men ansåg dock för tids- och platsenligast att något skarpt tilltala
sin kusin. Dessutom kände han sig i viss mon förnärmad genom det
gyckel Jenny uppenbart tillät sig med honom. Han sade derföre:
"Jag kan inte gilla dessa tokerier. Du vet att jag menar det
uppriktigt väl med dig och jag fruktar..."
"Nåväl Erik", föll den unga tärnan honom, plötsligt alldeles
allvarsam, i talet, "nåväl, jag vill då också uppriktigt berätta för
dig min underliga dröm i natt. Tänk sedan om mig hvad du vill."
"Berätta!" sade Erik icke utan en viss nyfikenhet.
"Vi voro i Helsingfors, du och jag, kusin", började Jenny, "och vi
befunno oss i ett stort sällskap. Der talades mycket om allehanda
allvarliga ting, om folkets rätt och nationalitet, om gammal och ny
kultur och andra stora lifsfrågor. Jag tyckte, i drömmen förstås, att
det var mycket uppbyggligt, i synnerhet då en af talarne med varm
vältalighet skildrade sitt ur seklerlång dvala uppvaknande folks
stora framtidsförhoppningar och tillika med varnande stämma hotade
med andligt beroende och undergång om detta folk skulle lita på
någonting annat, än sina egna krafter; men han sade att dessa krafter
voro två och att man icke behöfde misströsta om framgång ifall de
inginge en förening med hvarandra. Jag förstod nog att det var fråga
om det finska folket och dess ädla kamp för sitt andliga sjelfbestånd
och jag kände inom mig att den ena af de två verkande krafterna måste
ådagalägga mycken hängifven kärlek för den stora saken, och, väl icke
afsäga sig sina minnen, sin färg och sitt namn, men dock i viss mon
strida under den andres baner. Det var den svenska kraften, medan
det finska elementet deremot i fulla andedrag insöp det nya lifvet
och med väckt hopp gick sin framtid till mötes. Men der uppträdde
en annan talare och sade att bredvid det finska folket fanns, och
det just inom dess eget land, dess allra farligaste fiende. Denne
bar skepnaden af en vän, men var likväl genom hela sin ställning
i samhället så mäktig och framstående att han hotade qväfva det
egentliga folkets utveckling, och denne falske vän var det svenska
elementet i Finland. -- Då, Erik, vredgades jag och såg mig om efter
dig, ty jag hoppades att du skulle uppträda och med ett manligt ord
tillbakavisa beskyllningen om falskhet, men jag såg dig inte, och
då jag gick att söka dig, fann jag dig omsider i en krets af muntra
unga flickor, med hvilka du skämtsamt bytte ord om samma sak, för
hvilken derborta hjertan och hjernor glödde. Jag vände om och, man
är så underligt stark i drömmen, uppträdde sjelf inför den stora
församlingen och sade högt att jag skulle bevisa dem huru hjertligt
och uppriktigt svenskarne menade väl med Finland och att de båda
folken ingått ett evinnerligt fostbrödralag, som beseglats i hundrade
blodiga strider. De församlade männen bugade sig blott artigt leende,
men den förste talaren störtade ut och en underbar, oemotståndlig
makt förmådde mig att följa honom. Då jag kom ut befann jag mig i
en vacker trädgård och der såg jag dig gå arm i arm med ett ungt
fruntimmer. Jag förstod då att I voren förlofvade med hvarandra. Jag
vaknade."
Erik såg brydd ut, men Jenny fortfor, och vid det hon talade antog
hela hennes väsende ett sällsamt uttryck af inspiration:
"Jag inslumrade dock snart åter och en annan dröm framställde sig
för mig, helt olik den förra. Det var ett stort haf, på hvilket en
liten farkost sträfvade att uppnå en aflägsen ö. I den vackra slupen
befunno sig en roddare och jag, men vi förföljdes österifrån af ett
stort, hemskt vidunder. Roddaren var en stark man och skötte sina
åror med kraft och ifver, men som han rodde mycket starkare med
den högra än den venstra armen var det lätt att förutse att han, i
stället för att komma till målet, skulle ro förbi detsamma samt till
slut upphinnas af vidundret. Om han nu, för att få kosan ställd rätt
fram, icke ansträngde fulla kraften af sin högra arm, så saktades
åter farten -- och det mörka spöket österifrån var i raskt antågande.
