När intendenten efter en tung dödssömn, framkallad av föregående dagens
ansträngningar och av den starka havsluften, vaknade om morgonen och såg
upp över täcket, märkte han först en obegriplig tystnad och iakttog, att
örat uppfångade småljud, som han eljes icke brukade lägga märke till.
Han hörde varje liten rörelse i lakanet, när det höjde sig efter hans
andhämtning, han hörde hårstrånas gnidning mot kuddvaret, pulsarnes slag
i halsådern, den rankiga sängens upprepande av hjärtslaget i mycket
liten skala. Han hörde tystnaden, ty vinden hade lagt sig helt och
hållet, och endast dyningens bultande mot den sammanpressade luften i
strändernas håligheter återkom en gång var halv minut. Ifrån sängen, som
stod mitt emot fönstret, såg han i den nedre rutan såsom en blå halv
jalusi, något blåare än luften, och den rörde sig emot honom sakta som
om den ville komma in genom fönstret, översvämma rummet. Han visste, att
det var havet, men det såg så litet ut och det reste sig som en lodrät
vägg i stället för att sträcka ut sig som en vågrät yta, ty de långa
dyningarne, fullt solbelysta, gåvo inga skuggor, av vilka ögat kunde
bilda en perspektivisk bild.
Han steg upp, tog något kläder på sig och öppnade fönstret. Den råa,
fuktiga luften inne i kammaren rusade ut, och ifrån havet kom en varm
drivhusluft, värmd av den strålande majsolen sedan flera timmar
tillbaka. Nedanför fönstret såg han endast sönderrivna stenhällar, i
vilkas skrevor lågo små dammiga snödrivor och bredvid vilka blommade små
vita rågblommor, väl skyddade i mossbäddar, och fattiga styvmorsblommor,
blekgula som av svält och blågredelina som av köld, hissande sitt
fattiga lands fattiga färger vid första vårsol. Längre ned kröp ljungen
och kråkriset, tittande ner över branterna, nedanför vilka låg ett
upplag av vit sand, som havet pulveriserat, och i vilken sandhavrans
spridda stånd voro nerstuckna; så kom tångbältet som ett mörkt skärp
eller en skoning på den vita sanden; längst upp nästan bensvart av
fjorårstången med instuckna snäckor, barr, riskvistar, fiskben, och åt
sjösidan såpbrun av de sista färska tångbålarne, som krusiga och
knottriga bildade sniljor utåt garneringen. Och innanför på
sandtrottoaren låg en skate av en tall, avbarkad, flådd, sandskurad,
tvättad av vattnet, polerad av vinden, blekt av solen, liknande
bröstkorgen av ett skeletterat mammutdjur. Och runt omkring detsamma ett
helt osteologiskt museum av dylika skelett eller fragment av desamma.
Där låg en uppkastad prickstång, som visat segelleden i åratal och med
sin tjocka underända såg ut som lårpipan med ledskålen av en giraff; där
en hel enbuske som karkassen av en dränkt katt med den vita, smala roten
utsträckt som svanspiskan.
Utanför stranden lågo rev och klippor, vilka ena ögonblicket glänste
våta i solskenet, andra ögonblicket dränktes av dyningarne, som med en
duns gingo över eller, om de ej hade tillräcklig kraft, krossades, reste
sig och vräkte ett vattenfall av skum rätt upp i luften.
Därutanför låg havet blankt; där kom man ut på stora flacket, som
fiskaren kallade det, och nu i morgonstunden sträckte sig havet som en
blå duk, utan rynkor, men gungande som en flagg. Den skulle ha tröttat,
den stora runda ytan, om icke en röd boj legat ankrad utanför revet och
med sin mönjefläck suttit som lacksigill på ett brev, lysande upp i en
enformig yta.
Detta var havet, visserligen ingen nyhet för intendenten Borg, som sett
åtskilliga kanter av världen, men det var det ödsliga havet och liksom
sett i ett mellan-fyra-ögon. Det skrämde icke som skogen med dess dunkla
gömmor, utan det verkade lugnt som ett öppet, stort, blått, trofast öga.
