Vinden hade gått nordostlig om natten och drivisen hade dragit ner från
Åland, när intendenten gick i ökstocken för att göra förberedande
undersökningar om havsbottnens beskaffenhet, vattnets djup, havsfloran
och havsfaunan.
Lotsen, vilken medfördes som roddare, blev snart trött på att meddela
upplysningar, då han såg, att intendenten medelst ett sjökort, lod och
åtskilliga andra instrumenter tog reda på saker, som han aldrig tänkt
på. Var grunden lågo, det visste lotsen, och på vilka grund man skulle
sätta strömmingsskötarne, det visste han också. Men intendenten var icke
nöjd med det, utan han draggade på olika djup och fick upp småkräk och
växtslem, som han trodde, att strömmingen levde av; han hissade ner lod
till bottnen och fick upp prov på leror, sand, slam, mylla och grus, som
han sorterade och numrerade och lade i små glas med påskrifter.
Och slutligen tog han fram en stor kikare, som liknade en ropare, och
tittade ner i sjön. Det hade lotsen aldrig drömt om, att man kunde kika
i vattnet, och i sin förvåning bad han att få lägga ögat till glaset och
skåda ner i det fördolda.
Intendenten, som å ena sidan icke ville spela trollkarl, å andra icke
hade lust att söka genom förhastade utredningar av just det, som skulle
utredas, ingiva alltför höga förhoppningar om resultaten, inskränkte sig
till att bevilja lotsens anhållan och därefter avgiva några populära
förklaringar till de levande tavlor, som upprullade sig nere i djupet.
-- Ser ni blåstången uppe på grynnan? började intendenten sin
föreläsning. Ser ni, att den är såpgul först, att den blir leverbrun
längre ner och slutligen röd vid botten? Det är det avtagande ljusets
skuld!
Han rodde några årtag från grundet alltjämt i lä om skäret, så att han
gick fri från isen.
-- Vad ser ni nu? frågade han igen den på magen liggande karlen.
-- Oj Jessuss! Nej jag tror det är strömming! Och de står så tätt, så
tätt som korten i leken.
-- Ser ni nu, att strömmingen inte bara går på grynnan. Och förstår ni
nu, att man skulle kunna fiska den på djupet, och tror ni nu, när jag
säger, att man aldrig borde fiska den på grundet, där han endast går opp
för att lägga sin rom, som där träffas av solvärmen bättre än på det
djupa vattnet!
Intendenten rodde vidare, tills han såg vattnet bli grågrönt i följd av
bottnens leriga beskaffenhet.
-- Vad ser ni nu? upptog han, medan årorna vilade.
-- Jag tror min själ, det är orm på sjöbotten! Det är rent av
ormstjärtar, som sticka opp ur gyttjan -- och där sitter huvena.
-- Det är ål, min gosse! upplyste intendenten.
Lotsen såg klentrogen ut, ty ål i havet hade han aldrig hört talas om,
men intendenten ville icke ge ut sina bästa kort i förhand och icke
heller slösa krafter på långrandiga förklaringar över oklara saker.
Därför lämnade han årorna och återtog sin kikare, läggande sig över
båtkanten att observera.
Han tycktes söka något med ovanlig iver, söka något som måste finnas där
på de och de grunderna, men som han naturligtvis ej där sett förr, då
han ej undersökt vattnet.
De rodde omkring i två timmars tid efter intendentens anvisning.
Stundtals släppte denne ner sin bottenskrapa ömsom med lodet, och efter
varje prov lade han sig framstupa med sin kikare. Hans bleka ansikte
föll ihop av ansträngningen, och ögonen sjönko in i huvudet. Handen, som
höll tuben, darrade, och armen tycktes stel som en stör av domning. Den
kalla, fuktiga vinden, som gått igenom lotsens stortröja, syntes icke
bita på den späda figuren, som endast var svept i en halvknäppt vårrock.
Hans ögon tårades av sjövinden och bemödandet att se skarpt ner i det
halvt ogenomträngliga elementet, dessa tre fjärdedelar av jordytan, om
vars liv den sista fjärdedelen visste i allmänhet så litet och gissade
så mycket.
Genom sin sjökikare, som han icke uppfunnit utan efter hörsagor upptagit
från brobyggare och arbetare vid undervattenssprängningar, såg han ner i
den lägre värld, ur vilken den stora övervattensskapelsen utvecklat sig.
Tångskogen, som nyss skridit över gränsen från oorganiskt liv till
organiskt, vajade för den kalla bottenströmmen, liknande nyss löpnad
äggvita, som lånat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets
växtformer, när det fryser på fönsterrutan, utbredde sig därnere i stora
parker med gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig på sina
bukar, sökte mörkret och kölden, döljande sin skam över att ha blivit
efter på den långa vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran
vilar flundran, till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan
uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig till lyftning,
väntande in en lycklig slump, som leder rovet förbi nosen utan någon
drift att tumma måfåt till sin fördel, och som av bara lättja vridit
sig, sträckt sig, så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att stanna
på högra sidan om det skruvade huvet.
Tånglaken har redan satt ut ett par åror föröver, men är akterlastad och
påminner om de första försöken att bygga båt, visar mellan tångens
heraldiska lövverk sitt arkitektoniska stenhuvud med en kroats
knävelborrar och lyfter sig ett ögonblick ur gruset för att straxt därpå
sjunka ner igen i slammet.
Stenbiten med sina sju ryggar går med kölen i vädret, en ofantlig näsa,
hela fisken, som bara luktar efter mat och honor, lyser ett ögonblick
opp det blågröna vattnet med sin rosafärgade buk, spridande en svag
morgonrodnad omkring sig nere i dunklet, men slår sig snart fast igen
med sin sugskiva på en sten för att avvakta utgången av de millioner år,
som skola bringa förlossning åt de efterblivna på utvecklingens ändlösa
bana.
Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna raseriet, med ilskan
uttryckt i ansiktets piggar, vars simlemmar blivit klor, mera för att
tortera än anfalla och försvara, ligger njutningslysten på sidan och
smeker sin egen kropp med den slemmiga stjärten.
Men högre upp, i det ljusare och varmare vattnet, går den vackra men
djupsinniga abborren, Österhavets kanske mest utmärkande fisk. Välbyggd
och stadig, men ännu något klumpig som en kosterbåt, bär han Östersjöns
egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite
sjörövare; en sällskaplig enstöring, en ytlig, som gärna söker djupen
och stundom når dem, en lättjefull, excentrisk, som långa stunder står
och stirrar på strandstenarne, tills han vaknar och skjuter fram som en
pil, tyrann mot sina egna, men snart tam, återvänder gärna till samma
plats och hyser sju inälvsmaskar.
