När intendenten vaknade en morgon åtta dagar senare, efter en väl
genomsoven natt, blev hans första klara tanke den, att han måste ut från
skäret, ut vart som helst för att få vara ensam, samla sig, återfinna
sig själv. Predikantens ankomst hade nämligen haft åsyftad verkan i ena
riktningen: att »skrämma packet», så att stojet och råheterna upphörde,
men å andra sidan hade intendenten icke kunnat njuta av den nyförvärvade
friden, ty det exalterade tillstånd, i vilket hans fästmö befann sig,
nödgade honom aldrig lämna henne ur sikte. Han hade således sällskapat
med henne, formligen vallat henne från morgon till kväll och under
ändlösa samtal i religionsfrågor sökt hålla henne fri från predikantens
förföriska tal. Allt detta, som han genomkämpat i sin ungdom, fick han
nu ta om, och alldenstund nya motbevis blivit uppfunna sedan den tiden,
måste han redigera om hela sin apologi. Han improviserade psykologiska
förklaringar på Gud, tron, undret, evigheten, bönen och inbillade sig,
att flickan förstod detta. Men när han efter tre dagar märkte, att hon
stod på samma punkt och att denna känsloaffär låg utom resonemanget,
kastade han alltsammans och sökte genom att väcka det erotiska med en ny
känslosfär driva ut den andra. Men här måste han snart ge tappt, ty att
tala om det som skulle levas uppdrev endast flickans känsloliv än
ytterligare, och han märkte snart, att det fanns hemliga bryggor mellan
den religiösa extasen och den sensuella. Från kärleken till Kristus
sprang hon så lätt över till kärleken till mannen på den breda
vindbryggan kärleken till nästan; från återhållsamheten trippade man
över spången försakelsen till grannen späkningen; ett litet gnabb
frambragte den oangenäma känslan skuld, vilken måste upplösas i
lustförnimmelsen försoning.
I sin nöd måste han först riva upp bryggorna, ställa henne ansikte mot
ansikte med den råa lustan, väcka hennes åtrå efter det timliga, som han
skildrade i glödande färger. Men när han så lyckats och drog sig undan i
sista ögonblicket, uppstod en missräkningens köld hos henne, och när han
då sökte adla upp hennes känslor, leda dem ut i tanken på avkomman och
familjen, då ryggade hon och förklarade bestämt, att hon inga barn ville
ha. Hon kunde tillochmed begagna ett talesätt med hög kurs inom en viss
grupp kvinnor: att hon icke ville bli hans saknade livmoder eller bära
hans arvtagare, som hon med livsfara skulle föda till världen åt honom.
Då kände han, att naturen ställt något emellan dem, som han ännu icke
kände: inbillade sig till tröst, att detta bara var fjärilns fruktan att
lägga äggen och dö, blommans misstanke, att fägringen skulle gå sin kos
med frösättningen.
Men han hade slitit ut sig på dessa åtta dagar, hans fina tankehjul hade
börjat halta i lagren, och fjädern i verket hade blivit slapp.
Dagen efter en sådan överansträngning, då han ville arbeta ett par
timmar, var hans huvud upptaget med skräp. Små ord upprepade sig nästan
hörbart för hans öra; åtbörder och miner, dem hon använt under samtalet,
hägrade upp; förslag, huru han borde ha svarat då och då och då
uppkastades, och en lyckad replik han haft skänkte honom i minnet ett
ögonblicks förnöjelse. Med ett ord, hans huvud var fullsatt med
bagateller, och han märkte nu, att han sökt reda ut ett kaos, att han
konverserat en skolpojke i stället för att ha bytt tankar med en mogen
kvinna, att han givit ifrån sig massor av kraft utan att ha fått något
igen, att han lagt en torr svamp mitt i sin själ och att svampen svällt
ut, under det han var bliven torr.
Han var led på allt, trött och längtade ut, ut på en stund, ty fly för
alltid kunde han icke.
När han nu såg ut genom fönstret vid femtiden på morgonen, såg han
endast en tät dimma, som stod orörlig oaktat en svag, sydlig vind. Men i
stället för att avskräcka honom lockade detta ljusa, mjällvita mörker,
som skulle dölja honom och avsöndra honom från det lilla fragment av
jorden, där han numera kände sig bunden.
Barometern och vindflöjeln sade honom, att det skulle bli solsken fram
på dagen, och därför satte han sig i båt utan långa tillrustningar,
endast försedd med sjökort och kompass, på vilka han dock aldrig ämnade
lita, emedan han hörde ljudbojen en halv mil till sjös, just åt det
håll, dit han ville för att göra strandhugg.
