Intendenten hade hållit sig instängd i två dygn för att arbeta, och när
han på tredje dagens morgon gick ut att vandra på stranden, mötte han av
en händelse kammarrådinnan. Hon hade ett bekymrat utseende, och när
intendenten frågade om hennes dotters befinnande, fick han veta, att hon
var opasslig.
-- Det är brist på förströelse, sade han på måfå.
-- Ja, vad skall man göra i ensamheten? svarade den bekymrade modren.
-- Fröken skall ut på sjön, fiska och segla och röra på sig, ordinerade
han utan någon vidare tanke på vad han sade.
-- Ack ja, vidtog modren, men inte kan min stackars Maria fara ensam.
Som han här endast hade ett att svara, svarade han:
-- Om damerna behaga hålla till godo med mitt sällskap, så skall jag
gärna stå till tjänst.
Modren fann, att han var alltför god, och antog tillbudet, förklarande,
att hon skulle straxt säga till Maria, att hon tog på sig.
Intendenten gick ner till hamnen för att rusta ut båten, och under vägen
började han töja på stegen, såsom om han gått utför en backe, där
tyngden sköt på fortare, än han ville. Det tog emot i honom, det, att
han blivit så hastigt satt i rörelse av en kraft utifrån, innan han
hunnit besinna sig, och han ville göra motstånd utan att kunna det. Men
det var för sent, och han lät sig drivas, medveten om, att han ändock
alltid skulle kunna sköta rodret och bestämma kursen.
Han hade hissat focken på sin blekingseka, påsatt styret och lagt
fånglinan lös och färdig att kasta loss, då fröken och hennes mor syntes
i stranden. Flickan var klädd i en ultramarinblå klädning med vita
garneringar och bar en blå skotsk yllemössa, som klädde henne utmärkt
och gav något pojkaktigt, käckt uttryck, alldeles främmande mot det
änglalika, hon ett par dagar förut visat.
Sedan intendenten hälsat och frågat om befinnandet, bjöd han sin hand
att föra damerna ombord. Flickan mottog den räckta handen och var med
ett lätt hopp i båten, varpå hon placerades akteröver vid rodret, men
när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke
kunde följa, emedan hon skulle laga middagen. Intendenten, som fått
överraskningar så häftigt över sig, kände ånyo en lust att göra motstånd
mot denna mjuka styrka, som ledde honom, dit han icke velat, men
tillbakahölls av fruktan att visa sig obelevad, och sedan han kort och
gott beklagat, att han måste undvara kammarrådinnans angenäma sällskap,
lossade han fånglinan, befallde fröken Maria lägga om rodret, stack
storskotet i hennes hand och hissade seglet.
-- Men jag kan ju inte segla, skrek flickan; jag har aldrig hållit i ett
styre!
-- Det är ingen konst! Gör bara som jag säger, och ni ska kunna segla
med en gång, svarade intendenten; satte sig framför flickan och hjälpte
henne med manövern.
Det blåste en svag bris, och båten gled ut ur hamnen för bidevind.
Intendenten höll fockeskotet och instruerade till en början den vackra
båtförerskan, fattade då och då hennes handlove och pressade rorkulten
mot vinden, tills de kommit ut, fått fart och intagit den bog, på vilken
de kunde ligga ut till skären med en gång.
Ansvaret, ansträngningen, känslan av att behärska farkosten, som
inneslöt de tvås liv, väckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten,
och hennes öga, som uppmärksamt följde seglens ställning, glödde av mod
och tillförsikt, när hon såg, huru båten lydde den minsta tryckning av
handen. Begick hon ett fel, rättade han det med ett vänligt ord,
intalade henne mod att fortfara genom att berömma hennes påpasslighet,
undanröjde svårigheter genom att förklara hela förloppet som något,
vilket sade sig självt.