Dystra tvifvel om framgång bemäktigade sig roddaren och jag led med
honom. Men då rann det mig i hågen att jag ju kunde hjelpa till på
den sidan der hjelp behöfdes. Hurtigt fattade jag en åra och gick
till verket. Vår färd gick nu rakt på den efterlängtade ön, hvilken
vi också uppnådde. Här stego vi i land och roddaren vände sig till
mig och sade: 'Stor tack för handräckningen; när två krafter förenas
medför det välsignelse, och som vi arbetat tillsammans i nödens stund
så torde vi väl också framdeles trifvas tillsammans.' Så skedde, och
vi bodde på ön i allsköns endrägt. Medan han plöjde åkern, skötte jag
om blomstergården. Hans kraft tröttnade aldrig, och jag tröttnade
aldrig att bereda honom glädje med mina blommor. Han var lika stolt
öfver mina blommor som jag öfver hans präktiga skördar. Och de
utländingar som besökte oss prisade vårt samlif såsom förnuftigt
och godt. Men vidundret lemnade oss i ro, ty, ehuru det gerna velat
uppsluka våra skördar, så kunde det å andra sidan icke riktigt
uthärda doftet af våra blommor. Likväl måste vi vara på vår vakt för
detsamma. Derföre, när den ena blundade väcktes han genast af den
andra. Det var ett lif, fullt af verksamhet och värde, ett sådant lif
som jag ville lefva för alltid. Och nu, Erik, får du tänka om mig
hvad du vill."
Så talade Jenny och den unge mannen svarade tankfull:
"Du har gifvit mig en sträng lexa, Jenny lilla, och du kan vara
öfvertygad derom att jag förstår de två drömmames dubbelmening. Men
säg mig nu", tillade han i något muntrare ton ehuru han dervid icke
kunde undertrycka en viss förlägenhet: "hvem var min vackra drömbrud
och hvem var roddaren, hvars tvifvelsmål om framgång du så lyckligt
häfde?"
"Bruden, kusin Erik", ljöd Jennys svar, "var inte jag och roddaren
till den aflägsna ön var inte du."
"Aha", utropade kusinen, som plötsligt fick ljus i saken, "hvad jag
länge varit blind!"
Med ett leende af det mildaste behag räckte Jenny honom handen och
sade:
"Låt det nu vara såsom det är och fråga inte vidare."
Hon steg upp, tog åter hans arm och de två kusinerna gingo under
tystnad hem.
17.
Mellanspel.
Då Jenny och Erik kommo fram till bostaden stod en ispänd, grönmålad
schäskärra på gården och tant Agatha skyndade emot dem, utropande:
"Ack, så bra att ni kom, i synnerhet, du Erik, välkommen, välkommen!
Vi ha, såsom du ser, fått alldeles oförväntade främmande, herr
länsman Salamander..."
"Smilander, om jag får be", inföll en herre som nu vände sig om och
helsade.
"Min systerson, ingeniör Stenrot", fortfor den gamla damen sin
presentation och tillade artigt: "Var så god och tag en liten
smörgås, sedan kan ju herr Sim... befallningsman för min systerson
utlägga sitt ärende, han förstår sig bättre på sådana saker än vi
fruntimmer."
"Vi administrativa tjenstemän", sade kronans myndige man, "böra
gå ordentligt tillväga; men", tillade han i en nedlåtande ton,
hvilken på det högsta förargade Erik, "men jag vill inte afslå fruns
inbjudning."
Fruntimren drogo sig tillbaka och herrarne satte sig till bordet, som
var dukadt i den rymliga förstuguqvisten.
"Godt bränvin, det här", inledde länsmannen, sedan han tagit sig en
sup, samtalet, "af Imatravärdens bästa kummin. Ja, ja, svenskarne
förstå sig på bränvin, det är bekant."
"Finnarne jemväl", svarade Erik torrt. "Hvad behagas? Öl eller
porter?"
"Porter!" utbrast Smilander plumpt. "Det var gentilt, det."
Frukosten intogs under nästan ömsesidig tystnad. Då den var afslutad
och Erik bjudit länsmannen en cigarr, sporde han höfligt:
"Och hvad förskaffar min tant äran af ert besök, herr befallningsman?"
"Ah -- ja -- hm, jag gjorde liksom bekantskap med damerna i går vid
fallet", genmälte Smilander, "och så ville jag i dag aflägga min
visit hos herrskapet. Är den äldre verkligen er tant, herr ingeniör,
eller är det bara såder som på resor brukas? Den yngre..."
"Herre!" utropade Erik, "säg mig kort och tydligt, hvad är ändamålet
med er visit?"