Och så havets örn, Östersjöfiskarnes konung, den smäckert byggda
kuttertacklade gäddan, som älskar solen och, som den starkaste, icke
behöver sky de ljusa färgerna, som står med näsan i vattenytan och sover
med solen i ögonen, drömmande om blomsterängarne och björkhagarne
därovan, dit han aldrig kan komma, om den tunna blå kupan, som välver
sig över hans våta värld, där han skulle kvävas och där fåglarne dock
simma så lätt med sina håriga bröstfenor.
Båten hade kommit in ibland isflottarne, och över tångparkerna på botten
tågade isflakens skuggor som strömoln. Intendenten, som sökt i flera
timmar, men ej funnit vad han ville, lyfte nu kikaren ur vattnet,
torkade den och lade den ifrån sig.
Därpå föll han ner på akterbetten, höll handen för ögonen, såsom om han
ville vila dem från intryck, och tycktes försjunken i sömn några
minuter, varefter han gav lotsen ett tecken att ro vidare.
Intendenten, som hela förmiddagen haft sin uppmärksamhet på djupet,
tycktes nu först varsebliva den storartade tavla, som utrullade sig på
havsytan. Ultramarinblått bredde sig vattensegmentet framför båten ett
stycke väg framåt, tills drivisen vidtog och visade ett fullkomligt
arktiskt landskap. Öar, bukter, vikar, sund tecknades som på en karta,
och där isen ridit upp på reven, hade bergshöjder bildat sig genom att
det ena blocket pressat ner det andra och det efterföljande klivit upp
på det föregående. Och över kobbarne hade likaledes isen travat sig upp,
slagit valv och bildat grottor, byggt upp torn, kyrkoruiner,
kassematter, bastioner, och det förtrollande i dessa former låg däri,
att de tycktes danade av en ofantlig människohand, ty de hade icke dessa
den omedvetna naturens slumpaktiga former, utan väckte minnen om
mänsklig uppfinning under förgångna historiska perioder. Där hade
blocken travat sig som cyklopmurar, ordnat sig terrassformigt som det
assyrisk-grekiska templet; här hade vågen genom upprepade slag grävt sig
ett romaniskt tunnvalv, frätt fram en rundbåge, som satt sig till en
arabisk hästskobåge, ur vilken solstrålar och vågstänk hackat ut
stalaktiter och biceller; här hade hela vågräckan ur en redan staplad
mur ätit ut en linje med valv till en romersk vattenledning; där stodo
grundmurarne till ett medeltidsslott, bärande spåren av nerramlade
spetsbågar, vimperger, fialer.
Detta gungande mellan tankeförbindelser av arktiskt landskap och
historierad arkitektur försatte betraktaren i en egendomligt simmig
stämning, ur vilken han rycktes genom det bullrande liv, som de
strövande fågelskarorna förde runt omkring på de flytande isöarna och på
det rena, blåa vattnet.
I skaror om hundra sinom hundra flöto ejdrarne, som här togo vila, medan
de väntade öppet vatten åt Norrland; de obetydliga, rostbruna honorna
omringade av de praktfulla hanarne, som flöto högt med de snövita
ryggarna, stundom lyftande sig till en kort flykt, då de läto se de
sotsvarta bukarna; lommarne i mindre skaror visade sina gråverksbukar,
sina reptilhalsar och, när de fällde, de schackspelsrutade
vingspeglarna; de livliga alfåglarnes legioner i svart och vitt,
simmande, dykande, sträckande; grisslornas och havspapegojornas små
band; de dystra, kolsvarta svärtornas strövkårer, stickande av mot
skrakarnes, prackarnas mera lysande följen med panascher i nacken; och
över hela den dykande, småflaxande fågelhären, som levde amfibieliv,
svävade måsarne och trutarne, som redan utvalt luften till sitt element,
endast begagnande vattnet till fiskplats och badställe.
Insmugen i denna idoga arbetsvärld satt en ensam kråka halvgömd på
skäret och med sin låga panna, sin misstänkta färg, sina tjuvlater, sin
brottslingstyp, sin hela vattenskygga, smutsiga anstrykning utgjorde
föremålet för de strävsammes hat, vilka kände boplundraren, äggsugaren.
Och från hela denna bevingade värld, vars strupar kunde försätta
atmosfärisk luft i dallring, ovanför huvena på de stumma nere i vattnet,
hördes en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök att
yttra vreden genom väsning ända upp till musiken från människans
harmoniska tonverktyg. Där fräste åden som en huggorm, när gudungen
ville bita henne i nacken och trampa ner henne under vattnet, där
koakkade skraken som en groda, tärnorna skriade, måsarna kraxade,
trutarne hävde barnskrik, ejdrarne korrade som hankattor i brunsttid,
men över alla, högst och därför skönast, ljudade alfåglarnes underbara
musik, ty sång var den ännu icke. En oren treklang i dur, klingande som
vallhjonets lur, och hur och när den föll in, stämmande med de andres
tre toner till ett ofullständigt ackord, en kanon för jakthorn utan slut
och början, reminiscenser från mänsklighetens barnaår, från herdens och
jägarens första tider.
Det var icke med poetens drömfantasi med de dunkla och därför oroande
känslorna och orediga förnimmelserna betraktaren njöt av det stora
skådespelet, utan det var med forskarens, den vakne tänkarens lugna
blickar han överskådade sammanhanget i denna skenbara oreda, och det var
endast genom sitt hopade väldiga material av minnen, han kunde sätta
alla dessa åskådade föremål i förbindelse med varandra. Och när han
sökte orsaken till det väldiga intryck, särskilt denna natur utövade,
och han fann svaren, erfor han den omätliga glädjen, som den högst
utvecklade i skapelsens kedja måste erfara, då slöjorna lyftas över det
fördolda, denna sällhet, som åtföljt allt skapat på den oändliga färden
mot klarhet och som kanske utgjort den drivande kraften framåt mot
vetande ifrån drömmande, en salighet, som måste likna en supponerad,
medveten skapares, som vetat vad han gjort.
Detta landskap återförde honom till urtid, då jorden stod under vatten
och de högsta bergstopparna började höja sig över ytan; skären behöllo
ju ännu urformationens karaktär med grundberget direkt uppe i ljuset.
Men nere i vattnet, samtidigt med att avsvalningsperiodens alger redan
infunnit sig, simmade primärtidens fiskar och bland dem den äldsta
avkomlingen, sillen, under det på skären ännu växte stenkolstidens
ormbunkar och lummer. Längre inåt fastland, först på de större holmarne,
skulle man träffa sekundärtidens barrträd och reptiler och ändå djupare
in tertiärtidens lövträd och däggdjur. Men här ute i urformationen
syntes naturens nyckfullhet ha hoppat över lagringstiderna, kastat
skälarne och uttrarne ner i urtiden, vräkt in istiden i dag på morgonen
mitt i kvartärperioden liksom matjord på urberget, och själv satt han
som en representant för den historiska tiden och ostörd av det skenbara
virrvarret njutande dessa levande bilder av skapelsen och förhöjande
njutningen genom att känna sig i stort taget som den högsta i denna
kedja.