Allt kunde överses på en gång, inga bakhåll, inga skrymslor! Det
smickrade åskådaren, när han såg denna cirkel omkring sig, i vilken han
själv alltid förblev medelpunkten, vilken plats han än intog. Den stora
vattenytan var såsom en förkroppsligad utstrålning från betraktaren,
existerade endast i och med betraktaren, vilken, så länge han stod på
land, kände sig intim med denna nu ofarliga makt, överlägsen över dess
ofantliga kraftmedel, för vilka han nu var oåtkomlig. När han erinrade
de livsfaror han aftonen förut utstått, den ångest, den vrede han
genomgått i kampen mot en brutal fiende, som han dock lyckats överlista,
log han ädelmodigt mot den besegrade och slagne, som endast varit ett
blint verktyg i vindarnas tjänst och nu sträckte ut sig för att återtaga
sin vila i solskenet.
* * * * *
Detta var Österskär, det klassiska, därför att det har sin gamla
historia, levat länge, blomstrat och förfallit; det gamla Österskär, som
i medeltiden var ett stort fiskläge, där den viktiga artikeln strömming
upptogs, och för vilket en egen skråstadga var utfärdad och ännu är
uppbevarad. Strömmingen har i Uppsverige och Norrland haft samma uppgift
som sillen för Västkusten och Norge och är icke annat än en sill,
anpassad efter och produkt av Östersjöns små förhållanden. Eftersökt i
de tider, då sillen varit sällsynt och dyr, mindre eftersökt, då sillen
varit ymnig, har den långa tider varit mellersta Sveriges vinterföda,
och detta så grundligt, att man ännu bevarar i en visa de av drottning
Kristina innarrade fransmännens klagomål över det eviga kakebrödet och
den oändliga stremlingen. För en mansålder sedan utgjorde ännu de stora
jordägarne sin stat till statfolket i sill, men när så sillfisket avtog,
förvandlades naturaprestationen sill i salt strömming. Priset steg och
fisket, som dessförinnan bedrivits måttligt och till husbehov, antog nu
spekulationens häftigare natur. Österskärsgrynnorna, de rikaste i
Södermanlands skärgård, började anlitas i stor skala; fisken oroades i
sin lektid, skötarnes maskor blevo allt mindre, och den naturliga
följden blev den, att fisket avtog, icke kanske så mycket av att fisken
utöddes utan mera måhända därav, att den flydde de vanliga lekplatserna
och gav sig ut på djupen, där ännu ingen fiskare varit så rådig att söka
upp den flyende fienden.
Länge bråkade de lärde med sina undersökningar om orsaken till
strömmingsfiskets avtagande, tills Lantbruksakademien tog initiativet
att medelst tillsättande av kunniga fiskeri-intendenter både utröna
orsakerna till missförhållandet och söka vinna botemedlen mot detsamma.
Detta var nu intendenten Borgs närmaste bestämmelse på Österskären för
den stundande sommaren. Platsen var icke en av de livligare, ty skäret
ligger icke vid något av huvudinloppen till Stockholm. Söderifrån gå de
stora fartygen vanligen in genom Landsort, förbi Dalarö och Vaxholm;
österifrån, och vid vissa vindar även söderifrån, söker sjöfarten sig in
genom Sandhamn--Vaxholm; och från Norrland med Finland intränger
kofferdisten genom Furusund--Vaxholm.
Österskärsleden är en nödfallsutväg, mest uppsökt av estländare, som i
regeln komma från sydost, och av andra som av vind, ström eller storm
ligga över Landsort och under Sandhamn. Därför är platsen endast besatt
med en tredje klassens tullstation under en uppsyningsman och en liten
lotsavdelning under Dalarö.
Där är världens ända; tyst, stilla, övergiven, utom under fisketiden
höst och vår, och kommer en enda speljakt under en högsommardag ditut,
hälsas den som en uppenbarelse från en ljusare, gladare värld. Men
fiskeri-intendenten Borg, som kommit i andra ärenden, för att »snoka»,
som folket kallade det, hälsades däremot med en påfallande köld, vilken
haft sina första yttringar i föregående aftons likgiltighet och nu tog
sitt uttryck i ett miserabelt och kallt kaffe, som bars upp på hans
kammare.
