En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster, när
försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet och en svag grönska i
bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor.
Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo
två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön,
grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de
främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske
följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula,
som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en
brigg, som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och
apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den
förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en
väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett
spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan,
det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar, det
var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig
mera fästad än de främlingar, han var dömd att kalla landsmän, då han
ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt
eget lands. Och i dag tyckte han, att dessa påminnelser om hans
världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin
förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten
fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av
den sedan flera år gällande, men ej iakttagna lagen om visst mått på
maskor i not och nät och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med
att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga
notarne. Han hade dock först grundligt visat, huru statens ingripande
endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade
framhållit för dem, huru de, som ej ville dela en gård för att hellre
äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så
till med oförståndigt fiskande, att deras barn säkert skulle bli
understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som
elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med
folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han, att det var
bondfolket i riksdan, som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade
sitt hat på bönder och regering tillsammans.
Han hade då märkt, att denna fiskande befolkning verkligen föreställde
en kvarleva av samhällets urstånd, sorglös och obetänksam, utan bondens
tanke på morgondagen och nästa år. Det var vilden, som jagade i två dar
och sov i åtta. Och som vilden ägde detta folk vissa negativa
förmögenheter att umbära och tåla, utan den positiva förmågan att
förbättra sin ställning genom uppfinningar och med avgjord instinktiv
motvilja mot nyheter, därigenom röjande sin oförmåga att anpassa sig för
ett högre kulturstadium. Alla dessa fiskare voro bottensatser av landets
folkstock, som, när kampen om de fruktbara floddalarne och
insjöstränderna pågått, ej kunde upprätthålla sig i striden, utan flytt
eller trängts ut mot klipporna, där matjorden var slut och det osäkra
vattnet endast lämnade sin spelvinst. Och som spelare voro de opålitliga
som lyckan, icke nogräknade om medel, och togo små förskott på det
alltid påräknade storfisket, som ett lyckligt skeppsbrott kunde bringa
dem. Därför hade deras hat strax blivit upptänt mot den nykomne, och i
sin förblindelse hade de ej kunnat inse, hur han endast av äregirighet
drevs att förbättra deras ställning och befria dem från arbete. Sålunda
hade han åt överlotsen, som skulle lämna meteorologiska rapporter,
konstruerat en självkontrollerande vindmätare av en gammal stockborr och
sönderklippta sardinlådor, men icke fått densamma antagen utan placerad
uppe på vinden. Han hade velat bistå vid sjukdomsfall, men blivit
avvisad; han hade velat lära hustrurna förekomma inrökning i spisarne
genom att anbringa en strömmingstunna som rökhuv utanpå skorstenen, men
de hade grinat åt honom och fortsatte jämra sig över den ohjälpliga
röken; han hade velat lära en fiskare, som förgäves försökt
potatisodling, att gödsla strandsanden med tång och fiskavfall, såsom
han sett folket i kusttrakter av England med stor framgång göra, men
förgäves. Och när han såg, huru lämningar av det stora strömmingsfisket
på våren lågo och ruttnade av brist på salt, ville han utlära
Färöboarnes metod att i nödfall salta med tångaska för husbehov, vilket
bevaringsmedel nämnda öboer regelbundet begagnade till sin ostberedning.
Följden av alla hans bemödanden att få lära ut nyttigheter blev den, att
han fick öknamnet doktor allvetande och att han ansågs som en fåne, blev
ett stående muntrationsämne vid kafferep och supgillen och att till och
med barnen lipade, när han gick fram.
Missförhållandet mellan vad han var och vad han ansågs vara verkade i
början endast komiskt, men efter hand, när fientligheten efterträdde
kölden, märkte han ett ogynnsamt inflytande på sitt själiska befinnande.