Detta var hemligheten i detta landskaps tjusningsförmåga, att den och
endast den återgav en historierad skapelse med uteslutningar och
förkortningar, där man på några timmar kunde färdas genom jordens
bildningsserier och stanna framme vid sig själv, där man kunde uppfriska
sig med en återtagning av förnimmelser, som ledde tanken tillbaka på
ursprunget, vila sig i förflutna stadier, låta den tröttande spänningen
i att vinna högre grader på kulturskalan slappas av, liksom återfalla i
en hälsosam dvala och känna sig ett med naturen. Det var sådana
ögonblick, han begagnade som ersättning för de flydda religiösa
njutningarna, då tanken på himlen endast var en utbytt form av driften
framåt och odödlighetskänslan en förklädd yttring av aningen om
materiens oförstörbarhet.
Huru lugnt att känna sig hemma här på jorden, som han i sin barndom fått
skildrad som jämmerdalen, vilken endast skulle genomvandras på väg till
det okända; huru fast och förtröstansfullt att ha fått vetskap om det
förut obekanta, att ha fått blicka in i, genomskåda Guds hittills
hemliga rådslag, som de kallades, alla de företeelser, vilka ansetts
ogenomträngliga, därför att de dittills icke kunnat genomträngas. Nu
hade man kommit fram till klarhet om människans ursprung och ändamål,
men i stället för att tröttna och slå sig i ro såsom den ena
kulturnationen efter den andra, när de tänkt sig fördärvade, så hade det
nu levande släktet tagit sitt parti, funnit sig i att vara det högsta
djuret och gripit sig an att på ett förnuftigt sätt förverkliga
himlatankarne här nere, och därför var tiden, som gick, den bästa och
största av alla tider, som fört mänskorna fram längre, än århundraden
förr hade hunnit göra.
Efter denna stund av andaktsövning i umgänget med tankarne om sitt
ursprung och sin bestämmelse lät intendenten sina erinringar löpa igenom
sin personliga utvecklingshistoria, så långt tillbaka han kunde spåra
den, för att likasom söka sig fram till sitt själv och kunna i de
förflutna stadierna läsa sitt sannolika öde.
Han såg sin far, den avlidne fortifikationsmajoren med den oavgjorda
typen från århundradets början, blandad som ett konglomerat och
hopkittad av flisor, avfall från föregående perioder, hopplockade på
måfå efter den stora eruptionen vid förra århundradets utgång. Troende
intet, emedan han sett allt förgås, allt återupptagas, alla statsformer
prövade, hälsade med jubel vid mottagandet, kasserade inom några år,
framburna igen såsom nya och ånyo hälsade som universalupptäckter, hade
han till sist stannat vid det bestående såsom det enda påtagliga, det
måtte nu ha tillkommit av en ledande vilja, vilket var osannolikt, eller
av ett slumpkomplex, vilket var tämligen säkert, men farligt att säga.
Genom universitetsstudier hade fadren kommit in på unghegelianernas
panteism, vilken var en fintlig vändning av saken, som då sattes på sin
spets, och individerna blevo det enda verkliga och Gud blev inbegreppet
av det personliga i mänskligheten. Denna levande föreställning om
människans intima samband med naturen, i det hon själv stod som högsta
ledet i världsprocessens kedja, skapade en elitkår av personligheter,
vilka i det tysta föraktade de politiska svärmarnes upprepade försök att
ställa sig utom de styrande naturlagarne och söka på konstgjord väg tota
till nya världsordningar genom filosofiska system och riksdagsbeslut.
Obemärkta gingo de sin väg framåt, oanvändbara av höga och låga. Upptill
sågo de medelmåttor genom naturligt urval samlas kring den medelmåttige
monarken, nedtill träffade de okunnighet, lättrogenhet, förblindelse och
mitt emellan, hos borgareklassen, sådana avgjorda handelsintressen, att
de som själva icke voro handlande icke kunde arbeta tillsammans med dem.
Som de voro dugliga, kloka och redbara män, befordrades de vid
tillfällen, men som de ej kunde ansluta sig till något parti och ej hade
lust att göra enskild gagnlös opposition, då de icke voro nog talrika
att bilda hjord och de tillika såsom starka individualister ej ville gå
efter någon skällko, förblevo de tämligen tysta, buro sitt missnöje gömt
under storkors och kraschan, logo som augurer, när de råkades vid
rådsbordet eller i riddarhussalen, och läto världen ha sin gång.
Fadren tillhörde en visserligen icke urgammal adelssläkt, som genom
borgerliga förtjänster vid upphjälpandet av bergshanteringen och icke
genom tvetydiga krigarbragder, vunna med hjälp av naturslumpar eller
fiendens felsteg, blivit belönad med adelssköld och ganska måttliga
privilegier, såsom att bära adelsuniform och lönlöst deltaga med en
fjärdedel i det tunga regeringsbestyret. Han räknade sig således till
förtjänstadeln, och medvetandet om att ha utgått från talangfulla
förfäder verkade som en sporre ända ner i den då levande representanten.
Rättmätigt, genom förfäders begåvning och arbete förvärvade egodelar
satte honom också i tillfälle att utbilda sig i sitt yrke. Han blev en
framstående topograf, hade deltagit i Götakanals byggande och i de
första järnvägsanläggningarne. Detta sysslande med ett helt konungarike,
som han blev van att, på kartblad utbredda över ett skrivbord, betrakta
uppifrån, överskåda i ett ögonblick, förlänade under hand hans sinne en
vana att se sakerna i stort. Där satt han och med en linjal öppnade en
kommunikationsled, som skulle ändra hela landskaps fysionomi, lägga igen
gamla städer, skapa nya, förändra varuprisen, leta fram nya
produktionskällor. Kartan skulle ändras, de gamla vattenvägarne glömmas
och de svarta, räta linjerna, som angåvo de nya vagnvägarna, bli de
bestämmande; höjderna skulle bli lika fruktbara som dalarna och kampen
om floderna upphöra; gränserna mellan riken och land icke mer märkas.
Det följde en stark känsla av makt med detta handskande med länders och
folks öden, och fadren kunde icke undgå att så småningom angripas av den
makten åtföljande benägenheten att överskatta sitt jag. Allting började
hägra i fågelperspektiv; länderna blevo kartor och mänskorna
tennsoldater; när topografen på några veckor lät verkställa en
nivellering av en höjd, som årtusenden skulle behövt att denudera, kände
han något av skapare i sig; lät han spränga tunnlar, flytta sandåsar ut
i sjöar, grunda opp träsk, undgick han icke förnimmelsen av att ha tagit
jordkulans nydaning om händer, kastande de lagbundna geologiska
formationerna huller om buller, och därvid svällde hans
personlighetskänsla otroligt.