Begåvad med ett ytterst känsligt smaksinne, hade han tillika genom
sträng övning förvärvat förmågan att tillbakatrycka obehagliga
förnimmelser. Därför sväljde han drycken utan att blinka och steg därpå
ner för att bese ängden och hälsa på folket.
När han gick förbi tullkarlens kök, blev det tyst, och innevånarne
tycktes vilja göra sig osynliga, stängde dörrar och avbröto samtal för
att ej röjas.
Med det obehagliga intrycket av att vara ovälkommen fortsatte han sin
promenad ut på skäret och kom ner till hamnen. Där låg en samling små
stugor av den mest enkla konstruktion, likasom travade av sammanplockade
stenflisor, med litet murbruk här och var påsmetat; skorstenen ensam
reste sig av tegel över spismuren; i ett hörn var en brädbod
tillskarvad; i ett annat endast ett lider av bangar och ris för att
härbärgera grisarne, som fördes hit ut på gödning under fisktiden.
Fönstren syntes tagna ur skeppsvrak, och taket var täckt med allt som
hade utsträckning i några dimensioner och kunde suga opp regn eller låta
det rinna av; tång, sandhavra, mossa, torv, jord. Det var härbärgena,
som nu stodo öde och av vilka vart och ett eljes plägade hysa ett
tjugotal sovande, när det stora fiskafänget pågick och då varje koja var
en lönnkrog.
Utanför den ansenligaste av dessa kåkar stod skärets storman, fiskaren
Öman, och raskade ur flundernät med ett spö. Som han icke på något sätt
kunde räkna sig som underhavande under en fiskeri-intendent, men likaväl
förnam en känsla av tryck från dennes närvaro, reste han borst och
beredde sig på skarpa svar.
-- Fiskar det bra? hälsade intendenten.
-- Ännu inte, men det skall väl bära till nu, när regeringen kommer med,
svarade Öman någorlunda ohövligt.
-- Var har ni strömmingsgrynnorna liggande? frågade intendenten ånyo,
lämnande regeringen åt sitt öde.
-- Ja, si det trodde vi, att instruktören visste bättre än vi, efter som
han har betalt för att lära oss, menade Öman.
-- Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var
strömmingarna står, och det är ett strå vassare, det.
-- Jaså, raljerade Öman, vi ska ta i sjön, så få vi fisk! -- Ja, så där
är det, man är aldrig för gammal för att lära.
Hustrun kom ut ur kojan och öppnade ett livligt samtal med sin man, så
att intendenten icke fann inbringande söka återknyta underhandlingarna
med den fientliga fiskaren, utan ställde sina steg vidare framåt hamnen.
Där sutto några lotsar på bryggan och ökade ivern i det slappa småpratet
de hade emellan sig och syntes icke benägna att vilja hälsa.
Han ville icke vända om, utan fortsatte framåt stranden; men nu tog
straxt den bebodda delen slut och det nakna skäret låg där öde, utan ett
träd, utan en buske, ty allt vad av eld förtäras kunde var uppbränt. Han
gick utmed vattnet, stundom i fin mjuk sand, stundom på stenar, och när
han gått en timme, alltjämt dragande åt höger, befann han sig på det
ställe där han börjat, och han erfor det som om han vore instängd. Det
lilla skärets bergshöjd tryckte honom och havets kretsformiga horisont
klämde honom. Den gamla känslan av att icke få rum nog överföll honom,
och han klättrade upp för bergknallarne tills han kom upp på den högsta
platån, vilken kunde vara kanske femtio fot högre än havsytan. Där lade
han sig på rygg och såg uppåt i rymden. Nu när ögat icke kunde uppfånga
något, varken av landet eller havet, utan han endast såg den blåa kupan
över sig, då kände han sig fri, isolerad som en kosmisk flisa, svävande
i etern, endast lydande tyngdlag och gravitation. Han var fullkomligt
ensam på jordkulan, föreföll det honom, och jorden var endast ett
fordon, på vilket han åkte genom jordbanan, och han hörde i vindens
svaga sus endast det luftdrag, som planetens fart genom etern måste
framkalla, och i vågens dån förnam han det skvalp som vätskan måste råka
i, när den stora vattenbehållaren rullade ikring sin axel. All
påminnelse om medmänniskor, samhälle, lag, sed hade blåst bort, när han
icke såg ett enda kroppsligt fragment av den jord, vid vilken han var
bunden, och han lät sina tankar löpa som lössläppta kalvar, kesande över
alla stängsel, alla hänsyn; och därmed berusade han sig ända till
bedövning såsom Indiens navelskådare, vilken glömde både himmel och jord
under betraktandet av en likgiltig ytterdel av självet.
