En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt
med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom
ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet
för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet
slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något
brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor
framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta
bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den
unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni
och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv
likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande
ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller
vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.
Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått,
och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på
att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade
överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande
händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse
för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle
inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister,
målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick
föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den
unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda
intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där
hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon
skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade,
syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om
han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo
halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de
själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo
beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade
vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya
krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig
så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna
välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt
tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i
land.
Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om
hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot
vad hon ännu ägde i behåll.
När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns
vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning,
ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det
förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där
fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade
brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från
skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev
överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla
inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan.
Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök
och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla
färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att
befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små
fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt
åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt
av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga
dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och
geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson
i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en
gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad
pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med
alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker.
På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne
hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par
över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena
föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra
Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett
betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit
höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.
Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.
Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var
försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av
minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars
uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband,
beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel
och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och
garderober, fattigmans och rikemans.
Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten.
Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med
kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från
paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i
ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så
naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens
oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade
ögat kan se.
Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren
för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det
nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna
spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de
lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten,
utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående
om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de
maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.
Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett
sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att
uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i
sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras
följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.
* * * * *
Intendenten satt på söndagseftermiddagen vid sitt fönster och såg på,
huru de båda damerna stökade nere i sin stuga. När han följde med
blickarne deras mjuka, men oregelmässiga rörelser, var det honom, som om
han hörde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner
framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma
milda vibrationer alstrades nu genom ögat och klingade genom de vita
strängarne, som voro spända från kraniets snäcka ut över bröstkorgens
resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela själens
underlag. En känsla av allmänt välbehag strömmade genom hans komplex, då
han såg dessa kvinnohänders våglinjer, när de plockade fram småsaker ur
kappsäckarne och lade upp på bord och stolar, ronas och skuldrornas för
det grova ögat omärkliga, men dock så elastiska höjningar och
sänkningar. Och när den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod ändå
ingen rät linje, inga hörn och kanter, då hon vände, inga vinklar, då
hon böjde sig.
Han var fullkomligt fängslad i betraktandet, så att det en stund undgick
hans uppmärksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna
knarrade och lås öppnades.
Han var så fördjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre
föreföll honom fulländat skönt utom i en punkt, vid vilken brist han
sökte vänja sitt öga för att ej se den. Hennes haka var nämligen några
linjer för stor och antydde en underkäke, som var onödigt mycket
utbildad för en som upphört gripa, fasthålla och sönderslita olagat
kött; och när han såg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande
häxfysionomi, då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparne falla
in, bilda en trubbig vinkel och näsan sjunka ner över den framträdande
hakan. Men han måste övervinna denna påminnelse om rovdjur, och han
förföljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang
ögat, att när det fäste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.
Nu hörde han steg och rop nere på backen, och i vild yra visade sig
Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten
ner mot gistena.
I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade han på sig hatten, gick
ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i
kronans tjänst och skyldig lämna handräckning.
I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand
om svägerskans liv, då Vestman var ute på fiske. Vid intendentens
inträde släppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan för att
bli röjd visade han en större tjänstvillighet, än han eljes skulle ha
ådagalagt. Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och
i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram
mot kvinnohopen och fattade i noten:
-- Förbannade kärngar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta
kronans lås och sigill!
Kärngarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten
och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om
kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet,
att de kunde sättas på Långholmen när som helst.
Därpå fattade uppsyningsmannen eld och ropade åt en vaktmästare, att han
skulle hämta länsman.
Vid ordet länsman samlade sig folk, krypande fram ur hål och vrår som
myror, när man krafsar i stacken.
Folket tycktes genast vara färdiga att taga parti för kvinnorna, hotande
ord föllo. Men intendenten ansåg det nu vara tid att personligen ingripa
för att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick därför fram
mot folkhopen och frågade vad de önskade.
Då han därpå intet svar erhöll, vände han sig till kvinnorna och
tilltalade dem med en hövlig men bestämd ton.
-- Som jag förut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda
ombud beslutat att för era barns och efterkommandes skull fisket måste
skyddas genom förbud mot begagnande av sådan redskap, som fördärvar
fisket utan att inbringa er någon fördel, och då ni haft tre år på er
att slita de gamla notarna, men ändock byggt nya emot lagliga
föreskrifter, så har jag på kronans vägnar varit nödsakad beslaglägga
den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gällande
förbud har ni brutit kronans lås och sigill, vilket kan komma att gäldas
med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre låta nåd gå för rätt, om
ni fogar er och lyder, och frågar jag er därför för sista gången: vill
ni utlämna noten godvilligt?
Därpå svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmälen.