Härtill kom hans ställning som officer med en hel menighet av
subordinerade, dem han endast meddelade sig med befallningsvis och vilka
sålunda blevo betraktade som tjänstgörande muskler åt hans viljande
stora hjärna.
Med militärens fysiska mod och beslutsamhet, den lärdes grundlighet,
tänkarens besinningsfullhet, den ekonomiskt oberoendes lugn och den
hederliga mannens värdighet och självaktning företedde han en typ av
högsta ordning, där skönhet och klokhet ingått en förening, som gav en
måttfull, harmonisk personlighet till resultat.
Av denna fader erhöll sonen både en förebild och en lärare, då modren
tidigt avlidit. För att spara sonen missräkningarnes bittra stunder och
ogillande hela den gängse uppfostringsmetoden, som med sagböcker och
skrämhistorier uppfostrade barnen till barn i stället för till män,
öppnade han genast hela förlåten till livets tempel och invigde den unge
i livets svåra konst. Lärde honom det intima sammanhanget mellan
människan och den övriga skapelsen, där visserligen människan på sin
planet stod högst, men ändock fortfor att stå mitt i, själv kunnande i
viss mån modifiera verkningarne av naturkrafterna, men ändock förblev
regerad av dem, alltså en förnuftig naturdyrkan, om med natur menas allt
existerande och med dyrkan ett erkännande av avhängigheten av rådande
naturlagar. Därigenom borttog han kristendomens stormansmani, fruktan
för det okända, döden och Gud, och danade en klok, på sina handlingar
vaksam man och för sina gärningars följder ansvarig personlighet.
Regulatorn för människans lägre drifter fann han i det organ, som just
genom sin fullkomligare daning skilde människan från djuren, eller stora
hjärnan. Omdömet, grundat på allsidigt vetande, skulle styra och, när så
behövdes, undertrycka de lägre drifterna för att hålla typen högt uppe.
Näring och fortplantning voro de lägsta drifterna, därför att de ägdes
gemensamt med växterna; känslorna, såsom djurens lägre tankerudiment
kallades, måste, emedan de voro lokaliserade i blodkärl, ryggmärg och
andra lägre organ, ovillkorligen subordinera under stora hjärnan hos en
människa av den högre typen, och de individer, som icke kunde reglera
sina låga drifter, utan tänkte med ryggmärgen, voro lägre former. Därför
varnade den gamle mot tron på ungdomlig hänförelse och entusiasm, som
lika lätt kunde föra till brott som till dygd. Men detta uteslöt icke
stora allmännyttiga passioner, vilka icke hörde till känslorna, utan
voro väldiga yttringar av viljan till gott. Allt vad ungdomen kunde
prestera vore komplett värdelöst, då det i regel saknade ursprunglighet
och endast vore de äldre föregångarnes rena tankar, som den följande
ungdomen upptagit som sina och med stora åthävor ville kolportera.
Originalitet kunde nämligen endast uppstå, när hjärnan vore mogen,
likasom verklig fortplantning med åtföljande uppfostran av avkomman
endast kunde äga rum, när mannen var manbar och ägde förmågan att skaffa
existensmedel åt barns uppfostran. Och ett säkert tecken på den omogna
hjärnans oförmåga att döma vore den konstanta Grössenwahn, i vilken
ungdom och kvinnor levde. Ungdomen hade framtiden för sig, brukade man
säga, men det var så bristfälligt, det påståendet, emedan mandomen
visade mindre dödlighetsprocent än ungdomen, och det okvicka svaret, att
ungdomen, om den är ett fel, dock går bort med åren, kullkastade ju icke
regeln, att ungdomen nu var ett lyte, en brist, alltså ett fel, vars
existens ju medgavs genom erkännandet, att det kunde gå bort, då ju det
som aldrig fanns, icke kunde gå bort. Alla ungdomens angrepp på det
bestående voro hysteriska utbrott av den svages oförmåga att bära tryck,
vittnande om lika liten klokhet som getingens att angripa människan och
gå en säker undergång till mötes. Ett gott bevis på de unges brist på
omdöme och slutledning framhöll han i förhållandet med boken Robinson,
vilken var skriven i tydlig avsikt att förklena naturtillståndet och
isolerat liv och ändock i ett århundrade regelbundet missuppfattats av
ungdomen såsom en lovsång över vildlivet, vilket just i boken
framställes som ett straff för den fåvitske ynglingen, vilken missbrukat
kulturens håvor som en vilde. Och detta lilla drag visade tillika,
vilken lägre ontologisk form ynglingen var, röjande sig i hans sympati
för indianer och andra rudimentära efterblivare, alldeles som känslorna,
vilka skulle en gång läggas igen såsom sköldkörteln, vilken fallit ur
bruket hos människan, men dock ännu kvarsatt på sin gamla plats.
När sonen icke kunde vederlägga dessa beska sanningar med förnuftsskäl,
förklarande, att hans känslor, ja, hans heligaste känslor, uppreste sig
mot denna torra lära, förklarade fadren honom vara en geting, som ännu
tänkte med ganglier. Och han varnade honom för fantasiens utsvävningar,
eller slutledningar på otillräcklig grund, av brist på stort material,
icke att förväxla med vetenskaplig snabbslutning, som kunde ur skenbart
få premisser, vilka föreföllo få, emedan mellanleden blivit glömda,
draga nya resultat, där likasom genom en kemisk förening tvenne äldre
föreställningar ingingo i varandra och bildade en ny tanke. Ontogenien
hade ju visat, hur mänskofostret genomlevde alla äldre stadier från
amoeben genom grodan fram till antropomorfen, hur kunde ungdomen då
betvivla, att mänskoanden hos barnet måste genomgå mänskans historia
genom djuret och vilden framåt, så länge kroppen växte, och att således
mannen stod långt högre än ynglingen! Särskilt varnade han för att låta
omdömet grumlas av den lägsta av drifterna, könsdriften, vilken genom
sin styrka så länge förblindat det sunda förnuftet, att upplysta män
ännu lågo under den vidskepelsen, att kvinnan, som dock endast var en
intermediär form mellan mannen och barnet, vilket framgick av
fosterhistorien, där mannen under ett stadium var kvinna, men kvinnan
aldrig man, att kvinnan var en lika hög typ som mannen, ja, enligt
någras mening en högre. Att varna den unge för könsimpulsernas övermakt
var det samma, som att kasta skugga på kvinnan, och sonen började snart
göra vad fadren kallade ganglieslut, gående ut på att överstlöjtnanten
var kvinnohatare. Och hur kunde han annat, då han alltjämt hörde
berättelser om hur den och den satt bort sin framtid på
fruntimmershistorier, hur stora begåvningar ödslat sin talang under
prokreationsarbetet, offrat lycka och verksamhet för hustru, som varit
otrogen, och barn, som dött före mogen ålder. Fortplantningen vore
endast för mindre andar, de större skulle leva i sina verk och så
vidare.
