Några dagar senare, då intendenten varit ensam ute och seglat för att i
hemlighet lägga laxlinor och nu efter att ha försummat middagstimman
gick upp från hamnen, hörde han glam och skratt från fruntimrens
stugukvist. Utan avsikt att lyssna gick han ditåt, och när han kom till
västra gavelväggen, såg han genom stora kammarens tvenne fönster, vilka
sutto i stughörnets vinkel, att de båda damerna spisade middag ute och
hade en manlig gäst vid bordet. Han tog ett steg framåt och fick syn på
fröken Maria, som med blixtrande ögon lyftat ett glas vin för att räcka
över bordet till den manliga gästen, av vilken han endast såg ett par
breda skuldror. Hastigt kom det för honom, att han förr sett denna gest
och detta uttryck i flickans ögon, och han erinrade hennes första
uppenbarelse på kobben, då hon bjudit båtkarlen ett glas öl, varvid han
tänkt: hon koketterar för drängen! Men han förvånades nu, att han aldrig
sett detta uttryck i hennes ögon, då hon såg på honom själv. Skulle
hennes blickar endast reflektera hans? Eller dolde hon sitt innersta
alltid för honom, som skulle bli hennes offer?
Han betraktade henne en stund, och ju längre han såg, dess mer främmande
tycktes uttrycket i flickans ansikte, så främmande, att han blev rädd,
såsom då man upptäcker ett bedrägeri av sina närmaste.
-- När man får se så mycket, då man är osedd, vad skall man icke då få
höra? tänkte han och stannade bakom knuten för att lyssna.
Modren reste sig nu och gick in i köket, så att de båda unga blevo
ensamma.
I detsamma sänktes deras röster, och fröken Marias blickar blevo
simmiga, under det hon lyssnade till den främmandes med värme uttalade
ord:
-- Svartsjukan är den smutsigaste av alla laster, och i kärlek finns
ingen äganderätt ...
-- Tack för de orden! Tusen tack! sade fröken Maria och höjde sitt glas,
under det hennes ögon fuktades av några halvgångna tårar. Ni är en
verklig man, fastän ni är ung, ty ni tror på kvinnan.
-- Jag tror på kvinnan såsom det härligaste skapelsen frambragt, det
godaste och det sannaste, fortfor den unge mannen med ökad hänförelse.
Och jag tror på henne, därför att jag tror på Gud!
-- Ni tror på en Gud? återtog fröken Maria. Det visar, att ni även är
intelligent, ty det är endast dumheten, som förnekar Skaparen!
Intendenten ansåg sig ha hört nog, och för att i samma drag få se, huru
pass stor förställningsförmåga hans utkorade vän för livet kunde
besitta, steg han fram helt hastigt, sedan han lagt alla sina
ansiktsmuskler tillrätta och antagit ett strålande uttryck, som om han
vore hänryckt att få återse den efterlängtade.
Flickan behöll det svärmiska hänförda i sitt ansikte, och med samma eld
som den nyss uttalade trosbekännelsen på kvinnan framkallat mottog hon
sin fästmans omfamning och återgav den med en kyss, mera brinnande än
någonsin.
Därpå föreställde hon skämtsamt assistenten Blom, vilken anlänt redan
tidigt på morgonen och vunnit allas hjärtan på skäret, varande en
fiskare som ingen.
-- Och vi talade just om sillen i Bohuslän då du kom och störde oss!
slutade flickan presentationen.
Intendenten lät både lögnen, det farliga ordet »störde» och det
utmanande »_allas_ hjärtan», rinna av sig, under det han räckte handen
åt en jätteyngling om några och tjugo år, som, saknande större förmåga
av förställning, med en brottslings min fattade den räckta handen,
framstammande några obegripliga ord.