Han hissade därför på och befann sig snart inne i dimman. Här, där ögat
befriades från alla intryck av färg och form, kände han först behaget av
isoleringen från den brokiga yttervärlden. Han hade likasom sin egen
atmosfär omkring sig, svävande fram ensam som på en annan himlakropp i
ett medium, som ej var luft utan vattenångor, behagligare och mera
läskande att inandas än den torkande luften med dess onödiga sjuttionio
procent kväve, vilka blivit kvar utan synligt ändamål, då jordmaterien
ordnade sig ur gasernas kaos.
Det var icke någon mörk, rökfärgad dimma utan en ljus, liksom nykokat
silver, genom vilken solljuset siktades. Varm som vadd lade den sig
helande omkring hans trötta jag, skyddade för stötar och tryck. Han njöt
en stund av denna sinnenas vakna vila utan ljud, utan färg, utan lukt,
och han kände, huru hans pinade huvud svalkades av denna trygghet att
icke bli berört av andras. Han var säker att icke bli frågad, behövde
icke svara, icke tala. Apparaten stod stilla ett ögonblick, sedan alla
ledningar blivit avbrutna, och så började han åter tänka, redigt,
ordnat, över allt vad han upplevat. Men det han nyss genomgått var så
underordnat, så smått, att han först måste låta de sista tidernas
marvatten rinna av, innan det kom friskt.
I fjärran hörde han ljudbojen ropa med många minuters mellanrum, och
efter ljudet styrde han sin kurs rätt in i töcknet.
Så blev det tyst igen, och endast båtens plask förut och kölvattnets
porlande akterut gav honom förnimmelsen av, att han rördes framåt. Men
straxt därpå hörde han en havstrut skrika ini töcknet, och i detsamma
tyckte han sig höra skvalpet och suset om en båtför såsom akterut, och
när han hojtade för att undgå faran, fick han intet svar, utan
uppfattade endast ett schasande i vattnet som när en båt faller av.
Efter åter en stunds segling märkte han i lovart toppen av en mast med
storsegel och fock, men av skrovet eller rorsmannen syntes intet, ty de
doldes av den höga dyningsvågen.
Händelsen skulle under andra förhållanden icke stört hans tankar, men nu
gjorde den ett intryck såsom det i hast oförklarliga, vilket injagar
fruktan, varifrån blott ett steg leder över till tanken på förföljelse.
De nyväckta misstankarne fingo ökad fart, då han straxt därpå fick se
spökbåten liksom inmålad i dimman skjuta förbi sig i lä, utan att han
ändock kunde få sikte på rorsmannen, vilken var dold av spriseglet.
Nu ropade han igen, men i stället för svar fick han endast se båten
falla av så mycket, att han märkte det rorsbetten var tom, och så
försvann synen in i det allt uppslukande töcknet.
Van att befria sig från fruktan för det okända, uppkastade han genast
förslag till förklaringar, men stannade slutligen inför den frågan:
varför rorsmannen gömde sig; ty att det måste finnas en rorsman i en
seglande båt, som icke drev, därom hyste han inga tvivel. Varför ville
han bli osedd? I vanliga fall ville man vara osedd, då man gick i orätta
ärenden, ville vara ifred eller skrämma någon. Att den okände seglaren
icke sökte ensamheten, var antagligt, efter som han höll samma kurs, och
om han ville skrämma en orädd, som icke var mottaglig för vidskepelse,
kunde han ha hittat på något bättre sätt. Emellertid höll han sin kurs
nedåt bojen, alltjämt och envist förföljd av spökbåten i lä, dock på
sådant avstånd, att den endast tecknade sig, som den vore förtätad
dimma.
Kommen längre ut där vinden friskade, syntes töcknet glesna något, och
likt en lång silvertacka låg det av tjockan försilvrade solskenet på
vågryggarne. Med vindens ökande tilltog bojens rop, och nu styrde han
mitt in i solljuset, där dimman rämnat, rände med starkaste gång fram
mot bojen. Och nu låg den där gungande på vågen, cinnoberröd och
glänsande fuktig som en urtagen lunga med det stora, svarta luftröret
pekande snett upp i luften. Och när vågen nästa gång sammanpressade
luften, höjde den ett rop, som om havet röt efter solen, bottenkättingen
rasslade, tills den lupit ut, och nu, när vågen sjönk och sög tillbaka
luften, steg ett vrålande ur djupet som ur en drunknande mastodonts
jättesnabel.
Det var det första mäktiga intryck, han haft efter en månad av pjoller
och småaktigheter.
Han beundrade människosnillet, som satt denna bjällra på den lömska
ulven, havet, att det självt skulle varna sina värnlösa offer. Han
avundades denna ensling, som fick ligga fjättrad vid en bottenklippa
mitt i havet och ryta i kapp med vind och våg i dagar och nätter, så att
det hördes milar omkring, vara den förste, som hälsade främlingen
välkommen till hans land, få stöna fram sin smärta och höras.