Under en sådan ledning växte sonen upp. Han var född ett ovanligt spätt
barn, men med en harmoniskt utvecklad kropp, han hade fint danade
sinnen, snabb och säker uppfattning, skärande förstånd och en adel i
tänkesättet, som yttrade sig i undseende och tillgänglighet mot
människorna. Han förstod tidigt att ordna sitt liv, undertrycka växt-
och djurdrifterna, och sedan han samlat ett stort material av
iakttagelser och vetande, började han bearbeta detsamma. Hans hjärna
visade sig snart äga förmågan av fruktsamhet, att av ett par bekanta
kunna finna det sökta okända, att av gamla tankar kunna frambringa nya,
med ett ord, ägde förmågan av vad man kallar originalitet. Han var en
blivande nydanare och ägde gåvan att genomskåda sammanhanget i det
oordnade, upptäcka den osynliga kraften bakom företeelserna, men även de
dolda, så ytterst sammansatta motiven till människors handlingar. Därför
betraktades han med misstänksamhet av kamrater i skolan, och lärarne
kände i honom en tyst kritik över vad de meddelade såsom orubbliga
sakförhållanden.
Hans ankomst till universitetet inföll samtidigt med de stora
folkrörelser, som ägde rum omkring parlamentsreformen. Borg, som mycket
väl insåg det bristfälliga i fyrståndsrepresentation, då staten bestod
av minst tjugo stånd med olika intressen och olika förmåga att kunna
bedöma så invecklade problem som folkstyrelsens, kunde å andra sidan
icke vara med att återgå till hordens eller stammens organisation, där
alla hade lika mycket eller lika litet att säga; han insåg genast, att
denna förenkling av styrelsesättet, där »mängden skulle göra't», icke
var en efter tidens fordran lämpad reform, helst han nyss sett den
allmänna rösträtten i Frankrike frambringa en kejsare och en
skenrepresentation av advokater, köpmän och militärer, från vilken
sålunda arbetare, jordbrukare, lärde och vetenskapsmän voro uteslutna,
alltså endast tre godtyckligt av kejsaren valda stånd voro
representerade. Han hade däremot uträknat, att en utvecklad
ståndsrepresentation med proportionell representationsrätt, noga avvägd
efter klassintressen och med hänsyn tagen till de högsta intressena
eller de vises högre rätt att äga övervikten, emedan de mera befordrade
framåtskridandet än de fåvitske, vore den riktigare. Detta hade ju redan
kammarsystemets författare anat, då de insett nödvändigheten av
frågornas behandling i utskott och vissa frågors utredning av
tillfälliga utskott, ja, av kommittéer med fackmän. För att nu få
folkförsamlingen fullständig, så att alla intressen blevo bevakade, alla
synpunkter anlagda och alla upplysningar om rikets tillstånd
tillgängliga, skulle varje folkklass från den högsta till den lägsta
välja delegerade i förhållande till dels sin mängd, dels sin vikt för
hela landets förkovran. Med utstrykande av hovstaten, som jämte monarken
skulle sortera under utrikesdepartementet, dit den hörde, då monarken
endast finge representera nationen gentemot utländska makter, så fick
han sin rådgivande, men icke lagstiftande fackriksdag så uppbyggd.
Första klassen: Jordägare med arrendatorer, torpare, inspektorer,
rättare o. s. v. Andra klassen: Idkare av bergverks- och bruksrörelse
med fabrikörer och arbetare. Tredje klassen: Handlande, sjömän, med
hotellvärdar, bärare, åkare samt bank-, tull-, post-, järnvägs-,
telegraf- och lotspersonal. Fjärde klassen: Civile och militäre
ämbetsmän, präster med betjäning, vaktmästare och gemenskap. Femte
klassen: Lärde, lärare, litteratörer och artister. Sjätte klassen:
Läkare, apotekare, fattigvårdstjänstemän. Sjunde klassen: Husägare,
kapitalister, räntetagare.
I huru stor proportion det skulle väljas ur varje klass vore en
fråga, som ej kunde lösas på fri hand, utan därvid måste
skicklige, i statskonsten kunnige män pröva sig fram och därför
representationsförordningen endast och alltid vara provisorisk. Över
denna rådgivande församling skulle sitta en konselj av fackmän i
statsvetenskap, för det svåra kallet enkom utbildade, så att den
svåraste av alla konster icke komme att utövas av fuskare och tilltagsna
amatörer, såsom hittills skett, och skulle statsmännens tillträde till
ämbetet föregås av en noga undersökning om deras föregående liv, deras
enskilda ekonomiska och sociala förhållanden. Detta senare skulle sporra
ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande
och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män, utan att å andra
sidan enbar så kallad fläckfri vandel eller negativa dygder utan
begåvning kunde som hittills bliva en genväg till befordran. Detta
skulle bli den nya adeln, som finge efterträda den gamla tjänste-,
militär- och hovadeln, och genom att densamma endast gjorde sig själv
genom naturligt urval av de bästa, vore den en garanti för att landet
bleve styrt på bästa sätt. Riksdagen bleve därigenom, då den endast fick
rösta en opinion, icke beslut, ett stort undersökningsmaterial och icke
någon legionararmé, som mutades eller tummades att öva röstvåld.
Den unge mannen var dock redan för klok att yttra dessa sina meningar,
och i tider, då adelsman var liktydig med urartad, överbliven, utlevad,
och massorna stormade fram så blint, att industriarbetarne blevo de som
arbetade mest i händerna på sina blivande klassfiender bönderna, kunde
en klok man endast le och vänta. Och han väntade, tills han fick se
fyrståndsrepresentationen efterträdd av enståndsrepresentationen, då
riket dädanefter representerades av förra bondeståndet ensamt.