Hon strålade av lycka, började tala om det förflutna, om sina
trettiofyra år, huru hon trott liv och levnadsmod vara förbi, huru hon
kände sig ung på nytt, huru hon alltid drömt om ett liv i verksamhet, i
manlig verksamhet framför allt, att få ägna sina krafter åt
mänskligheten, åt andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria ...
Intendenten hörde på allt som på välbekanta hemligheter, formler för en
orimlig strävan att få det lika, som naturen gjort med avsikt så olika
som möjligt för att bespara mänskligheten arbete, men att nu svara på
detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare och
att låta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska
vinden skulle blåsa bort, höll han vid. Och i stället för att ta fram
kniven och skära av de trassliga härvor, hennes orediga tankar räckte
fram åt honom, ville han helt enkelt icke låtsas se dem, fubbla undan
dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta
på det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle
tjäna till underlag för nytt garn, spunnet ut från hans rika slända.
I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det
åskådningsmedel, som skären erbjödo, skulle i levande bilder, utan att
hon märkte det, på några timmar låta henne genomvandra sensationer, som
hon skulle tro komma utifrån, och på det sättet skulle han smyga sin
själs nät över hennes, stämma hennes strängar i samklang med sitt
instrument. Med en rörelse på huvudet antydde han nu, att båten skulle
falla, och sedan han släckt något på skoten, släppte ekan landkänningen
och plaskade ut över det öppna havsgattet. Den vida horisonten, det
oändliga ljushavet, där intet föremål skymde, kastade en ljusning över
det sköna ansiktet; de små dragen likasom förstorades, halvmärkliga
rynkor slätades, hela uttrycket fick en karaktär av frigörelse från
vardagsomsorger, småaktiga tankar; och ögat, som i ett moment kunde
överskåda en så stor del av jordkroppen, syntes se i stort, så att den
lilla personen svällde ut, kände sin relativa makt, och när nu de långa
havssjöarne sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg han, huru
hänförelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.
Intendenten, som märkte, att den stora synen icke förfelat sitt intryck,
beslöt nu att lägga text under känslosvallningarnes svaga musik, leda
hennes gryende tankar ut på den stora stråten, han ville lossa skalen på
de svällande fröen, så att groddarna skulle komma ut.
-- Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den
tråkiga, den mylliga, blir himlakropp. Känner man sig icke som redan
delaktig av himlen, när man upplöser motsättningen, den falska
motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett, liksom delen och
det hela! Märker ni inte, hur ni växer i stället för att krympa, när ni
överlistar vinden och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt
vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, när ni rider upp
på vågen, då han med tusen skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet!
Den, som tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio tusen år för
att göra en flygare av en krypare, var mindre kvick än den, som först
satte en duk på en stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.
Är det då underligt, om människan skapat Gud utav sitt beläte, slutande
från sin sinnrikhet till en ändå sinnrikare!
Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans
ansikte oavbrutet, som om hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas;
de ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne
och verkat som jästämne. Bedövad, insövd av de veka, övertalande
tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne
över det förut för henne så livlösa, entoniga landskapet, över livets
upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religiösa
övertygelse myllades ner, innan den upplösts, tog hon emot det nya och
travade det ovanpå det gamla.
-- Ni talar, som jag ingen hört tala förr, sade hon drömmande; tala mer!
Han teg och gav med ett nytt tecken båten en ny kurs.
De nalkades Svartbådans hemska vulkanbildning. Den svartgnistrande
dioriten med det likvita sjömärket, kallat vita märren, såg ännu mer
skrikande dystert ut i solskenet, som förgäves sökte stämma de ytterliga
färgerna svart och vitt.
Över flickans ansikte drog ett moln, dragen krymptes, ögonbrynen lade
sig i valkar, som om de ville fälla sig ner och dölja den tryckande
tavlan. En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan
för skäret, men han gav båten dess riktning framåt, och med vindens
sammanpressade krafter sköt ekan in i ravinen mellan de svarta
klipporna, där sjöarne suckande sögo den framåt.