"Inte så het, min herre", sade nu den objudne gästen i myndig ton,
"vi administrativa tjenstemän måste ha noga reda uppå de främlingar
som komma hit till orten."
Erik rodnade af förtrytelse och afvägde just de uttryck, i hvilka
han skulle ge den pållugne mannen en tillrättavisning, då Jenny, som
af den ängsliga tanten fått höra anledningen till besöket, inträdde
från salen och, vändande sig till länsmannen, yttrade: "Är det fråga
om våra pass, så kunna vi dermed inte tjena nu, men vi skola skrifva
efter dem till Wiborg om herr Simlander önskar det?"
"Simlander", utbrast denne på ett föga höfligt sätt, "jag heter
Smilander och fordrar att herrskapet skall dokumentera sig, eftersom
ni ä' utländingar."
"Så mycket höfligare borde ni bemöta dem!" föll nu Erik något häftigt
i talet. "Herrn har ju hört att fruntimren äro min tant, fröken
Stråle, och min kusin, fröken Bertram, hvad vill herrn mera?"
"Stråle, Bertram?" återtog länsmannen förargad. "Och höflig kan jag
nog vara, om man visar mig tillbörlig respekt. Nå, den här saken
börjar se kinkig ut för er, skall jag säga. Är då den yngre inte den
äldres dotter?"
"Fröken Stråle är fröken Bertrams moster", svarade Erik häftigt och
steg upp. "Jag tycker det kan nu vara nog med förklaringar."
"Niin se puuhta kahtowa luulis, så den tror som från trädet glor
[finskt ordstäf], men se jag vill se passen, jag", menade länsmannen
och afslutade sin sats med en föga höfvisk hvissling.
"Jenny, gå in igen, jag ber", sade Erik med knappt återhållen vrede,
"så skall jag nog lära den här herrn litet folkvett."
"Folkvett?" skrek Smilander. "Jag skall säga munsjörn att vi
administrativa tjenstemän här i Finland inte låta hutla med oss.
Skaffa hit passen eller..."
"Se så, nu har min kusin lemnat oss och vi äro på tu man hand,
herre", afbröt Erik med bister uppsyn, "säg nu, hvad vill herrn
egentligen ha? Passen skall ni få se när de anländt från Wiborg."
"Hå, hå, var lagom stursk, herre. Hvar har han då sitt eget pass, hä?
Kan herrn dokumentera sig sjelf?"
"Jag vet inte med hvilken rättighet ni examinerar mig, herre, -- men
se der kommer, såsom kallad, någon som skall ge er administrativa
myndighet bättre besked än jag i denna sak. Halloh, Birger, stanna
för en liten stund din häst och stig af, jag ber."
Den sålunda anropade var vår vän Birger Ros. Han steg af hästen
och Erik, som gick honom till mötes, meddelade i korta ordalag det
bryderi, hvaruti fruntimren råkat. Ros log åt länsmannens enfaldiga
tjenstenit, såsom han kallade det, och nalkades med en höflig
helsning denne värdige personage, hvilken under tiden förfogat sig
till grinden och med synbart intresse tycktes betrakta den sist
ankomnes ridhäst.
"Ädelt kreatur, herr doktor", sade han sedan han besvarat Ros'
helsning.
"Åhja", menade denne, "men här är nu fråga om något annat."
"Jaså, hvad då?" sporde länsmannen i det han fortfor att noga
betrakta hästen.
"Jo", återtog Ros, "var god arrangera den här saken med passen. Jag
känner herrskapet, det är fröken Stråle och hennes systerdotter
fröken Bertram från Stockdolm."
"Ja, ja, men passen", sade länsmannen, denna gång dock i betydligt
höfligare ton än förut.
"Dem skall herrn få, så snart de anländt från Wiborg. Se så, var inte
vidlyftig nu, utan lemna herrskapet i fred. Jag känner fruntimren
från Stockholm och..."
"Hur f-n känner doktorn dem också? Alltså alldeles inte polskor --
det var dumt -- utan bara svenskor."
"Vackert så!" inföll Erik.
"Åhja vackra, men inte farliga, nå strunt då i passbestyret tills
vidare, fastän det var skada att det inte blef litet krångel utaf.
Hvad sägs emellertid om fyrahundra mark för kreaturet der? Skulle tro
att fyrahundra kontant ä' pengar för doktorn i dessa tider?"
"Hästen är inte till salu", svarade Ros torrt; "men var nu god och
kom med mig, jag har några andra affärer att göra upp med herr
Smilander."