Synen var hastigt förbi, och halvmörkret slöt sig åter om båten, som nu
föll av neråt skäret, dit han ämnat sig att vila ut. En halvtimme låg
han på samma bog, tills han hörde strandbränningen dunka, då han föll av
för att taga lä och sköt snart in i en vik, där han kunde hamna.
Det var det yttersta skäret utanför inseglingen och bestod av ett par
tunnland röd gneis utan annan växtlighet än några lavar på de ställen,
där drivisen icke skrapat klipporna alldeles rena. Endast trutar och
måsar hade här sin viloplats och skreko nu alarm under det intendenten
förtöjde sin båt och steg upp på skärets hjässa. Där svepte han sig i
sin filt, satte sig i en väl polerad klyfta, som gav honom en bekväm
vilstol. Här, utan vittnen, utan åhörare, överlämnade han sina tankar åt
deras fria lopp; biktade sig inför sig själv, rannsakade sitt innersta
och hörde sin egen röst inifrån. Bara två månaders skrubbning mot andra
människor, och han hade genom anpassningslagen förlorat den bästa delen
av sitt själv, hade vant sig hålla med för att undgå tvist, övat sig
falla undan för att slippa brytning, utvecklat sig till en karaktärslös,
smidig sällskapsmänniska; med huvudet fullt av bagateller och nödgad att
tala i förkortat, förenklat språk kände han, att hans språkskala
förlorat halvtonerna, att hans tankar spårat in på gamla slitna räls,
som ledde tillbaka till ballastplatsen. Gamla slappa sofismer om att
respektera andras tro, att var och en blir lycklig på sin smörja hade
krupit tillbaka i honom, och han hade av bara artighet uppträtt som
trollkarl och slutligen skaffat sig på halsen en farlig konkurrent, som
varje ögonblick hotade att lösgöra den enda människosjäl han ville
förena med sin.
Ett leende drog över hans läppar, när han tänkte på, huru han lurat
dessa, som trodde, att de lurat honom; men ett halvhögt, ofrivilligt
uttalat: åsnor, kom honom att spritta upp, skrämd vid tanken, att någon
kunnat höra honom.
Och så fortsatte de tysta tankarne! De hade trott sig ha fångat hans
själ, och han hade fångat dem! De hade inbillat sig, att han gick deras
ärenden, och de visste icke, att han begagnade dem för att gymnastisera
sin själ och känna maktens njutning.
Men dessa tankar, som han förut ej vågat erkänna som sina, de angåvo sig
nu såsom barn av hans själ, stora, sunda barn, dem han erkände som sina.
Och vad hade han gjort annat än de velat, men ej kunnat! Och denna unga
kvinna, som trodde sig ha stämt ett positiv åt sig, misstänkte icke, att
hon var utsedd att bli hans själs resonansbotten ...
I detsamma sprang han upp, avbrytande sina farliga tankars lopp, ty han
hörde tydliga steg på klipphällen inne i dimman, och ehuru han strax
gissade på en hörselvilla, framkallad av ensamheten och fruktan att bli
överraskad, ställde han stegen ner till sin båt. Men när han fann den i
god ordning, beslöt han att gå skäret runt för att söka den andra, ty
det måste finnas en annan, efter som det kommit hit en människa till.
Han klev i strandstenarne och fann snart bakom nästa udde i läsidan en
eka med samma sprisegelsrigg, som han bemärkt ute på sjön. Tydligt var
alltså, att seglaren måste vara på skäret, och nu började intendenten en
razzia i dimman, dock alltid hållande sig i närheten av båtarne, så att
han kunde avskära återtåget. När han, efter att ha ropat an flera gånger
utan att få svar, slutligen insåg, att han måste lämna båtarne för att
infånga den hemlighetsfulle, gick han ner i båtarne, tog av rorkultarne
för att göra varje flykt omöjlig, och så gav han sig in i dimman igen.
Han hörde steg framför sig, följde spåret på hörsel, men hade snart
ljudet på ett helt annat håll. Trött av jakten och retad av det fåfänga
i ansträngningarne, beslöt han sig för att göra hastigt slut på
uppträdet, då han icke hade lust att utvänta dimmans skingrande.
Med så höjd röst han förmådde ropade han:
-- Är det någon där, så svara; för nu skall jag skjuta.
-- Herre Jesus! Skjut inte! hördes det inifrån dimman.
Intendenten tyckte sig ha hört denna stämma förr, men för mycket länge
sedan, kanske i sin ungdom. Och när han nu nalkades det ställe, där den
okände stod, och såg dennes silhuett teckna sig grå mot grått, vaknade
gamla minnen om denna kontur av mänska. De inböjda knäen, de alltför
långa armarne och den sneda vänstra skuldran hade ett motstycke i en i
minnets magasiner kvarglömd bild av en skolkamrat från tredje klassen i
elementarläroverket. Men då han fick se kolportörens amerikanska skägg
träda fram ur töcknet, sammanföllo icke bilderna längre, utan han såg
endast mannen på berget, som tillämpat Johannis' Uppenbarelse på
hägringen.