Det blev tyst i båten, och intendenten ville icke söka gissa de mörka
minnen, som väcktes hos ledsagerskan, utan han inskränkte sig till att
peka på ett vitblekt skelett av en alfågel, som låg kvar på den svarta
hällen.
Och så tog vinden i seglen igen, fyllde dem och släpade ut farkosten på
det öppna vattnet.
De passerade rönnkobben med sitt enda träd och sin sädesärla och
nalkades Svärdsholmen, där han första gången sett henne. Där landade de,
och han förde henne samma väg, som han kommit om söndagsförmiddagen, lät
henne erfara samma intryck, som han haft, ledde henne ner i
blomsterängen och visade henne mellan vildaplarne, var han först fått se
henne.
Hon kom nu i ett lynne av ysterhet, ty att alla dessa små iakttagelser
av biomständigheter fästat sig i hans minne, måste betyda, att han var
betagen. Hon skrattade, när han talade om, hur han först hört henne
hosta, och i ett utbrott av lekfullhet bad hon honom gå ner på samma
ställe och tala, så skulle hon gissa, vem som talade.
Han lydde och hoppade ner från bergspallen, ställde sig bakom oxlarne
och härmade en tjurs bölande.
-- Nej, så vackert han kan sjunga, skämtade flickan. Det är bestämt en
hottentottaktör.
Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn
på många år, höll rollen, och framträdande på den gröna slätten med ut-
och invänd rock och lorgnetten hängande på ena örat uppförde han en
improviserad vilddans, beledsagad av en sång, som han hört hottentotter
sjunga i Jardin d'Acclimatation.
Flickan syntes både förvånad och road.
-- Vet ni vad? sade hon. Så där tycker jag mer om er, då jag ser, att ni
kan vara människa ett ögonblick och lägga bort den filosofiska minen.
-- Är då hottentotten mera människa i era ögon än filosofen? lät
intendenten undslippa sig, men ångrade straxt, att han väckt henne till
medvetande, bröt en gren från oxeln, virade en krans och lämnade åt
flickan, som mörknat något vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet
och röjt sig.
-- Nu ska ni bekransa offerdjuret, fröken Maria! kastade intendenten åt
sidan. Jag skulle önska, jag vore hundra och fick som en hekatomb gå
till slaktarbänken för er.
Han föll på knä och mottog kransen av den blidkade skönheten, varpå han
satte till att springa ner åt stranden och flickan efter.
Nere vid sandkanten stannade de.
-- Ska vi kasta smörgås? föreslog hon.
-- Gärna, svarade han och valde en flat sten.
De slungade stenar utåt vattnet en stund, tills de blivit varma.
-- Ska vi bada! utropade plötsligen flickan, som om hon länge ruvat
tanken, vilken måste bryta sig ut.
Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skämt eller
om förslaget framkom allvarsamt med reservationer, såsom underförstått
bibehållande av en del kläder eller den ena partens avlägsnande.
-- Bada ni, så går jag bort så länge, fann han slutligen för gott att
svara.
-- Badar inte ni då? frågade flickan.
-- Nej, jag har inte kläder med mig, svarade intendenten, och dessutom
badar jag inte kallt.
-- Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hånande skratt från flickans
struphuvud.
-- Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan
simma?
-- Det kalla vattnet är för rått för mina fina nerver. Men om ni tar ett
kallt bad här, så går jag bort på norra udden och tar mig ett varmt.
Flickan hade redan skjutit av sig kängorna, och kastande en blick av
förakt och sårad fåfänga sade hon:
-- Ni kan väl inte se mig därbortifrån?
-- Såvida ni ej simmar allt för långt ut, svarade intendenten och gick.