Det var, som om ett åskmoln av oliknämnig elektricitet låg över honom
och irriterade hans nervfluidum, ville förinta detsamma genom att
neutralisera det. Han erfor det, som om dessa mångas tankar riktade på
honom skulle äga förmågan att så småningom draga ner honom, trycka på
hans opinion om sitt eget värde, så att den stund skulle komma, då han
icke längre kunde tro på sig själv och sin andliga överlägsenhet, utan
slutligen deras åsikt, att han var idioten och de de sunda, måste gripa
hans hjärna och tvinga honom instämma i deras mening.
Under dessa tankar hit och dit hade ett nytt föremål kommit inom de
fyrtiofem grader av horisonten, som han kunde bestryka med blickarne
från sitt fönster. En flottans kanonbåt gick in i lä om skäret för halv
maskin, strök seglen och fällde ankar. Genom kikarn såg han båtsmännen
röra sig i ett skenbart virrvarr, men utan att trängas, var och en
skyndande till sin knape, sin ända, sitt fall, när sekondens pipa ljöd.
Fartygets snäva sidor, den spända stäven, där plåtarna syntes vilja
spjärna isär, men förenade sina sammanpressade krafter i en riktning
framåt liksom strömmande ut i bogsprötet, ångrörets och skorstenens
energiska rörformer, masternas strävning mot stag och vant, kanonens
cirkelrunda mynning, allt angav en samling krafter, ordnade, tyglande
varandra, motverkande och samverkande och vars betraktande försatte
honom i en harmonisk stämning. Det var honom, som om kraft och ordning
strömmat ut från det kilformiga järnskrovet, där ändamålsenlighet,
begränsning, måtta förenats i ett helt skönt och förlänade genom
reflexion en djupare njutning än ett vackert konstverk brukar skänka den
ytlige betraktaren på känslans väg.
Men det kom även genom eftertanken något annat in till honom ifrån det
lilla flytande och kringflutna samhället. Han kände sig stärkt, som om
han hade ett stöd i denna bild av makten, som, bemyndigad av
folkförsamling och styrelse och med användande av alla kulturens och
vetenskapens hjälpmedel, skyddade de högre utvecklade från barbariets
påträngande nerifrån; han såg med tillfredsställelse ett par av de mest
vetande efter avlagda prov styra med en visselpipa detta hundratal
halvvildar, som icke vågade tro sig begripa, vad de ej förstodo. Han
hade aldrig varit narrad att begå det moderna personliga
observationsfelet att tro de lägre klasserna lida av sin underordnade
ställning och grövre födoämnen. Han visste nämligen väl, att de voro
precis på den punkt, där de kunde vara, och att de lika litet ledo av
sin ståndpunkt, som fiskarne därnere skulle lida av att icke vara blivna
amfibier; och vad den grova födan beträffade, så visste han av
erfarenhet, då han bjudit några fiskare på middag, hur de ratade sådant
som icke uteslutande fyllde buken, ja, han hade sett dem välja den sämre
rågen på brödkorgen i stället för det finare vetet. Han hade aldrig
trott på det där talet om svält annat än där olyckan var framme och
endast där tillfälligtvis, då det fanns fattigvård, som så ofta
missbrukades av lättingar och illmariga, som under låtsade sjukdomar
tvingade till sig underhåll. Han hade aldrig dyrkat de små, aldrig
behövt knäböja för de obetydliga, oaktat han själv var utstött ovanifrån
av ett läger, som under en allmän förfallets period krånglat sig upp med
stulna reputationer och lågo tryckande på det som skulle växa fram. Och
han lät icke heller nu narra sig att överskatta denna ungefärbild av det
övre lagret, som under skepnaden av en örlogsman från en viss synpunkt
ingav honom beundran, men å andra sidan var en kvarleva av det
statssystem, som övade våld på andarne med komprimerad gas och
bessemercylindrar. -- -- --
Nu smällde det i dörren nere hos värdfolket, och tungorna sattes i gång
av den inträdande, som var Öman, vilken förlorat noten. Brännvinsglasen
klingade, och skrålet steg med det uppväckta gårdagsruset.
-- Indioter och folkfördärvare, som tro sig begripa mer än förståndiga
fiskare; som ligger på soffan och läser i böcker för två tusen kronor;
snorhyvlar, som ska lära far sin pjälta, tjuvaligor och papirosshjältar,
som gå med sosvansar under näsroten ...