Med lyftad mössa och en skrämd uppsyn nalkades han intendenten, som icke
kände sig säker gentemot denne smygande förföljare, då han i
verkligheten icke ägde något skjutvapen på sig. För att dölja sin
osäkerhet antog han en skarp ton, då han frågade:
-- Varför gömmer ni er för mig?
-- Inte har jag gömt mig; det har töcknan gjort, svarade predikanten
mjukt och inställsamt.
-- Men varför satt ni inte vid roret i båten?
-- Hm, jag visste inte, att en var nödd att sitta på rorsbettan, och
därför satt jag mig i lovart för att få båten att vaka sjön! För se jag
hade en fästa vid rorskulten, som vi bruka oppe i Roslagen.
Förklaringarne voro antagliga, men gåvo ändock icke svar på frågan,
varför han följt intendenten hitut. Och denne kände nu, att här måste
bli ett själarnes handgemäng, ty det var icke av en slump de råkats här.
-- Vad söker ni härute så tidigt på morgonen? upptog intendenten den
släppta tråden.
-- Ja, hur ska jag säga; jag tycker ibland, att jag har likasom ett
behov att vara ensam med mig själv.
Svaret gav ett visst eko hos frågaren, och vid den min av sympati, som
predikanten kunde läsa i dennes ansikte, tillade han:
-- För ser ni, när jag söker mig själv i betraktelse och bön och finner
mig, så finner jag också min Gud.
Det låg en naiv bekännelse i dessa ord, men intendenten ville icke
översätta det ofrivilliga kätteriet och draga ut slutledningen: Gud är
alltså mitt själv eller i mitt själv, emedan han intogs av en viss
aktning för denna man, som kunde vara ensam med en fiktion, alltså i
viss mån ensam.
Men under det intendenten betraktade predikantens ansikte, som var
igenväxt med långt brunt skägg utom på överläppen, såsom sjömän och
kolportörer bruka det, troligen för att släppa fram det talade ordet och
ändock likna en apostel, tyckte han sig skönja ett ansikte bakom detta
ansikte, och plågad av det arbete, som hans minne omedvetet började
företaga sig, frågade han rent ut:
-- Ha vi inte sett varann förr i livet?
-- Jo, det ha vi nog, det, svarade predikanten; och ni, herr
intendenten, har, kanske utan att veta det, ingripit i mitt liv så
djupt, att man skulle kunna säga, det ni bestämt min bana.
-- Ånej! Tala om det, ty jag minns ingenting! bad intendenten och satte
sig på berghällen, inbjudande den andre att taga plats.
-- Jaa, det är nu väl tjugofem år sen, då vi gick tillsammans i tredje
klassen ...
-- Vad hette ni då? avbröt intendenten.
-- Då hette jag Olsson och kallades Oxolle, därför att min far var bonde
och jag gick i hemmavävda kläder.
-- Olsson? Vänta nu! Ni kunde räkna bäst av alla?
-- Ja, så var det! Men så kom det sig en dag att det var rektorns
femtionde födelsedag. Vi hade klätt skolan med löv och blommor; och
efter lektionernas slut föreslog någon, att vi i vår klass skulle ta
blombuketterna och bära hem till rektorns fru och dotter. Jag minns, att
ni tyckte det var onödigt, då rektorns fruntimmer icke hade med skolan
att göra, men ofta ingripit i dess angelägenheter på ett störande sätt.
Emellertid gick ni med -- och jag också. När jag går upp för trappan,
får ni sikte på mina hemmavävda kläder förmodar jag -- och märkande, att
jag bar den grannaste buketten, utbrister ni: Är Saul ock ibland
profeterna!
-- Det har jag alldeles förgätit, sade intendenten mycket kort.
-- Men jag förgat det aldrig, invände predikanten med darrande stämma.
Jag hade fått i ansiktet, att jag var det skabbiga fåret, utbördingen,
vars hyllning aldrig kunde tas emot allvarligt av en kvinna av stånd.
Jag slutar skolan för att ägna mig åt handeln och därigenom komma fort
till pengar och fina kläder, lära mig manér och vårdat språk. Men jag
fick aldrig någon bättre plats. Mitt yttre, mitt tal, mina fasoner lågo
emot mig. Därpå började jag gå för mig själv, och i ensamheten fann jag
krafter växa hos mig, dem jag aldrig anat. Präst hade jag förr tänkt
bli, men nu var det för sent. Ensamheten ingav mig fruktan för
mänskorna, och mänskofruktan gjorde mig alldeles ensam, så ensam, att
jag måste söka min enda bekantskap i Gud och de vanlottades, de
skabbiges, de prickades frälsare vår Herra Jesum Kristum. Det har jag er
att tacka för!