När han uppnått norra branterna av holmen, utsökte han en klyfta i
berget, som var skyddad för nordliga vinden av en bergmur på sina femtio
fots höjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av
vågsvallet och buktade sig i svaga, läckra valkar, som liknade
mänskokroppens muskler och smögo sig under den bara fotens urgrävningar
som en bolster. Ingen vindfläkt nådde hitin, och solen hade bränt i sex
timmar mot de mörka hällarne, så att här stod en uppvärmd luft av flera
grader över kroppens temperatur, och stenarne nästan brände under
fötterna. Han hade gått ner i båten och hämtat en yxa, varmed han nu
avhögg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld
på berget, medan han klädde av sig. Och när brasan hastigt brunnit ut,
sopade han hällen som en bakugn, slog med öskaret det kristallklara
havsvattnet på de hettade stenarne och lät ångan svepa omkring sin nakna
kropp. Därpå satte han sig i en av de länstolar, havet skulpterat ur
bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, kröp ihop med knäna under
hakan, slöt ögonen och syntes försjunka i sömn. Men han sov icke, utan
brukade denna metod till det han kallade dra opp sig för att några
ögonblick låta sin hjärna vila och återtaga sin spänstighet. Ty det
ansträngde honom att anpassa sig i umgänge med andras orediga tankar.
Hans tankemekanism led av beröring av andras, så att den blev orolig,
opålitlig som kompassnålen vid närvaro av järn. Och varje gång han ville
tänka klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i
harmonisk domning genom ett varmt bad, släckte medvetandet i en
halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt
det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smältning,
varefter legeringen kvällde fram, när han släckte av eldarne och väckte
sig till medvetande.
När han setat en stund och solen värmt igenom honom, reste han sig
plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar
arbetade ånyo, och han såg lycklig ut, som om han löst ett problem.
Hon är trettiofyra år, tänkte han. Detta hade jag glömt under intrycket
av hennes ungdomliga skönhet. Därför detta kaos av tillryggalagda
stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa
massor av skiftande reflexer från män, som hon sökt vinna och anpassat
sig efter. Och nu nyss måtte hon ha blivit bankrutt i någon
förälskelsehistoria. _Han_, som sammanhållit alla dessa traslappar av en
själ, hade vikit undan, säcken hade spruckit, och nu låg alltihop
där som en lumpsamlares skräp. Hon hade visat provbitar på
prästgårdsromantik från 1850 med mänskoräddningsuppstötningar från
århundradets början, trosnit från Duvoröstens och Pietistens
konjunkturströmmar, cynismer från George-Sand- och androgynperioden. Att
söka botten i detta såll, genom vilket så många soppor passerat, att
lösa en gåta, som icke var någon, det var han för klok att spilla tid
på. Här återstod endast att plocka ut ur benhögen det som passade till
att sätta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande
kött och inblåsa sin anda i. Men detta skulle hon ej märka, ty då
tilläte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty
det skulle endast väcka hat och motstånd. Han skulle växa underjordiskt
som rotstocken och på sig ympa henne att skjuta upp, synas för världen
och bära blomman, som människorna fingo beundra.
Nu hörde han måsarna skrika och förstod därav att hon summit ut. Han
klädde sig därför hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han
fram ur båtgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade på
mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.
Det var endast få rätter, men allt dyrbart, utsökt och serverat på
spillror av en porslinssamling, han en gång börjat anlägga. Smöret lyste
äggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri
II-fajans med is; kakes'en låg på ett genombrutet fat av Marieberg och
sardellerna på ett tefat av blåskäckigt Nevers. Fruktan för den överallt
instörtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit
ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga
trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som så många
andra ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att
slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen sökte
icke den tarvliga skönheten i form och färg, som så lätt föråldras, utan
han ville se historia, minnen av världshändelser i det som omgav honom.
Denna flisa av Henri II-fajans med dess gräddvita piplera inkrusterad
med rött, svart och gult väckte sålunda minnen av det sköna
Loirelandskapet med dess renässansslott, och dess ornament i
bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes
bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil,
rent personlig, som likväl icke kunde undgå att färgläggas av
ridderlighetens tidevarv, då man vördade skönhet i livet och själva
hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det
förmånliga i en andens rangordning.