Och så en störtsjö, som bröt sig mot Vestmans faktiska upplysningar,
hämtade ombord på Jakob Bagge, om intendentens släktledning, fadrens
oregelbundna könsförhållanden, modrens låga härkomst, antydningar om
intendentens bortkörning ur förra tjänsten, och så vidare.
Åhöraren försökte göra sig döv och likgiltig som eljes, men orden beto i
honom, smutsade honom, sårade honom mot hans vilja. Gamla tvivel om
fadrens rättrådighet började väckas, tvivel om eget värde att vakna,
farhågor om möjligheten att hålla sig torr i detta slamregn, att kunna
undvika strid, där han kanske skulle gå under av finkänslighet i medlens
väljande.
Nu ringde klockan från örlogsmannen, en trumvirvel rullade, och
sommarvinden förde psalmtoner från hundra strupar, allvarliga, rytmiskt
ordnade, undergivna, ut över vattnet, allt under det skrålet och
hotelserna nerifrån mullrade som från burarne i ett menageri och i
psalmens fermater ökades till tjut, ty nu hade oenighet uppstått mellan
partierna, då frågan väckts om att med våld återtaga noten.
Intendenten, vilken betraktade kyrkor såsom arkeologiska samlingar eller
intressanta pagodbyggnader från förfluten tid, erinrade sig ofrivilligt
nu ett yttrande, som en ung präst fällt en natt då man diskuterat den
kristna kulten:
-- Jag tror ej på Kristi guddom och allt det där, men tro mig ni, packet
_måste_ skrämmas!
Packet måste skrämmas! upprepade han för sig själv i tankarne, men
släppte strax tråden, då han hörde slagsmålet bryta ut därnere. Stolar
slogos omkull, klackar spjärnade och sparkade mot möbler, och rytanden
som av boskap blandades med väsningar som från reptiler, och under allt
sammans skvaltade en kvinnoröst, som frambragte många hundra ord i
minuten.
I detsamma visslade ångaren, ankaret hivades, segel hissades, och
skorstenen sände ett sotsvart moln mot den blåa försommarhimmeln. Det
var med en känsla av saknad och oro, han såg ångaren och den vackra
kanonen försvinna söderut, han kände det, som om han förlorat ett stöd
och som om hatet slöte sig omkring honom likt en säck, och han ville
fly, ut, vart som helst.
Nu skrek ett barn, om av fruktan eller smärta, kunde han icke höra, ty
under tumultet hade han smugit ner för trapporna, kommit ner till hamnen
och tagit lös sin båt, som han stack ut från land så fort han kunde.
Skäret han lämnade var det östligaste i en hel liten arkipelag, som han
icke lagt märke till förr och som han nu först i behovet av att vara
ensam ville uppsöka. Hatare av starka kroppsrörelser, vilka han funnit
dels överflödiga, då det fanns samfärdsmedel och maskiner, dels skadliga
för hans nerv- och tankeliv, då de fina verktyg, som hjärnkapseln
inneslöt, lika litet tålde skakningar som huset, där astronomens
precisionsinstrument förvarades, hade han aldrig lärt att ro, men hans
taktsinne och hans väl avvägda rörelsecentra gjorde honom straxt till en
skicklig roddare, och hans fysikaliska vetande lärde honom att förbättra
den urgamla uppfinningen, så att han genom att höja roddbänken sparade
armkraft.