Emellertid hade denna historiska tilldragelse haft ett mycket stort
inflytande på den unges tankeriktning och hela utveckling. Han hade
därvid insett, i vilken förfärlig oreda tankemekanismen hos flertalet
befann sig, och när han läste ståndsprotokollen och lade märke till de
mest inflytelserika och lysande talares anföranden, iakttog han,
huru det han kallade ganglieresonemanget, framkallandet av
blodkärlskontraktioner och hjärtkongestioner, utövade det största
inflytandet på allmänna opinionen. Det föreföll honom understundom, som
om det alls icke gällde fäderneslandet eller framåtskridandet utan
förslagsställarnes triumf att få sin vilja igenom medelst felslut, de
grövsta blundrar mot logik, det grymmaste vanställande av fakta. För
honom väcktes genom iakttagelse den stora misstanken, att allting gällde
en kamp om makten, om njutningen att med sin hjärna få sätta de andras
hjärnor i samklang, att få så sina tankefrön i andras hjärnbarkar, där
de skulle växa parasitiskt som mistlar, under det att moderstammen stolt
skulle axla sig i tanken att snyltarne däruppe i kronan ändå bara voro
snyltare. Detta var underlaget under hans äregirighet, och för att
tillfredsställa denna skaffade han sig vetande och erfarenheter genom
studier, resor och umgänge med kunniga och frejdade män. Och mitt i
detta evigt rörliga kaos av stridiga krafter och intressen, sökte han
ankarplatsen för sin tillvaro, medelpunkten i den krets, som
verkligheten slog omkring honom, i sig själv. I stället för att såsom de
svage kristne fingera en stödjepunkt utom sig i Gud tog han det
förhandenvarande påtagliga i sitt eget själv och sökte skapa sin person
till en fullkomlig typ av människa, vars vandel och gärningar icke
skulle kränka någons rätt, viss, att frukterna av ett väl ansat träd
icke kunde underlåta att bliva andra till nytta och hugnad. Allt det
förvirrade, bakvända, han såg i deras strävan, som sade sig leva för
andra, men i grunden endast levde på andra, på andras tacksamhet, andras
opinion, andras erkännande, undvek han, gående sin väg rakt framåt,
viss, att ett enda stort och starkt individ skulle ofrivilligt gagna mer
än dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande
till deras gagn.
Och med denna sättning av sig själv framtvingade han en norm för sitt
leverne, som ledde honom till en hög grad av sedlighet, då han i stället
för att lämna uppgörelsen åt ett ovisst kommande, själv ställde sin
vandel så, att han icke hade något ouppgjort, icke sköt skulden ifrån
sig på en oskyldigt lidande Kristus, utan i medveten självansvarighet
icke begick några handlingar, som kunde väcka hans behov av en
syndabock.
Därmed lärde han sig endast lita på sig själv, aldrig taga råd, alltid
överväga en handlings sannolika följder. Men detta hindrade icke, att
han i likhet med sin generation, som föddes och uppföddes under ångans
och elektricitetens tidevarv, då livsverksamheten ökade fart, blev
lidande av nervositet. Och hur skulle den annat, som måste ödelägga
millioner gamla hjärnceller, magasinerande föråldrade intryck, som måste
varje ögonblick, då han skulle bilda ett omdöme, noga skräda bort
förlegade axiomer, vilka ville tränga sig fram som premisser. Det var
ett helt nybyggnadsarbete, som vållade dessa oordningar i nervsystemet,
vilka man enbart velat tillskriva förfädrens alkoholism och sexuella
utsvävningar, men vilket sjukliga symptom var en yttring av ökad
vitalitet, åtföljd av ytterlig känslighet, såsom kräftans, då hon byter
skal, eller fågelns, då han ruggar. Det var nydaningen av ett släkte
eller åtminstone av en varietet människa, som därför föreföll de gamle
såsom sjuk eller osund, därför att den stod i utbildning, något som var
dem motbjudande att erkänna, då de själva ville vara normen och kallade
sig sunda, ehuru de voro stadda i upplösningstillstånd.
Denna nervkänslighet hos den uppväxande ynglingen ökades genom
återhållsamhet i mat och dryck och könslivets stränga disciplinering, ty
han fann det förnedrande att genom jästa drycker försätta sig i den
vanvettiges och vildens ostyrbara tillstånd, och hans själ var för
mycket förnäm, att han skulle vilja leka en ögonblicklig förbindelse med
en prostituée. Men därmed följde även en sinnenas tilltagande skärpa och
en känslighet för obehagliga intryck, som stundom förskaffade honom
olust, där andra med råare sinnen skulle ha njutit.
Sålunda blev han nerstämd för många timmar, när hans morgonkaffe icke
höll nog styrka; en illa målad biljardboll och en solkig kö förmådde
honom att vända om och söka annan lokal; ett illa torkat glas väckte
hans äckel, och han kände lukten av mänskor på en tidning, som en annan
läst; han kunde på en främmande möbel se människoflott avsatt på
polityren och öppnade alltid fönstret, när en piga varit inne och
städat. Men var han ute och reste och nöden tvang, då kunde han liksom
stänga av alla ledningar från sinnesverktygen till uppfattningen, och
han gjorde sig hård mot alla olustförnimmelser.
När han emellertid vid universitetet fullbordat sina studier i
naturvetenskap, den minst förödmjukande av alla, emedan åsikter spelade
mindre roll än samling av material, erhöll han en assistentbefattning
vid vetenskapsakademien.
Han hade sökt sig dit i avsikt att få överblicka alla naturens riken,
samlade och ordnade på ett enda ställe, och möjligen däri läsa ut det
stora sammanhanget, om det fanns något, eller den universella oredan,
som sannolikt var där. Men hans avsikter blevo snart uppdagade, helst
han icke länge kunde undgå faran att låta locka ur sig ett förslag till
omordning av fåglarne efter helt andra grunder än de gällande.
Förmännen, som naturligtvis icke ville sjunka ner till materialsamlare
åt en ung man och ju icke gärna sågo, att de blevo föråldrade med deras
verk, fattade en instinktlik avoghet mot genomskådaren. Första motvärnet
mot inträngaren gjordes genom att sätta honom till detaljarbeten av
underordnad vikt och för hans skönhetssinne motbjudande. Han måste
sålunda i sex månader byta sprit på fisksamlingen. Först fick han
uppkastningar av den vidriga lukten, men när han övervunnit de
obehagliga förnimmelserna, vände han sig med raseri till studiet av
fiskarne, och som han arbetade fort, hade han inom det halva årets
utgång grundligt tagit reda på hela det stora materialet. Han hade då
stått vintern över i ett kallt, smutsigt och halvmörkt kök, luktat dålig
sprit, frusit om händerna och ådragit sig en svårbotlig blåskatarr.
Därpå sattes han till att skriva etiketter på algerna. Som han icke
erhållit någon undervisning i skönskrift vid universitetet och av
naturen hade en svag, ostadig hand, kasserades lapparna, och han fick
ett sken av oduglighet över sig. -- Han kunde ju icke en gång skriva. --
Men på två månader, under vilka han besökte ett skrivinstitut och om
aftnarne satt hemma över skrivbok och förskrift, förvärvade han sig en
vacker och läslig stil, och därunder inhämtade han fullständigare
kännedom om algerna, än han förut innehaft, utom att han på köpet lärt
den ovärderliga konsten att skriva. Förmännen, som trodde, att han
skulle rata det underordnade arbetet, sågo snart vad slags hud han bar
och hur han förstod att begagna alla motigheter till sin fördel, ökande
sitt vetande, böjande smidigt undan för slagen, skakande av sig
skurarne.