Intendenten Borg var ingen naturdyrkare, lika litet som indiern dyrkade
naveln, tvärtom hyste han, såsom självmedveten och stående högst i den
telluriska skapelsekedjan, en viss ringaktning för de lägre
existensformerna, och han förstod mycket väl, att den självmedvetna
andens frambringelser voro delvis mycket finurligare än den omedvetna
naturens och framför allt förmånligare för människan, som skapat sina
skapelser med fästat avseende på den nytta och skönhet de kunde äga för
skaparen. Men ur naturen hämtade han råmaterialet till sina verk, och
fastän man kunde frambringa både ljus och luft med maskin, så föredrog
han solens oöverträffliga etervibrationer och atmosfärens outtömliga
syrekälla. Han älskade däremot naturen såsom en medhjälpare och såsom en
underlägsen, den där skulle tjäna honom; och det roade honom att kunna
narra denna mäktiga fiende att ställa sina krafter till hans förfogande.
Emellertid, efter att ha legat en obestämd tid och känt den absoluta
ensamhetens stora ro, frihet från inflytelser, från tryck, reste han sig
och gick ner för att söka sitt rum.
När han trädde in i den halvtomma kammaren, som återgav genljudet av
hans steg, kände han sig infångad, och de vita kvadrater och rektanglar,
som inneslöto det rum, där han skulle dväljas, påminde om
människohänder, men lågt stående människors, som endast rörde sig med
den oorganiska naturens enkla former. Han var innesluten i en kristall,
en hexaeder eller dylikt, och de räta linjerna, de likastora ytorna
likasom rutade in hans tankar, linjerade upp hans själ, förenklade den
från det organiska livets frihet i former, återförde hans hjärnas rika
urskogsvegetation av växlande förnimmelser till naturens första
barnsliga försök att ordna.
Sedan han ropat på pigan, lät han bära in sina kistor och skred genast
till rummets förvandling.
Hans första omsorg var att reglera ljusets inträde medelst ett par
tunga, köttfärgade persiska gardiner, som genast stämde rummet i en
mjukare ton. Därpå slog han upp ett stort matbords tvenne skivor, och
tomrummet på det stora vita golvet fylldes genast. Men den vita
bordsytan störde ännu, och han dolde den med en vaxduk i en enda varm,
mossgrön ton, som harmonierade med gardinerna och gav lugn. Därnäst
reste han sina bokhyllor mot den värsta väggen, som därav visserligen
ännu icke förbättrades, ty den randades endast in i kolumner som en så
kallad lathund, och den vita rappningen skrek ännu mer mot det
valnötsfärgade trävirket, men han ville först skissera det hela, innan
han gav sig in på detaljerna.
På en spik i taket hängde han sina sänggardiner, och därmed hade det
kommit liksom ett rum i rummet, och sovplatsen var avskild från det
övriga arbetsgemaket såsom uppslagen under ett tält.
De långa, vita golvtiljorna med deras parallella, svarta springor, där
smuts från skodonen, damm från möbler och kläder, tobaksaska, skurvatten
och viskans avfall bildade drivbänkar för svampar och gömställen för
trämaskar, skylde han med här och var utkastade mattstumpar av olika
färger och mönster, vilka flöto som grönskande, blomstrande öar på det
stora, vita flacket.
När nu det kommit färg och värme i tomrummet, gick han över till
finarbetet. Här hade han först att skapa en härd, ett arbetets altare,
som skulle bli centrum, kring vilket allt skulle gruppera sig och
utstråla ifrån. Därför började han att ställa upp sin stora lampa på
skrivbordet. Den var två fot hög och höjde sig som ett fyrtorn över den
gröna bordsduken; dess målade porslinsfot med arabesker och blommor och
djur, som icke liknade vanliga sådana, gav ett muntert färgspel och
erinrade med sin ornamentik om människoandens makt att våldföra naturens
fixerade, enahanda former. Här hade målaren förvandlat en styv
spåmanstistel till en slingerväxt, tvingat en hare att sträcka ut sig
som en krokodil och med bössan mellan framtassarnes tigerklor sikta
efter en jägare med rävhuvud.