"Resonabel och gentil, jag är alltid gentil och resonabel. Ber om min
komplimang till damerna. Åh, se der äro de. Adjö, mina damer, tag
inte illa upp besöket, men vi administrativa..." I detta ögonblick
körde drängen fram schäsen och fortsättningen afbröts. Ros, som
lofvat Erik att snart återkomma och redan en stund sutit i sadeln,
helsade vördnadsfullt fruntimren och lät sin muntra springare sätta
af i raskt traf. Länsmannen följde efter.
"Herr Ros ser bra ut till häst", anmärkte tant Agatha.
"En fulländad ryttare", menade Erik.
"Kommer du ihog", frågade Jenny skalkaktigt, "vår äfventyrliga ridt
från Inveloch Castle till Mount Nevis?"
"Ganska väl", genmälte kusinen muntert, "och jag minnes jemväl
återvägen då vi fingo tillbringa natten i ett bondvärdshus, alla tre
i ett rum, medan tant derborta i staden höll på att dö af ängslan.
Det var egentligen du och Ros, som med edra evinnerliga sidoutflykter
fördröjde hemfärden."
"Men det var roligt", sade Jenny tankfullt. "Tant glömde snart sin
öfverståndna ängslan och det var vid detta tillfälle vi egentligen
lärde känna Ros. Han var utmärkt intressant då han med sina
skildringar från Finland förkortade de ofrivilliga väntningstimmarne
under den stormiga natten. Och vid Loch Lomonds stränder, Erik,
kommer du ihåg hans djerfva fantasier om Finlands framtid?"
"Ja visst, Jenny", svarade denne smått ironiskt, "och den höga
klippan, i hvilken Ros, med ögonskenlig fara för sitt lif, högg
in bokstäfverna J.B., tvåhundra fot öfver vattenytan, samt huru
förlägen han blef då jag påstod att hans B på afstånd såg ut som ett
R..."
"Och ditt melodiska flöjtspel sedan", afbröt Jenny honom, "den der
vackra sommarqvällen!"
"Jaså, då ni lemnade mig ensam på stranden, medan ni rodde omkring på
sjön. Ja, ja, Jenny", tillade Erik, "jag börjar kunna tyda drömmar,
åtminstone sådana som handla om sjöar och båtar och så vidare."
En blick af Jenny, en af de der underliga blickarne igen, tystade
talaren och samtalet antog snart en mera likgiltig riktning. Erik
förtäljde om sina reseintryck från sin tur genom Finland. Efter
vid pass två timmar återkom Birger Ros. Men visiten blef endast
kort. Affärer af vigt fordrade hans snara hemkomst, posten måste
expedieras, med mera. Det oaktadt framställdes vördsamt och upptogs
vänligt en inbjudning från Aina och tant Betty (ty äfven Birger och
hans syster hade en gammal tant, det passar så bra i berättelsen)
att tillbringa hela den följande dagen på Muistola, då Erik äfven
skulle medtaga sina saker och tills vidare uppslå sitt högqvarter hos
sin finske vän. Sålunda var allt väl arrangeradt för den närmaste
framtiden.
18.
Idylliskt lif.
För Birger Ros begynte en tid af mycken verksamhet. Reparationer å
mangård och ladugård samt åkerbruksarbeten utan all ända togo hans
omsorger i fullt anspråk. Icke alltid lätt häfda affärsbekymmer
undanträngde för en tid nästan alla högre flygande tankar --
en hvila för hans själ som tycktes bekomma honom synnerligen
bra. Åtminstone gaf blekheten på hans kind småningom rum för en
friskare färg och ögat blixtrade åter af lefnadslust och medveten
inre kraft. Huruvida den nästan dagligen återkommande åsynen af
Jenny Bertram jemväl bidrog till denna fördelaktiga förändring i
den unge Muistolaherrns yttre utseende, lemna vi dock osagdt. I
alla fall utöfvade den helsosamma praktiska verksamheten, såsom
vanligtvis hos kraftfulla naturer, ett välgörande inflytande på
honom. För de öfriga medlemmarne i vår lilla krets af bekanta vid
Wuoksens strand antogo förhållandena också rätt angenäma former.
