En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden. Rökarna
med sina i skärgården ökända tre pyramider började blåna, och på den
klara himmeln bildade sig moln, när solen tog till att sjunka; det
skvalpade redan utanför uddarna, och obehagliga ryckningar i råseglet
antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyväckta luftdrag
ovanifrån, utifrån, bakifrån.
Vid rodret satt tulluppsyningsmannen på Österskären, en kämpe i svart,
långt helskägg, och tycktes då och då byta ögonkast med de två
vaktmästarne, som sutto föröver och av vilka den ena skötte klostången,
som höll det stora råseglet i vinden.
Emellanåt kastade rorsmannen en undersökande blick på den lilla herren,
som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då
drog schalen hårdare om magen och underlivet.
Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och
ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande
skratt.
Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett
par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill
över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av
brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han
virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett
par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras
skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en
orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på
fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert
och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt
i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket.
Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en
bit av en kalott.
Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var
armbandet, mustascherna och luggen.
Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist,
sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i
uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge
doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna
kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att »instruktören»
var högfärdig.
Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det
livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av
flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då
och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot
rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.
-- Var så god och segla litet försiktigare!
-- Är instruktören rädd? svarade rorsmannen gäckande.
-- Ja, jag är rädd om mitt liv, för det håller jag på, svarade
intendenten.
-- Inte på andras? tillrättavisade rorsmannen igen.
-- Åtminstone inte så mycket som på mitt eget, replikerade intendenten.
Och segla är en farlig sysselsättning, i synnerhet med råsegel.
-- Såå! Då har herrn seglat mycket med råsegel förr?
-- Aldrig i mitt liv! Men jag kan ju se var vinden anbringar kraften,
kan räkna ut hur stort motstånd båtens tyngd kan göra och förstår mycket
väl bedöma, när seglet slår back.
-- Nå, sitt till rors själv då! halvsnäste tullkarlen.
-- Neej! Där är er plats; jag åker inte på kuskbocken, när jag reser i
kronans ärenden.
-- Kan väl inte segla, förståss.
-- Om jag inte kan det, så är det visst mycket lätt att lära, efter som
varannan skolpojke kan det och varenda tullvaktmästare kan det, alltså
ingen skam för mig att inte kunna det! Segla nu försiktigt bara, för jag
vill inte bli våt och vill ogärna förstöra mina handskar.
Det var besked, och tullkarlen, som ändock var högsta hönset på
Österskären, kände sig något avsatt. Efter en rörelse på roret fylldes
seglet igen, båten tog god gång och höll ut på skäret, vars vita
tullstuga lyste bjärt i solnedgångens påljus.
Inre skärgården tonade av, och man kände att man lämnade allt huld och
skydd, när man skulle ut på det stora vattnet, som nu gränslöst öppnade
sig och åt öster mörkt hotande. Det fanns ingen utsikt att kunna krypa
dit i lä för holmar eller skär, ingen möjlighet i händelse av storm att
lägga upp och reva; ut, mitt i fördärvet måste man och över det svarta
svalget, ut till det lilla skäret, som icke såg större ut än en boj
kastad i havet. Intendenten, vilken, såsom antytt, höll starkt på sitt
enda liv och var nog intelligent att kunna beräkna sin obetydliga
motståndskraft mot en övermäktig naturs omätliga krafter, kände det
kusligt. Han var alltför klarsynt vid sina trettiosex år för att
överskatta rorsmannens insikter och mod, och han såg icke alls med
tillförsikt på dennes bruna anlete och helskägg, han trodde icke, att en
muskulös arm rådde på en vind, som blåste med tusentals skålpunds tryck
mot en vinglande segelyta, och han genomskådade detta slags mod, som
endast var grundat på bristfälligt omdöme. Vilken dumhet, tänkte han,
att riskera sitt liv i en liten öppen båt, då det fanns däckade
farkoster och ångbåtar. Vilken otrolig enfald att hissa ett så stort
segel på en granmast, som böjde sig likt en sprättbåge, när vinden tog
starkt i. Lävantet hängde slappt, förstaget likaledes, och hela
vindpressen låg på lovartsvant, som till på köpet såg murket ut. Att
överlämna sig åt en så oviss slump som några hamptågors större eller
mindre kohesion ville han ej, och därför vände han sig vid nästa
vindstöt till vaktmästaren, som satt vid fallet, och med en kort men
genomträngande röst befallde han: -- ta ner seglet!