När han nu såg skäret fjärma sig bakom båten, började han andas lättare,
och när han strax lade i land vid den första kobben, intogs han av en
obeskrivlig känsla av lycka. Det var en ljus, låglänt, långsträckt
holme, vars strandklippor av grå gneis bildade en liten hamn, där
ökstocken löpte in. Vattnet i kanten var så genomskinligt som förtätad
flytande luft, och tångens mjuka färger lyste nere på botten såsom
insmälta i en glasmassa. Strandens stenar lågo tvättade och torkade,
slipade, och erbjödo en omväxling i färger, som aldrig tröttade, ty det
fanns icke två lika. Och mellan dem hade tåtlar och starrgräs sökt stöd
för sina tuvor. Sakta steg bergknallen uppåt, och i fördjupningar i
mossan lågo måsarnes ägg, tre och tre, kaffebruna med svarta fläckar,
under det ägarinnorna skreko och kraxade uppe över hans huvud. Han steg
högre och uppe vid ett stenkummel, upprest av sjömätarne och vitmålat av
trutar, måsar och tärnor, växte några enbuskar, utbredda som mattor, och
under dem hade skaror av den vita, subtila duvkullan improviserat sitt
växtställe, en förbindelse av Mellan-Europas bergstrakter och nordiska
skogens skugga.
Den lilla roskarlen, djärv och gladlynt, flaxade orolig omkring
fridstöraren för att vilseleda honom från boet.
Inte en buske, inte ett träd stack upp över de halvnakna hällarne, och
denna frihet från skuggor, från gömställen, stämde besökaren i en ljus
och glad sinnesstämning. Allt låg öppet, överskådligt, solglänsande på
denna berghäll, och det vatten, som skilde honom från det nyss lämnade
hemmet hos vildarne, syntes omge honom med en oöverstiglig gräns av ren
genomskinlighet. Det halvt arktiska, halvt alpina landskapet med dess
urtidsbildning förfriskade honom och vilade honom. Och när han vilat ut,
tog han båten och rodde vidare. Han passerade tre blankslipade
bergknallar, liknande tre förstenade böljor, nakna som en hand, utan ett
spår av organiskt liv och som endast väckte ett vetenskapligt geologiskt
intresse rörande deras uppkomst; snuddade förbi ett platt skär av
rödlätt gneis, på vars läsida stod en hundraårig rönn, ensam,
mossbelupen, vresig och i vilkens trasiga stam en sädesärla häckat i
brist på takpanna eller stenmur. Den lilla behagsjuka fågeln slog ner i
strandstenarne och ville inbilla fienden, att det ingalunda fanns något
bo och inga gråvita ägg där.
Den ensamma rönnen stod på en gräsmatta av några kvadratalnar och såg så
ensam ut, men så ovanligt stark av brist på medtävlare och bättre
trotsande storm, salt och köld än avundsjuka likars kiv om jordsmulorna.
Han erfor en dragning till den ensamme åldringen och längtade ett
övergående ögonblick få slå upp en hydda vid dess stam, men så drog han
vidare, under det intrycket blåste bort.
Nu kom en mörk klippa fram om den sista kobbens udde. Den var kolsvart
av den vulkaniska bergarten diorit, och när han nalkades den, blev han
beklämd. Den svarta kristalliserade massan tycktes vara uppspydd från
havsbotten, och när den väl stelnat något, råkat i en förfärlig strid
med vattnet eller ett åskmoln, ty den var rämnad i åtta delar, och
klyftena hade sedan blivit av sjö och is bortburna eller dragna ner i
djupet. Branta, lodräta stodo de svarta, gnistrande väggarne utmed den
lilla hamnen, och när ökan lade till under dem, kände han sig som nere i
en kolgruva eller i en sotig smedja. Det klämde honom och tryckte honom,
och när han klättrat upp på klyftena, höjde sig ett stångmärke med en
vitmålad kagge överst. Detta spår av människohand härute, där inga
människor syntes, denna blandade påminnelse av galge, skeppsbrott,
stenkol, denna råa kontrast mellan de oblandade, färglösa färgerna svart
och vitt, av ofruktbar, våldsam natur utan organiskt liv, då där ej
fanns en lav eller en mossa på hela klippmassan, och så detta
snickararbete utan vegetationens övergångar mellan urnatur och mänskligt
handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och i den stora
söndagstystnaden hörde han under sina fötter, där hopfallna block bildat
tak över en rämna, hur den långa dyningen sögs in under halva skäret,
pressade luften framför sig, så att den slog lock, och drog sig tillbaka
med ett fräsande och ihåligt suckande.