Tant Agatha och den fryntliga tant Betty blefvo mycket snart goda
vänner, och som den tiden var inne då "bär insyltas och safter
beredas", en konst, hvari tant Betty icke hade sin like i hela
trakten, så befann sig den vänliga tant Agatha snart åter försatt
i de tider då hon såsom blomstrande prostdotter skötte hushållet
för sin salig fader, kyrkoherden i N. församling i Jemtland. Lilla
kaffepannan illustrerade för- och eftermiddagar de sträfsamma gamla
damernas köksbestyr, och till ett litet parti "mariage" om qvällen
hade den artige Erik förskaffat kort åt de två tanterna, såväl
den "verkliga", hvilken ibland tog sig friheten att litet "banna
upp" honom för hans pojkstreck, som ock den "präktiga" tant Betty,
hvars förklarade gullgosse den muntre svensken inom ett par dagar
blifvit. De gamla spelade alltså mariage, medan de unga damerna
promenerade och musicerade på Ojala samt musicerade och promenerade
på Muistola, troget biträdde af den outtröttligt beställsamme Erik.
Ros var sällan ledig utom om qvällarne, då han ibland kunde vara
ganska underhållande i sitt samtal, och Jenny företog någon gång om
dagarne långa ridfärder helt allena, troligen, vi förmoda det, för
att begrunda allt hvad hon fått höra så intressant framställt qvällen
förut. En följd häraf blef att Aina och Erik ganska ofta uteslutande
voro hänvisade till hvarandras sällskap, hvilket förhållande alldeles
icke tycktes framkalla någon ledsnad hos dem.
Sålunda förflöto ett par veckor af Augusti månad i mycken trefnad
och allsköns ro. September månad inträdde och väderleken började
bli ombytlig. Lifvet inom hus fick nu företräde framför det i skog
och mark. Qvällarne blefvo nu längre och promenaderna kortare. Aina
började tala om den instundande skolterminen och Jenny kunde icke
dölja ett visst intresse för den blott två gånger i veckan ankommande
posten. Hon väntade måhända någon underrättelse af vigt, ty äfven
unga flickor kunna någongång föra en innehållsdiger brefvexling.
Erik var i allmänhet densamme som förut, utom att han stundom såg
helt djupsinnig ut, och hans kusin förklarade att han antingen
förde en dagbok eller skref vers. Han delade Jennys otålighet när
postdagen stundade, och man hade anmärkt att han skrifvit flera
bref till Stockholm. Nyss hade han erhållit ett bref derifrån,
hvilket synbarligen bragte honom i det yppersta lynne. Den dag detta
inträffat, var Ojalaherrskapet om qvällen på besök hos den Ros'ka
familjen. Tant Agatha, som fått del af innehållet i Eriks bref,
strålade af förnöjelse och stolthet samt kastade betydelsefulla
blickar på Jenny, hvilka denna icke förstod eller icke låtsade förstå.
Det lilla sällskapet satt församladt omkring thebordet då Ros, efter
att ha vexlat en leende blick med Erik, hviskade något till tant
Betty, som derefter mycket förvånad lemnade rummet för att dock snart
återkomma, åtföljd af en tjensteflicka som framsatte en bricka med
höga glas och en butelj champagne. Ros ifyllde glasen och uppmanade
vännerna att med honom förena sig uti en välgångsskål för hans vän
Erik Stenrot, som med dagens post fått en glad underrättelse från
Stockholm, den nämligen, att han erhållit ordinarie anställning vid
bergsstaten. Skålen dracks under lifliga lyckönskningar från alla
sidor och de två tanterna voro icke de som minst gladde sig åt vår
unge väns framgång.
Jenny räckte sin kusin handen och sade leende:
"Lycka till, nu gifter du dig bestämdt snart, snälle Erik", hvaröfver
denne blef något förlägen och tant Agatha alldeles "perplex",
isynnerhet som hon icke kunde begripa, hvarföre Aina Ros skulle rodna
och Jenny bara skratta. Det var i den gamla damens tycke mycket
opassande å hvardera sidan och hon ämnade just ge sin systerdotter en
vink derom att unga flickor icke brukade fria sjelf, då Erik raskt
uppsteg och, fattande den ännu djupare rodnande Aina vid handen samt
glädtigt nickande åt Birger, med strålande anlete och fri från all
förlägenhet förklarade att Aina och han voro trolofvade. Han utbad
sig de båda tanternas välsignelse, "ty Jenny, den skalken, har gifvit
mig sin välsignelse på förhand."
Nu följde omfamningar och kyssar i tillbörlig mängd. Tant Betty
tycktes liksom ha förutsett att så ske skulle, men den nog mycket
öfverraskade riktiga tanten utbrast, likväl i den vänligaste ton i
verlden: "Ja, det der hade jag bort förutse, då du i ditt bref till
Jenny ordade så mycket om fennomanskorna." Den goda damen sökte
derefter med sin blick Jenny, men mötte icke sin systerdotters öga.