Vaktmästaren tittade akteröver för att vänta rorsmannens order, men
intendentens befallning upprepades ögonblickligen och med sådant
eftertryck, att seglet sjönk.
Nu började uppsyningsmannen akteröver att skrika:
-- Vem fan kommenderar manövern i min båt?
-- Jag! svarade intendenten.
Och därpå vände han sig till vaktmästarne med en ny order:
-- Stick ut årorna!
Årorna stuckos ut, och båten vräkte några tag, ty uppsyningsmannen hade
i vredesmod lämnat roret med beskedet:
-- Ja, då må han sitta själv till rors!
Intendenten hade genast tagit platsen akteröver, och rorkulten låg under
hans arm, innan uppsyningsmannen hunnit svära slut.
Glacéhandsken sprack genast i tumändans sömmar, men båten gjorde jämn
gång, allt under det uppsyningsmannen satt med löjet i skägget och en
åra färdig att läggas ut för att ge kurs åt båten. Men intendenten hade
ingen uppmärksamhet att skänka åt den tvivlande sjökarlen, utan stirrade
endast uppmärksamt åt vindsidan; kunde snart skilja på dyningen med dess
många meter långa dalgång, på vindvågen med dess korta vattenfall, och
sedan han med en hastig blick akteröver mätt ut avdriften och i
kölvattnet avmärkt strömsättningen, hade han alldeles klart för sig den
kurs han måste hålla för att icke drivas förbi Österskären.
Uppsyningsmannen, som länge sökt att få möta de svarta, brinnande
blickarna för att de skulle märka hans löje, tröttnade snart, ty det såg
ut som om dessa ögon icke ville ta emot något från honom, som om de
ville hålla sig rena från beröringen med något som kunde störa eller
smutsa, och efter en stunds tiggeri blev uppsyningsmannen nedslagen och
tankspridd samt tog sig till att observera manövern.
Solen hade nu kommit ner i horisonten, och sjöarna bröto sig,
purpursvarta nere vid foten, djupt gröna på branterna, och när kammarna
reste sig som högst, lyste det gräsgrönt, och skummet sprutade och
fräste i solen rött, champagnefärgat, och båten med manskap låg nere i
skymning, medan ett ögonblick uppe på vågryggen de fyra ansiktena lystes
upp för att strax därpå slockna.
Men icke alla sjöar bröto, utan somliga endast gungade fram och vaggade
sakta på farkosten, lyfte den och sög den framåt. Det föreföll dock
såsom om den lille rorsmannen kunde på avstånd bedöma när en brottsjö
skulle komma, och med en lätt tryckning på rorkulten höll han då stånd,
föll undan eller smög emellan den fruktansvärda gröna väggen, som
hotande sprang fram och ville slå sitt valv över båten.
Saken var den, att faran verkligen ökats genom seglets nertagande, ty
den drivande kraften hade minskats, och seglets lyftande förmåga måste
man umbära, och därför började uppsyningsmannens förvåning över den
otroligt fina manövreringen att bytas i beundran.
Han såg på det bleka ansiktets växlande uttryck och de svarta ögonens
rörelser, att därinnanför skedde kalkyler av mera kombinerad art, och
sedan han för att icke förefalla överflödig stuckit ut sin åra, ansåg
han tiden vara inne att giva sitt erkännande godvilligt, innan det
frånvreds honom.
-- Den har varit på sjön förr, han!
Intendenten, som dels var strängt upptagen, dels icke ville komma i
något slags kontakt för att ej i ett överraskat ögonblicks svaghet bli
narrad av det skenbart överlägsna i kämpens yttre, svarade ingenting.
Hans högra handske hade rämnat utefter hela tumroten, och armbandet hade
glidit ner. När nu brasorna uppe på vågkammarna slocknat och skymningen
föll, tog han med vänstra handen fram en enkellorgnett och kastade in i
högra ögat, rörde hastigt huvudet åt flera streck såsom om han tog
landkänningar där intet land var att se; därpå kastade han en stänkfråga
föröver:
-- Ni har ingen fyr på Österskären?
-- Nej, gunås så visst, svarade uppsyningsmannen.
-- Ha vi några grynnor då?
-- Rent vatten.