Han stod där en stund och njöt av beklämningen, lät sig ledas tillbaka
till äldre förnimmelser, som alltid tillförde honom olust, kände
stenkolslukt, såg fabriker, svarta, missnöjda människor, hörde
ångmaskiner, stadsbuller, mänskoröster, som framförde ord, vilka ville
äta sig väg genom hans öron in i hans hjärna, fröa av sig och som ogräs
kväva hans egen sådd och förvandla hans med så mycken möda odlade åker
till en naturlig äng lik de andras.
När han kom i båten och vände ryggen mot den dystra synen, njöt han igen
att se den oändliga renheten i vattnet, det tomma blå, som likt en
oskriven tavla låg lugnande framför honom, därför att den ej kunde väcka
några minnen, icke framkalla några ingivelser, icke trycka fram ur honom
några starka sensationer; och när han nu nalkades en något större holme,
hälsade han den som en ny bekantskap, vilken skulle tala om något annat
och utplåna de nyss erfarna stämningarne. Nya skär och kobbar flöto
förbi, alla erbjudande var sin överraskning, sin säregna fysionomi,
oftast endast med så fina differenser, att det fordrades ett skarpt,
övat öga att se dem. Och dessa små klintar, som från en förbiseglande
båt tycktes så nakna, så tröttande enahanda, erbjödo vid närmare påsyn
det mest omväxlande skådespel, likasom varianter av samma mynt ensamt
för numismatikern kunna röja sina hemligheter.
Han landade nu vid en något större holme, vars oregelbundna, sönderrivna
utseende lockade honom, helst han över klintarne såg kronor av lummiga
trän sticka upp. Och när han klättrade upp på den norra bergudden, vars
svarta sockel var renpolerad av sjöarne, såg han, hur holmen var en
gyttring av minst fyra andra, som tycktes hopdrivna under olika rådande
vindar och genom sammanhopning av olika geologiska bildningar danat ett
helt konglomerat av landskapsbilder, hämtade från alla zoner. Den norra
delen bestod av en kägla av hornblendeskiffer, som nere i stranden var
klyftad i oerhörda block, vilka störtat ner från bergväggen och icke
hunnit bli slipade av vattnet, och mellan dessa svarta kuber stucko upp,
egendomligt nog såsom av en hemlig sympati ditlockade, en otrolig mängd
svarta vinbärsbuskar, dystra i färgen och stämmande i ton med de
svartgnistrande stenarne. Det var så oväntat att finna dessa trädgårdens
putsade rymmare här ute i vildmarken, att de förekommo som ett naturens
skämt, kanske lagt i munnen på någon skadskjuten orre, som flytt hit ut
en gång att dö, medförande frön till en gryende kultur. Längre upp i
stenröset stod en lund av lövträn med ljus grönska, men klippta i
topparne och med vita stammar, som om de voro kalkbestrukna av en
vårdande människohand. Han försökte på avstånd gissa trädslaget, men det
var så olikt alla andra, han sett vid denna breddgrad, att hans tankar
lupo mellan akacior, bokar, japanska fernissträn, så vanliga i södra
Europa, att han slutligen icke trodde sina öron, när han hörde det
välkända skramlet av vanlig poppel, och straxt därpå, väjande för en
huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstråle, kom
närmare och såg, att han hört rätt. Det var lundarnes och hagarnes
resliga, nätta poppel, som nordan och stenmark, drivis och salt tuktat
och stiliserat till en oigenkännelig varietet, vilken i kampen med
ovädret och kölden grånat upptill, mistat kronan och därför endast
bestod av förfrusna skott, som oupphörligt skjutit ut, outtröttligt
förnyande sig, medan getterna skalat av den skyddande barken och låtit
safterna rinna bort. Det var en evig ungdom i dessa späda, ljusgröna
skott på den gråskäggiga stammen utan grenar, en ålderdom utan
mannaålder, en abnormitet, som verkade uppfriskande, emedan den var ny
och gick förbi det banala.
