När intendenten följande morgon satt vid kaffebordet inne hos sin
trolovade, efter att ha utan vidare blivit mottagen som svärson, erfor
han ånyo det sammansatta intrycket av ett stort lugn över att vara
intagen i en liten krets, där gemensamma intressen sammanhöllo till
oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva
uppgiva sig själv inför dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och
släktskap medföra. Den föregående aftonen hade rusat fram i hans liv,
blandande smått och stort, som livet erbjuder det; hela hans
kärlekshistoria, som han drömt sig med öppna ögon, hade ändock skett med
avsiktligt förbundna. Han hade blundat för flickans låtsade eller
inbillade sjukdom, blundat så skarpt, att han narrat sig själv att taga
den allvarsamt, ty hade han icke gjort så, utan från första stunden sagt
rent ut: stig upp och var frisk, ni är bara inbillningssjuk, då hade hon
hatat honom för hela livet, och hans mål var ju att vinna hennes kärlek.
Nu hade han vunnit hennes kärlek, därför kanske att hon trodde sig ha
lurat honom; alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans
lättrogenhet, och när han nu om morgonen åter och åter upprepade den
frågan: tror du på din Maria? översatte hans utsövda förstånd detta som
så: är jag säker på, att jag kan lura dig? Nej, det fanns ingen kärlek
med öppna ögon, och att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att
nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort.
Han hade inträtt med lögn och måste gå på i förställning. Emellertid,
medan samtalet nu lekte fram mellan småsaker och känsloutbrott, gavs
ingen tid till grubbel, och välbehaget att vara i ett hem mellan två
kvinnor gjorde allt så glatt och mjukt, att han överlämnade sig åt
njutningen att få vara den omhuldade, barnet, den lille, sonen åt
svärmodren, att han icke märkte, huru dottern, som redan vuxit modren
över huvudet, duande henne och behandlande henne som sitt barn, genom en
lätt reduktion småningom tog tonen över honom, som kallade hennes
jämlike för svärmor. Men det roade honom, denna omkastning av naturens
ordning, och han hade alltid för sig bilden av jätten, som lät barnen
rycka tre strån ur sitt skägg, men endast tre. Som de sutto vid
kaffekopparna och småpratade, hörde de ett sorl av folket nerifrån
stranden.
Från fönstret sågo de nu folket samlat på hamnuddarna och stundtals
stående orörliga, skyggande för ögonen, stundtals vaggande på båda
fötterna, som om marken brände under dem eller som om de ej kunde stå
stilla av oro.
-- Det är underverket! utropade flickan och skyndade ut, åtföljd av
modren och sin trolovade.
Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när
de mitt på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en
kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan.
Intendenten, som icke hade beräknat effekten från denna synpunkt, insåg
icke nog hastigt sammanhanget, utan blev själv likblek av den skakning,
som åtföljer något monstruöst, oväntat i den eljes så lagbundna naturen.
Han skyndade förbi fruntimmerna, vilka stodo förstenade utan att kunna
röra sig, och han kom ner till stranden, där folket var samlat. I ett
ögonblick fann han lösningen på gåtan. Hans tillämnade marmorpalats hade
nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg
på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan
visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren
härmande kartan på månans skiva.
Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma,
såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med
skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar
och mössor.
-- Nå, vad säger ni nu om min hägring? frågade han skämtsamt.
Ingen svarade, men överlotsen, som var den modigaste, pekade uppåt
nordvästra himlatrakten, där den verkliga månen hängde blek i första
kvarteret.
Underverket var sålunda förkrossande, och det starka intryck, de två
månarne redan framkallat, var för djupt att kunna utplånas med en
förklaring. Och när intendenten gjort ett försök, vars början ej
avhördes ens, utan folket stod kvar bedårat, liksom förälskat i sin fasa
över det oförklarliga, upphörde han med varje försök att rubba deras
tro. Han hade velat giva dem ett tecken på, att varken han eller naturen
kunde bryta lagar, och slumpen hade lika fullt gjort honom till
trollkarlen.
När han vände sig om, fann han sin trolovade i extatiskt tillstånd,
kvarhållen av modren, men när han nalkades, ryckte hon sig lös, och
fallande på knä ropade hon med halvt vansinniga åtbörder och ord, som
föreföllo lånade från någon spiritistisk cirkel:
-- Mäktige ande, vi frukta dig! Tag bort vår fruktan, att vi må älska
dig!
Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep
all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves.
Njutningen av att vara dårad, förlamningen av fruktan och den bakom
lurande äreskänslan att icke vilja vidgå sinnesvillan hade så bemäktigat
sig sinnet hos den unga flickan, att inga föreställningar eller
bedyranden hjälpte. Modren med sitt orubbliga, lugna jämnmod syntes icke
veta, var hon var hemma, och hade glömt hela naturfenomenet för sin
dotters oroande uppförande.