-- Men känning på Landsorts och Sandhamns fyrar?
-- Obetydligt på Sandhamn, men mera på Landsort, svarade
uppsyningsmannen.
-- Sitt nu stilla på era platser, så gå vi rätt, slutade intendenten,
vilken tycktes ha tagit ett bestick på de tre karlarnes huvuden och
några okända fasta punkter i fjärran.
Molnen hade skockat sig, och majskymningens ställe intogs av ett halvt
mörker. Det var som att gunga fram i någon tunn men ogenomtränglig
materia, utan ljus, och sjöarne reste sig numera endast som mörkare
skuggor mot luftens halvskugga, stucko huvudena under båten, togo den på
ryggen och döko upp på andra sidan, där de kavlades ut flata. Men att nu
skilja vän från fiende blev svårare och beräkningarne osäkrare. Två åror
voro ute på läsidan och en på lovart, och med anbringandet av mer eller
mindre kraft i rätta ögonblicket skulle båten hållas flott.
Intendenten, som snart icke såg mer än de båda fyrarna i norr och söder,
måste nu ersätta ögat med örat, men innan han kunde vänja sig av vågens
dånande, suckande och fräsande skilja på en brottsjö eller en vindvåg,
hade redan vatten kommit i båten, så att han måste rädda sina fina
kängor genom att sätta dem upp på betten.
Snart hade han dock studerat sjöarnes harmonilära, och han hörde till
och med på tempot av svallet, när faran nalkades, han kände på högra
örats trumhinna, när vinden tryckte hårdare och hotade riva upp vattnet
högre, det var såsom om han improviserat nautiska och meteorologiska
instrument av sina känsliga sinnen, till vilka ledningarne stodo öppna
från hans stora hjärnbatteri, som doldes av den lilla löjliga hatten och
den svarta hundluggen.
Karlarne, som ett ögonblick vid vattnets inträngande mumlat upproriska
ord, hade tystnat när de kände huru båten ilade fram, och vid varje
kommandoord: lovart eller lä, visste de på vilken sida de skulle ta i.
Intendenten hade tagit sin pejling på de två fyrarne och begagnat
lorgnettens fyrkantiga glas som distansmätare, men svårigheten att hålla
kursen låg däri, att intet ljus syntes från stugufönstren på skäret, av
den orsak, att husen blivit lagda i lä om bergknallarne. När nu den
farliga färden pågått en timme eller mer, började en mörk förhöjning
märkas i horisonten förut. Rorsmannen, som icke ville genom inhämtandet
av tvivelaktiga råd störa sina intuitioner, på vilka han litade mera,
höll tyst ner på det han antog vara skäret eller någon av dess kobbar,
tröstande sig med att uppnåendet av ett fast föremål, vad det än kunde
vara, alltid vore bättre än detta svävande mellan luft och vatten. Men
den mörka väggen nalkades med en hastighet som var större än båtens
fart, så att misstankar började vakna hos intendenten, att allt icke var
rätt ställt med kosan. För att få visshet om vad det kunde vara och på
samma gång ge en signal i händelse det mörka föremålet skulle vara ett
fartyg, som försummat hissa lanternor, tog han upp sin ask med
stormtändare, strök hela bunten mot plånet och höll dem upp i luften ett
ögonblick, varpå han slungade dem så, att de lyste upp några meter
omkring båten. Ljuset hade endast en sekund genomträngt mörkret, men den
tavla, som likt en trollyktas uppenbarat sig, stannade ännu flera
sekunder inför intendentens ögon. Och han såg en drivis uppkrängd på ett
grund, mot vilket en sjö bröt sig som ett grottvalv över en jättekörtel
av kalkspat; och han såg en svärm alfåglar och havstrutar lyfta och
drunkna i mörkret, ur vilket endast hördes ett mångstämmigt skri. Åsynen
av brottsjön hade verkat på intendenten som anblicken av den kista, i
vilken den dödsdömdes delade kropp skall ligga, och han kände i
föreställningens ögonblick den dubbla dödsfasan av köld och kvävning,
men ångesten, som förlamade hans muskulatur, väckte däremot alla
själslivets dolda krafter, så att han på en bråkdels sekund kunde utföra
en säker uppskattning av farans storlek, uträkna de enda medlen att
undkomma och därpå utropa kommandoordet _stopp_!