-- Nå, avslutade intendenten. Efter som jag icke är polisman, och ni äro
flertalet, ber jag uppsyningsman sända efter länsman med handräckning
och samtidigt låta avgå anhållan om arresteringsorder från konungens
befallningshavande mot hustru Öman.
När han uttalat sista ordet, kände han två mjuka, varma händer fatta sin
högra hand, två stora, barnsliga ögon se in i sina och en röst med
tonfall av en mor, som ber om nåd för sitt barns liv.
-- I himlens namn hav förbarmande med en olycklig fattig kvinna och gör
henne intet ont, bönföll den unga flickan, som vid uppträdets början
kommit ut ur stugan.
Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen,
vilkas blickar han ej kunde uthärda, men han kände sin hand allt hårdare
omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hörde ord med smältande
tonfall, och fullständigt besegrad viskade han till den sköna: -- Släpp
mig lös, och jag skall låta saken förfalla.
Flickan släppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt ögonblick
uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och förde honom
med sig uppåt tullstugan, såsom om han ville meddela honom några order.
När de nått dörren, sade intendenten kort och avgörande, såsom om han
fattat ett nytt beslut:
-- Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande
skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.
Och därmed gick han upp på sitt rum.
När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans
sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått
råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling,
ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de
ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors
värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital
och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om.
Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet
insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter,
att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av
denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende
rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke,
som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara
likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var
honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som
han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig,
från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett
slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening
bli stört.
Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men
hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform
mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom
omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser
endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken
skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke
tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet
skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter,
då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av
urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till
voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i
kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet
att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och
så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut
sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit
falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så
vidare.
Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som
kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå
efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit,
aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade
upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts
fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män
intaga.
Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna
genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre
uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga
att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka
och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som
han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och
erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade
alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion,
just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn
utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir
långvarigt och urartar till ansträngning.
Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat
han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full
klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och
upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga
underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet,
insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle
reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke
kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet
med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till
kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den
passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp,
utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge
föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje
frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon
kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i
vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke
någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast
en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd
erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna
njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan
att därför bli svagare eller mera utblottad.
I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de
råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför
förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade
barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och
så offentlig sympati framkallade.
-- Vilken egendomlig sympati för brottslingar, tänkte intendenten,
vilken kärlek till de andligen fattiga! Och hur väl de förstodo
varandras drifter, som de skröto med att vara känslor och som de trodde
vara mera än klara fullgångna tankar.
Hela scenen var en sådan väva av absurditet, att den icke kunde redas,
speglande det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmärgars första svaga
försök att resonera.
Där stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan
som en ängel. Om nu också lagbrottet från hans sida vore från deras
synpunkt en vacker, ädel handling, så skulle väl han ha tacken, som lät
nåd gå för rätt. Det skulle han icke, menade väl hopen, som visste, att
motivet till hans handling icke var välvilja mot densamma, utan kanske
ömmare känslor för en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna
henne. Ja, men motivet till hennes uppträdande kunde ju i så fall vara
att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populär, få handtryckningar,
och hopen spelade här samma roll som publiken i balsalongen, de
promenerande på gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom
kroppslig beröring, oskyldigt måhända, beräknat möjligen, sannolikt
hälften av var, att begå en dålig handling, varför hon blev dyrkad.
Men nu måste han vinna henne och därför stoppa i säcken alla sina
reflexioner över förhållandet, och han insåg i ett ögonblick, att han
genom detta medium kunde fortplanta sina idéer och planer ner till
hopen, genom denna ledning röra massorna, påtvinga dem sina
välgärningar, göra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och
le som en Gud åt deras dårskap, när de trodde sig ha skapat sin egen
lycka själva och endast gingo dräktiga med hans tankar, hans planer, åto
draven från hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle få
till sina läppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa ödeskär
underhöllo en halvsvältande, obehövlig folkstock eller ej; vad
medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade
den orörliga massa, vilken legat kvävande på hans liv, hindrat hans växt
och som själva saknade varje spår av medlidande med varandra, som med
vilddjurshat förföljde sina välgörare, vilka endast hämnades med nya
välgärningar!
Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemärkt, ansedd
som en dåre och leda dessa människors öden, under det att de trodde sig
ha kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans händer. Han
skulle slå dem med blindhet, förvända synen på dårarne, att de skulle
inbilla sig vara hans överman och han deras tjänare.
Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut,
knackade det på dörren, och vid intendentens »stig in» syntes
uppsyningsmannen, som skulle framföra fruntimrens inbjudning till en
kopp te.
Intendenten tackade och lovade komma.