Hvad tant Agatha deremot såg tillfredsställde henne icke, ehuru hon
ganska väl drog sig till minnes att Jenny för längesedan förklarat
att hon och Erik blott höllo af hvarandra som kusiner. Nu lutade
Jenny tyst sin panna mot Ainas axel: den öfvergifna, såsom tanten
tyckte, stödjande sig på den lyckliga. Men denna bittra föreställning
gaf dock snart rum för hennes hjertas behof att deltaga i det unga
parets sällhet. Icke länge dröjde heller Jenny i Ainas armar utan hon
lyfte åter sitt lilla hufvud, och skakande trotsigt sina mörka lockar
tryckte hon ett ögonblick derefter med en blick full af tro och hopp
Birger Ros' hand och skyndade sedan att muntert lyckönska de två
tanterna.
Qvällen förflöt under hvarjehanda glädtigt samspråk; blott öfver
Birger Ros' breda panna hvilade ett moln som hans starka vilja
förgäfves sökte förjaga. Han var öfver hufvud taget ganska fåordig
och då hans blick någon gång, liksom af en händelse, mötte Jennys,
kunde den anande flickan, trots alla hans bemödanden att dölja det,
upptäcka att ett djupt vemod åter tyngde på den älskades själ. Intet
ord om kärlek hade sedan det betydelsefulla sammanträffandet vid
Imatra blifvit utbytt dem imellan, och ehuru de ofta i hvarandras
sällskap besökt det ställe der Birgers sinnesnärvaro räddat dens
lif, som utgjorde föremålet för hans lika djupa och passionerade
som stumma och grannlaga kärlek, ehuru de ofta besökt denna för
båda så minnesvärda plats, der naturen af deras ömsesidiga känslor
uppenbarat sig på ett så egendomligt sätt, så hade dock endast
deras blickar talat -- hans om djup sorg och den ödesdigra edens
orygglighet, medan hennes deremot hade belönat hans tysta hyllning
med en lifvande förhoppnings glans i de sköna ögonen. Hvarifrån hon
erhöll kraft till denna förhoppnings upprätthållande var en gåta
för Birger, men att Jenny sjelf trodde på sina ögons löften, derom
var han förvissad. Hennes blickars trösterika evangelium hade för
den unge mannen blifvit ett verkligt själsbehof. -- Han talade ofta
med Jenny om sin framtida verksamhet i fosterländskt syfte. Allt
klarare och klarare framstod för honom öfvertygelsen att blott ett
broderligt arbete hand i hand med den svenska bildningen i Finland,
hvilken för detta land utgjorde dess enda pålitliga föreningslänk med
mensklighetens allmänna framåtskridande i högre frihet och kultur,
var dess framtidsförhoppningars säkraste ankargrund. En utveckling
i denna anda förhindrade, enligt hans åsigt, på intet vis, ja, den
fastmera understödde och påskyndade uppblomstringen af den finska
nationaliteten. Vid sådana tillfallen, då Jennys rika själ med en
älskande qvinnas hela hängifvenhet hängde vid hans läppar, då mötte
ofta hans inspirerade öga det hoppfulla löftet i hennes strålande
blick, det löftet att äfven han skulle blifva en af dem som med gladt
mod lade handen till det goda verket och hon den lyckliga qvinna, vid
hvars barm han finge hvila ut och samla nya krafter till nya strider
i ljusets tjenst. Det var andliga högtidsstunder i bådas lif, kända
och njutna endast af de två invigda.
Då stunden nalkades att Ojalaherrskapet skulle bryta upp, förklarade
Birger att han till häst ville åtfölja damerna, något som mycket
bidrog att lugna tant Agatha, hvars inbillning blifvit uppskrämd af
tjenstefolkets berättelser om fångar som rymt från Wiborgs häkte
och skulle uppehålla sig i skogarne deromkring, berättelser som för
öfrigt med mera eller mindre skäl hvarje annalkande höst upprepas
i dessa trakter af Wiborgs län. Emellertid anlände tant Agatha och
Jenny lyckligen till sitt provisoriska hem och Birger Ros anträdde
efter ett kort afsked sin återridt till Muistola. Nästan fullständigt
mörker hade nu inträdt, ty dystra moln jagade på himlen och tilläto
månen att blott då och då upplysa landskapet.
19.
Nattligt äfventyr.