De sista orden uttalades med en viss bitterhet, att intendenten ansåg
klokast få rent spel genom att utbrista:
-- Ni har alltså gått och hatat mig i tjugofem år?
-- Gränslöst! Men icke längre, sedan jag lämnat hämnden åt Gud.
-- Jaså, ni har en sådan Gud, som hämnas! Tror ni, att han väljer er
till redskap då, eller menar ni, han skall låta sin elektriska gnista
slå ner på mig eller att han ämnar blåsa omkull min båt eller sätta
kopporna på mig?
-- Herrans vägar känner ingen, men de orättfärdiges väg är allom
uppenbar!
-- Ser ni något så orättfärdigt i att en pojke pratar bredvid munnen,
att Gud skall förfölja honom i en mansålder! Jag undrar, om inte den där
hämndgirige Guden sitter i ert hjärta, där ni nyss påstod, att ni
stämmer möte med honom?
Snärjd i sina egna ord kunde predikanten icke längre lägga band på sig.
-- Häda ni! Nu vet jag, vem ni är! Men äpplen faller inte långt från
trädet! Nu förstår jag hela satans funder. Ni bygger Herran ett hus till
horehus för att offra åt en sköka! Ni spelar trollkarl och magiker för
att få folket att falla ner och tillbedja förnekaren. Men så säger
Herren: Salige äro de som två sina kläder, att de må få tillträde till
livets träd och genom portarne ingå i staden. Utanför äro hundarne och
trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och avgudadyrkarne och alla,
som älska och göra lögn!
De sista orden hade han utan att behöva söka dem annanstädes än på
läpparne utslungat med en otrolig övning och exaltation, och liksom
fruktande ett dräpande svar, som skulle försvaga intrycket, vände han
ryggen till och gick ner till sin båt.
* * * * *
Dimman hade under tiden lyftat, och havet bredde sig rent blått,
lugnande, frigörande.
Intendenten satt kvar en stund i sin bergstol, grubblande över själens
underkastelse under samma lagar som de fysiska krafterna. Vinden rev upp
en våg nere vid Estland, vågen jagar en annan och den sista, som
fortplantade rörelsen på svenska kusten, flyttade en liten kiselsten,
som utgjorde stöd åt ett klippblock; och efter en mansålder skulle
följderna visa sig i blockets nedstörtande, vilket skulle ha till följd
en ny underminering av den blottade klippan, som nu låg oskyddad.
Hans hjärna hade för tjugofem år sedan utslungat ett för honom
betydelselöst ord; ordet hade inträngt genom ett öra och satt en hjärna
i så stark rörelse, att den dallrade ännu efter att ha givit riktningen
åt en människas hela liv. Och vem visste, om icke denna
innervationsström ånyo förstärkts genom beröring och friktion, så att
den om igen med förstärkta krafter skulle urladda sig och bringa andra
motkrafter i rörelse, åstadkomma skakningar och förstörelse i andras
liv!
Nu när predikantens båt sköt fram om udden och höll ner på Österskäret,
fick intendenten en sådan bestämd känsla av att där satt en fiende, som
tågade ner på hans positioner, att han reste sig för att gå till sin
båt, fara hem och sätta sig i försvarstillstånd.
* * * * *
Väl kommen i båten och lugnad av sjöarnes sakta gungning, fick han en
häftig lust att ännu dröja några timmar på havet i fullständig ensamhet
och låta de sista störande intrycken blåsa bort.
Varför skulle han också frukta denne mans inflytande på fästmön, då
denna ändock skulle visa sig omöjlig till en förening för livet, om hon
sjönke tillbaka i nivån med de obildade. Men likafullt harmade det
honom, att denna fruktan fanns där. Den påminde om de mäns uppförande,
vilka levde i den oro att förlora, som stämplades med det löjliga namnet
svartsjuka. Var det känslan av oförmåga att behålla, som röjde en
svaghet hos honom? Eller var det icke snarare en svaghet hos henne att
icke kunna hålla sig kvar, när ballongen skulle stiga, lämnande
religionens nödankare och kastande känslornas ballastsäckar? Nog var det
senare rättast, oaktat det hade fått en viss hävd för sig av dem, som
icke hade något att förlora.