Karlarne, som suttit med ryggen åt brottet och icke märkt detsamma,
vilade på årorna; båten sögs in mot brottsjön, som kunde ha en höjd av
tre fyra meter, vågen bröt sig högt över farkosten som en grön kupol av
buteljglas, gick ner på andra sidan med hela sin vattenmassa, och ökan
liksom spyddes ut på andra sidan, visserligen halv med vatten och
passagerarne till hälften kvävda av det förfärliga lufttrycket. Tre
anskrin såsom av marridna sovande hördes på en gång, men från den
fjärde, rorsmannen, förnams ingenting. Han gjorde endast en gest med
handen åt skäret till, där nu ett ljus på några kabellängder i lä syntes
glindra, och så sjönk han ner mot akterstäven och blev liggande.
Ökan upphörde att gunga, ty man hade kommit i smult vatten, roddarna
sutto ännu som rusiga och doppade årorna som icke behövdes, då båten
sakta drevs in i hamn av påvinden.
-- Vad har ni i båten, gott folk? hälsade en gammal fiskare, sedan han
sagt ut ett i blåsten bortsopat god afton!
-- Det ska föreställa en fiskeri-instruktör! viskade
tulluppsyningsmannen, när han drog upp ökan bakom en sjöbod.
-- Jaså, det är en sån där, som ska snoka på noten! Nå, den ska komma
att må efter som han är sjuk till, menade fiskaren Öman, som tycktes
vara preses för skärets fattiga och fåtaliga befolkning.
Uppsyningsmannen väntade att intendenten skulle ge tecken till att
landstiga, men när ingen rörelse förspordes från det lilla knytet, som
låg i akterstäven, klev han orolig ner i båten, fattade med sina båda
armar under den hopfallna kroppen och bar honom i land.
-- Är han slut? frågade Öman icke utan en viss ton av förhoppning.
-- Inte är det mycket med honom, svarade uppsyningsmannen och bar sin
våta börda upp till stugan.
Det låg något av jätten och Tummeliten i denna syn, när den storväxte
uppsyningsmannen inträdde i sin broders kök, där svägerskan stod vid
spisen. Och när han lade ner den lilla kroppen på en soffa, lyste ett
drag av medlidande med den svagare ur det stora skägget under den låga
pannan.
-- Si här ha vi fiskeri-inspektören, Mari, hälsade han därpå sin
svägerska och tog henne om livet. Hjälp oss nu att få något torrt på
honom och något vått i honom, så får han komma på sitt rum!
Intendenten gjorde en ömklig och löjlig figur, där han låg på den hårda
träsoffan. Den uppstående vita skjortkragen snodde sig som en smutsig
trasa om halsen; alla högra handens fingrar stucko ut ur den spruckna
handsken, över vilken de uppmjukade manschetterna hängde ner
fastklibbade av den lösta stärkelsen; de små kängorna av krokodilskinn
hade förlorat all glans och form, och det var med största möda
tullmannen och hans svägerska kunde draga dem av foten.
När värdfolket slutligen berövat haveristen de mesta kläderna och kastat
filtar över honom, buro de fram kokt mjölk och brännvin. Sedan de ruskat
på var sin arm av den sjuke, reste uppsyningsmannen den lilla kroppen
mot sin arm och hällde mjölken sakta i den under ett par slutna ögon
gapande munnen. Men när så svägerskan skulle hälla supen efteråt,
tycktes lukten verka som ett häftigt gift på intendenten. Med en gest av
handen slog han tillbaka glaset, öppnade därpå ögonen, och klarvaken som
om han just slutat en stärkande sömn, frågade han efter sitt rum.
Det var naturligtvis inte i ordning, men det skulle bli om en timme,
bara nu han ville ligga stilla här och vänta.
Och nu låg intendenten där och fördrev en odräglig timme med att låta
ögonen flyga över den tråkiga stugans inredning och bebyggare. Det var
statens boställslägenhet åt uppsyningsmannen vid den lilla
tullavdelningen på Österskären. Allt var tilltaget knappt, anordnat
såsom tak över huvudet. De vita, otapetserade väggarna voro abstrakta
såsom kronans begrepp, fyra vita rektanglar som inneslöto ett rum,
vilket täcktes av en vit rektangel. Opersonligt, hårt som ett hotellrum,
vilket icke är ämnat att bebos, endast att logeras i. Att sätta upp
tapeter åt sina efterträdare eller åt kronan hade varken denna
uppsyningsman eller hans föregångare haft hjärta till. Men mitt i denna
döda vithet stodo mörka möbler av dåligt fabriksarbete, men halvmodernt
snitt. Ett runt matbord av kvistig furu struket med valnötsbets och
fullt med vita tallriksringar; stolar av samma ämne och snitt med höga
ryggar och gungande på tre fötter i sänder; en utdragssoffa gjord såsom
färdiggjorda manskläder av minsta möjliga virke till billigaste pris.