När han dukat och besåg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in
ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller från
Bretagne, kastanjer från Andalusien, kaviar från Volga, ost från
Gruyèrealperna, wurst från Thüringen, kakes från Britannien och
apelsiner från Mindre Asien. Därtill en bastvirad flaska Chiantivin från
Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den förstes namnchiffer i
guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller
museum, små färgtoucher kastade in här och där, blommor pressade som
souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.
Nu hörde han flickans röst från badstället ropa hallå, varpå han
svarade; och strax därpå trädde hon fram ur buskarna, rak, rask och
strålande av hälsa och levnadslust. När hon fick se den dukade
frukosten, lyftade hon sin mössa och bugade sig skämtsamt, men mot sin
vilja imponerad av det förnäma i tillställningen.
-- Ni är en trollkarl, sade hon, tillåt mig att buga!
-- Inte för så lite, svarade intendenten.
-- Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behärska naturen, som ni nyss
jollrade om, det blir ni efter i, invände flickan med den överlägsna
moderliga tonen.
-- Min fröken! Jag uttryckte mig icke så kategoriskt; jag påminde
endast, att vi delvis lärt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi
själva delvis lyda -- observera det lilla viktiga ordet delvis -- och
att det står i vår makt att ändra både ett landskaps karaktär och dess
innevånares hela själsliv.
-- Gott! Trolla då fram ett italienskt landskap med marmorvillor och
pinjer ur detta rysliga gråstens-paysage!
-- Jag är visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, så lovar
jag er till er födelsedag om tre veckor ha förvandlat detta friska
naturstycke, vars make ni får leta i Europa, till ett skogslöst,
förbränt, blomkålslandskap efter er smak.
-- Topp! Vi parera! Om tre veckor alltså; och om jag förlorar?
-- Så vinner jag -- vad?
-- Det få vi se då!
-- Det få vi se! Men vill ni sköta min tjänst under tiden?
-- Er tjänst! Vad är det för slag? Att ligga på soffan och röka
cigarretter.
-- Ja, om ni kan som jag sköta min tjänst från soffan, så -- gärna. Men
det kan ni inte, och nu ska ni höra, varför, och vad meningen är med min
vistelse här på skäret! Tag ett glas vin först till wursten!
Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan,
som tömde det i ett tag.
-- Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på
fiskläget att lära befolkningen fiska.
-- Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett
metspö.
-- Avbryt mig inte -- jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser
ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt
pack! ...
-- Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.
-- Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa
urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur,
och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen
-- Gud välsigna fisken! -- som utgör dessa autoktoners förnämsta
näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om
några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig
folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva,
eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem
att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?
-- Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!
-- Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller
någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty
om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan
skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en
konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer
fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till
Bohuslän i höst?
-- Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!
-- Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och
fiska lax i stället.
-- Lax? I havets djup?
-- Ja! Den _ska_ finnas, fastän jag inte sett den ännu! Ni ska ta reda
på den!
-- Men om den inte finns!
-- Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fånga de första, så är
laxfisket öppet.
-- Men hur vet ni, att det finns lax, då ni inte sett den? vrenskades
flickan.
-- På en massa undersökningar, som äro för vidlyftiga att upprepa
konversationsvis, dels verkställda ute på sjön ...
-- _En_ gång!
-- Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens --
dels på min soffa och mest i böckerna. Nog av, vill ni vara med och
förstöra befolkningen, först med lax och sedan med missionshus, som ni
glömt.
-- Ni är en demon, en djävul, utbrast flickan mitt emellan skämt och
allvar.
Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in på det
skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann
för gott att stanna vid den rollen.
-- Ni tror bestämt inte på Gud? frågade flickan med en min, som om hon
för evigt skulle avsky honom, om han jakade.
-- Nej, det gör jag inte.
-- Och ni vill bli en Ansgarius och införa kristendomen på skäret?
-- Och laxen! Ja, jag vill bli en dämonisk Ansgarius! Men vill ni också
lägga laxreven och bli välsignad av riksdagens revisorer?