Han hade nu gjort slag och låg under skäret i sydost, en kant, från
vilken han icke betraktat sitt fängelse förr. Högst uppe på backen såg
han skelettet av det ofärdiga kapellet med dess ställningar, men han såg
icke till några arbetare, oaktat morgonen var långt framskriden. Han
märkte icke heller några båtar ute på fiske; det rådde i det hela stor
stillhet på skäret, och inga människor syntes heller till vid tullstugan
eller lotsarnes utkik. Han lade båten på en ny bog för att segla runt
skäret. Men när han kom på yttersidan, blevo sjöarne högre, och han vann
endast obetydligt på slagen, så att det tog en hel timme, innan han
kunde länsa ner till hamnen. Nu såg han stugan, där fruntimren bodde,
och strax som han sköt förbi hamnudden, märkte han alla öns innevånare
samlade omkring huset, på vars förstugukvist predikanten stod barhuvad
och talade.
Med full insikt, att här förestod strid, landade han, tog ner seglen och
gick upp på sin kammare.
Genom det öppna fönstret hörde han nu en psalm sjungas.
Nu skulle han velat sätta sig att arbeta, men tanken på, att han snart
skulle kunna avbrytas, hindrade honom att någonsin börja.
En pinsam halvtimme förflöt, under vilken han erfor tydligare än
någonsin förr, att han icke ägde sig längre, icke behärskade ett par
kvadratmeter, på vilka han kunde stänga sig inne för att undvika
beröring med själar, som likt musslor på valens hud slogo sig fast för
att slutligen med sin tyngd hindra hans fart.
Dörren öppnades nu efter en kort knackning, och fröken Maria stod där
framför honom, med ett nytt uttryck i ansiktet, liknande smärtsam
förebråelse och överlägset medlidande.
Hon kom också med känslan av att ha en massopinion med sig, bakom sig
och kände sig därför stark mot den ensamme.
Han lät henne tala först för att få någon utgångspunkt.
-- Var har du varit? började hon med ett försök att icke låta alltför
övermodig.
-- Jag har varit ute och seglat!
-- Utan att bjuda mig med?
-- Inte visste jag, att du höll så strängt på det!
-- Jo, det visste du, men du ville nog vara ensam med dina mörka tankar!
-- Kanske!
-- Säkert! Tror du inte, jag märkt det! Tror du inte, jag sett, hur du
ledsnat på mig!
-- Inte har jag ledsnat på dig, då jag vallat dig dag ut och dag in, och
en morgon, då du brukar sova, tog mig friheten att segla ett par timmar.
Men du har visst ledsnat på att lära fisket, ty jag har inte sett dig en
enda gång ute på sjön.
-- Det fiskar inte nu, som du väl vet! svarade fröken Maria med full
övertygelse, att hon talade sant.
-- Nej, jag ser det! invände intendenten med avsikt att nalkas själva
minan, med risk av en explosion. Jag ser, hur folket övergivit arbetet
för att höra predikningar ...
Nu var det färdigt till utbrott.
-- Var det inte du, som ville ha kyrka härute?
-- Jo, om söndagarne. Sex dagar skall man arbeta, men på den sjunde gå i
kyrkan. Men här arbetas numera ingen dag, utan predikas alla. Och i
stället för att bereda sig och de sina en hygglig utkomst här på jorden,
så löpa alla i kapp efter något så ovisst som himlen. Själva arbetarne
på kapellet ha lupit från, så att den kyrkan få vi väl aldrig se under
tak, och jag väntar var stund få höra, att fattigdomen utbrutit, så att
vi få vara betänkta på välgörenhet ...
-- Det var just vad jag ville tala om! avbröt fröken Maria, glad att ha
sluppit taga upp ämnet, förbiseende likväl, att det i förväg var uttömt
av intendenten.
-- Jag har icke kommit hit för att utöva välgörenhet utan för att lära
folket reda sig utan välgörenhet.
-- Du är en i botten hjärtlös person, fastän du visar dig vara en annan.
-- Och du vill visa ditt stora hjärta på min bekostnad utan att vilja
offra en meter av plisséerna på din klädning.
-- Jag hatar dig! Jag hatar dig! utbrast flickan och fick ett ohyggligt
uttryck i ansiktet. Jag vet nog, vem du är, jag vet allt, allt, allt!
-- Nå, varför lämnar du mig inte då? frågade intendenten med en stålkall
ton.
-- Jag ska lämna dig! Jag ska! ropade hon och nalkades dörren, men utan
att gå.
Intendenten, som satt sig vid bordet, tog en penna och började skriva
för att komma ifrån all frestelse att återknyta ett samtal, som var
slut, då allt blivit sagt.
Han hörde som i en dröm, huru det snyftades och huru dörren stängdes,
huru steg ljödo i farstun, knarrade i trappan.
När han så vaknade och läste på papperet, över vilket hans penna flugit,
såg han, att där var skrivet ordet Pandora så många gånger, att han
kunde anse en mycket lång stund ha förflutit, sedan uppträdet slöts.