När han klättrat upp mellan de vassa stenarne och kommit på höjden, var
det, som om han gjort en fjällbestigning på tio minuter.
Lövträdsregionen låg inunder honom, och på bergets platå var redan
alpfloran färdig med fjällformen av enen bredvid det äkta nordiska
hjortronet i våta skrevors vitmossa, och däremellan den lilla så
civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda
skärgårdsört. Nu steg han sakta ner åt södra sluttningen genom lingon-
och mjölonris, tåtel och starr, ängsull och gungande mossor, tills han
plötsligen stod vid en ravin, där holmen spruckit och bildat en kanal
mellan de svarta bergväggarne.
Med vilda skrik flögo de näsvisa tordmularna upp, medan han steg på en
naturlig stenbrygga över den grunda kanalen, äntrade en ny bergvägg av
ljusare formation och befann sig i en ny avdelning av den underbara
holmen.
Den ljusa, eleganta euriten, där svagt rosenröd fältspat lagrat sig med
lätt blågrön kvarts, och glimmern endast gav sig tillkänna genom ett
skimmer som av mikroskopisk rimfrost, gav hela det lilla landskapet en
glad ton och, klyftad i oändlighet, erbjöd den soffor och verkliga
länstolar vid varje steg. Ett starkt streck av kornig, vit kalksten gick
som en gördel rätt igenom bergmassan, och det fruktbara grus, som från
denna hade smulats sönder av regn och frost, befanns samlat nere mellan
de måttligt höga bergväggarna. Och där löpte nu fram en dalkjusa, som
öppnade en syn så förtrollande, att han stannade häpen och satte sig ner
på en bergpall att njuta av det oväntade fagra skådespelet.
Framför honom rullade upp sig mellan de lodräta i ängsmarken
försvinnande bergväggarna en gräsmatta, genomvävd av idel blommor, men
utsökta och av frodigare art än fastlandets. Den blodröda geranium hade
stigit ner från berget och sökt fukt och värme härnere, den honungsvita
slåtterblomman från den våta starrängen hade gjort möte med skogens
blågula kovall, och de sydländska orchideerna, kanske vinddrivare från
vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande fläderyxnet,
den praktfulla militärorchis, den ståtliga sysslan, ett slags förskönad
liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande
väggar sökt sitt växthus här mellan det yppigaste gröna gräs.
Och i fonden längst bort doldes bergväggarna av björkar och alar, som
visserligen höjde sig blygsamt i luften utan att våga sticka huvudet upp
i vinden; och utplanterade här och där stodo olvonbuskar mitt i
gräsmattan med sina vita snöbollar hängande mot de vinlöv liknande
bladen; och lutade, liksom spaljerade mot bergstalpen växte den bjärt
mörkgröna getapeln med sitt blanka löv erinrande svagt om orangens
mångbesjungna, men med mera saft, flera toner, finare teckning och
liksom mera känslig struktur.
Det var en park, en inlandsnatur flytande härute, och när han genom en
rämna eller en sänka i berget såg det blåa, vågräta havsstrecket, först
då slog honom genom kontrasten det underbara i den synen.
När han suttit en stund och lyssnat till en bofinks vårliga sång,
avbruten av trutars och grisslors krax och skrik, och ensamheten kändes
lägga sig som sömn omkring honom, och när fåglarne ett ögonblick tystnat
av och endast den svaga havsbrisen susade i björktopparne utan att nå
längre ner, hörde han oförmodat en hostning. Han spratt till, såg sig
omkring, men märkte icke ett spår av människa.
Det lidande, ihåliga ljudet från ett människobröst mitt i den tysta
naturen väckte honom plötsligt och obehagligt medförande ett moln av
olustkänslor. Var det en ensam som han, vilken sökte ro, eller en
äggplundrare? I vilket fall som helst ville han befria sig från oron och
få veta, vilken som störde honom. Därför klättrade han över bergväggen
på en naturlig trappa i förklyftningen av kalkstenen och blev nu varse
den tredje avdelningen av den polypliknande holmen. Över en låg stenmur,
synbarligen för att rädda blomsterängen från betande boskap, kom han in
i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan
alnshöga ormbunkar, vilka bildade en underskog under barrträden,
liknande dvärgpalmer, men med friskare grönska och elegantare bladverk
och vid vilkas fötter syntes rodnande smultron.