Men hans tilltagande skrivkunnighet skulle bli en ny källa till
förödmjukelser, ty nu sattes han att skriva rent ämbetshandlingar och
brev, sjunkande så småningom till en renskrivares tarvliga roll, som man
trodde. Dock utan att klaga tog han sysslan, och samtidigt med att han
fick lära främmande språk, kom han i tillfälle att få inblick i alla
stormännens hemligheter, som de trodde vara värdelösa i hans hand.
Sålunda råkade han få se periodens vetenskapliga stridsfrågor behandlade
korrespondensvis, upptäckte vägarne till de lärda samfundens hemliga
sammankomster, fick känna de underjordiska gångarne till utmärkelserna
och tillfällena att göra sina forskningar fruktbärande. Han var således
oåtkomlig, och där man trodde sig ha trampat ner honom, reste han just
huvudet igen.
Det var i hans dubbla egenskap av adelsman och självtänkare, han råkade
ut för isolering. Hans namn klingade icke vetenskapligt, hans sätt att
kläda sig fint och modernt ansågs som bevis på ovetenskapligt sinne hos
dem som mindes Berzelii trasiga byxor, hans tåliga, skenbara
undergivenhet togs som underlägsenhet, och alla hans funderingar över
naturvetenskap som poetiska utgjutelser. För att nu, sedan man ångrat
sig över att ha släppt in honom bakom förlåten, trycka ner honom igen,
hittade man på att sätta ett nytt arbete för honom, som blivit ratat av
varje nykommen och därför även kallades prövostenen eller
förargelseklippan. Det hade nämligen uppe på vinden samlats en
bottenrest av bergarter och mineral, hopkomna dels genom gåvor och
testamenten, dels genom världsomseglingar och expeditioner; och
alldenstund de flesta blivit utrangerade som dupletter, den tiden
geologien ännu befann sig i sin linda, måste de ånyo med det stigande
vetandet genomsökas och därför sorteras. De hade fått sin plats i ett
vindskontor under takplåtarne och lågo i en enda stor hög och betydligt
inmängda med damm och spindelväv. Borg, som nu måste stå lutad under de
upphettade takplåtarna och inandas dammet, höllo på att rygga, men då
han andra dagen träffade på ett mineral, som han misstänkte vara okänt,
grep han sig straxt an med arbetet och satte sig till att ordna. Men
härunder kom han till erfarenheter, som skakade hans redan svaga tro på
lärobyggnaden, insåg förberedande, att det icke var stenarne, som voro
ordnade av naturen, utan att det var hjärnan, som ordnade företeelserna.
Och för övrigt, ordnas kunde allt, endast man skaffade sig en
indelningsgrund, och att ej den förnuftigaste indelningsgrunden här var
funnen, insåg han snart vara fallet, och när själva grunden var en
oavgjord hypotes, såsom den, att urberget skulle vara uppkommet genom
smältning i eld, i motsats mot de lagrade bergarterna, som ansågos
bestämt avsatta ur vatten, och tillika urberget även var lagrat såsom de
yngre sedimentära formationerna, fann han det hela tillskruvat,
hopgissat och på gissningarne hela systemet grundat. Under tiden hade
han analyserat sitt mineral och funnit, att det var ännu okänt,
varpå han lämnade det till professorn, som skickade det till
Berliner-Akademien och fick sitt namn åsatt det nya mineralet. Borg
erhöll ingen tack, intet omnämnande, utan endast några glåpord av
förmannen. Retad härav tog han själv nästa mineral han fick upp av okänd
art, sände det till Lyell, fick sin avhandling läst i Geological
Society, i vilket sällskap han upptogs till ledamot. Kamrater och förmän
låtsades vara i okunnighet om hans framgång, då den samma på visst sätt
var en chikan för professorn, som dupletterat det okända mineralet; och
nu växte motviljan till hat för att övergå till förföljelse. Men han
strök undan, gjorde sig osynlig och arbetade. Alldenstund dessa
hopsamlade mineral voro hämtade från Europas alla länder och Borg
förstod att giva varje upptäckt en anstrykning av direkt gagn för de
olika landens bergsvetenskap, hade han på ett par år förstått ställa så
till, att han var upptagen i de flesta av Europas lärda samfund samt var
innehavare av italienska Kronorden, franska Instruction publique,
österrikiska Leopoldsorden och ryska S:t Annæordens andra klass. Men
ingenting hjälpte bland de omgivande, vilkas löje endast ökades med
varje utmärkelse, som dock var grundad på förtjänst. När man icke kunde
förneka faktum, förringade man värdet eller låtsades vara okunnig om vad
som hände, vilket icke hindrade, att man begagnade hans uppgångna spår
till egen jakt.
När han slutligen efter sju års pinsam tjänst tog arv efter sin fader,
som då avled, och han avgick ur tjänsten för att resa utrikes som
privatman, fick han höra, att han förfelat sin kallelse och att det var
skada, att han inte blev någonting, omväxlande med att han blivit
utstruken ur tjänsten. Det var sålunda med ett gränslöst förakt för
mänskorna, han lämnade sitt land att i främmande länder fortsätta sina
studier. Och i hotell och pensioner Europa runt såg han många slags
människor, inledde förbindelser, som snart brötos genom tvungen
skilsmässa. Men överallt såg han, hur samma periods människor uttalade
samma meningar om samma saker, framkastade flertalsmeningen såsom sin
egen, sade fraser i stället för tankar, och han upptäckte därvid, att
det egentligen var några få andars tankar, som ruminerades av massorna.
Sålunda fann han, att alla geologer talade Agassiz' och Lyells meningar
från 1830 och 40; alla religiösa fritänkare gåvo ifrån sig Renan och
Strauss; alla rörliga politici levde på Mill och Buckle; alla som talade
frisk litteratur kastade upp Taine. Det var således bara några
huvudbatterier, som ägde strömväckare och vilka genom talangernas
ledtrådar fingo alla dessa bjällror att pingla. Härifrån kom han snart
in på psykologiens område, besökte spiritister, hypnotisörer och
tankeläsare, såg bakom dessa svindelrörelser en del nya upptäckter, som
säkert skulle ändra mänsklighetens fäaktiga sätt att leva tanklöst,
kanske bidraga till tankeapparatens justering och till inseende av att
hela kamplivet, som fördes om åsikter, endast var kampen om makten att
få sätta andras hjärnor i rörelse, tvinga hoparne att tänka som jag.
Därför hade han också varit vittne till vetenskapliga strider, som
avlupit med seger för den falska åsikten, endast den segrande haft
tillräcklig auktoritet och majoritet. Han hade sett politiska fejder,
religiösa, som slutat med lagstiftning gående rätt emot förnuft och
rättvisa, grundläggande godkända villfarelser, som ärvdes av den
tillträdande generationen såsom självklara sanningar.