Men så slog honom ordet, och som hans nyfikenhet väckts över dess
betydelse, vilken han glömt under årens lopp, ehuru han hade ett svagt
minne därom från mytologien, tog han sitt handlexikon från bordet,
öppnade och läste:
»Pandora, antikens Eva, jordens första kvinna. Skickades av gudarne,
såsom hämnd för att Prometheus stal elden, ner till människorna med alla
olyckor, som sedan dess befolkat världen. Framställes i poesien under
skepnad av ett gott, som är ett bländande ont, en skapelse, anlagd på
bedrägeri och överrumpling.»
Detta var mytologi likasom sagan om Eva, vilken förskaffat människan ut
ur paradiset. Men när sagan bekräftade sig från tidevarv till tidevarv
och han själv erfarit, hurusom närvaron av en kvinna på detta lilla
jordstycke ute i havet redan gjort skymning, där han velat sprida ljus,
så måste det dock ha legat en tanke under den helleniske och judiske
poetens bildtal.
Att hon hatade honom, det kände och insåg han, då hon gjorde gemensam
sak med hopen därnere, men på hennes kärlek ville han icke heller
tvivla, om ock denna kärlek endast bestod i maskrosens dragningskraft
till solen för att få låna ljusstrålar till en dålig imitation av den
gula skivan. Men där fanns något lågt också som hos det låga, något ont
med begär att skada, en maktkamp, som var oberättigad, då det gällde för
honom en seger över det oförnuftiga. Att säga henne det, ja, det vore
att bryta förhållandet, då detta avhängde av hans underkastelse eller
åtminstone erkännande av hennes överlägsenhet, och det vore ju att bygga
ett liv på en nödlögn, som skulle gro, växa och kanske kväva alla
möjligheter till ett ärligt samliv. Däri låg just den djupaste orsaken
till alla äktenskaps relativa olycka, att mannen gick in i föreningen
med en ibland uppsåtlig lögn, oftast rov för en hallucination, då han
diktade in sitt jag i den varelse han ville assimilera. Av denna
synvilla, _second sight_, hade Mill blivit dårad till den grad, att han
trott sig ha fått alla sina skarpa tankar av den enfaldiga kvinna han
uppdragit åt sig.
Det var kärlekens pris från urminnes tid, att mannen skulle förtiga, vem
kvinnan var, och på denna tystlåtenhet hade sekler byggt ett kaos av
lögner, dem vetenskapen icke vågat rubba, som de modigaste statsmän icke
vågade röra vid och som kom teologen att förneka sin Paulus, när det
gällde kvinnan i församlingen.
Men hans kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes
bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade
gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ner,
vad han velat dana till hennes och mångas lycka.
-- Slut! sade han för sig själv, reste sig och stängde sin dörr.
Slut med hans ungdoms förhoppning att finna den kvinna han sökte: »Den
kvinna, som var född med nog förstånd att inse sitt köns underlägsenhet
under det andra.»
Han hade visserligen då och då träffat en och annan, som medgivit
faktum, men som slutligen och alltid reserverat sig mot orsaken till
förhållandet, skyllande på ett obefintligt förtryck, lovande sig att med
större frihet snart vara förbi mannen, och så hade kampen varit i full
gång.
Han ville icke slita ut sin intelligens i en ojämn strid med mygg, dem
han icke kunde träffa med käppen, emedan de voro för små och för många,
därför skulle det nu vara slut för alltid med det fåfänga sökandet efter
det obefintliga. Han skulle låta alla sina krafter gå ut i arbetet,
lägga igen släkt-, familj-, hem- och könsdriften och lämna
släktförökelsen åt de andra »reproduktionsdjuren».
Känslan att vara fri försatte hans själ i vila; och det föreföll honom
som om en spärrhake släppt tagen i hans hjärna, vilken började operera
utan hänsyn. Tanken på att han icke mera behövde göra sitt yttre
behagligt kom honom att lägga av en viss slags krage, som besvärat
honom, men vilken hans fästmö förklarat vara _chic_. Han lade om sitt
hår på ett bekvämare sätt och märkte, huru detta lugnade hans nerver, då
han legat i beständig strid med den chevelure, hans trolovade mest tyckt
om. Tobakspipan, som han älskat lik en gammal bekant och vilken han måst
stoppa undan, blev åter framtagen; morgonrocken och mockasinerna, dem
han icke vågat bruka på lång tid, förlänade åter denna frihet från
tryck, som påminde om ett luftigare medium, i vilket han kunde andas
obehindrat, tänka ogenerat.
Och nu, befriad från allt detta anpassningstvång, märkte han först,
vilket tyranni ända i detaljer han genomlevat. Han kunde gå i sitt rum
utan fruktan att bli uppriven av en knackning på dörren; överlämna sig
åt sina tankar utan att känna sig falsk.