Sedan han ordnat sin toalett och tänkt över, vad han skulle säga och
icke säga, gick han ner.
På förstugukvisten mötte han fröken Maria, som med en överdriven värme
fattade hans händer och, tryckande dem, framsade med rörelse:
-- Tack för vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var ädelt, det var
stort!
-- Nej, min fröken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty
det var från min sida en dålig handling, som jag ångrar, och den var
dikterad endast av artighet mot er.
-- Ni förtalar er själv av idel artighet, och jag skulle sätta mera
värde på litet uppriktighet, genmälde fröken, i detsamma som modren kom
tillstädes.
-- Ack! Ni är ett gott barn, inföll modren med den mest orubbliga
övertygelse och bjöd intendenten stiga in i stora stugan, där teet stod
serverat.
Utan att inlåta sig djupare i bottenlösa frågor steg han in. Och nu såg
han i en blick, hur fiskarstugans enkla möblering blivit korsad med
spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser
på byrån, fotografier i fönstren mellan blommorna, en emmastol med
blommig kreton och mässingsspikar i ett hörn vid spiseln, några böcker
på ett divansbord omkring en moderatörlampa.
Det var nätt anordnat, men med en ängslig matematisk noggrannhet,
allting symmetriskt, men ändock litet snett och vint, där det var ämnat
rätt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och
körsbärsröda namnchiffer, var sprucken här och var och hade några sinkar
på kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens porträtt,
men utan att våga fråga, vad han var, och han sett, att han varit
ämbetsman, förstod han, att här voro pauvres honteux.
Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid,
övergick till dagens händelse och kom in på befolkningen. Intendenten
hörde straxt, att damerna voro intresserade för andra angelägenheter och
levde i sjuklig oro för de lägre klassernas väl. Som han sett, att hans
uppriktighet stött fruntimren för huvet, och hans ärende icke bestod i
att såra dem genom att bära fram sina meningar, lade han genast bi och
lät sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervåga en
liten anmärkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka
händer för hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, så att ordet
kvävdes. Och för övrigt voro åsikterna här så bergfasta, allt var så
färdigt, alla frågor utagerade, och de logo endast vänligt, milt
överseende, när de läste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men så
girade samtalet över på befolkningens moraliska och andliga tillstånd,
och där var intendenten fullt med. Han skildrade med värme förmiddagens
råheter med fylleri och slagsmål, beklagade bristen på upplysning och
berättade slutligen om scener röjande fullständig hedendom. Han talade
om, huru fiskarne offrade på älvstenar, laddade bössorna med bly från
kyrkfönster, talade om Tors bockar, när åskan gick, och om Odens vilda
jakt, när grågässen kommo om våren, hur de inåt öarne läto skatorna
ödelägga kycklingarna, då folket ej vågade riva ner bona av fruktan för
okända hämnare.
-- Ja, inföll kammarrådinnan, som hon titulerades på en kappsäck, vilken
ännu stod under ett bord, det är icke deras fel, och hade de icke så
långt till kyrkan, skulle här se annorlunda ut.
Dit hade icke intendentens tankar gått, men i ett ögonblick hade han
sett, vilken stormakt han skulle få till bundsförvant; och utvecklande
tankefröt, han fått om morgonen vid åsynen av gudstjänsten ombord på
kronoångaren, utbrast han med verklig hänförelse:
-- Nå, men man kan ju få ett missionshus för gott pris. Tänk, om jag
skulle skriva till styrelsen!
Damerna omfattade saken med största iver, åtogo sig själva att skriva
till Stiftelsen och några föreningar, föreslogo en basar, men erinrade
sig, att här icke fanns någon dansande publik.
Intendenten undanröjde alla svårigheter med att erbjuda sig förskottera
summan och ombesörja byggnaden, som kunde fås färdiggjord på
snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant.
Dock, tillade han, borde man härvidlag och till en början helst välja en
av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och åstadkomma en
väckande rörelse av allvarligaste art, ty här vore halvhet icke på sin
plats.
Damerna gjorde lindriga invändningar och anbefallde kärleksfullare
medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man
borde bygga en första uppfostran på; sedan kunde man komma med kärlek.
Ett stort gemensamt intresse hade svetsat ihop dessa själar, under det
de glödgade sig vid den stora kärlekens brasa, och de talade upp sig
till en översvallande allbarmhärtighet med allt skapat, tryckte
varandras händer och skildes under välsignelser och lyckönskningar till
att ödet sammanfört tre goda människor, som i endräkt skulle arbeta för
mänsklighetens bästa.