Nej, det gällde nog endast att få sin vilja igenom, och hela drivkraften
bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Intresset,
det var intet annat än behovet, behovet av mat och kärlek, och för att
vinna dessa krävdes ett visst kvantum makt. Och den som icke strävade
till makt var en svag, vars vilja till livet förtunnats, och därför
hörde man alltid den svaga pocka på rätt, de svagares rätt, under det
att det endast gavs en matematisk rättvisa, en aritmetisk sanning, till
vars uträknande det fordrades en stark tankeapparat, som kunde frigöra
sig från intressets och passionernas villosyner. När han rannsakade sitt
inre och jämförde sig med ett stort antal andra, fann han, att han genom
sträng självuppfostran emanciperat sitt omdöme i hög grad och att hos
honom fanns en särskilt utbildad drift att söka den abstrakta rättvisan,
den sanningen, som består i verkliga förhållandet, sakens kärna, och
varför han även kallade sig sanningsvän i högsta mening, utan att han
därför behövde gå omkring och säga ut allt vad han tänkte eller icke
kunde vid behov besvara en närgången fråga med en osanning.
För att komma människodjurets organisation närmare på spåren anlade han
särskilda studier över alla de lägre djurens själsförmögenheter och
sökte sig därigenom fram till människan. Därpå upplade han en huvudbok
över alla de individer, han träffat på sin väg, från anhöriga,
sköterskor, pigor, till skolkamrater, studentkamrater, umgängesvänner,
förmän, med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets;
utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom
inhämtande av personalier, prästbetyg, vittnesmål av dessas bekanta;
satte upp deras ekvation och sökte lösningen på deras livsproblem. Det
var ett otroligt stort arbetsmaterial, och när han rett ut virrvarret,
såg han, att mänskorna kunde indelas såsom djuren och växterna i stora
klasser, ordningar och familjer, alltefter som indelningsgrunden
bestämdes. Men därigenom att han tog flera indelningsgrunder, kom han
sanningen ganska nära och fick den mest rikhaltiga belysning av sitt
observationsobjekt.
Sålunda ställde han bland annat upp ett schema på mänskor med tre
underavdelningar: medvetna, självbedragare och omedvetna. De medvetna
eller invigde stodo högst; hade genomskådat sveket, trodde intet och
ingen och kallades gemenligen skeptici, fruktades och hatades av
självbedragarne, igenkände varandra genast och skildes vanligen åt med
titulaturen skurk och ömsesidiga beskyllningar för dåliga motiv. Till
självbedragarne räknade han alla religiöst troende, hypnotiska medier,
profeter, partichefer, politici, välgörenhetsandar och hela den svärm av
svaga äregiriga, som gåvo sig ut att leva för andra. Till de omedvetna
hörde barn, de flesta brottslingar, de flesta kvinnor och en del dårar,
som alla ännu levde på en halv däggdjurisk ståndpunkt utan förmåga att
skilja subjekt och objekt.
Efter en annan indelningsgrund eller ontogenetiskt, utvecklande sig från
fostret till den högst stående mannen, erhöll han barn, ungdom, kvinnor,
män.
Därjämte sökte han alltid hos landsmän ancestrala rastecken; skilde
uppsvenskar från sydsvenskar, kunde se norrmannen hos värmländingen och
bohusländingen, tog ut finnen hos en del norrländingar, höll reda på
invandrade tyskar, walloner, semiter och zigenare, vilket ofta gav honom
nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär.
Vidare hade han en annan indelning av karaktärerna efter dominanten han
kallade och fick sålunda nutritiva eller frossarne, drinkarne och de
giriga i en lägsta grupp; de sexualiska eller könsnjutarne; de affektiva
eller känslomänniskorna och de intellektuella eller de tänkande, som
stodo högst.
Denna vetenskap utvecklade han till en hög grad och besatt därför efter
en tillräcklig tid förmågan att bedöma en människa eller ge hennes
ekvation. Och för att verifiera sina iakttagelsers riktighet begagnade
han sig själv som psykologiskt preparat, skar upp sig levande,
experimenterade med sig, anlade fistlar och fontaneller, underkastade
sig onaturlig, ofta vidrig andlig diet, men därvid noga aktgivande på
det personliga observationsfelet, undvikande att ur sig själv och sin
vandel sträcka en norm för de andra.
När han slutligen ledsnat på sina utländska resor, och hans kropp
längtade till dess miljö, vände han hem för att söka sig en
verkningskrets. Som det var honom likgiltigt, varmed han sysselsatte
sig, sökte han till en fiskeriintendentur, och alldenstund man icke var
angelägen att ha honom för nära, blev han placerad som förste man i
Stockholms skärgård.
* * * * *
Här vaknade han ur sin repetitionskurs av sitt vardande, ur vilken han
brukade pånyttföda sig genom att i hast leva om sitt liv och därigenom
likasom leta sig fram till sin ståndpunkt och efter beräknandet av sina
tillgångar klargöra sin kurs framåt, sitt sannolika ändamål och
utsikterna att lyckas i sina förehavanden.
Lotsen, som under tiden rott båten inom skären i lä om iskakorna och
redan fått klart för sig, att doktorn var litet vurmig, som satt lik en
bildstod med inåtvända ögon utan uttryck, begagnade nu tillfället att
fråga, om de skulle vända i hamn, vartill intendenten nickande gav sitt
bifall.
Än en gång kastade han en blick ut över det praktfulla skådespelet
därute, där drivisarne föstes fram, rämnade, packades, trängde varandra
ihop, sköto upp över varann, ställdes på kant, ändrande sitt vågräta
läge till massor av förskjutningar, förkastningar, bildande berg, dalar,
kullar. Det föreföll honom, såsom om han såg jordskorpan födas, då på
det glödande havet den första stelnade kakan knäcktes sönder, jagades
fram, sköts på kant, travade sig ihop till urbergen, till skären,
kobbarne, holmarne, som endast voro ofantliga packisar, isberg, fastän
av ett annat mineral än vattnet. Och över denna repeterade
skapelsehistoria dallrade isarnes primitiva, odelade, vita ljus bredvid
luftens och vattnets urblå, den första brytningen av mörkret, och här
svävade skapelsesagans Gud, som skilde ljuset från mörkret, fram såsom
en sinnlig förklaringsgrund för hans forskande tanke. Och än en gång
klingade de fågelvordna reptilernas första försök till musikaliskt
ordnade ljud ut över vattencirkeln, begränsningen av hans jag, som måste
bli medelpunkten, vilken plats han än intoge. -- -- --
I detsamma flöt båten in i hamnen, och det rökte ur skorstenarne till
middag.