När han kommit upp ur ravinen, såg han en vik med säv, där några
övergivna stångkrokar voro nerslagna i dybotten. Han stannade för att
lyssna, och nu hörde han en röst, som talade på andra sidan bergknallen.
Den klingade högt och mjukt som en barnröst, men sjönk sedan något, så
att han trodde, det var någon seglande yngling, som vågat sig hitut. Men
orden föllo så passivt, så dragande till sig, vinnande, inbjudande, och
han förvånades att höra en gosse uttrycka sig så vårdat. Ordrepertoaren
var icke stor, det var de vanligaste talesätten av bildat umgängesspråk,
utan alla konkreta, färgrika uttryck, och där det fanns något bestämt
angivet, var det inkorrekt. Den talade om trädens grönska utan att ange
namnen på träden, kallade trutarne måsar, bofinken en fågel, gneisen
granit, säven vass.
Det kunde visserligen vara en yngling, som med sådan säkerhet och
anspråk på att bli hörd talade så länge utan att låta sig avbrytas av en
sakta brummande äldremans röst, vilken då och då knorrade fram en
invändning eller upplysning. Nu skrattade den ungdomliga rösten, ett,
att döma av samtalet, omotiverat skratt, ett skratt för att höra sin
vackra röst eller visa vita tänder, ett skratt utan roande anledning, en
rad klingande toner utan annan mening än att svartsjukt avleda
uppmärksamheten från något verkligt, som ville tränga sig emellan: en
lystringssignal, en lockton! Det var utan tvivel en ung kvinna!
Han steg omotståndligt upp på den sista höjden efter att ha känt åt sin
halsduk och sin hatt, och nu såg han inunder sig en tavla, som sedan
alltid satt kvar med alla sina detaljer i hans minne. På en liten
ängslapp av hårdvall, under en grupp av gamla oxlar, omkring en vit
drällservet, på vilken en smörask av kolmordmarmor stod mitt uti en
uppdukad matsäck, satt en äldre fru med vackert grått hår och
välsittande fin klädning och bredvid henne en skärkarl i skjortärmarne
och med en smörgås i handen. Och upprätt framför denne ett ungt
fruntimmer, som höll i handen ett iskänkt ölglas, vilket hon med en
skämtsam nigning och med dyningarne av det nyss bortdöende skrattet på
sina läppar överräckte åt den förlägna båtkarlen.
Han fängslades genast av den unga kvinnans utseende, och oaktat hans
reflexion straxt viskade honom den anmärkningen, att hon koketterade för
drängen, kände han en oemotståndlig dragning till den mörka, olivfärgade
hyn, de svarta ögonen och den ståtliga växten. Det var visserligen icke
den första kvinna, som så ögonblickligt slog an på honom, men hon
tillhörde den grupp av kvinnor, som aldrig förfelade att draga honom
till sig. Ensamheten och bristen på andra kunde han icke tillskriva
detta snabba urval, ty han erfor alldeles detsamma, som då han sökte en
färg på en halsduk, och efter att ha gått nedstämd ur bod i bod utan att
finna den lustkänsla, som den sökta medförde, slutligen stannade framför
ett bodfönster, där den rätta låg, och han i samma ögonblick kände sig
befriad från ett tryck, när hans tankar talade tyst inom honom: det är
_den_!
Efter att ha tvekat ett ögonblick, om han skulle gå fram och föreställa
sig eller vända om, gjorde han en rörelse, som röjde honom. Flickan, som
märkt honom först, lät i detsamma armen sjunka och betraktade den så
oväntat uppträdande med denna blick av skrämt barn, som genast ingav
fridstöraren mod att träda fram och lugna sällskapet med en förklaring.
Och med lyftad hatt gick han fram och hälsade.