Allt var oändamålsenligt; ingenting tycktes kunna uppfylla sin
bestämmelse att inbjuda till vila eller bekvämlighet och var därför
oskönt, oaktat de pålimmade papiermaché-ornamenten.
När uppsyningsmannen satte sin breda stuts på stolens rotting och lutade
sin väldiga rygg mot stödet, åtföljdes manövern av ett störande knakande
i möbeln och en vresig uppmaning från svägerskan att vara aktsam om
andras saker, varpå uppsyningsmannen svarade med en närgången klappning
åtföljd av ett ögonkast, som icke lämnade några tvivel om arten av de
bådas förbindelse.
Den beklämning, som hela rummet framkallat hos intendenten, ökades vid
upptäckten av denna disharmoni. Som naturforskare hade han icke de
gängse begreppen om tillåtet och otillåtet, men däremot en starkt
utpräglad instinkt av det ändamålsenliga i vissa naturens lagbundna
ordningar, och han led invärtes, när han såg naturens bud överträdda.
Detta var för honom som om han på sitt laboratorium skulle ha funnit en
sådan syra, som sedan världens skapelse endast brukade förena sig med en
bas, nu emot sin natur bilda förening med två.
Det rörde om i hans föreställningar om utveckling från allmän
beblandelse till engifte, och han kände sig tillbaka i urtid bland vilda
mänskohjordar, som levde korall-liv med masstillvaro, innan urval och
variering hunnit stadga individuell personlig existens och nerstamning.
Och när han såg en tvåårig flicka med för stort huvud och fiskögon gå
omkring i rummet med kattfjät, som om hon var rädd att synas, märkte han
straxt att den tvivelaktiga börden kastat tvedräktsfrö, verkat
upplösande, störande, och han kunde lätt räkna ut, att den stund måste
komma, då det levande vittnet skulle få umgälla alla ett farligt vittnes
ofrivilliga skulder.
Under dessa hans tankar öppnades dörren, och mannen i huset trädde in.
Det var uppsyningsmannens broder, som stannat tills vidare i den
underordnade befattningen som vaktmästare. Han var kroppsligen ändå
bättre utrustad än uppsyningsmannen, men han hade ett blont, öppet,
vänsällt och förtroendefullt utseende.
Sedan han hälsat ett glatt god afton, slog han sig ner vid bordet
bredvid brodern, tog upp barnet i sitt knä och kysste det.
-- Vi ha fått främmande! upplyste uppsyningsmannen och visade åt soffan
där intendenten låg. Fiskeri-instruktören, som ska bo här ovanpå.
-- Såå men, är det han? svarade Vestman och reste sig för att gå fram
och hälsa.
Med barnet på armen nalkades han soffan, och alldenstund han var värd på
stället, då brodern såsom ogift endast var inackorderad hos honom, ansåg
han sig böra bedja sin gäst välkommen.
-- Vi ha det enkelt härute, tillade han efter några välönskningsord, men
min gumma är inte alldeles så bortkommen i matlagning, för hon har
tjänat i bättre hus förr, innan hon kom och blev gift med mig för tre år
sedan, men efter att vi fick ungen här, så har hon fått litet annat att
tänka på -- jaja, barn får man när man hjälps åt -- det vill säga --
inte för att jag behöver någon hjälp, som man säger!
Intendenten förvånades över den tvära vändningen den långa satsen tog,
och han frågade sig själv om den mannen visste något eller om han ännu
bara kände på sig, att något var i olag. Själv hade han ju på tio
minuter sett hur allt stod till -- hur var det då möjligt, att den som
var intresserad i frågan icke sett något på ett par års tid?
Han betogs av vämjelse över alltsammans och vände sig åt väggen för att
blunda och med egna syner av angenämare natur fördriva den återstående
halvtimmen.