-- Ja, jag skall arbeta för detta folket, som jag tror på, jag skall
offra mina svaga krafter för de förtryckta, och jag skall visa er, att
ni är en blaserad, en utlevad, en hånare ... Nej, det är ni inte, fast
ni visar er sämre än ni är, ty ni är ett gott barn i alla fall, det såg
jag i söndags ...
Hon sade det där om ett gott barn, som det tycktes, med en säker
beräkning, att han skulle nappa på betet och ställa sig under henne som
barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan fått smak
på dämonen såsom överlägsnare och intressantare, därför behöll han den
tacksammare uppgiften. Visserligen kände han av erfarenhet, att det
lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka
modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett så utnött
spel och kunde så lätt leda till outrotligt översitteri från hennes
sida. Hellre då giva henne återlöserskans tacksammare parti, i vilket
icke ingick något absolut överordnat utan endast gudamodrens
mellanhandsuppgift, därvid hon blev inställd såsom medlerska mellan två
lika starka makter.
Men övergången var icke lätt funnen, och i ett anfall av leda vid hela
detta spel, som dock var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det
ville han, låtsades han behöva gå och se efter, om båten var riktigt
förtöjd, då det nu börjat blåsa upp.
Nerkommen till stranden andades han ut såsom efter en ansträngning över
krafterna. Han knäppte upp västen, som om han burit en järntröja,
svalkade sitt huvud och kastade en längtande blick utåt det fria
vattnet. Nu skulle han ha givit mycket för att få vara ensam, få skaka
av sig det boss, som fallit över hans själ under beröringen med en lägre
ande. Han hatade henne i detta ögonblick, ville vara fri från henne, äga
sig själv igen, men det var för sent! Spindelvävarna hade fäst sig i
hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omöjliga att avlägsna.
Och på samma gång -- när han vände sig om och såg henne sitta och skala
en kastanje med sina långa fingrar och vassa tänder -- och han påmindes
om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett oändligt
medlidande, en fläkt av den världssmärta, som den lyckligare känner, när
han ser en vanlottad, tänkte straxt på hennes förtjusning att se honom
som hottentott, blev ond igen, lade band på sig, och med en världsmans
hela självbehärskning nalkades han henne, och för att få första
bemantlande ordet erinrade han, att de måste segla, emedan vinden ökade.
Hon hade emellertid märkt det drag av trötthet och frånvaro, som stannat
i hans ansikte, och med en skärpa, som totalt avkylde hans känslor för
ögonblicket, replikerade hon:
-- Ni är trött på sällskapet! Låt oss resa.
Men när han ej svarade med en artighet, återtog hon med en rörelse, som
var svår att döma såsom sann eller låtsad:
-- Förlåt mig, att jag är elak! Men jag har blivit sådan, och jag är
otacksam! Se så!
Hon torkade ögonen och började med en husmoders övade omsorg plocka ihop
diskarne.
Och nu, när hon böjde sig ner, lutad över kvarlevor och solkiga
tallrikar med servetten knuten som ett förkläde om livet och bar
servisen ner till stranden för att skölja, då skyndade han fram för att
befria henne från bördan, driven av ett oemotståndligt begär att slippa
se henne i tjänarens skepelse, kännande ett stygn vid att bli uppassad
av den han ville höja högt över sig på samma gång hon skulle se upp till
honom såsom den där förlänat henne makten över sig.
Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjäna den andra,
släppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men då hon mönstrat det
sönderslagna, klarnade hon:
-- Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, så rädd jag blev!
Han undertryckte sin småaktiga tanke på förlusten genast genom att
ställa sig på hennes sida såsom den av olyckan drabbade, och glad att få
ett bullersamt slut på de korsande stämningar, som revo sönder honom,
kastade han smörgås med skärvorna utåt viken och avrundade den
tillspetsade situationen med ett skämtsamt:
-- Nu slipper vi diska, fröken Mari!
Varpå han räckte henne handen att föra henne i båten, som redan högg i
fånglinan under de växande sjöarnes skvalp.