När intendenten kom ut, skakade han på sig, som om han ville befria sig
från något damm, kände detsamma, som han erfarit vid besök i en kvarn,
ett visst välbehag att se alla föremål överdragna med en mjuk, halvvit
mjölton, som stämde järn, trä, lärft, glas i ett ackord, samma känsla av
dunkel vällust att vidröra lås, ledstänger, säckar bepudrade med halt
mjöldamm, men på samma gång ha svårt att andas, behöva hosta, ta fram
näsduken.
Och likafullt hade det varit en angenäm kväll. Denna omärkliga
värmestrålning från modren, som tinade upp tankarnes torka, denna
dunstkrets av innerlighet och barnslighet hos den unga kvinnan, som
föryngrade honom, denna barnatro på det som i hans ungdom var dagens
naiva ideal, att lyfta upp det som låg nere, beskydda det förkrympta,
sjuka, svaga, allt som han nu visste vara rätt emot det som kunde
befordra mänsklighetens sällhet och förkovran, som han hatade av
instinkt, då han såg, huru allt starkt, varje utbrott av ursprunglighet
förföljdes av de vanlottade. Och nu skulle han ingå förbund med dessa
mot sig själv, arbeta på sin egen undergång, trycka ner sig i nivå,
hyckla deltagande för arvfienden, bestå krigskassan åt motståndarne.
Tanken på de njutningar, dessa kraftprov skulle skänka, berusade honom,
och han styrde sina steg neråt havsstranden för att i ensamheten
återuppsöka sig själv. Och när han nu i den stilla, ljumma sommarnatten
vandrade i sanden, där han kände igen sina fotspår från dagarne förut,
där han kunde varje sten, visste, var den och den örten stod, märkte
han, att alltsammans fått ett annat utseende, antagit en ny gestalt,
gjorde helt andra intryck, än då han vandrat fram där dagen förut. En
förändring hade inträtt, något nytt kommit emellan. Han kunde icke
längre framkalla denna stora ensamhetskänsla, där han kände sig som
allena gentemot naturen och mänskligheten, ty det stod någon vid hans
sida, bakom honom. Isoleringen var upphävd, och han var fastlödd vid det
lilla banala livet, trådar hade spunnits om hans själ, hänsyn började
binda hans tankar, och fruktan och fegheten att hysa andra tänkesätt än
dem hans vänner hyste slogo sina klor i honom. Och att bygga upp en
lycka på falsk grund vågade han ej, ty när han timrat till åsen, kunde
allt ramla en gång, och då blev fallet större, smärtan djupare, och ändå
måste det ske, om han ville äga henne, och det ville han med hela
mannaålderns bergbrytande kraft. Lyfta henne till sig? Hur skulle det gå
till? Icke kunde han göra henne från kvinna till man, icke frigöra henne
från de okuvliga drifter, hennes kön nedlagt i henne, icke kunde han
giva henne sin egen uppfostran, som tagit trettio år, icke skänka henne
den utveckling han genomgått, de erfarenheter, de studier han tillkämpat
sig. Då måste han sänka sig till henne, men tanken på detta sänkande
pinade honom såsom det största tänkbara onda, såsom sjunkande,
nedåtgående, börjande om igen, vilket för övrigt var omöjligt. Återstod
honom endast göra sin person dubbel, klyva sig, skapa en personlighet,
fattlig och tillgänglig för henne, spela en duperad älskare, lära sig
beundra hennes underlägsenhet, vänja sig vid en roll, som hon ville ha
den, och så i tysthet leva sitt andra halva liv i hemlighet och för sig
själv, sova med ena ögat och hålla det andra öppet.
Han hade stigit upp för skäret utan att märka det. Och nu såg han det
lysa nere i fiskläget och hörde vilda skrik, jubelskrik över den slagne
fienden, som velat lyfta deras barn och barnbarn ur fattigdom, bespara
dem arbete, giva dem nya njutningar. Och med ett vaknade hos honom igen
begäret att få se dessa vildar tama, att se dessa Torsdyrkare böja knä
för vite Krist, jättarne gå under för de ljuse Asar. Barbaren måste
passera kristendomen såsom en skärseld, lära sig vördnad för andens makt
i de svaga muskelknippena; folkvandringsresterna ha sin medeltid, innan
de kunde komma fram till tänkandets renässans och handlingens
revolution.
Här skulle kapellet resas på högsta åsen av skäret och dess lilla spira
sticka upp över utkik och flaggstång och hälsa de sjöfarande på långt
håll som en erinran om att ... Här stannade han och reflekterade. Och
ett löje drog över hans bleka ansikte, när han böjde sig ner och
plockade upp fyra gneisflisor, som han lade ut i en rektangel från öster
till väster, sedan han gått upp trettio steg på längden och tjugo på
bredden.
-- Vilken utmärkt landkänning för de sjöfarande! tänkte han, när han
vandrade ner för berget och gick upp att lägga sig.