Han hade icke njutit länge av den nyvunna friheten, förrän det knackade
på dörren. Det röck till i hans kropp, som om några förtöjningar ännu
hållit honom, och när han hörde kammarrådinnans röst, slog honom som en
klubba den nedtryckande tanken, att det icke var slut, utan att det
måste börjas omigen.
Först ämnade han låta dörren förbliva stängd, men känslan för det
passande, fruktan att anses feg förmådde honom att öppna. Och när han
såg den gamla damens vänliga, kloka ögon, då hon med ett gott leende och
en skalkaktig skakning på huvudet trädde in, föreföll det honom, som om
den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm, efter vilken han
uppvaknade glad för att den var överstånden.
-- Ha vi nu gnabbats igen! började gumman, förtagande det obehagliga i
anmärkningen med det förtroliga _vi_. Ni ska gifta er, barn, innan ni
bryter! Tro en gummas ord; och mena inte, att ni pröva era hjärtan som
förlovade; ty ju längre förlovade ni äro, dess värre blir det!
-- Men sedan är det försent att bryta, svarade intendenten. Och när man
redan upptäckt sådana skiljaktigheter i lynnen och meningar, så ...
-- Vad är det för meningar? Inte har ni olika meningar, inte, fastän
flickan hade tråkigt, när Axel var borta, och därför sprang hon efter
kolportören. Och vad lynnet beträffar, så kommer det och går, allt efter
som nerverna äro till. Och Axel, som är en sådan kunnig karl, skulle väl
veta, hurudana fruntimren äro!
Han ville kyssa hennes hand i första förtjusningen att träffa den
kvinna, som kände sitt kön, men så erinrade han sig, att han hört detta
sätt att tala illa om kvinnorna varje gång en kvinna velat vinna honom,
och att det mera var ett smicker än ett medgivande, ty när det kom till
allvaret, blev alltid yttrandet återtaget med ränta. Han inskränkte sig
därför att svara:
-- Vi få se tiden an, mor lilla! Gifta mig härute kan jag inte, men låt
oss bara komma till stan i höst ... förutsatt att Maria visar mera
sympati för mitt arbete och mindre motvilja mot mitt sätt att se världen
och leva livet.
-- Axel är så fasligt djupsinnig, och om en stackars flicka inte kan
alltid följa med, så är det ju inte något att undra på.
-- Jaja, men om hon inte kan följa med mig oppåt, så kan jag å andra
sidan icke följa med henne neråt, men det senare tycks vara hennes
bestämda vilja, så bestämd, att det föreföll mig i dag, som om det låg
ett dolt hat bakom densamma.
-- Hat? Det är bara kärlek, min vän! Kom nu ner och säg något vänligt,
så är hon bra igen.
-- Aldrig efter de ord, vi bytt i dag! Ty antingen betydde dessa ord
någonting, och då äro vi fiender, eller betydde de intet, och då är
åtminstone den ena parten otillräknelig.
-- Ja, hon är otillräknelig, men Axel skall väl veta, att en kvinna är
ett barn, ända tills hon blir mor. Kom nu, min vän, och lek med barnet,
annars väljer hon andra leksaker, som kunna vara farligare!
-- Ja, men, käraste, jag kan inte leka hela dagen utan att bli trött;
och jag tror inte Maria heller är så road av att bli behandlad som en
barnunge.
-- Jo, det är hon, bara inte det ser så ut! Ack, vilket barn Axel är i
de här affärerna!
Återigen en artighet, som från en annan än en svärmor varit en
förolämpning! Och när hon nu tog hans hand för att leda honom ut, kände
han allt motstånd upphöra. Hon hade genom att lämna hans argument
obesvarade fört frågan ut från resonemanget; hon hade blåst på härvan
istället för att reda den; smekt hans tvivel till ro och strukit bort
oron samt med sin atmosfär av kvinna, sina modersmanér fått honom att
nedlägga sin vilja till personlig frihet.
Och sedan han bytt rock, följde han lydigt, nästan med välbehag den
alltjämt jollrande gumman ner för trappan för att fortsätta leken och
påtaga bojorna.
Men nedkommen i förstugan möttes han av predikanten, som överlämnade ett
brev med lantbruksakademiens stämpel.
Intendenten bröt sigillet på stället, stoppade brevet i fickan, och glad
såsom om han fått något, ett samtalsämne, en åskledare, skyndade han att
meddela nyheten åt kammarrådinnan, som väntade.
-- Det kommer främmande, sade han. Ämbetet skickar mig en ung man, som
skall lära fiska.
-- Nå, det var roligt, att Axel får något manligt sällskap, sade gumman
med uppriktigt deltagande.
Och intendenten gick med lätta steg ner till den väntande fästmön, viss
att med en nyhet på handen straxt kunna hoppa över den obehagligaste av
explikationer.