Omkring och under lampan placerade han mikroskopet, dioptern, vågen,
djuploden och pejlstockarne, vilkas fernissade mässing strålade ett
varmt solgult ljus omkring sig.
Bläckhornet, en stor glaskub, slipad i facetter, gav det svagblå ljuset
av vatten eller is; pennskaften av piggsvinstaggar gåvo en anstrykning
av animaliskt liv med deras obestämda, feta toner; lackstängernas
skrikande cinnober, pennaskarnes brokiga vinjetter, saxens kalla
stålglans, cigarrkoppens lack och guld, pappersknivens brons, alla dessa
massor av småsaker till nytta och skönhet fyllde snart det stora bordet
med en myckenhet av fläckar, vid vilka ögat dröjde ett ögonblick för att
få ett intryck, ett minne, en ingivelse, så att det alltid höll sig i
verksamhet och aldrig tröttnade.
Nu gällde det att fylla hålen i bokhyllorna och blåsa en levande anda i
tomrummen mellan de mörka brädena. Och snart stodo där rad vid rad den
brokigaste samling av uppslagsverk och handböcker, ur vilka ägaren kunde
hämta upplysningar om allt som hänt i förfluten och närvarande tid.
Encyclopedier, som likt en lufttelegraf svarade vid en tryckning på den
rätta bokstaven, läroböcker i historia, filosofi, arkeologi och
naturvetenskaperna, resor i alla jordens länder med kartor, till och med
Bædekers alla handböcker, så att ägaren kunde sitta och planera den
kortaste och billigaste färden till den och den orten, bestämma hotellet
och veta hur mycket han skulle ge i drickspengar. Men som alla dessa
verk ägde förgängelsens oundvikliga frö i sig, hade han bemannat en
särskild hylla med en observationskår av facktidskrifter, i vilka han
genast erhöll rapport om varje det minsta framsteg, varje om än aldrig
så obetydlig upptäckt. Och till sist en hel samling dyrkar till allt
tidens vetande i de bibliografiska notiserna, förlagskatalogerna och
bokhandelstidningarna, så att han innestängd i sitt rum visste precis
huru högt eller lågt barometern stod inom alla de vetenskaper, som rörde
honom.
När han nu betraktade väggen med bokhyllan, syntes det honom som om
rummet nu först var bebott av levande väsen. Dessa böcker gjorde intryck
av individer, ty det fanns icke två arbeten av samma yttre, utan den ena
kom som Bædeker i scharlakansrött och guld lik den som en måndagsmorgon
lämnar sorgen bakom sig och reser ifrån alltsammans, andra högtidliga,
svartklädda i en hel procession som Encyclopædia Britannica eller alla
de häftades ljusa, glada, lätta sommarrockar, den laxröda Revue des deux
Mondes, den citrongula Contemporaine, den vassgröna Forthnightly, den
gräsgröna Morgenländische. Och från ryggarne hälsade stora namn såsom
från bekanta, vilka han hade hos sig inne i rummet, och här hade han det
bästa av dem, mer än de kunde ge en resande, som kom på visit att störa
deras middagssömn eller frukostmåltid.
Med skrivbordets och bokhyllans iordningställande kände han sig
återställd efter resans störande inflytande, hans själ återvann sin
styrka, sedan han fått sina verktyg tillgängliga, dessa instrument och
böcker, vilka vuxit fast på hans tillvaro såsom nya sinnen, andra organ,
starkare och finare än dem, naturen givit honom i fädernearv.
Det tillfälliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering,
ensamhet och instängning med fiender -- ty så betraktade han med skäl
skärkarlarne -- gav vika för det lugn, som installeringen måste medföra,
och nu satte han sig som en väl rustad general att lägga planer till
kampanjen, sedan högkvarteret var uppslaget.