Men han kunde icke ännu göra sig döv, utan han hörde mot sin vilja ett
samtal, som nyss varit livligt, knaggla sig fram som om orden utmätits
med tumstock innan de gåvos ut, och när det uppstod tystnad, fylldes den
av mannen, vilken liksom avskydde tystnaden, fruktade höra något han ej
ville höra och icke kunde bli lugn förrän hans egen ordström berusade
honom.
När slutligen timman var ute och intet besked hördes av om rummet, reste
sig intendenten och frågade, om det var färdigt ännu.
Jo, menade värdinnan, det var nog färdigt på visst sätt, men ...
Intendenten anhöll i en befallande ton att genast bli förd på sitt rum,
erinrande i valda ordalag, att han icke kommit hit för att bo inne, att
han icke gästade någon, utan reste i kronans bestämda ärenden och att
han endast begärde vad han hade rätt till -- och det skulle han ha, på
grund av det memorial, som från Civildepartementet genom
Generaltullstyrelsen ingått till kungliga Tullkammaren i Dalarö.
Därmed var saken ställd på sin rätta ända, och med ett ljus i näven
följde Vestman den stränge herren en trappa upp i en frontispiskammare,
där ingenting i anordningen kunde förklara den begärda timmens uppskov.
Det var ett ganska stort rum med lika vita väggar som nere i stugan, och
det stora fönstret öppnade sig mitt på långväggen som ett svart hål, ur
vilket mörker strömmade in i rummet, utan att hindras av några gardiner.
En säng stod där bäddad, enkel som om den endast vore en upphöjning av
golvet för att förekomma golvdrag; ett bord, två stolar, en kommod.
Intendenten kastade en blick av förtvivlan omkring sig, när han, som var
van att få ögat mättat av intryck, endast såg dessa spridda
förnödenhetsartiklar utplanterade i tomrummet, där talgljuset stred sin
kamp med mörkret och där det stora fönstret tycktes förtära varje
ljusstråle, som alstrades av den brinnande talgen.
Han kände sig så bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp
uppåt mot förfining, god ställning, lyx, ramlat ner i fattigdom,
flyttats ner i en lägre klass, som om hans skönhets- och vishetsälskande
sinne satts i fängelse, berövats dess näring, kommit på en
straffanstalt. Dessa nakna väggar voro medeltidens klostercell, där
askesen i bild, där tomheten i miljön jäktade den hungrande fantasien
att gnaga sig själv, framkalla ljusare eller mörkare syner endast för
att komma ut ur intet. Det vita, det formlösa, det färglösa intet i
väggarnes kalkstrykning tvingade fram en bilddrift, som vildens grotta
eller lövhydda aldrig frammanat, som skogen med dess alltid växlande
färger och rörliga konturer gjort oumbärlig, en drift, som icke slätten,
icke heden med luftens rika färgspel eller det aldrig tröttande havet
pressat fram.
Han kände på en gång en jäsande lust att i ett ögonblick stryka väggarne
fulla med soliga landskap av palmer och papegojor, spänna en persisk
matta över taket, lägga hudar av djur på de som en kontorsbok linjerade
golvtiljorna, ställa hörnsoffor i vråarne med små bord framför, hissa
opp en taklampa över ett runt bord med tidskrifter och böcker på, resa
ett pianino mot en kortvägg och kläda den långa väggen med bokhyllor;
och borta i soffhörnet sätta en liten kvinnofigur, sak samma vilken! --
Liksom ljuset på bordet stred sin kamp mot mörkret, arbetade hans
fantasi på rummets inredning, men så släppte den taget, allt försvann,
och den rysliga omgivningen skrämde honom i säng, varpå han släckte
ljuset och drog täcket över huvudet.
Vinden ristade hela frontispisen, vattenkaraffinen skallrade mot
dricksglaset, luftdraget gick genom rummet från fönstret till dörren och
rörde stundom hans hårtestar, som torkat ur av sjövinden, så att han
tyckte att någon strök med sin hand över hans huvud, och mellan
vindstötarne såsom pukslagen i orkestern slå de stora brottsjöarne dovt
mot de urholkade klipporna ute på skärets södra udde. Och när han
slutligen vant sig vid vindens och vågens enformiga ljud, hörde han
strax innan han somnade huru en mansröst i stugan inunder förestavade
aftonbönen för ett barn.