlove och överarm han gjorde sig stor möda att
bibringa den nödiga böjligheten till en vacker gardeställning.
Intendenten bad, efter en komplimang, om ursäkt, att han störde, men
måste tala vid assistenten om dennes boställslägenhet.
-- Här finns ingen annan kammare ledig på hela skäret utom vindsrummet
ovanpå damernas, sade han med en djärvhet, som om han gjort alla
ansträngningar att finna en annan.
-- Nej, det går inte an! utropade fröken Maria.
-- Vad för slag? gendrev intendenten. Vad skulle det vara för hinder?
Det finns bara det rummet, så vida inte herr Blom skulle få mitt, och då
måste jag bo i samma hus som damerna och det går då säkert inte an.
När det icke fanns annat val, blev saken avgjord, och assistentens
packning blev buren opp.
-- Men nu kommer allvaret! fortfor intendenten, sedan det blivit lugnt
igen. Strömmingen har kommit, och om åtta dagar börjar fisket. Därför
måste assistenten genast, i natt helst, medan den här vinden står, ge
sig ut med skötarna och försöka drivfisket, som han känner.
-- Får jag följa med? tiggde fröken Maria, härmande ett barns gnällande
stämma.
-- Visst får du det, min ängel, svarade intendenten, om herr Blom inte
har något emot det. Men ni får ursäkta, att jag lämnar er ensamna nu, ty
jag måste skriva rapporter hela natten. Klockan ett måste ni vara ute.
Ni kan ta kaffepannan med er.
-- Å så roligt, så roligt! jublade flickan, som tycktes ha blivit tio år
yngre.
-- Och nu går jag att låta ställa båt och skötar i ordning. Pass sen på
och lägg er tidigt i kväll, så att ni inte försover er.
Därmed gick han, förvånad över den otroliga säkerhet, varmed han
genomdrev sin vilja, sedan han övergivit ett omöjligt försvar och gått
över till anfall.
För första gången trädde han in hos den fientlige storfiskaren Öman.
Han märkte straxt, att där rådde köld och motvilja, men han gav sådana
bestämda frågor och befallningar, att allt böjde sig. Inlade några
vänliga spörsmål om barnen; lovade, att det snart skulle bli bättre
tider på skäret, och åtog sig all risk; kastade fram ett ord om
handelsboden; uppmanade folket hålla tunnor och salt i beredskap, och om
de icke hade pengar att köpa med, skulle de få förskott. Han gick ut som
allas vän och måste lova att straxt sända ner några starka droppar åt
gubben, som gått och blivit kall.
Därpå gick han ner till sjöbodarne och utsåg ett varp skötar med styva
vakare och starka strängar. Granskade den bästa båten och utkommenderade
två duktiga pojkar.
När han slutat det förberedande arbetet, ringde det till kvällsvard nere
i damernas stuga.
Vid aftonbordet språkade han vid modren, under det de unga, som han
numera kallade dem, åto varann med ögonen, gnabbades och knuffades, som
om deras kroppar omotståndligt dragits till varandra.
-- Skall du lämna de två ensamma så där? viskade modren till honom, när
han sagt god natt för att gå upp till sig.
-- Varför inte? Visar jag mig missnöjd, så blir jag löjlig, och visar
jag mig inte missnöjd ...
-- Så blir du ändå löjligare!
-- Alltså: i vilket fall som helst. Likgiltigt således, huru jag ställer
mig! God natt, mor!