Men nu hade folkmassan vid stranden genom fröken Marias skrik och
åtbörder fått sin uppmärksamhet dragen till henne från skådespelet ute
på sjön, och när de sågo den unga kvinnan på knä för den vitklädde
mannen med de djupa, mörka blickarne barhuvad härute på berget, måtte
något minne ur bibelhistorien om en ung man, som gjorde underverk, ha
föresvävat dem, ty i en hast klungade de sig tillsammans, började viska,
och på uppmaning av överlotsen skyndade en av kvinnorna in i stugan
bredvid och återkom med ett tre års barn, som hade ett öppet rötsår på
kinden.
Med förmågan att framkalla hägring skulle alltså följa en övernaturlig
kunskap om sjukdomars botande.
Den roll, som kastades på intendenten, började nu plåga honom över
hövan, och när han såg fiskarfolket, lotsar och tullkarlar överge sitt
arbete, timmermän och snickare lämna bygget på kapellet för att lyssna
till hans ord såsom till profetior med undergörande kraft, blev han rädd
såsom inför en naturkraft han frambesvurit men icke kunde tygla.
Ögonblicket var emellertid inne, då han måste uttala sig, bestämt,
tydligt, och slå ifrån sig.
-- Gott folk, började han. Men så inställde sig reflexionen tyst: huru
skulle han börja, vilka ord skulle han använda, då varje uttryck
fordrade en förklaring, som återigen förutsatte förkunskaper, som
saknades. Och under de sekunder han tänkte över, vilket svalg som låg
emellan dessa och honom, hörde han steg nalkas, vände sig om och fick se
en man, som liknade en äldre sjöman på permission.
Mannen lyfte på en rund filthatt och såg något försagd ut till en
början, men kommen närmare, rätade han ut sig och skulle just säga
något, då intendenten befriade honom från förlägenheten genom att fråga:
-- Är ni kanske stiftelsens predikant, som väntas?
-- Jag är densamme! svarade den nykomne.
-- Vill ni inte säga några ord till folket som här befinner sig i uppror
inför ett naturfenomen, vilket de icke vilja ha förklarat och som jag ej
i detta ögonblick kan ge någon tydning på, tillgrep intendenten i sin
iver att komma ifrån denna falska situation.
Predikanten förklarade sig genast beredd. Strök sitt långa hakskägg och
tog upp en bibel ur fickan.
När folket såg den svarta boken, gick en rörelse genom dem, och en och
annan av manfolket blottade huvudet.
Predikanten hade bläddrat en stund och stannade slutligen; harskade sig
och tog upp att läsa:
»Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet, och se, det vart en stor
jordbävning, och solen blev svart som en säck av hår, och månen vart hel
och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden
likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas av en
stark vind. Och himmelen försvann såsom en bok, som hoprullas, och alla
berg och öar flyttades från sina rum. Och konungarne på jorden och
stormännen och befälhavarne och de rike och de starke och alla trälar
och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrevor och sade till bergen
och klipporna: Fallen över oss och skylen oss för dens ansikte, som
sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har
kommit, och vem kan bestå?»
Intendenten, som straxt märkt, vilken farlig vändning saken tagit, hade
ryckt sin trolovade med halvt våld från det farliga grannskapet, fått
henne ner till stranden och ville genom att ställa henne på den rätta
synpunkten visa, att det icke var någon måne, som fallit från himmelen,
utan endast det italienska landskap, han lovat styra till på hennes
födelsedag.
Men nu var det för sent. Flickans inre öga hade redan sett synen i dess
första gestalt, och predikantens upphetsande uttolkning etsade in den
första synvillan. Han hade lekt med naturandarne, frambesvurit en fiende
till att hjälpa sig, som han trodde, och då hade alla gått över till
fienden, så att han nu stod ensam.
Under det Maria ännu med blickarne stod fängslad vid predikanten på
berget, vände han sig på försök till modren och viskade:
-- Hjälp oss ur detta. Följ med ut till skäret och se, att det är
leksaker, ett födelsedagsskämt.
-- Jag kan icke döma i dessa ting, svarade kammarrådinnan, och vill icke
döma. Men jag tror ... att ni skola gifta er snart.
Det var ett råd, ett nyktert, prosaiskt, men från denna gamla kvinna,
som själv var mor, ljöd det så klokt, helst det tilltalade hans eget
skarpa förstånd, ehuru han fann förklaringen något förenklad. Men efter
den vink han fått gick han rätt fram till flickan, lade sin arm om
hennes liv, såg henne in i ögonen med ett leende, som hon måste förstå,
och kysste henne så mitt på munnen.
I samma ögonblick tycktes flickan befriad från trollmannen uppe på
berget, och utan motstånd hängande sig vid sin väns arm följde hon honom
nästan dansande till modrens stuga.
-- Tack, viskade hon med sina blickar i hans -- tack för att du -- hur
ska jag säga?
-- Befriade dig från bergstrollet, ifyllde Borg.
-- Ja, ifrån trollen!
Och hon vände sig om för att se på den överståndna faran.
-- Inte se sig tillbaka! varnade fästmannen och drog Maria in genom
stugudörren, under det att ett lösryckt ordförråd från bergspredikanten
fördes ner till honom av vinden.